Böcker för de små grå

Böcker som knådar de små grå. Så stod det i en utmaning jag fick av Djävulskattungen. Därför tänker jag förvirra er med att drämma er i huvudet med en lista, potentiellt sett lång, med böcker i alla fall jag anser att man bör läsa för att hålla liv i de små grå. Böcker man påstås ska ha läst har jag redan gått igenom, så därför är den här utmaningen riktigt trevlig.

De små grå syftar i detta fall på hjärnceller, inte Små Grå Män, som har en faiblesse för att utveckla Warp-drive och cloaking devices bara för att kunna röva bort kor. Håll med om att de är lite överambitiöst? I och för sig – de kanske inte har kor på sin planet, de små grå …

Små grå har förresten Stehpen King skrivit om, två gånger till och med. Den ena gången, i Knackarna, var de i och för sig mer genomskinliga än grå, men den andra gången, i Drömfångare var de grå. Hela bunten. De oskyldiga rymdflyktingarna, som kraschlandade i Maine ovetandes om att de bar på en långt värre livsform än den de stötte på såsmåningom.

Morgan Freeman gör en hyfsad grånad officer i filmatiseringen, som i övrigt lämnar en del att önska (som många andra Stephen King-filmatiseringar).

Knackarna och Drömfångare är visserligen böcker, men i alla fall för mig inte en överdrivet stor utmaning. För andra kanske de är det, men inte för mig. Så, för att återgå till ämnet efter denna litterära exkursion in i Maines mörka skogar (och i förekommande fall kloaker), så gav mig de här böckerna en riktig utmaning:

Gladifierande böcker:

*Simone de Beauvoir- Det andra Könet
En tegelsten, en massiv volym av bokstäver, fylld av konstiga uttryck och en ännu värre grundtanke – att Kvinnan inte är fullt mänsklig, utan först och främst ett objekt skapad av och formad av Manligt Seende. Antingen lägger man ifrån sig boken med en suck och slår första bästa nummer av Slitz, eller så blir man i grunden förändrad. Vägen till helvetet är asfalterad med goda intentioner, sägs det – nå, Det Andra Könet är undantaget som bekräftar regeln. Det är en bok man blir glad av, när man kommit över ”jag kommer att somna av den”-tröskeln. En gladifierande bok, således.

* Karel Capek – Salamanderkriget
En smal bok, både till omfång och innehåll, men gudabegåvad i språkhanteringen och med den mest Makalösa handling. Dessutom är den en sann nyckelroman – där finns, i slutet av den, en enda mening, som liksom låser upp hela romanen. Vad meningen är går inte att avslöja, då vill ni inte läsa den. Dessutom skrattar man högt, eller jag gör det – men jag skrattar åt märkliga ting, som:

* Jaroslav Hacek – Den Tappre Soldaten Svejk
Det är en humoresk, som sådan klassas den av somliga som en fjantbok (ungefär som desamma ”somliga” klassar Terry Pratchett, som också är en magnifik satiriker). Svejk är allt annat än fjantig, ty bakom den tämligen tjocka tjeckiska rökridån döljer sig en briljant satir av samhället och Auktoriteten. Att Svejk i sig själv är en sådan soldat som alla fältherrar drömmer om gör inte saken bättre. För Svejk lyder order, alltid. Bokstavligt. Jag menar verkligen bokstavligt. Detta driver hans befäl till vansinne, för en soldat ska bara lyda order lagom mycket. Genom att lyda order hamnar han till exempel bakom fiendens linjer, eftersom marschordern han fick aldrig innehöll en målangivelse, så han fortsatte att gå tills han blev tillfångatagen. Många år senare skulle en annan bok beskriva krigets dårskap och arméers inneboende galenskap – och det är:

* Joseph Heller – Moment 22
Det gäller att ha den mentala tungan rätt i mun när man läser Joseph Heller, för satiren är så sublim och så uppåt väggarna att den i sin ärlighet blir fullständigt absurd. Somliga har sagt att Dalton Trumbos bok Johhny var en ung soldat och Erich Maria Remarques På Västfronten intet nytt är klassiska antikrigsromaner. Heller faller i den kategorin – han vinner den till och med, lämnar Remarque i bakvattnet och Trumbo tumlande med oljerök i detta de litterära antikrigsromanernas podrace. Dessutom är Moment 22 rolig. Tragiskt rolig, men vi skrattar nu sällan åt clowner på grund av deras klädsel, utan på grund av deras tragedi. Fast vi erkänner det inte.

