Jag fick en tanke om att skriva en blogpost som i det stora går ut på att Hells Angels har inlett ett samarbete med Antipiratbyrån och tagit över “delar av den uppsökande verksamheten”. Så jag tänkte googla en bild på en skäggig snubbe jag kunde använda som talesman. För det är ju så de allra flesta gör som vill ha tag på en bild, snabbt. Upphovsrätt - pffft!
Jag hittade bland annat Hells Angels Nevada, och kollade runt lite på jakt efter skägg. Så …
” All Photos Are Property Of The Hells Angels Motorcycle Club Hells Angels name & the Hells Angels logo are covered by U.S. & International copyright laws, and reproduction or use of the name or logo is strictly forbidden.”
Av någon orsak vill jag inte rippa en googlad bild längre …
(Å andra sidan är det 19% rabatt på en Hoover dammsugare - vad säger det om de käcka motorcyckelintresserade personerna (med viss fallenhet för pistolskytte och baseballträn)?
Tar man fan i båten är det bäst man ror honom iland. Lyssna på den här meningen, uttalad av Socialdemokraternas presstalesperson Marita Ulvskog till SvD:
“Blockpolitiken som den ser ut just nu är alldeles för hård. Man kan välja olika vägar, man kan vara minoritetsregering som vet att man ändå kan regera landet, att man kan få tillräckligt stöd för förslag i riksdagen, eller så kan man söka nya konstellationer.”
Detta på en fråga om Socialdemokraterna skulle vara beredda på ett samarbete med Sverigedemokraterna om de senare når in i riksdagen 2010. Till skillnad från Per Schlingmann, moderaternas pressekreterare, är inte Marita Ulvskog främmande för tanken på ett samarbete - om det nu är så man ska tolka henne.
Fascinerande.Det är nog bäst att börja putsa stövlarna redan nu, Mona.
Eftersom det med en förkrossande bloggmajoritet förekommer sjukt feta dissar av bland annat IFPI och Antipiratbyrån känner jag mig nödgad att spela lite advocatus diaboli - och ge dem lite cred. De, som ser till att shunnar inte baxar estradörers surt förvärvade cash, alltså. Kulturell utarmning - inte minst genom en degenerering av hederligt svennejidder - är ett stort problem. Det hänger förstås ihop med fildelning och upphovsrätt och, det här är lite förvånande, med Jens Lapidus.
Om lennen inte hade börjat fnula med språket skulle den här tragikomiska internetbaserade dagbokspostningen aldrig ha blivit skriven. Men nu så, nu när jag ger mig hän i en grotesk excess med vissa satiriska inslag för att likt Boromir (eller möjligen någon annan shunne från antiblattelandet Gondor) …
Ja, ni ser. Vackra meningar förvanskas. Keffa ord dyker upp som någon jäkla kicker från hooden. Vart är den lingvistiska aina när man behöver henom!? Det här är faktiskt sjukt … och Jensan är inte ens min habibi.
Jag skulle sålunda träda till de hårt jobbande låtsaspolisernas försvar istället för att pressa gannen i käften på dem och trycka av (som vissa bloggare tycks göra). Istället rasar jag ned i ett moras, ett träsk, av oförsvarligt slarvigt språkbruk där kastas om meningar. Typ. Grammatik är för fuckers. Eller - din mamma!
Det är inte lätt att vara est, men det är balt. Eh … jag menar - det är inte lätt att vara en av dem, som jobbar för ”vår säkerhets skull”. Särskilt inte numer när Bandidos fildelar och Pirate Bay försöker bilda politiskt parti. Eller hur det nu var. Något om pyramider. Fast nu när jag läser igenom det här så verkar jag ha valsat ut i någon slags K-inducerad hallucination - och klockan är inte ens lunch än.
Det är Jens Lapidus fel. Om tjommen hade fortsatt advokatera och inte fuskat med litterära eskapadrer medan han softade chillish hemma, skulle De Andras språk ha varit skilt Från Oss. Men nu uppstod istället en presumtiv integration av två språkstammar; Kattfisk? Capisce?
Nä, det gör ni inte. Det gör inte jag heller. För här försöker jag hitta trovärdiga argument för att försvara upphovsrättsorganisationen Hells Ange… IFPI - så jiddrar jag förortsbetong möter Kharma istället. Eller möjligen Kungliga Biblioteket.
