”Det finns massor av sätt att försörja sig på kultur. Men att sälja kultur per kopia är inte ett av dem.”
Så skriver Rick Falkvinge (PP) i en kommentar i sitt blogginlägg Astroturfing på SvD, lobbyn mobiliserar.
Det är en intressant tråd och en intressant kommentar, för den visar vilken fundamental skillnad det finns i synen på kultur, mellan å ena sidan fildelningsförespråkare, å andra sidan upphovsrättsreaktionärer. Jag kallar dem – oss! – för upphovsrättsreaktionärer helt enkelt för att ”vi” vill behålla upphovsrätten helt eller delvis i sin nuvarande form. Så nu vet ni i vilken skyttegrav jag har lagt mig.
Fast jag är resonabel, till skillnad från en del verkligt ärkereaktionära (Jan Guillou framstår som en sådan), så jag är inte alldeles omöjlig att tala med. Tyvärr är det hart nog omöjligt att få till en kommunikation med vissa fildelningsförespråkare. Dock ej Rick Falkvinge, som visserligen faller i demagogfällan ibland och verkar lyssna till sin egen röst, men gör det sällan.
Ytligt sett verkar Rick Falkvinge vara en kulturromantiker. Han längtar tillbaka till när ”kultur var något vi alla deltog i, vi sjöng runt elden, vi berättade historier”, som han skriver i en kommentar i nyss nämnda bloggpost. Ett mecenatsystem tycks ligga nära till hands, för den epok han beskriver – och vill tillbaka till? – är medeltid. Historisk medeltid, inte ”medeltid” som i betydelsen ”en mörk tidsålder” (medeltiden var tvärtom tämligen färgsprakande!). Hans inställning är ganska behaglig jämfört med andra kommentatorers inställning till kultur (som sträcker sig från ”jävla parasiter” till ”har inte författarna något bröd? De kan väl bygga webapplikationer istället!”).
Jag tolkar Falkvinge utifrån sentensen ”all information ska vara fri”, ett motto som bland annat fick sitt absoluta uppsving i slutet av 1980-talet i och med cyberpunk-vågen inom, främst, science fiction-litteratur. Det är ett le mot juste, som förvisso låter tilltalande och demokratiskt, men, som applicerat på kultur, får motsatt effekt.
För om all kultur är fri (implicit gratis) – vem ska då producera kulturen?
Då dyker sinnebilden av berättelser kring elden upp igen. Alla ska producera kulturen, i den sköna nya narrativa världen! Berättaren vid elden ska sen få betalt av dem som lyssnat, av lyssnarnas tacksamhet över en bra berättelse. Spridningen av berättelsen ger berättaren möjlighet att nå fler lyssnare och i slutänden få ännu fler helstekta kaniner och amforor med vin. Så vackert … och så naivt.
Ett mecenatvälde fungerar utmärkt men bara så länge som mecenaten – i modern tappning konsumenten – förstår sig på mecenatsrollen. Beklagligtvis är sällan så fallet. För att citera GNU-projektet:
”“Fri Mjukvara” handlar om frihet och inte pris. För att förstå konceptet, tänk “fri” som i “yttrandefrihet” och inte som i “gratis öl”.”
”Mjukvara” går att byta ut mot ”kultur” och ändå behålla samma intention.
Med nuvarande system och inställning till upphovsrättsskyddat material anser många, men inte alla, att ölen ska vara gratis och bryggaren ska vara glad att någon ens konsumerar den. Systemet bygger på ett i förväg mer eller mindre uttalat förakt för producenten. ”Måla du dina tavlor, jag skiter väl i det och sprider dem hur jag vill!”. En mecenat med en sådan inställning skulle till sist stå utan konstnärer, eller tvingas använda maktmedel för att behålla producenten av vad mecenaten vill konsumera.
(Händelsevis agerar vissa upphovsrättsindustrialister på samma sätt. Ta en titt på Hunter S Thompson-citatet i högerkant på bloggen. Men detta ger inte konsumenten rätt att missbruka sin ställning, eller?).
