World of spycraft

Great! Britain …

Via GamePolitics hittar jag fram till Daily Mail, som skriver om hur ett företag kommit på den strålande (?) idén att koppla samman CCTV-kameror med ”spelare”. Via en internettjänst,  the Internet Eye, kan användaren i realtid följa någon av Storbrittaniens 4.2 miljoner CCTV-kameror och mot en poängbelöning och i förlängningen kontanta priser på upp till 1000 pund tipsa om ett pågående, på film fångat, brott.

Ja jösses. Det fanns visst en gubbe en gång, som skrev en bok om hur engelsmännen spionerade på varandra (och lojala medborgare blev belönade). 1984 hette den, inte sant?

Inte nog med de arma engelsmännen redan övervakas näst intill in absurdum, nu kommer de att från och med nästa år kunna övervakas av hela världen. I alla fall den uppkopplade världen, så länge världen blir en användare av the internet eyes.

Jag undrar när något av Sveriges spelföretag kommer på idén att tillsammans med FRA skapa ett MMORPG?

(Det här blev kort, men jag bloggar från jobbet .)

- – - – -
Intressant?

Andra bloggar om: övervakning, integritet, CCTV, storebrorssamhället, bodströmsamhället, England, Storbrittanien, samhälle, politik, piratpartiet, datorspel, dataspel, virtuella världar

Andra bloggar om: the internet eye

Ta din Glock till knattefotbollen

O kära nån …

Våra fotbollshuliganer är ju riktigt trevliga i jämförelse

- – - – -

Kanske inte så Intressant
Andra bloggar om: Fotboll, Glock, vapen, mammor, fotbollsmammor, USA, darwin awards

Sunt förnuft är osunt

Det bubblar och jäser och pyser av genus lite varstans nu. Med få undantag tycks också blicken ha fastnat vid detaljer, som vilket ord som ska användas, eller hur en liknelse får se ut. När det inte tjafsas om enskilda ord trollas det med statistik.

Alla är dock överens om att feminism är Ondskan Personifierad och Anna Anka är missförstådd.

Vad jag ser, med ett lätt obildat öga, är en alltmer förlamande skräck hos systembärarna att den världsbild de byggt upp, gjort karriär i och lyckats profitera på – att denna värld är på väg att rasa samman.

Att inte kunna förutsäga framtiden på grund av strukturell blindhet leder till de mest skabrösa påståenden. Det bildas små pölar av stagnant antifeministiskt vatten ur vilket hittills oanade slemvarelser krälar upp.

Det är också feminismens fel, för … om feminismen inte hade funnits så skulle tid och kraft aldrig ha behövt läggas på att motverka den. Då hade stora hjärnor – som integritetskarriäristen Per Ström och fildelarhelgonet Camilla Lindberg – kunnat göra något annat än försvara ett system, som rimligen borde ha självdött i en supernova av medborgerlig frihet för länge sen.

Icke så. Förklädd till liberalism osar reaktionär konservatism, ivrigt uppbackad av Larmrapporter och Mediala Nyheter. För vad är det Ström & Lindberg egentligen säger?

De säger samma sak som Per Strömbäck på Datorspelsbranschen: nämligen ett förtäckt ‘Varför måste något förändras för!? Vi har det väl bra som vi har det nu!? Vad ska hända i framtiden om vi bara ger upp hur vi gjort nu, gjort som vi alltid gjort!?’.

”Den jämställdhetspolitik som ovanstående förslag representerar innebär en återgång till det sunda förnuftet.”

säger Camilla Lindberg och Per Ström (jag misstänker att det är Antifeministen Ström som skrivit det där) på Newsmill.

Sunt förnuft. Frågan är då – vems förnuft anses sundast? Per Ströms?

Sunt förnuft är ett kvasibegrepp, som stipuleras utifrån den då rådande tysta majoritetens norm. För ett par tre hundra år sen sade sunt förnuft att kvinnor, som kunde bota eller mildra sjukdomar, var häxor. Sunt förnuft bestämde att de skulle dö under tortyr.