Det här är nämligen dadaism (vilket är ett finare ord för att låta som man nyss tog en blunt). Stream of consciousness, att haspla ur sig va som faller en in utan större kontroll över vare sig sin tunga eller … nåt.
Dada!
(IFPI gör ett bra jobb. Men det gör Hells Angels med.)
FISK!
- - - - -
(Det här var inte intressant, så ni får bara låtsas att det är en Intressant-länk här).
Vid närmare eftertanke tror jag att jag struntar i att tipsa om andra bloggar också …
Hemkommen från min flickvän sitter jag och tittar runt på DN. Läser en artikel om förgiftade svenska industrimiljöer och försöker samtidigt glömma bort den mer än lovligt skumma dröm jag hade inatt, som involverade en smutsig gammal man, en verkligt skitig lägenhet och - kackerlackor. Många sådana, i olika storlekar. En av dem hade två huvuden.
Nu vet jag inte vad som rör sig bland mängderna av glaskross i glasriket - en av Sveriges mest förgiftade miljöer - men jag påminns om något jag hittade på nätet, via Google Sightseeing.
Jag påminns om Centralia - en liten, nu övergiven, amerikansk stad som har brunnit i 46 år. Silent Hill, IRL ..?
I norra delen av Pennsylvania, USA, ligger det lilla samhället Centralia. Från över 1000 invånare 1981 har samhället krympt till 9 invånare (2007). Orsaken - en underjordisk eldsvåda i en kolgruva. Centralia vilar på en stor kolfyndighet, som började brinna 1962 när man satte eld på en gammal soptipp. Fastän man först trodde att branden hade slocknat spred den sig till en nästan 1.5 mil lång kolfyndighet. Det har brunnit i underjorden sen dess, i 46 år!
Till en början befolkades ändå Centralia, men invånarna började fly staden redan i slutet av 1970-talet. Vid ett tillfälle uppmätte en bensinstationsföreståndare temperaturer på upp till 80 grader Celsius i de underjordiska bensintankarna. Vid ett annat tillfälle öppnade sig ett 45 meter stort hål och svalde en 12-årig pojke. Idag bor nästan ingen kvar i Centralia, som förlorade sitt postnummer 2002 och nu består av blott ett litet fåtal övergivna hus. Resten har brunnit ner eller rivits.
Centralia växte fram som ort under 1840-talet, efter att - och det här är ett spännande sammanträffande! - Jonathan Faust (sic!) öppnade ett värdshus i vad som då kallades Roaring Creek Township. Framåt 1860-talet började orten få en mer stadsplanerad bebyggelse genom Locust Mountain Coal and Iron Company. I och med att samhälelt fick ett eget postkontor bytte det också namn till Centralia. Kolgruvan var den huvudsakliga födkroken för samhällets invånare och gruvbrytningen pågick ända in på 1960-talet, när gruvan lades ner. Den gruvan började så att brinna, för 46 år sen.
GoogleSightseeing har en fascinerande artikel med flera GoogleMap-foton. Fler källor finns att tillgå via Wikipedia eller på Damn Interesting.
(Delar av den här texten härrör från Bibtech142, Skogås biblioteksblogg.)
”Hej, snygging, vet du vart jag jobbar?”
”Nä?”
”Ifpi.” *paus* ”Vaffan!? går du!?”
****
”Du, jag kan fixa en schysst rulle till dig via Pirate Bay!”
”Ja, hmm … ”
”Men vad? Vi kan vidda den ihop?”
”Jag jobbar på Ifpi … ”
****
”Jag har sjukt mycket music hemma, kexet. 50 000 låtar, typ.”
”Får jag be om ditt personnummer?”
”Jobbar du på Ifpi?”
”Mmhmm!”
”Fuck.”
****
”Guzzen ba’ typ sa att hon ha typ fläskigaste X-boxen hemma dårå, chippad såklart. Å hennes PeeCee är typ tankad med en fucking load av musik va.”
”Vad heter hon?”
”Emma”
”Var bor hon?”
”Någongatan 1 ..?”
”Jag ska bara ringa ett samtal … ”
XXXX
Saker man (kanske) ska säga på krogen (gå till rätt krog!):
”Jag köper all min musik.”
