Räcker det att vara man?
Jag får ofta känslan av att när jag läser i media om ditten och datten som refererar till ‘manlighet‘ (dvs allt från Irakkriget till Dressman-reklam), finns där en svårgripbara känsla av … Frustration. Liksom, hur vi än gör blir det fel. Jag tror (jag har inga som helst fakta att backa upp det med) att frustrationen genomsyrar hela samhället, från dagis till ålderdomshem via mörk-gata-på-stan-efter-att-krogen-stängt. Det enda vi har är oss själva – och, om man nu är tillräckligt social, Gruppen (eller flocken, eller Firman, eller fight club, eller helt enkelt bara korpfotbollslaget). Så länge vi har den klarar vi oss, för då kan vi åtminstone tämligen riskfritt ventilera oss.
Det är som om allt säger att det räcker att vara Man. Egentligen. Ja, visst – det är bra och fint om du kan visa lite känslor också, men när det kommer till kritan ärdet fyrkantig haka och tvättbräda som gäller. Och kamp, förstås. Du ska vara ‘hungrig‘ (speciellt på en karriär; att hungern ger dig magsår och migrän är ovidkommande). Det räcker att du är Man. Det vill säga – det räcker, under förutsättning att du antingen inte börjar ifrågasätta dig själv och den roll som skapar dig, eller gör något Mycket Fult och börjar ifrågasätta hur mansrollen även skapar andra och därigenom hur andra ser på dig.
Att det räcker med att vara Man tror jag till viss del beror på att män, även om det ytligt sett talas om hur Manligt det är att visa känslor och tala om dem (och allt som hör till dem), egentligen är så att det spelar inte så stor roll, det där om du är ”stark nog att våga gråta”. För när skiten träffar fläkten är det ändå underförstått att du ska göra vad vi alltid har gjort; knyta nävarna och bita ihop, Be A Man. Numer är det ju t om vetenskapligt bevisat (?) att vi har ett defekt känslospektrum (tack, Annica Dahlström).
Själv känner jag mig ytterst frustrerad, stundom. Vilket i sig blir ännu mer frustrerande. Jag vet ju vad jag är, jag behöver inte försöka leva upp till någon jävla påklistrad roll. Men ändå … Å ena sidan har jag mina egna tankar om hur jag borde vara, å andra sidan har jag alla yttre attribut om hur jag borde vara. Dvs Manlig. Det är ganska … irriterande. Som om jag tar ett steg framåt och tvingas tre bakåt av Kollektivet, varje steg jag tar. Förr eller senare är jag antagligen på ruta noll igen – och vari finns min vinst som människa då? Vad har jag vunnit? Inget alls.
Mannen är alltid ensam
I skenet av detta faller mig frågan in om ensamhet – rättare sagt: Manlig Ensamhet. Ju mer ensam en känner sig som man, desto svårare blir det att bryta ensamheten. Eftersom självförtroende och självkänsla går hand i hand med bekräftelse (i det vi är sociala varelser) bryts de senare ned utan ett socialt bekräftelsenät. Nu menar jag inte att man ska gå omkring med en slags Se på Mig! Bekräfta Mig!-attityd (sånt är ganska störigt, tycker jag, men många män jagar bekräftelsen med ibland en dåres frenesi). Jag menar den naturliga bekräftelsen man får genom att ha andra människor omkring sig. Och andra män.
Könsrollen man stipulerar vissa orubbliga krav. T ex, som man anses det att du ska vara mer socialt kompetent än en kvinna. Kvinnor kan sitta ensamma och … knyppla, eller nåt, men män ska tjäna pengar (och släpa hem mammutar). Om en man inte är socialt kompetent är han i stort sett rökt på de flesta marknader – arbets-, partner-, vänmarknad. Män Ska Vara kompetenta. Punkt.
Det är svårt, nästan omöjligt, att bryta en manlig ensamhet när den väl satt in. Ju längre bort från det sociala nätet du driver, desto större blir pressen på att hitta tillbaka till det. Ju kraftigare press, ju mer skamkänsla över att inte leva upp till Kraven. Ju mer skam, desto sämre självförtroende, vilket leder till en större isolering och ett ännu längre avstånd. Ju färre människor man har att umgås med, desto lägre sjunker man. Man glömmer bort hur det är att umgås. Att umgås, att vara social, är ingen automatisk förmåga. Det är inget medfött, utan något inlärt. Och om inte kunskapen vidmakthålls genom ett odlat socialt nät dör den ut, sakta men säkert. Till slut har man sjunkit så djupt ned att depressionen sätter in, vilket i sig är ett stigma. Män ska inte vara deprimerade, i alal fall inte så mycket. Inte på riktigt. Detta eftersom män, när det kommer till kritan, inte behöver några andra känslor än, just, instinkten och styrkan. Hungern. Hungern efter lycka, efter förbättring, ‘to boldly go where no man has gone before’.
Det privata är politiskt, även för män
En av stenarna i den manliga könsrollens palats är lycka. Allt går så mycket lättare med lite eufori. Manlig lycka tror jag är starkt förknippat med status – den är viktig, liksom positionen i det politiska, dvs det offentliga, livet: Laget, Gruppen, Samhället, Arbetslivet.