Sen blev det sunda förnuftet sundare. Sunt förnuft föreslog till exempel, så sent som på 1920-talet, att kvinnor också kunde fatta egna politiska beslut och därmed borde kunna betros med rösträtt. Och egna pengar. Sunt förnuft sade förstås också – femtiotalet år tidigare – att kvinnor som ensamma vistades på gatan var prostituerade (reglementeringen var sunt förnuft; den ämnade hejda den grasserande syfilissmittan genom att peka ut oskyldiga som horor).

Sunt förnuft blev ännu sundare, så sunt att vi i slutet av 1960-talet inte längre fick våldta våra fruar utan straff, eller (1973) knulla inom könen utan risk för att pekas ut som psykiskt sjuk.

Sunt förnuft är luft. Det är omöjligt att fånga in, än värre att bygga lagar på. För sunt förnuft säger ju också att vi måste övervaka varandra för att förhindra ”yttre hot”, inte sant, Camilla? Där tog du en strid mot det sunda förnuftet – någon annans sunda förnuft.

(Per Ström har förresten publicerat sitt sunda förnuft i bokform. Samma sunda förnuft har i sann deltagarkulturell anda remixats av Gustav Almestad på Paparkaka.com.)

Sunt förnuft ligger också bakom lobby/intresseorganisationen Datorspelbranschens (via Per Strömbäck) desperata försök att försvara en könsstereotyp och ofta rent ut sagt sexistisk bransch. Mannen lackar ur på en brutta som tagit sig friheten att slå sig in bland grabbarna bakom datorskärmarna, en tjej som inte hade sunt förnuft nog att stanna på HR-avdelningen eller ekonomisektionen (där majoriteten av ”kvinnorna i spelbranschen” återfinns).

Som ett svar på speldesignern Åsa Roos Second Opinion-artikel om SvD:s artikelserie om ”spelande kvinnor”, väljer således Per Strömbäck att i en text som verkar ha genererats av en genusmedveten mediestrateg baka in ett förminskande av, just, kvinnor i spelbranschen. I alla fall en.

”Åsa Roos meddelade dock att hon inte hann förbereda sig så för att inte förlora programmets enda kvinna kom vi överens om att göra en intervju på scen istället. Listan på sådana exempel kan göras lång, Dataspelsbranschen anstränger sig för att lyfta fram och uppmuntra de kvinnor som trots allt finns.”

Underförstått – hon är ju ett pucko som inte ens fixar en sån enkel grej som att delta i en debattpanel. Where’s the fucking balls?

Mitt sunda förnuft påstår nu att en förklaring, en debattreplik, från en intresseorganisation inte bör befatta sig med härskartekniker och personangrepp. Tänk om mitt sunda förnuft blev grund för lag?

Per Strömbäck vill ge sken av att intresse- och lobbygruppen Datorspelsbranschen aktivt arbetar för att öka jämställdheten i datorspelsföretagen. Som bevis anför han organisationens egen statistik. Som ytterligare förklaring anger han också:

”Den nidbild av rosafärgade hästspel som Åsa Roos målar upp var sann för tio år sedan.”

Idag, 2009:

http://www.girlgames1.com/

http://www.lanagames.com/

http://www.girlgamezone.com/games-for-girls-online.html

osv osv.

”Det som hänt sedan dess är att branschen genomfört exakt det som Roos själv förespråkar: genom att producera bra spel utan tydlig könsstämpel kan man attrahera både kvinnor och män.”

… men de marknadsförs alltjämt utifrån könsstereotypa föreställningar om män och kvinnor, till och med branschorganisationen själv tillstår det i och med hur verksamhetschefen Maria Tjärnlund beskriver sin ”spelstil” i SvD:

”Med dottern går hon på virtuell upptäcktsfärd i Mumintrollens värld, och med sonen har hon bland annat spelat Sims. Men när barnen har gått och lagt sig är det en annan spelgenre som gäller. Då spelar hon action, skräckspel och spel med mystik. Till hennes favoriter hör Fear 2: Project Origin och Prince of Persia-serien.”

Kvinnor kan visst spela ”manliga spel” – men bara när barnen gått och lagt sig. Ömma huldamoder.