Argifierande böcker:

(Somliga skrifter gör en rosenrasande, det beror sällan på språket – som kan vara hur enkelt som helst – utan på innehållet. Vill man inte läsa böcker som gör en arg, så ska man nog inte läsa böcker alls. Argifierande böcker behövs nämligen, kanske mer än någon annan litteratur.)

* Katarina Wennstam – Flickan och skulden och En riktig våldtäktsman
Språkligt sett påminner det mer om en lång tidningskrönika än en bok för de små grå. Men man bör inte läsa böcker bara för att de innehåller svåra ord – ibland är det enkelt sagda mer effektivt än det akademiska. Wennstams två böcker tillhör kategorin sträckläsare; det Går inte att slå igen dem, även om man vill. Viljan att slå igen dem ökar sida för sida, tills det primala raseriet börjar vakna till liv och mumla om hemskheter man kan göra med en krycka … men det har folk redan gjort. Wennstam beskriver det, i Flickan och skulden. Böckerna ligger kvar inom en även efter att de är utlästa.

* Adolf Hitler – Mein Kampf
Det normala vore att avskriva denna mastodont som en fåntratts fantasi. Det är så de flesta reagerar när Herr H kommer på tal. Det är liksom inte tillbörligt att bli påverkad av Mein Kampf, för å ena sidan riskerar man att bli kallas nazist, å andra sidan … bli kallad nazist. Att avskriva Mein Kampf som någon slags en dåres försvarstal är, kort sagt – korkat. Här har vi, i text, en skrift som i slutänden åsamkade 60 miljoner döda. Varför skriva av något sådant som tokerier? Historien lär oss vad som händer när vi inte tar galningar på allvar. Inte för att vi har lärt oss något …

* Karl Marx – Kapitalet
När vi ändå talar om skrifter som åsamkat miljontals döda. Nu får man i och för sig inte ifrågasätta profetens ord, men både Marx och Hitler visar tydligt hur illa det går när det lilla fåtalet lägger beslag på den stora Kunskapen – och använder den för sina egna syften. Kunskap är makt, det visste både Hitler och Marx. Sen gjorde de sitt bästa för att inbilla oss att okunnighet är styrka. Det sista är ett uttryck från:

* George Orwell – 1984
I början blir man arg av boken, men såsmåningom ersätts denna ilska med en uppgivenhet och svårmod. Det är dels på grund av miljön, men mest för hur avhumaniserat Orwells samhälle är. Den ständiga övervakningen, slagorden och nyspråket döljer bara mänsklig likgiltighet. Som om det inte spelar någon roll i fall man är ofri, bara man är säker, ganska säker. Åtminstone lycklig, någorlunda. Vad är det att vara människa, om mänsklighet reduceras till det enklaste enkla och intellektet och förmågan att våga säga nej inte finns där?

Intellektifierande böcker:

* Lars Fr H Svendsen – Ondskans Filosofi
Redan i förordet säger han att det inte är en bok om Djävulen, utan Ondska. Ondska, denna mänskliga egenskap eller kanske till och med primitiva drift, som skapat och skapar oss – ondska är inte ett eteriskt andeväsens andedräkt, utan något vi bär på, alla. Det finns inga goda människor, det finns människor. Ondska är en lika god potential som godhet; ställda mot varandra kommer människor, beroende på förutsättningar, att agera gott – eller ont. Eller både ock. Viss godhet är intentionell ond, som i ”det var inte meningen”. Omedveten ondska, när ondska monterats ned i sin minsta beståndsdel – den ondskan har vi alla inom oss. Och sist jag kollade hade ingen människa horn, bockfot och luden svans. Svendsens bok är makalös(t tråkig). En bra bok, i små doser. Fylld med svåra ord.

* Fjodor Dostojevskij – Idioten
De svåraste orden är förstås ryska, men när man väl börjar hänga med i att Mischa och Sasja är samma smeknamn för samma person (Koscha), typ, så flyter den på. Det är riskabelt med gamle Dostan, han inbjuder inte till sträckläsning men likt förbannat sitter man där ett och ett halvt dygn senare och vänder blad. Själv läste jag den första gången på en balkong på Kanarieöarna, medan kompisen fyllde sig nere vid poolbaren. På det hela taget var det en bra solsemester, eftersom jag fick vara ensam. I skuggan. Med Idioten.

