”Tänk om föräldrar var lika engagerade i sina barns internetanvändning, som de är i deras fotbollsträning”, säger Marita Ulvskog efter att ha fått ta del av en av de våldsfilmsekvenser, som DN har rapporterat om. Repliken är avslutningen på en intervju med kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth – och kanske en känga till Thomas Bodström, som för ett par dagar sen i SvD uttalade sig om sin övertygelse att lagsporter fostrar pojkar till reko män. Ungefär som förr, när det var militärtjänst som gjorde män av pojkar.
Vet Thomas Bodström vad hans söner tittar på för sidor på internet? Förmodligen – han verkar ha rätt bra koll på sina ungar (han såg till att staten fick rätt bra koll på oss, så). Men hur står det egentligen till med resten av kollen, hos både ministrar och opposition, om de behöver en dagstidnings reportage för att inse vad som händer i Sverige?
Det är i och för sig orättvist av mig att insinuera politikers alienation från dagsrealiteter – de jobbar ju med dem, fast i stor skala. Varje dag. Alldeles nyligen infördes till exempel en barnporrspärr i riksdagsdatorerna. Ett bra initiativ, om än att det kanske leder till en del frågor. Till exempel varför det behövs en barnporrspärr hos våra folkvalda. En annorlunda vinkling på det är den som Opassande för fram, nämligen att det kanske vore bättre om politiker fick se sanningen i vitögat. Ungefär som Adelsohn Liljeroth gjorde, i DN-artikeln jag började med.
Adelsohn-Liljeroth har förvisso rätt i att lagstiftning inte är rätt väg att gå när det gäller internets snufflighet (det ordet uppfann jag just nu, tihi). Gång på gång som lagen har tagits till för att banka lite vett i ungjävlarna, har det slagit fel. På 1930-talet dundrade dr Nils Frykman att:
”Ingenting kan därför vara mer angeläget för samhället just nu än att ta itu med denna fara för vårt folk och inte heller kan det försvaras, att statliga och kommunala inrättningar skola hålla intresse och finanser vid liv genom att legalisera ungdomens och därmed vårt samhälles största fiende. Ju mer offentlig modern dans, desto djupare vi falla som nation betraktad.”
(Från Mattias Svenssons krönika ‘Dansen och Makten’, tidskriften Voltaire.)
‘Dansbaneeländet’ var ett av 30-talets största kriser för svensk ungdom (glöm han den där tysken). Kampen mot omoralen pågick långt in på 1990-talet – och indignationen i dr Frykmans citat är samma indignation som sipprar fram nu, om internet, dator- och TV-spel och nätmissbruk. Historien upprepar sig:
På ena sidan har vi vuxensamhället med media, politiker, experter och äcklade föräldrar. Deras vapen är moralisk indignation och chockverkan. Ungefär som pro life-rörelsens bilder på aborterade foster (hur många föräldrar har smygsurfat sig till sådana bilder och inte sagt något om det till sina barn?).
Där finns säkert (väl?) ingen medveten tanke bakom det hela, ingen konspiration eller hemlig vuxenhetskabal, men sammantaget bildas en vision av en enad vuxenvärld i heroisk kamp för att skydda de oskyldiga. Barnen, alltså. De där som växt upp med bilder på döda kroppar i vattendrag, sönderhackade, söndersprängda, sönderbända, dränkta, slaktade, skjutna, slagna, torterade, våldtagna människor. På bästa sändningstid, 19:30 och 21:00.
Mitt första möte med naket våld kom när jag var i tio-årsåldern och Rapport visade en lång sekvens av hur soldater bankade två civila till blodig köttfärs, någonstans i Mellanöstern. Ett år senare visades avhuggna huvuden på pålar och torterade amerikanska soldater – det var under ett föredrag om Vietnamkriget. Jag gick i mellanstadiet. Det var så att säga mitt första steg in i vuxensamhället, som hyllar våldsskildringen som Stor Konst.
(bild: Artemisia Gentileschi; Judith halshugger Holofernes, tack till Letaguldkorn)
När jag ser på den där bilden av Judith och kumpaninnan medan de skär huvudet av Holofernes, faller mig ett citat in från en av de tidigare DN-artiklarna i serien om nätvåld:
”Snubben får halsen avskuren på riktigt, det ser man – han blir verkligen slaktad! Närbilderna är riktigt äckliga, mördaren flåsar och man hör hur det krasar när han [hon] skär loss huvudet från kroppen. Sen gurglar det när blodet rinner ut …”
På andra sidan i kampen om internet har vi ungdomar och korkskallar som mig, som inte riktigt har hajat att vi nästan fyrtio-åringar borde stå utanför Folkets Park en danskväll och ropa om ‘dansbanemarodörer!’ till kidsen. Ja, ni fattar säkert metaforen. För oss, som så att säga har integrerat internet i vårt liv, är också internets baksida (och internets slut) minst lika livaktig som DN:s nyheter. Och, föräldrar som läser det här, hör och häpna: Vi har självinsikt. Jag har det – och killarna som intervjuades i en tidigare DN-artikel har det. Självinsikt – men också nyfikenhet. Handen på hjärtat alla ni internetrådbråkare: Visst fan stannar ni när ni ser en bilolycka? Visst stannar ni – och hoppas på lite blod? Lite kött? Lite döda kroppar eller åtminstone bleksiktigt chockade människor som inte riktigt vet var de är?