”Sorry, jag vill inte fucka med en loser.”
”Jobbar du på Ifpi?”
”Nä, Bahnhof.”
****
”Jag köpte Ironman svinbilligt per postorder från New York.”
”Ja?”
”Har du en regionsfri DVD hemma?”
”Nej.”
****
”Ska du ha en öl?”
”Nej tack, jag kör AOL.”
****
”Du, den där piratsymbolen du har på blusen, den är rätt snygg.”
”Jobbar du på Ifpi?”
”Mmm … ” *paus* ”Vaffan!? Går du!?”
”Sannerligen, jag säger er: den som inte går in i fårfållan genom grinden utan klättrar in på ett annat ställe, han är en tjuv och en rövare.”
(Joh 10:1.)
Big Jee var en skärpt kille, han. Nåväl, han var kanske inte alldeles ärlig - för hur var det egentligen med de piratkopierade fiskarna och bröden?
”När Jesus hörde detta drog han sig undan och for över sjön till en öde trakt för att vara ensam. Men folket i städerna fick reda på det och följde efter honom till fots. De sade: “Här har vi inte mer än fem bröd och två fiskar.” Han sade åt folket att slå sig ner i gräset, och han tog de fem bröden och de två fiskarna, såg upp mot himlen och läste tackbönen. Sedan bröt han bröden och gav dem till lärjungarna, och lärjungarna gav dem till folket. De som hade ätit var omkring fem tusen män, förutom kvinnor och barn.”
(Matt 14:17 - 21.)
Nu var upphovsrätt Jesus minsta problem, åtminstone till en början. Antagligen bakades de där multiplicerade fem bröden och två fiskarna in i all annan brottslighet han ägnade sig åt; uppvigling, läkekonst utan erforderlig licens, skattebrott, våldsamt upplopp, allmänfarlig ödeläggelse, olaga hot, heraldikbrott, ohörsamhet mot ordningsmakten och allt annat. Framförande av åsna utan ridkort. Eller griftefridsbrott - Lazarus, ni vet. I det stora hela var nog fiskarna och brödet av mindre allvarlig art, värre var i så fall utskänkningen av matvaror utan tillstånd. Dessutom gav han bort det, alldeles gratis. Sen trixade han med vädret också, vilket antagligen kan klassas som miljöbrott:
”Han steg i båten, och hans lärjungar följde med. Plötsligt blev det så stark sjögång att båten nästan försvann bland vågorna. Men han sov. De gick fram och väckte honom: “Herre, hjälp oss, vi går under.” Han sade: “Varför är ni rädda, ni trossvaga?” Sedan reste han sig och hutade åt vindarna och sjön, och det blev alldeles lugnt. Folk häpnade och sade: “Vem kan han vara? Till och med vindarna och sjön lyder honom.”
(Matt 8:24 -27)
Vadan detta? Sitter jag här och begår kätterska handlingar helt fräckt!? Nja … Jag blev snarare påmind om lite bibelcitat när jag via Opassande hamnade hos Dagen.se.
De senare artiklar om hur polska präster riskerar fängelse om de använder sig av tidigare predikningar skrivna av andra präster. Predikningar anses tydligen skyddas av upphovsrätt. Det här innebär inte så stora problem för vare sig Jesus eller någon annan av de tunga artisterna - Hesekiel, Jeremia och kompani - eftersom de varit döda i i runda slängar två- till tretusen år. Rättigheterna har upphört, så att säga (men det har de för Lovecraft också). För polska papistiska prelater har dock livet blivit mycket svårare. Med tanke på Jesus och vad han sa, borde vi nästan uppmuntra predikoplagiering:
”Saliga de som förföljs för rättfärdighetens skull, dem tillhör himmelriket.”
Det allra svenskaste som finns är att klaga över att man är svensk. Alla har vi gjort det, alla har vi hört det. Repliker som ”fy fan vad jag hatar Sverige!” och ”fy fan för Sverige, bara förbud och Jantelag överallt!” och ”När jag var i New York senast så gick jag på strippklubb och” … Nej, okej då. Det sista är något en svensk inte skulle säga. Inte så högt.
