Himlen var en svart fäll av sammet över en glittervit kall värld. Som en näve bergskristaller låg stjärnorna utströdda över himlen, lyste klart utan att skymmas av störande återsken från någon stad. Åt väster syntes inte ett spår av solnedgång. Åt öster glödde bara himlen svagt, som om en jättelik eld rasat där – bortom skogen, bortom den svarta vägen. Det som glödde där bortom skogen var människans värld – staden få av dem sett på nära håll, som bara två besökt en gång.
Klanen låg i sömn, drömmande, några hundra meter in i den vinterdöda lövskogen. De hade vandrat långt den här dagen – nära tre mil genom sskog och mark, på drift undan människans samhällen, vilsna i en värld som inte längre hade plats för dem. I många årstider hade de levt i fred där i skogen vid havet, men så hade människan till sist hittat dem. En människoflicka hade hittat dem, blivit rädd först, men sen talat om för dem att fly. Jägare var på väg för att döda älg. Och dubbelyxor kunde inget göra mot gevär. Så de hade ryckt upp sina bopålar, återigen, och vandrat vidare – mot söder, utan egentligt mål. Clau mindes fortfarande hur flickan stått på en klipprygg i skogen och sett efter dem, länge.
Clau kunde inte sova, plågad av alltför många minnen från hans äventyr i människornas stad. Han satt på en snöig bergsrygg några hundra meter från skogsdungen, stirrade upp på stjärnorna, lyssnade till det avlägsna suset från människornas svarta väg och maskiner, lyssnade till vinden, sina tankar. ‘Hon liknade Taramek på nåt sätt. Men vår klan har aldrig haft bortbytingar, vi är renrasiga.’
”Och på drift…” mumlade han, utan att se hur en svart skugga gled upp bakom honom med en dov morrning.
Men Clau blev inte rädd – han hade känt hennes lukt. Han vände blicken mot sin Taramek och flinade barskt mot henne. ”Glömde du att känna från vilket håll vinden blåser?” skrockade han då hon satte sig bredvid honom, och lade handen på hans lår.
”Jag ville att du skulle lukta mig.” sa hon tyst.
Clau lade armen om hennes midja, drog henne intill sig, puffade lätt på henne med pannan.
”Du är min, Tarr.” sa han, tyst.
”Gavendish spydde igen.” sa hon abrupt. ”Jag tror han är döende.”
”Det var fel av honom att sno den där brunsmeten och äta upp alltihop själv.”
”Människorna kallar det choklad.”
”Det smakar skit vilket som.”
Taramek skrattade – lite hest. Skrattet förflyktigade i den kyliga luften, och Clau hörde en räv skälla långt bort, nästan som till svar.
”Ibland tror jag att något av dig stannade kvar i människostaden. Att du istället fick nåt nytt, okänt, med dig hit.” sa Clau tankfullt.
”Det som är okänt uppfattas som något hotfullt. Glöm inte det.” svarade hon kryptiskt.
”Det är därför de hatar oss.” sa Clau mörkt. ”Vi är Bitterhetens Barn.”
”Människan är inte som vi. De behöver ha något att hata. Vi behöver ingenting, utom det jorden ger oss.”
Clau suckade, lyssnade till nattens ljud. Svagt hördes sömnens ljud från skogen. Snarkningarna från de tyngsta krigarna – Gamorr, Mallach, Fornhimm. Gnyenden av rädsla och mardrömmar från de yngsta honorna – Telbaech, Keisha, Eldrinne. ‘Våra honor kan aldrig bli lugna i sömnen förrän de hittat någon som är deras. Hona eller hane är sak samma. Någon som är deras. Någon som dövar deras oro. Varför är vi så rädda? Vi var ett mäktigt slag av liv en gång – när människan fortfarande ristade sina gudasymboler i sten. Hade inte vi funnits hade människan dött ut. Det var vi som visade dem vad jorden kunde ge, vad bergen gömde. Och det hade vi lärt oss av dvärgarna, som lärt sig det av… Någon. Anden, kanske. Men Anden är död.’
”Argantyrn skulle låta piska mig om han hörde mig.” skrockade Clau.