Per Strömbäck fortsätter också med:

”Visst förekommer fortfarande exempel på stereotypa könsskildringar inom dataspel.”

Nähä?

”Precis som inom litteratur, film, teater och musik.”

Ja, men bara för att alla andra gör det behöver det inte innebära att det är rätt.

”Om Roos har något konkret att bidra med i det fortsatta arbetet så är det välkommet, utan stereotypa uppfattningar om branschens syn på sin publik.”

Den sista meningen är en fin omskrivning för ”håll käft!”.

Liksom Camilla Lindgren och Per Ström – och många många andra – stirrar de sig blinda på detaljer. Per Strömbäck missar en helhetsbild, nämligen att det inte är färgen på förpackningen som är viktig, utan innehållet. Det spelar ingen roll om spelet kommer i en brun papperspåse, om dess innehåll ändå upprätthåller och/eller förstärker könsstereotyper.

Kanske är det sunt förnuft som styr också detta?

- – - – -

Intressant?
Andra bloggar om: Feminism, datorspel, datorspelsbranschen, speldesign, genus, Camilla Lindberg, Per Ström, antifeminism, newsmill, politik, samhälle

ÄR DITT BARN EN SERIEMÖRDARE?

SÅ KAN DU SE OM DU LIGGER I FAROZONEN!

1 Du ammar inte.
2 Du ammar inte.
3 Du ammar inte.
4 Du ammar inte.
5 Du ammar inte.
6 Du ammar inte.
7 Du ammar inte.
8 Du ammar inte.
9 Du ammar inte.
10 Din vuxna son bor fortarande hemma i din källare och bjuder in okända människor som aldrig lämnar huset. Vissa kvällar kan du inte sova därför att skriken från sonens skräckfilmer håller dig vaken, t ex de där om ”släpp ut mig! Släpp ut mig! HJÄLP!!! HJÄLP!!!” eller din sons ”It puts the lotion in the basket … It puts the lotion in the basket … It put the … PUT THE FUCKING LOTION IN THE BASKET!!!”

(Inspirerad av Amningshjälpen och Aftonbladet)

- – - – -
Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Ammning, barn, spädbarn, Amningshjälpen, seriemördare, usla föräldrar, mammor, skräck, moralism, 1950

Kvinna! Spela the Sims!

Hur tänkte ni nu, SvD?

Jag läser via en länk hos Djävulskattungen om hur datorspelbranschen ”har fått upp ögonen” för tjejer.

Whoa! Tjejer spelar också datorspel – det gör vi en artikel av. Och vad spelar de?

Wii Fit (för kvinnor vill ju hålla sig i form).

Singstar (för kvinnor tycker ju om att tralla och sjunga).

The Sims (för det är ju ett virtuellt dockskåp …)

Barnspel (tillsammans med sina barn).

Undantaget är dock verksamhetschefen på Dataspelsbranschen, som spelar Fear 2: Project Origin och en del annat blodigt.

Fast bara i smyg.

Bilden som framträder blir denna:

Det är inget konstigt att tjejer spelar datorspel. Det gör de ju, så sänk de förvånade ögonbrynen. De spelar ofta och gärna – helst sånt som hanterar mode, design och inredning, eller hälsa och skönhet, eller pedagogiska datorspelsverktyg tillsammans med sina barn. Inte WoW.

(Wow står för World of Warcraft. Det är ett ganska populärt onlinespel hos både killar och tjejer och går ut på att samla guld så man kan köpa nya kläder. Helst i metall, men läder eller tyg går också bra. Valfria assescoarer finns, som yxor, svärd, hammare, pilbågar. Man kan också köpa katt, eller en liten söt drake. Med tillräckligt mycket guld kan man också designa sina egna vapen, i alla fall sätta ädelstenar på dem, så de blir lite mer glimmriga.)

Män vill ha en saftig början och ett saftigt slut, enkelspåriga FPS:er utan andra valmöjligheter än vilket vapen som är mest effektivt mot en muterad mutant. Eller möjligen våldsmma onlinespel, som WoW.