Ung som gammal delar en sak gemensamt – och det är inte dansbaneelände eller internets mörkare sidor. Det är gamen inom oss, lusten efter blod. Triggertime. Om inte fascinationen för våld vore så stor inom oss – och den är stor inom alla, fast få vill erkänna det – skulle mycket lite våld visas upp offentligt. Men behovet finns där. En hel underhållningsindustri är uppbyggd omkring det. Ta en vanlig TV-kväll inklusive filmkanaler, som ikväll (lördag):
SVT 1 och 2 var förhållandevis våldslösa; jag såg inga nyheter på de kanalerna så jag vet inte vad de handlade om (gissningsvis minst en fet diss av regeringen, så lite mellanöstern och skrikande arga män i Pakistan och/eller Mellanöstern).
TV3 – bodycount, minst 10 (X-men klockan 19:30 bjöd på en del intressanta scener)
TV4 – bodycount, 0 (shit, det är nästan otroligt!)
Kanal 5 – bodycount, minst 5 (två CSI-avsnitt på raken)
TV6 – bodycount, minst 40 (Soldier, med Kurt Russel, var inte direkt odödlig)
Filmkanaler – bodycount, räkna kallt med över 200 (plus diverse porr)
I runda slängar har X hundra tusen vuxna frossat i nästan ett tusen döda ikväll. Bara på TV (då har inga hyrfilmer etc räknats in) Men – ja visst ja. det är ju på låtsas. Inte alls IRL (eh … det betyder verklighet, på riktigt). Det är ju underhållning. Nästan konst, som målningen av Holofernes.
Konstigt nog är också avrättningsfilmen, som DN chockar oss med, underhållning. Det är en motbjudande tanke – men den är underhållning. Någonstans i Sverige sitter just nu en tonåring (och förmodligen ett antal vuxna) och garvar häcken av sig åt det hela – och är underhållen. När man tar ett par steg tillbaka och ser det ur en annan vinkel än den ögonblickliga äckelkänslan av sura uppstötningar, så är scenen inte värre än vad någon vuxen just nu ser. Någonstans i Sverige sitter ett antal barnföräldrar och, när barnen har somnat nu, ser på ‘Saw’. Eller ‘Hostel’.
Halskotor knäcks, blod gurglar – till tonerna av dramatisk musik. Allt medan hjärnan registrerar varje detalj och gömmer undan dem i väntan på att du ska somna. Shit, you’re in for a nightmare.
Det fanns en kille i trakten av Jerusalem, som sa: ”Innan du klagar på grandet i din broders öga, tag ut bjälken ur ditt eget”. Ungefär. Den killen hade sett – och fick uppleva – sin beskärda del av våld och hemskhet. Eftersom han var en rebell tar vi inte riktigt hans ord på allvar, fast vi låtsas att vi gör det (för vi är ju inte såna där fanatiker, som mujahedin eller al Qaida; de senare vet himla mycket om våld på internet).
Grejen är att snubben hade rätt – och hyckleriet inom den vuxna, nyktra och smakfulla maffian vet inga gränser. För medan röster höjs om ingrepp och förbud och lagstiftning, till exempel för att stoppa fildelningen eller all porr på nätet, fylls våra HDTV och plasmaskärmar av råa knull, ansiktssprut, analsex, skrikande kvinnor, fontänorgasmer, fejkade falska BDSM-orgier … och truly countless bodies. (Begreppet har jag fått från ett scenario till ‘Age of Empires’, ett RTS datorspel; RTS står för ‘real time strategy’ och betyder att du styr din armé till blodig seger över fienden. Det verkliga Ursprunget till citatet finner du i historien om hunnern Attila och slaget vid Chalons; mer info finns här.)
Vill ni verkligen bli chockade, så ska ni besöka Armémuseum, eller någon av soldatkyrkogårdarna kring Marne, Somme, Verdun … Där syns vad vuxna, rättrådiga, intelligenta människor har åstadkommit. Kila in på Auschwitz också, om ni inte övertygats om falskheten i vuxenhetens moraliska förespeglingar.
Vi (vuxna) borde inte förfasa oss över våldet på internet. Vi borde förfasa oss över att vi har skapat våldet på internet. Det är vår värld, vår värld. Som flimrar på datorskärmar och TV-apparater. Men för att se sig själv i spegeln, nyckter och utan fasa, krävs modet till självrannsakan. Om det är något (den vuxna) människan inte tar i med tång ens en gång, så är det självrannsakan. Det är lättare och i praktiken ofarligt att attackera dem som inte kan försvara sig. Ungdomar, till exempel.
Men den här gången har ungdomen ett övertag. Den här gången vet de oftast mer om världen, än vad ni föräldrar gör. Vi har härdat dem i ett bad av blod och stål. Den här gången ses världen, för första gången, i all sin stinkande ruttna prakt; hyckleriet, våldet, övergreppen, orättvisorna. Halskotor knäcks och blod gurglar, alltmedan 1000-wattstrålkastarna från Idol bländar oss med glitter och Wisteria Lane-glamour och drömmen om en Bingolottovinst håller oss i tveksam letargi. Vad är det för konstiga ljud från tonårsungarnas rum? Rop och skrik och skottlossning … ”Dämpa ljudet! Jag kan inte höra Rapport!”
Vi borde sätta upp en skylt framför vår värld, det borde vi, i händelse att någon annan ras än människan har vägarna förbi. En skylt med texten:
Welcome to Hell.
- – - – -
Intressant?
Andra bloggar om: Internet, våld, tonåringar, sex, moralism, feminism, Alliansen, Marita Ulvskog, Thomas Bodström, krig, tortyr, prostitution, porr