Taramek log, men sa inget. Hon visste vad han tänkte ibland – de hörde ihop på alla plan utom ett. Någonstans fanns en yta i hans blick som hon aldrig skulle kunna nå, och det skrämde henne lite.
‘Men vi lyssnar inte på våra äldste längre. De har övergett oss, som vi har övergett gudarna. Så vad gör vi då här, utan tro, bara ruvande på vår skräck och vårt hat för människan?’
Clau hörde Argantyrn, många årstider gammal, muttra något i sin sömn. En gång i tiden hade sådant drömskt muttrande uppfattats som gudarnas röster, men nu var de gamla bara i vägen. En belastning.
‘Vi är som människan’ tänkte Clau betryckt. ‘De spärrar in sina äldste i hus med galler och lås. Vi släpar med oss våra äldste tills de dör av strapatsen.’
”Jag tror du lämnade något i staden, du med.” sa hon tyst, och nafsade honom i örsnibben. Hans guldring var kall, men hon värmde den snart med sin tunga. ”Något av ditt liv, Clau. Berätta?”
Clau ruskade på sig – ville inte prata om det. Mest för att han själv inte förstod varför han gjort det. Det hade brutit mot all nedärvda lagar.
”Nej.” sa han hårt, vände blicken mot henne – och såg hur hon kröp ihop lite.
Det smärtade honom – han ville inte såra henne, på något sätt. Men förr eller senare gjorde han alltid det. Sa något som hon mådde illa av – och han visste det med ens, varje gång han sagt något dumt. Hennes tonfall ändrades, blev frånvarande. Blev hon arg eller rädd mörknade hennes ögon och hon nafsade på sin vänsterhands knogar.
‘Det är mitt fel, Tarr… Du vet inte vad jag har gjort – inte allt. Och du är rädd för att vara min, men törs inte säga något.’
”Tänker du på staden?” sa hon tyst, och höjde vänsterhanden mot sin mun. Han tog hennes hand, förde ned den i hennes knä, kramade den svagt och viskade:
”Vad hade vi där att göra…? En stad är ingen plats för orcher.”
”Vi ville se vad människan var för väsen.” sa hon tyst, och log ansträngt – rädsla plågade ännu hennes blick. Rädsla för att överges, att störta samman som hennes syster Keisha gjort när Navrog övergett henne, flytt till skogs med trollen.
”De är onda.” viskade Clau. ”De våldtar jorden med sina maskiner, förgiftar vattnet och luften. Kommer du ihåg hur sjuka vi var, de första dagarna i staden?”
Taramek log och nickade. Hon ville så gärna att hans hjärta skulle tina upp om hon log mot honom, men innerst inne visste hon att hans hjärta var en plats hon aldrig skulle komma att nå. Men där fanns ingen annan än Clau, inte nu. Heldrinne var död – överkörd av människans rasande järnmaskiner på räls, en natt för många årstider sen. Hon hade varit ung då, yngre än nu. Och dum.
”Vi trodde vi skulle dö,” sa hon, ”men vi överlevde ju. Inte sant?”
”Ändå… Vi hade inget där att göra.”
”Vi lydde en impuls bara. Sånt händer.”
Clau såg länge på henne, drog hennes ansikte intill sig och viskade tyst i hennes öra: ”Du vet så lite om mig, Tarr…”
Taramek drog sig undan något – där fanns mörker i hans blick, hon nådde inte igenom det. Hur hon än försökte. Trots att hon var klanens häxa kunde hon inte nå hans innersta mörker, aldrig förstå det. Bara försöka förstå det.
”Berätta för mig, Clau… Du är min, hela min…” viskade hon, men han kunde inte. Det var omöjligt att berätta vad han gjort…
Han hade gömt sig i en skogsdunge medan Taramek undersökt något mänskligt påfund en bit utanför den riktiga staden. Runt dem hade höga byggnader rest sig, skarpa lyktor hade gått i en rät linje från en byggnad i järn och glas, men varannan lykta hade varit svart. Och hon hade kommit förbi honom – en människa, en hona
(‘flicka – de kallas flickor, eller kvinnor, tror jag det var’)
- på väg någonstans. Vackra kläder som hade glittrat lite i skenet från lyktorna. En fin väska som varit trevligt svart med vita mystiska tecken. Hon hade haft ljust hår, flyktigt hår, vackert. Clau hade följt henne med blicken bara för att hon var en sådan skönhet i människans fula värld. Och när hon passerade honom drev en motvind förbi henne, och han kände lukten av henne – mandel, lavendel, liljekonvaljer, okända dofter som retat upp honom.