Det är därför invandrarna finns, så vi ska ha en referenspunkt. Någon vi kan peka på och säga ”så där borde svenskar vara!”. Ganska ofta är den underförstådda meningen att invandrare är:
Spontana
Har driv
Är obesvärade
Spelar efter egna regler (eftersom svenska regler är så rigida så behövs en rebell)
Är lite … så där … Naturliga.
Den ädle vilden. Oförstörd av civilisationen har hen dragit fram över sin släktmark i generationer och aldrig blandat blodet med degenererade moderna människor. Någon med ärlighet och rak rygg, med mod och dådkraft och en Naturlig Rättvisa i kroppen. Ädel. Fast en vilde, förstås.
Vildar, säger en folkskolebok från 1800-talet, är opålitliga, fega och anfaller alltid ur bakhåll. Det gör invandrare med - det är en sån där ”alla vet”-sanning, som Riktiga Svenskar - sådana som klagar över att de är just svenskar - känner till. Men innan vildarna anfaller är de ädla och Naturliga. Skönt osvenska.
” När jag träffar invandrare så möts jag aldrig av den där typiska negativa inställningen till företagare. Invandrarna är hands on och nu kör vi och fan vad kul!
Samma sak gäller när det handlar om att hitta bra folk. Jag letar med ljus och lykta efter bra människor att knyta till mig. Var är alla maniska människor som levererar? Jo, de är invandrare!
De gånger jag ringt svenskar så har de legat och sovit (på dagen) när jag ringt dem. De säger att de ska göra saker som de inte gör.
När det har varit en invandrare så säger de, “jag kan springa så hinner jag till vårt möte!”
Det är för att de har fattat att man måste KÄMPA för att komma nånstans.
Stackars stackars de som måste komma hit till Sverige och jobba! Jag skäms för att vara svensk.”
Superlativen över våra nysvenskar formligen haglar. Det svenskaste svenska - hatet mot sin egen nationalitet - regnar det med. Allt för att dra sitt strå till integrationsstacken och visa att ”invandrare inte är som vi”. Svenskar är lata, sossefierade, väntar på stekta sparvar och kämpar inte. Invandrare är så där härligt … Naturliga. Så som Kämpar är. Naturliga. Så klagar de aldrig heller. Allra minst klagar de på att vara svenskar - de är ju, gubevars, invandrare. Det vill säga inte riktiga svenskar (som är lata och sover mitt på dagen).
En fascinerande glidning i den rasbiologiska skalan har skett. Konstigt nog ger mig bägge sorters argumentation en våt filt av äckel i huvudet. Invandrare brukar skaka på huvudet och undra varför vi, vi svenskar, hatar vårt land - det är faktiskt ett av de bättre länderna. Invandrare har ofta något att jämföra med, oftast värre. Hittills har jag svarat att orsaken till att svenskar hatar att vara svenskar, är för att vi är …
Svenskar.
Vi är lata, docila bidragare utan vare sig hunger eller driv. Glöm Ingvar Kamprad, Stenbeck och alla andra entreprenörer. De är kanske inte ens svenskar - i alla fall inte enligt Linda Skugges definition. Kamprad är smålänning (och vad är Kamprad för namn? Det låter utländskt!). Stenbeck var visst västgöte. Nej, svenskar är lata och sover mitt på dagen, utan sinne för service och med nedlåtande attityd mot kvinnliga osvenskt svenska entreprenörer som Linda Skugge. Hon driver två företag. Det gör inte svenskar.
Ergo - Linda Skugge är. Hmm. En blatte. Fast ändå inte - hon klagar på Sverige och svenskarna, alltså måste hon vara svensk. Det svenskaste som finns är nämligen gnället - och gnäll, det är något Skugge har gjort till sitt levebröd.
James Caan och jag - vi har något gemensamt. Egentligen är det Paul Sheldon och jag som har något gemensamt, men James Caan vet alla vem det är men ingen vet vem Paul Sheldon är. Den senare är en fiktiv författare ur Stephen Kings Misery. I vilken följande replik dyker upp:
“The operation was called hobbling”, säger Annie Wilkes (spelad av Kathy Bates).
Situationen är sådan att James Caans rollperson, Paul Sheldon, tas om han av sitt främsta fans - och på den vägen är det. Okej, han är sängbunden efter en bilolycka och Kathy Bates (eller hennes rollperson Annie Wilkes) är inte helt stabil, bland annat har hon tvingat honom att bränna upp sitt manuskript. Så, nu fattar ni. På den vägen är, i alla fall i Misery (Lida på svenska) av skräckfarbrorn par excellence - Stephen King.