(WoW står för World of Warcraft. Det är ett ganska populärt onlinespel hos killar och går ut på att med våld tillskansa sig rikedom, status och fett bra utrustning, som gör det möjligt att i grupp döda fruktansvärda ondskefulla monster och mosnterbossar – som t ex odöda, drakar eller gudar. Stort fokus läggs på rätt ”gear”, dvs utrustning, och strategi. Det är ett ytterst våldsamt spel vars setting är en sönderfallande värld av krig och Stora Hjältar (lvl 80’s).)

Well, dash it! Som en väluppfostrad oxfordian skulle säga.

Hur kunde det bli så att artikeln helt och hållet glömmer bort alla de som spelar våld, våld och åter våld? Ja, förutom de som samlar guld så de kan köpa nya kläder då?

De glöms ju inte bort, bevars, men signalen som sänds är att tjejer visst får spela våldsamma spel – men bara i hemlighet. När barnen gått och lagt sig, efter att den spelande (trendiga?) mamman har uppfostrat dem rätt med ”snälla” spel. Omvårdande, ömma huldamoder!

Vi vill inte ha sådana här mödrar. För jag menar, kom igen. Tänk på barnen!

(Inpass: Jag vet inte om jag vill se en duell mellan en 70 DK och en 72 Mage i Goldshire en gång till …

DK: ”But mom!”
Mage: ”Ok, one more duel.”
DK: Great!”
*pang, tjoff, blam, frostbolt, frostbolt, boom!*
Mage: yells ”NOW DO THE DISHES!!!”

Det var traumatiskt, särskilt som jag stod där med en lvl 6 paladin. Inte minst alla LOL efteråt när en stukad DK satte sig ned och bleknade bort.  Eller traumatiskt my ass. Det var skitkul!)

SvD är en bra tidning, för de sätter fokus på genusfrågor – om än att vissa artiklar, som den aktuella, verkar lite ogenomtänkta. Så strukturellt sett gör de rätt, men det lämnar ändå en sorts fadd eftersmak. En artikelserie om våra nya ”könsroller” – ett uttryck som borde ha begravts för länge sen, eftersom det implikerar något som vi kan byta ut bara så där, som en roll på teater; Ena dagen är Persbrandt Gunvald, andra Godot – förstärker dem, men i ny förpackning.

För det är egentligen inte så mycket nytt de vill föra fram, snarare ett konservativt tänk kring Män och Kvinnor, förpackat i genuscellofan så vi ska kunna svälja det lättare.

Spelande kvinnor borde inte vara en nyhet. För, just genom att göra dem till en nyhet, så  förstärks den konservativa synen på män och kvinnor och motverkar därmed SvD:s syfte med sin artikelserie. Den konservativa synen är, fröstås, att män spelar datorspel och kvinnor egentligen är pyssliga mödrar.

Som spelar the Sims.

Har ni spelat the Sims (2, 3)? Jag spelar the Sims 2 justn u (datorn tål inte the Sims 3 *snyft*). I så fall är ni ganska nere med den mardröm av dålig smak de allra flesta föremål och kläder Maxis har skapat. Det verkliga behållet av spelet är allt ”custom content” – spelmaterial skapat av spelarna själva, under långa timmar med Milkshape, Photoshop och andra program. Och all utveckling av add-on programvara, alla moddar, hackar, all enorm kunskap kring spelmekaniken som lagts ned av … glada amatörer.

Merparten av dem är kvinnor. Några av de mest förbluffande profesionella amatörerna är kvinnor. Men kanske än viktigare: Deras kunskap är traditionellt stämplad som ”manlig” (programvara, datorer, programkod).

Inte nog med att kvinnor alltså spelar virtuella dockhus. De ägnar sig dessutom åt att under lång tid utveckla eget material till sagda dockhus, ett arbete som kräver stor (manlig) kunskap. Hur går det ihop med ”könsrollerna”? Ens ”de nya könsrollerna”?

Fast förstås, man får väl ta det goda med det onda. SvD:s intention är bra, men sättet den genomförs på är … ja. Typiskt manligt.

(Den här blogposten ingår i min ”NU JÄVLAR ÄR DET NOG!”-serie, som härmed får anses startad. Läs ursprunget till tanken här. Leta efter knytnäven så vet ni att det tillhör serien.)