Människan visste ingenting om vindar – hur man skulle undvika dem om man ville vara trygg. Människan var trygg där det fanns ljus, och visste inte hur nattens barn kunde gömma sig i skuggorna. För människan trodde inte på dem längre – de var sagoväsen man skrämde små barn med. Men de fanns, och kunde finnas i det mörka buskage du just gick förbi på väg hem.
‘Och medan Taramek smög in i den där glasbyggnaden vid änden av plattformen, så…’
Taramek såg på honom – men där fanns den där svarta ytan i hans blick. Hon fick inte nå dit. Något mörkt som ruvade inom honom, något okänt.
Clau hade förföljt människoflickan och ropat till henne.. Men hon hade skrikit, och Clau hade blivit rädd, sprungit ifatt henne och kastat sig över henne – bara så hon skulle sluta skrika.
‘Jag slog henne i ansiktet med en sten, tills hon inte skrek längre. Och…’
Clau rös – han hade brutit mot en nedärvd lag där. Att aldrig ta en hona med våld. ‘Men det var en människa. Reglerna gäller inte dem. Tror jag. Och hon luktade så gott.’
”Clau…” viskade Taramek, lite skrämt. ”Vad tänker du på?”
Clau sneglade på henne, och log svagt.
”Inget särskilt. Bara på dig.” sa han lojt, och tvingade bort tankarna.
Taramek log mot honom, glad över att ytan i hans blick dragit sig undan. Glad att hon slapp bli rädd för den.
När han betraktade henne där i månskenet, insåg Clau varför Taramek var hans hona; människorna hade ett ord för det, nåt på Ä, men Clau kom inte ihåg. Han var hennes, helt enkelt – det behövdes inget ord för det. En instinkt bara, som svanarna, som kråkorna, som vargarna. Men han förstod varför han var hennes när han såg på henne.
”Du är min.” sa han dovt – det lät som en morrning, men en söt morrning. Hon sneglade på honom och log – överläppen drogs undan och de kraftiga kindtänderna smög sig fram, glittrande gula i månskenet. Hennes andedräkt svepte in henne som i en aura när hon suckade stilla. De små pepparkornsögonen med rödsprängda vitor tycktes gömma sig bakom hennes rundade kinder när hon log. Hon höjde ögonbrynen lite – så skrattade hon, lite hest.
‘Kanske hade människohonan skrattat så där tidigare på kvällen… Men hon grät bara när jag lämnade henne. Och varför inte? Våra honor gråter på samma sätt om en annan klans krigare rövat bort dem och rastat sig på dem.’
Clau suckade tungt, sträckte fram sin handskklädda hand och strök Taramek över håret. Det räckte nedanför axlarna, mörkbrunt – nästan skiftande i svart – med utslätade lockar. Hon brukade beklaga sig att håret fastnade i axelskydden, men han tyckte om hennes hår. Det var hans, lika mycket som hon var hans.
”Är jag fin, Clau?” mumlade hon, och sjönk ihop lite. ”Säg att jag är det?”
”Du är min.” svarade han, drog av sig handsken och strök henne över kinden. Den var kall, men kändes ändå levande. Så strök han undan en droppe snor från hennes näsa, strök ut det på sina skinnbyxor.
”Men är jag fin?”
Clau svarade inte. Han sneglade upp mot himlen, stirrade nästan hypnotiserad på stjärnbilden han uppkallats efter. Tre stjärnor i rad bildade svärdsbältet. Utspridda stjärnor gav konturer av fäktande armar.
‘Clau Riddaren… Han dräpte draken Rogastor under slaget vid Fernbrugge, men dog som en hjälte. Och hamnade på himlen till allmän beskådan. Vilken belöning för en hjälte…’
När han flyttade på blicken såg han vagnen, Taramek Nuuh – hans själsfrändes tecken och beskydd.