* H P Lovecraft – Samtliga titlar
Vill man utveckla sitt arkaiska anglosaxiska språkbruk mer än bara ”woooot!?” och ”fuck you”, så är Lovecraft den bäste läromästare man kan få. Små pärlor radas upp sida efter sida. Språket är gammalmodigt men oh så underbart – och en verklig utmaning, speciellt på engelska. Ha lexikonet nära till hands, för Lovecraft är inte lättsmält – utan, ja, kort sagt … Underbar.

* Herman Hesse – Stäppvargen
Endast för förryckta. Det räcker så. Den meningen säger allt. Stäppvargen förändrade mig, i grunden.

* Susan Faludi – Stiffed och Backlash
Intellektuella böcker behöver inte vara svårordiga, de fungerar alldeles utmärkt i ”vanlig” språkdräkt. Faludis Stiffed; the betrayal of the modern man är en massiv genomgång av hur mannen sveks av sina fädrer och samhället i stort. Backlash; the undeclared war against american women är en lika massiv genomgång av hur främst nordamerikansk feminism och Kvinnan, generellt sett, stått under attack de senaste tjugo åren. Faludi njuts bäst i små doser, men är man hardcore så läser man alltihop i ett svep. Jag gjorde det – och så gick det som det gick också.

Små grå. Vilken litteratur håller er skärpta? Med ”er” tänker jag närmast på Kronberg, Teflonminne och Mymlan.

- – - – -
Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

9 reaktioner på “Böcker för de små grå

  1. Men åh, nu känner jag mig sådär jävla obildad igen, jag som så sällan läser böcker. Visst, när jag väl hittar en bok jag gillar så får man banne mig akta sig för att komma ivägen när jag läser, och jag har alltid haft stor behållning av de böcker jag verkligen läst klart, men det är så svårt att _komma igång_.

    Dessutom är jag helt avtänd på skönlitteratur utan mer insnöad på retro-cyber-scifi-drama-thriller, typ.

    Har läst typ alla William Gibsons titlar som är värda namnet, är fortfarande frälst av Neuromancer som trumfade de övriga i trilogin utan nåd. Ser fram emot att en dag läsa 1984, lite skamsen över att jag inte läst den. Men sen har jag inte sett Gudfadern-filmerna heller, eller läst Sagan om Ringen, och vissa andra såna där ”VAHARDUINTELÄÄÄSTDEN?!”-titlar.

    Jag kanske passar på den här, men det var onekligen intressant att läsa dina beskrivningar av böckerna. :)

  2. drf: Två böcker du borde testa att läsa om du tycker om Gibson och dylikt. Kanske inte exakt och perfekt, men – K.W. Jeters ”Noir”. Fantastiskt bra bok med mycket svart humor, samt Neal Stephensons ”Snow Crash”. Suveräna böcker båda två på helt olika sätt.

  3. Klokboken: Kor kanske är intelligenta? Kor kanske har en enorm tankekapacitet OCH hyser ett groteskt förakt för allt vad människor heter eftersom vi människor inte ens kan kommunicera med dem och dessutom utsätter dem för rena rama Auschwitz med våra slakterianläggningar. De har därför slutit ett förbunt med de små grå som skall komma och hämta dem till en annan planet. I deras ställe lägger de sedan artificiella kor (lite så där hafsigt ihopkokade – vi människor orkar ju inte ens titta på den molekylära nivån (föraktfullt säger vi ”ko som ko, den är död, vafan vill du?”)) med avskurna mular och juver (råkar vara det enda området de små grås genetiska magi inte biter på) och lever sedan lyckliga i alla sina dar, upptagna med den intellektuella frihet det innebär att inte ha mer att göra än att tugga (och tugga om) sin mat i flera timmar. De skriver epos om kor. Helt enkelt. På en planet, långt, långt borta.

  4. Pingback: opassande » Blog Archive » Smart bokläsning

  5. Åsa,

    underbart! Äntligen har någon förstått juvrens magi samt det viktiga i att tugga vår mat NOGA. Muhmuhmuh.

    I övrigt anser jag Andrzej Szczypiorskis ”Poczatek” (Die schöne Frau Seidenmann” på tyska = ”den sköna Fru Seidenmann” vet dock ej vad den heter på svenska, men låt er inte avskräckas av bokstavskombinationerna i författarnamnet, nu) vara en bok som är läsvärd på det sätt som gör att man aldrig glömmer den. = Nobelpris, när jag äntligen får bestämma!
    Men det kanske bara är jag…

  6. ”Det andra könet” har jag inte läst, men det ska jag göra härnäst. Det ska bli mycket, mycket intressant läsning.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s