- – - – -
Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om datorspel, dataspel, samhälle, politik, internet, spel, genus, feminism, könsroller, the Sims, the Sims 2, the Sims 3, WoW, World of Warcraft, World of Warcraft Cataclysm, gaming moms, spelande mammor, rustningar, modding, SvD

AntiFeminism: NU JÄVLAR ÄR DET NOG!!!

Anti-feminist backlashupprop! Budkavle-uppmaning!

För drygt ett år sen eller lite mer lyckades den samlade bloggosfären nästan stoppa en repressiv lagstiftning. Detta genom en, som Blogge ”jag är stolt sexist” Bloggelito, kallade ”bloggbävning”. Gång efter annan har ”bloggbävningar” fått en viss betydelse i den allmänna debatten – så t ex tog gammelmedia upp Liza Marklund-debaklet efter ett tämligen effektivt bloggdrev (som, om jag inte minns fel, startade hos Ord Av Jerry).

Bloggosfären har också, säger den i alla fall själv (ibland), tagit Piratpartiet till Europaparlementet och med lite tur kommer den att ta piraterna raka vägen in i riksdagen (till nesa för Sverigedemokraterna, får vi hoppas).

Nå, så här från den absoluta ytterkanten av bloggosfären kommer här en uppmaning till feminister, före detta feminister, feministsympatisörer och jämställdhetsivrare som inte per automatik drämmer till med ett ”jag är inte feminist för jag tycker inte om F!”:

NU JÄVLAR ÄR DET NOG!!!

Stoppa den feministiska backlashen. Stoppa den nu. Använd blogosfärens styrka för detta ändamål. Låt inte bloggosfären endast handla om fildelning, integritetsfrågor och Vad Ska Jag Ha På Mig På Festen Ikväll.

Samla styrkorna, för om ni inte redan vet det så har kriget sen länge förklarats – kriget mot feminismen.

Låt inte feminismen gå samma öde till mötes som Belgien; där påstås konduktörerna på statsjärnvägen ha bränt alla biljetter eftersom tyskarna inte kunde åka tåg utan biljett (tyskarna var dock plankare). Det hände för en herrans massa år sen, men å andra sidan hände det tidigare än när kvinnor fick rösträtt (i Sverige; i Schweiz fick de inte rösträtt förrän 1973, vad jag vet).

Använd bloggosfären till ett fokus, en brännpunkt, på de mest grundläggande och absolut viktigaste feministiska frågorna.

(Det är förstås något som är vanskligt att efterfråga, eftersom varje liten fraktion själv anser att just Deras Fråga är viktigast, men vaffan … Någonstans kan vi väl ändå hålla med varandra, alla vi Ayn Rand-, liberal-, socialist-, anarko-, radikal-, F!-, glamour-, Blondinbella-, Feminetik-, ultrakonservativa-, rödstrumpor- Witt-Brattströmanhängare-, Rosenberganhängare-, Schyman-feminister? Inte sant?)

Samla motståndet. Kräv Vår Rätt!

ÅT HELVETE MED PATRIARKERNA!!!

(Det där lät väldigt radikalt, jag ska väl be om ursäkt till eventuella slätbukade antifeminister som råkar läsa det … och till alla radikala feminister utan kuk, men … tja. Heterosexuelle man: Det är inte dig personligen jag menar, såvida du inte går till ICA iklädd leopardfärgade tanga-simbyxor. Då jävlar! Radikale feminist: Det är inte dig personligen jag menar, såvida du inte vill inkorporera mig i förtrycksapparaten och gälla mig. Då jävlar! Igen.)

- – - – -
Intressant?`

Läs även andra bloggares åsikter om Feminism, antifeminism, backlash, kriget mot feminismen, budkavle, bloggbävning, blogguppror, Piratpartiet, Feministiskt Initiativ, F!, Fi, könskrig, radikalfeminism, liberalfeminism, anarkofeminism, uppror, samhälle, politik, könsroller, sex, porr

Slipknot – räddningen från idioter

Idag blev jag arg på något jag hade läst på internet.

Det var dessutom i min egen blogg.