‘Hon var den ende som kom undan pesten när människans gud dräpte oss i mängder. Och människan sa att det var en mild gud, vi trodde henne… Det var då vi drevs undan, efter deras lögner…’
Hans Taramek bar en Nuuh-symbol ristad på renben i en läderstropp om halsen, och Clau log stilla vid tanken på hur den vilade tryggt mellan hennes små bröst.
”Du tänker på mig, din filur.” skrockade hon. ”Halsbandet ryckte till.”
”Ja, jag tänker på dig.” sa han tyst, och kände sig med ens sorgsen. ”Vet du vad jag tänkte?”
”Du vill ge dig av – med mig.”
Clau skrockade, sjönk ned på sidan och lutade huvudet mot handen. Han böjde sig fram, vidrörde henne läppar och viskade:
”Du tycker jag är en idiot, eller hur?”
”Varför skulle jag?”
”Du är en häxa. Jag är ingenting. Bara missmodig och mörk.”
”Du är min. Du är grå. Jag vill ha grå orcher. Räcker inte det?”
Clau svarade inte. Han rullade över på rygg, stirrade upp på de kalla stjärnorna och sa, tyst, orkeslöst:
”Vi håller på att dö ut, Tarr…”
Taramek suckade milt, rullade över på mage och kröp halvvägs över honom. Med sina varma läppar vidrörda hon hans panna, hans kinder – hans läppar. Och tyst viskade hon till honom, tröstande:
”Vi måste hålla ut. En dag försvinner människornas bländverk.” Clau skakade sakta på huvudet, smekte henne över kinden.
”De ger sig aldrig av, Tarr.” suckade han, och kände hetta i sina ögon. Han var blivande krigare, han skulle ta över när Gamorr blev för gammal eller dog. En krigare fick inte gråta – inte ens en blivande krigare. Men hopplösheten, rotlösheten, uppgivenheten han kände…
Han snyftade till, tyst, stirrade på henne med en blick fylld av lika delar rädsla som uppgivenhet.
”Vi dör ut, Tarr…” viskade han. ”Och vi kan inte hindra det!”
”Hyssch…” viskade hon åt honom, strök sin nästipp mot hans, kysste honom. ”Ska jag sjunga för dig?”
Clau suckade, och tårarna föll från hans nötbruna ögon.
”Ingen sång kan stilla min rädsla…” viskade han. ”Vi är Bitterhetens Barn…”
”Tyst, Clau…” viskade hon. ”Jag är din, kom ihåg det…”
Clau snyftade till, vände blicken mot henne och försökte utröna vad hon kände för honom. Var det rädsla, eller tillhörighet – kanske skräck för att på nytt bli övergiven? Var han i så fall bara ett substitut för Heldrinne?
‘Orchernas problem är vår brist på ord för vad vi känner…’
”Älskar du mig?” viskade Taramek.
”Använd inte människornas ord, Tarr… De förgiftar oss.”
”Är jag din så mycket att du inte längre är din egen?” envisades hon, med en viskning.
Clau nickade – Anden skulle veta hur mycket hennes han var.
‘Jag älskar henne, skulle en människa säga… Och sen döda henne. Vi är vilddjur, monster för dem. Och allt människan är rädd för dödar de.’
”Jag… Du vet att jag gör det, Tarr.”
Taramek log, kysste honom ömt och viskade:
”Jag är trött, Clau. Vill sova.”
”Ja…” suckade han, och slöt ögonen. ”Jag är också trött. Så trött på allt…”
”Lugn, älskade.” mumlade hon i hans öra.
Han kände hennes hand smeka honom över låret, upp över skrevet, mot svärdsbältet. Han suckade tungt – ville hon ligga med honom var det ingen bra tid, inte nu. Han var för trött, orkade inte med bitterhetens ok längre.
‘Jag vet inte om jag är stark nog att leva länge till…’
”Jag vet.” viskade Taramek, och drog långsamt hans dolk. ”Låt oss sova nu, Clau…”