Lycka, speciellt manlig lycka, är starkt förknippad med framgång och framgång är lika med status och status är lika med bekräftelse. Den ‘politiska‘ vägen till lycka är en bra karriär, både privat och offentligt; ju bättre du är på ditt jobb desto bättre människa är du. Här uppstår också ett slags likhetstecken mellan det privata och det politiska, i det att du som man per automatik anses lyckad även förhållanddemässigt om du är lyckad i karriären. en man med bra karriär men utan förhållande är … Inte helt lyckad. Alla områden måste erövras för att du ska kunna kalla dig Man; karriären, såväl som Kvinnan. (Eller Mannen, om du händelsevis är homo/bi; könsrollen skiter fullkomligt i din läggning när ddet handlar om karriär).
Vilken karriär som är viktigast stipuleras av könsrollerna. Rätt karriär är viktig, för det är den som ger högst status (och därmed lycka). För män (ursäkta generaliseringen) är arbetskarriären viktig. En bra arbetskarriär – ett bra politikst liv – ger bra inkomst, som ger bra materiell standard, som ger bra (?) livskvalité. Livskvalité är, förvånansvärt ofta, likställt med materiell standard. Det är som om vi till viss del är kvar i stenåldern; ju fler flintyxor en man har, desto rikare är han – och desto lyckligare. Kanske var Ötzi på väg över Alperna på jakt efter
(flintyxor)
lycka?
A Made Man – En lyckad man
Samhället projicerar bilden av att ‘a made man‘ är en man med gott om pengar (och fyrkantig haka). Flukta in vilken reklam du vill, som riktas till män; bilreklam, t ex, eller klädreklam. Det är underförstått att de där distingerade medelåldersmännen med sitt hånleende i Dressmanreklamen är ‘made‘, Lyckde. Klara. Riktiga. På sätt och vis är det en lika stor och potentiellt skadlig objektifiering, som sexistisk reklam kring kvinnor. Samhället stipulerar ideal vilka är omljliga att nå, utom i fantasin. Filmer om framgång, t ex klassikern ‘Wall Street‘, verkar kretsa kring ett 48-timmarsdygn. En ‘made man‘, som Tom Cruise, sover aldrig, snörvlar aldrig p ga förkylning, hinner alltid med allt oavsett det är börsplacceringar eller racketball, är aldrig hungrig, får aldrig panikångest – och behöver självklart inte sköta hemmet. Också.
Ju mer samhället projicerar uppfattningen om att Karriär är lika med Lycka, desto hetsigare blir karriärloppet. De som inte pallat trycket (se vad som hände med Michael J Fox karaktär i filmen ‘Bright Lights, Big City‘) faller ur och betraktas som svaga, som sjuka, som … parasiter. Det är, hur gärna vi än vill tro motsatsen, fortfarande skamligt att vara arbetslös – och man. För att slippa skammen tar vi ibland till vilka medel som helst för att hänga kvar i loppet. Sprit. Droger. Eller mer arbete, mer prylar, mer konsumtion, mer … Artificiell lycka.
De som pallar trycket, de som hinner med och accepterar tanken om att Karriär är lika med Lycka, för samhällsprojiceringen vidare till sin omgivning och nästa generation. Sina barn, i det att en modern Made Man inte bara är en kanonkarriärist – han är också Farsa. Alla Män måste förr eller senare sluta så sin vildhavre (iaf öppet; om de vänstrar spelar ingen roll, för ”såna är män”) och stadga sig. Sluta hänga på efterjobbet-öl, sluta med äventyrsresorna (och boka en charter till Mallis). Ge upp Gänget. Det är en paradox, men för att kunna vara manlig nog att vara man måste du till sist överge det som gör dig manlig nog att vara man, nämligen Friheten. En familjeman som säger ”nu är det bra” i sin karriär ses inte som en svikare, tvärtom. Han ‘tar sitt ansvar’, han ”har ju blivit farsa”. (Å andra sidan finns det en slags underförstådd meding att han ska lyckas lika bra som farsa, som karriärist.)
Det är ett jävla liv, att vara man
För varje varv dras snaran åt. Pressen ökar månad för månad, ibland dag för dag. Ju längre upp i hierarkin vi kommer, desto mer ska hinnas med. Arbete, fritid, familj. De fem veckornas respit från arbetslivet innebär i praktiken ett lika stort heltidsjobb, som jobbet. Till sist behöver vi mediciniera bort samhällets svaghet för att upprätthålla den stränga disciplinen. Ora et labora. Bed, och arbeta. Grottekvarnen drivs med hjälp av blod, svett och antidepressiva.
Lycka nås inte enbart genom arbete. I min artikel om status citerade jag den där reklamfilmen för Master Charge-kortet Re:Member, den där killen säger: ”Remember, you’re not the watch on your wrist”. Du är inte din konsumtion, ägodelar är förgängliga. Det krävs ibland bara en tappad tändsticka för att utplåna ett lyckligt konsumentliv (ja, det finns försäkringar, men pengar kan inte ersätta minnen; affektionsvärde är ett ickekontant värde). Jag vill hävda att personlig lycka, personlig självkänsla, personlig status, är alldeles oavhängig vad du äger: Det handlar om vad du är, inte vad samhället och samhällets oskrivna lagar hävdar att du är. Kanske handlar konsumtion om ögonblicklig lycka, men vad handlar varaktig lycka om?
Det handlar om Självkänsla. Om Stolhet. Om Egenvärde. Det handlar inte om klockan på din handled. Inte handväskan. Inte den solbrända kroppen. Inte ytan.
Det handlar om dig.