Därför – lite aggromusik:

Läs även andra bloggares åsikter om Slipknot, Youtube, aggression, ilska, internet, humör

Newsmill – antifeminismens publika megafon

Jag har funderat över när, och kanske var i vilket inlägg, det gick åt helvete med Newsmill. Det som från början hade potential att bli en utmärkt speakers corner utan alltför stor inblandning från ”professionella journalister” (det är de som skriver rubriker som ”Sexfällan för kvinnor – här är listan”), förvandlades över tiden till ännu en blogg av oinsatta självutnämnda experter och egorunkande rikspoeter med fotbollsintresse.

Newsmill, vars grundtanke var att ta hand om den svenska formen av medborgarjournalistik, kapades således av reaktionära och ultrakonservativa krafter, inte sällan med en uppenbar antifeministisk och anti-radikal agenda. Här, skulle det snart visa sig, rådde inte frihet. Fotbollspoeten som lade ner sin blogg efter trakasserier fann snart att Newsmill ju var en ny blogg, i vilken hen kunde vara hur elak som helst – eftersom det då var ”journalistik”.

Den frihet, den yttrandefrihet, som snart rådde på Newsmill handlade tvärtom om motsatsen. Yttrandefrihet var inte längre en fråga om att Alla Får Yttra Sig, utan Den Som Skriker Högst Har (Hegemoniskt Maskulin) Auktoritet. Det blev en tävling kommentatorer emellan, en  pajkastning i artikelformatet – ibland med inhopp av ”kändisbloggare” eller ”kändisar” eller ”sponsrade skribenter”. Även om artiklarna, per se, överlag höll god standard (möjligen med ett undantag, jag vet inte vem som dillade i Kleerup att han borde skriva en stream of cannabisconsiousness-artikel, men vem som än gjorde det måste ha varit en stor humorist …), så …

Nå, för en läsare som mig, med vissa principiella åsikter – principer vilka ingalunda är oomkullrunkeliga; t ex ska jag ändra mig den dag någon med oförvitlig vetenskaplig empirism kan bevisa att feminismen är 2000-talets kommunism -, för en sådan läsare (som dessutom använder extremt komplicerade meningar) …

Fan.

Jag hittar nästan aldrig något intressant i kommentarerna på Newsmill. Och tanken bakom formatet med en artikel av en pseudoexpert och öppna kommentarer är ju ändå att de bägge ska komplettera varandra. Istället har ett tydligt mönster utkristalliserats, så här över tid.

Kommentarerna är generellt alltid negativa till artikeln. Lejonparten av kommentarerna dryper av sarkasm, obskyra fakta (gärna med länkar till än mer obskyra källor) och hur varje tråd domineras av maskulina handles.

Mats Dagerlind, Peter Ingelstad, Bo T, Erik Blatte … Män, överallt män. Det är Män som debatterar. När de fåtaliga kvinnorösterna gör sig hörda höjs snart en orkan av basröster (i textform) tills den lilla kickan har förstått var hennes plats är.

På knä framför storkukarna, redo för ännu en verbal facial glacial. Shut the fuck up, bitch!

Värst blir kommentarstormarna från ängsliga män med för litet ego – jag förmodar i samma längd som deras reproduktiva organ – när något ens andas feminism. Om det är uppenbart att det handlar om feminism når inte sällan kommentarfälten en orkanstyrka som skulle få vilken stormjägare som helst att bli kladdig i underkläderna. Piratfrågor är också populärt att runka till; kontentan av samtliga kommentarer blir en slags preussisk uppfostran, en Högre Allmänna Real-skolan-lärares dånande röst om ”Slynglar! Ni är tjuvar!”.

Jag tänker ofta på Hets när jag läser Newsmills kommentatorer. Fast Stig Järrel var ett proffs – det är inte kommentatorerna.

Det dräller av icke underbyggda fakta. Det regnar konspirationsterorier. Det formligen störtar över oss en flod av vad Susan Faludi kallade ”a feminist backlash”. Det är manliga röster som förklarar för oss på det manliga sättet Hur Det Egentligen Ligger Till.