Jag kände mig ungefär som James Caan, där i sängen. Orsak följer:
Min skrivkramp är inne på sin tredje månad. Den är inte total, för då och då skriver jag eller försöker skriva men det jag oftast skriver just nu är skit. Tycker jag själv, då. Kanske är det inte alls fekalier i litterär form - av kommentarerna att döma på det jag skrivit iunder dessa tre månader verkar somliga uppskatta vad jag skriver. Men jag själv tycker inte om det, det är - skit. Det här är skit. Jag vill mest slita pappret ur ringinbindningen och knöckla ihop det. Det här skrivs för hand (skrevs - ni ser, jag kan inte ens hålla koll på vare sig grammatik eller stavning).
Skit.
Jag är trött, helt enkelt. Trött på att alltid låtsas ha något att skriva om. Trött på jakten på besökare, trött på rapandet, idisslandet, ordskvalet, surret, drivet, jakten, hungern. Trött på att vi, vi bloggare, håller fast vid tanken att det vi gör “är viktigt”, att vi kan “förändra”, att vi är en “fjärde statsmakt”. Trött på att vi alla liknar narren Frog, vid kungens hov, i novellen av Edgar Allan Poe.
När gammelmedia säger “Hop, Frog!” - då hoppar vi.
Jag är trött. Trött.
Det är IFPI och FRA, politik och mode, sex och sånt, hat och lynchmobbar och självklat lite puttefnaskig moralism och matrecept. Åsikter om allt från kravatter till Engla. Hon ska få en snuddpåstatsbegravning, förresten. Vad gjorde hon, som inte Ricardo Campogiani gjorde? (Okej - det är väl mer värde i en mulad tioåring än en dödad kicker, för det vet man ju hur “såna är”. Hell of a world, ain’t it?)
Jag har fått kramp. Information overload. Prestationsångest och en kall slemmig klump av uppgivenhet i halsen. IFPI kommer inte att ge sig oavsett vad Opassande skriver.
Kramp.
Det handlar nu inte enbart om bloggandet. Egentligen är bloggen den offentliga toppen av ett isberg. Jag har inte - med få undantag - lyckats skriva något mer sammanhållet än IM-konversationer på sistone. Bloggen är ett undantag, men det har inte varit kul att blogga - bara ett måste.
Mina ord är slut. Min fantasi död eller åtminstone katatonisk. Jag skapar inte längre! Men … nu är jag lyckligtvis inte helt ensam. Den här gången har jag hjälp - hjälp som inte inbegriper alkohol.
Jag har ett fan. Ett “I’m your greatest fan“, som Kathy Bates säger till James Caan. Det är därför jag skriver det här, för hand. Sängliggande i inte min egen säng. Min egen Kathy Bates har gett mig ett fint Whitelines kollegieblock och en Pilot Knock 0.7 (namnet påminner om Glock, vilket är lite häftigt).
Min Kathy Bates har lånat mig sin egen skrivbräda. Den är i furu. Vi hade pratat om min skrivkramp när hon plötsligt reste sig och sa “Jag ska hämta en grej“. Hon återkom med sin skrivbräda, blocket och pennan, tryckte dem i min famn och sa:
“Skriv”.
Så … det gör jag. Jag törs inte annat. Jag vill inte att hennes nästa replik ska bli: “The operation was called hobbling … “
Det är nästan en kulturgärning, att samla arga lappar till åminnelse för eftervärlden. Jag vet inte hur många sådana lappar jag har mött i mitt liv, men många av dem har varit arga. Somliga fullkomligt svårförståeliga. I vilket fall uppmärksammar SvDArga Lappen, kulturminnesinsamlaren av arga lappar. Den påminner vagt om en annan blog - the Fail Blog - om än den senare har en helt annan inriktning. I vilket fall är både Arga Lappen och the Fail Blog något man kan sysselsätta sig med med tummen på bossknappen när arbetsdagen är slö och inget händer.
För att bli så där typisk svensk så ska jag avsluta med:
Varför kommer inte jag på sådana där braiga idéer för!?
)