Rick Falkvinge är en smart kis, absolut. Jag dristar mig också till att tolka honom, som att hans syn på mecenatsvärlden går helt i linje med vad som sägs i GNU-förklaringen, nämligen att ”fri” _inte_ innebär ”gratis”. För det kostar att producera – också kultur. Om inget riskkapital tillförs en produktionsgren så självdör den (och då står vi där med en värld fylld av webapplikationer men ingen P O Enquist, där alla vet allt om IdolLars men inget om surrealismen). Han har dessutom rätt, kultur bör vara gratis – men inte gratis, som i ”gratis öl”.
Men om kultur ska vara gratis, hur ska då någon producera den?
Det är inte rimligt att överlåta ansvaret för tillförandet av riskkapital till konsumenten. Det är en modell som drabbar kreatören hårdast, men i förlängningen även konsumenten. Det är nu inte en fråga om ”finkultur” och ”populärkultur”, utan en fråga om ”kultur” – och vad som är ”kultur” är lika lätt att definiera, som vad ”porr” är. Kultur ligger i betraktarens öga. Somliga konsumerar Sokrates, andra konsumerar Blondinbella. Det handlar alltså inte om vad för sorts kultur som ska vara gratis, utan hur den ska vara gratis. Givet hur mänskligheten i stort är funtat – vi är själviska svin utom när det är jordbävning – går det inte för ett ögonblick att tro på din vilja, som konsument, att betala vad du tycker mina ord är värda. ”Det här var en fantastisk bok! Jag ska genast paypalla 15 kronor till honom!”.
Det kostar att skapa kultur. Det tar tid att skapa kultur. Det är dessutom ett arbete, som i det närmaste är helt oavlönat; det finns få kreatörer som de facto kan leva på sin kreatörssyssla. På varje Bono går det hundratusen långhåriga snubbar, som när de inte ”spelar i band” står vid en svarv. Det finns bara en Stephen King, en J K Rowling, en Liza Marklund. Däremot finns det tusentals författare, som frivilligt eller av tvång, bara kan utföra sitt egentliga arbete – författande – på deltid. Fast de borde behöva göra det på heltid.
Visst vore det underbart om det tickade in frivilliga (och förhoppningsvis generösa) bidrag på ens Paypal, men att tro att det skulle hända är en naiv pojkdröm. Undantag finns säkert – Anna Troberg är kanske ett sådant – men samtidigt undrar jag hur många som har laddat ner hennes bok och ”inte kommit sig för” att donera en slant till henne. Jag har inte ”hunnit med”, i alla fall. (Dessutom har jag inget kreditkort, så jag kan inte betala, så det så. Och nej, jag kommer inte att inom överskådlig tid få skaffa ett plastkort heller. Och så snöar det ute, och det drar lite ur fönstret, och förresten så är ju boken gratis – så varför ska jag betala något då för!? Det kan väl andra göra!).
Här kan ni förresten ladda hem hennes Chefer från Helvetet (eller så köper ni den på Adlibris. När ni ändå är där så kan ni gott köpa min bok också.
Mecenatsystemet är beroende av Din välvilja. Jag är inte ensam om att hitta på en mängd svepskäl för att slippa undan mitt ansvar. Hur står det till med Ditt Ansvar, käre läsare? Come on, own up! Own up! (Vänta ni bara tills jag ordnat ett Paypal!)
Både Rick Falkvinge och Anna Troberg verkar, i alla fall som jag uppfattar det, hysa en förhoppning om folks ärlighet. Men om det nuvarande beteendet hos konsumenterna av upphovsrättsskyddat material står sig även efter att en ”helt ny affärsmodell” slagit igenom, hur ska det då gå? Illegal fildelning är, och här har Jan Guillou rätt, en moralisk fråga, inte en rättslig. Att göra illegal fildelning legal, givet att nuvarande inställning till min rätt som kreatör att kunna leva på det jag kreerar, kommer inte att lösa grundproblemet – hur får jag betalt?
(Något editerad 20081126, p ga mänsklig faktor.)
- – - – -
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om IPRED, upphovsrätt, Rick Falkvinge, Anna Troberg, Jan Guillou, piratpartiet, mecenater, moral, kultur
