Överstelöjtnant (pens.) Gustaf von Bromsklouss har ordet:
Min själ, är det inte märkvärdigt!? Här läser jag vid kvällsdrinken – såna blev det mycket av förr, ska jag säga, men det var innan en av de där så kallade läkarna påstod att det var farligt för min lever, möh … Hmmhmm! I alla fall läser jag i tidningen, det är DN om ni nu undrar, för jag läser bara DN – allt annat är kommunism – och SvD är en av de där blaskorna som går ner, det med. Ja, så är det förstås de där tidningarna som en man numer måste smyga med.
Jag kommer ihåg en gång i djungeln utanför Olibomporom, det var på den tiden jag arbetade som konsult för Blackwater och låg deplojer… depli… låg i Asien (höh! På fler sätt än ett, om ni förstår, va? Mhhmm, höh höh!). Det var jag och Gerard, en galen fransos, och så han den där vad hette han nu igen … Lindkvist! Han, som … Nä, det var fel, han jag tänker på hette Göransson eller om det var von Hammerfest. Ah, just det – Pansarkil af Kyllerskiöld var det, Gustav Edwin Adolf och så det där jävla efternamnet. Knapadel. Far hans hade köpt officerstiteln, men de hade visst gjort bra ifrån sig vid Narva eller om det var Hastings.
Hastings hette han, han som jag tänkte på! En engelsman, trevlig typ, gjorde goda drinkar och ett riktigt bra exemplar av man. Höh. Mrrhmm! Nåja. I alla fall låg vi i djungeln och det var en sådan där, sådan där – magisk kväll! Huvudjägarna smög i bushen och tror ni inte att just då lägger Hastings av en riktig brakare!? Det luktade som ett helt fält av gamla krossade grodor! Ja jävlar, sån där utländsk mat gjorde luften sur av avgaser; själv hade jag alltid en burk Kronans leverpastej med mig, för hemkänslan. Huvudjägarna tyckte om den; en sån där burk räddade livet på både mig och han, Hastings.
Nå, vi hade tidnignar då. Inte DN, men … höh, magasin med nakna kvinnor! Gossar, vilka kvinnor! Och huvudjägarna i bushen hade allt ena bra småkickor de med, vilket vi fick smaka efter det där med leverpastejen. Tänk att svensk mat ändå går hem så där, överallt? Jag förstår att folk kommer hit i drivor, från Irak och Långtbordidtan och Kurrikurriduttön. Det vete fan om inte där finns några från Oliborompon eller vad det nu hette. Där jag och han, Hastings, låg.
Åh fan, nu ser jag ju här i min gamla klippbok att det hette Åmål.
Nåja, en man kan väl få ha fel ibland? Skyll inte på mig, sa bögen som blev upptäckt med tasken i en termos! Höh, sånt där körde vi med när jag låg i fält vet ni, jag och Norneborg och Hastings … fast nu tror jag att han hette Henriksson, eller om det var Lundstedt. Nåja, en man kan ta fel ibland, som jag sa den där natten när jag trodde det var Gullan jag låg intill och sen på morgonen visade det sig vara menig Nilsson. Kände ingen skillnad alls, väloljad typ, den där Nilsson.
Elefanter, det är såna jag läser om! Nu påmindes jag, apropå Nilsson (han var en bjässe, om ni förstår vad jag menar … Mrrhmm, kunde inte gå rakt felra timmar efteråt. Ja, mmmhmm, höh. Höh!) Elefanter kan lukta skillnad på folk, så står det. Märkligt. Det kan ju jag med? Det måste vara afrikanska forskare, såna där hottentotter … får man inte säga numer. Jag har ett barnbarn och hon eller om det är en han jag kan aldrig lära mig för barnbarnet har fasligt långt hår … Ah, jag kan också känna skillnad på folk, på lukten. Jag minns när jag hamnade i samma grop som en fransman och en grek; den ene luktade lamm, den andre vitlök. Eftersom jag hade krälat mig över en äng luktade jag rosmarin och timjan, så det blev en ganska bra middagstallrik. He he, va? Möhöh!
Men det är besynnerliga tider en lever i. Knappt har man lärt sig det där med datorer, så kommer någon och försöker lura i en att nej då, den där min Colossus jag har i källaren är inte kompatibel. Sa han, en slyngel som svarade när jag ringde en sån där hjälpdesk. Snorungen skrattade mig rakt i ansiktet – och så frågade han om jag hade någon nyare burk. Dator, alltså. Det hade jag ju, en sån där bärbar, fast den hade jag i sovrummet för kabeln till det där bredbandsuttaget satt där och kabeln var för kort fast man hade lovat mig att det skulle vara något … trådlöst. Nå, så han, den där slyngeln (han talade någon jävla rotvälska och insisterade på att kalla mig ‘mannen’ och ‘kompis’), han frågade mig i alla fall, frågade:
”Vad är det för dator du har, mannen?”
Sicken löjlig fråga! Så jag gav honom svar på tal, jag, Gjorde jag. Jag sa som det var, för en militär har lärt sig att alltid tala sanning (nästan)! Jag sa:
”Den är vit.”
Jag vet inte, jag … men jag tror inte att de har slutat skratta än. Skitstövlar!
- – - – - – - – - -