När kvinnor står bakom en artikel sågas artikeln mer eller mindre per automatik. När män står bakom artikeln handlar det däremot om på vilken sida han först står; en radikal muslimsk svensk-poet eller manlig feminist är fair game för sabelhugg mot fotknölarna, men Motvalls-”experter” eller de som besvär sig till ”vi är politiskt inkorrekta” hyllas. Det är lunchrumsmentalitet på en mansdominerad arbetsplats över det hela. Jag kan se porrkalendrarna på väggarna, de grisiga snuskburkarna, de invändigt sepiafärgade kaffemuggarna (eftersom Alla Riktiga Män vet att kaffe smakar bäst i en skitig mugg).

Allra bäst och flest hyllningar kommer förstås om det är en manlig skribent som A) är Politiskt Inkorrekt, B) dissar feminismen. Gärna med konspirationsteorier och/eller mer eller mindre öppet kvinnohat. Som … Ja, vi kan ta Joakim Ramstedt.

Så jag undrar vart det gick fel för Newsmill – en källa jag en gång hade stora förhoppningar omkring, inte minst vad det gäller medborgarjournalistik. När förvandlades Newsmill till en septiktank signerad av Kalle Strokirk?

Shame on you, Newsmill. Shame on you! För att parafrasera Michael Moore (en man som på Newsmill skulle bli gängknullad av varenda kommentator nyss nämnda).

- – - – -
Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Newsmill, medborgarjournalistik, bloggosfären, yttrandefrihet, konservatism, reaktionism, radikalism, feminism, styrda media, frihet, liberalism

Relaterat: Unni Drougge på Newsmill.

Hur du slipper ett följe

(Jag ville ha en rubrik som påminde om XtremeCreator men med mer negativa konnotationer.)

En av grundorsakerna till min långa bloggfrånvaro har varit och är att jag inte riktigt kan fokusera bloggen på ett ämne. Den spretar åt alla hål som ett tag-moln, från feminism och politik till nätnärvaro och satir. Med en del inpass om t ex Piratpartiet (där jag är medlem, men det beror på att det var så enkelt att gå med och jag har fortfarande inte upptäckt hur man går ur … vilket är lite grand som porten till Helvetet; I som här inträden, låten hoppet fara )

Så vad ska jag fokusera på?

Vad vill mitt icke existerande följe ha?

Följe är ju viktigt. Man måste ju vara _social_, gubevars. I den här nya tiden måste Pelle i Molkom veta att jag nyss klev på tunnelbanan mot Hässelby – eftersom jag twittrade – och Nija i Peshawar vill hemskt gärna läsa nästa del av Bromsklouss (fast hon får den tillhanda via Google Translate).

Kansked borde jag skriva om följen … men det blir ju svårt, eftersom jag inte har nåt. Eller jo, jag har … eh … hmm. Jag har nog tre läsare. Mig själv inräknad. Sen har jag säkert en massa slentrian-jag-orkar-inte-rensa-mitt-RSS också, ett par hundra … tusen. Kanske. Hoppas jag. Där hmnar det här inlägget högst upp men i konkurrens med allt från DeepEdition till Mash-Up.

Vaffan är Mash-Up!?

Jag tänker fortfarande på Mash-Up som en sorts matberedare, som samlat in enorma mängder information, blandat det och spottat ut det på en tallrik. Ganska oaptitligt, värre än pölsa.

Pölsa är gott.

Eftersom jag itne kan fokusera på något enskilt ämne kommer jag därför en tid framåt att fokusera på, just, stream of consciousness. Efter en halv eller hel dags vittjande va alla möjliga kanaler ska jag forma en egen mash-up.

DEt kommer förmodligen bli ganska elakt, men min hjärna är inte skapt för att vara alla till lags. Den är inte skapt för att vara mig själv till lags.

Min hjärna är skapt för elakhet. I textform.

Fuck you!

(Sorry … )

- – - – -
Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Men orka!

When you go out …

(Inspirerad av Mats Dagerlind på Newsmill)

(Screen från:

- – - – -

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Pride, HBT, HBTQ, homosexualitet, Newsmill, homofobi, normer, hetero, heteronormer, heteronormen, tolerans