Jag kan säga vad jag vill, för jag har ADHD. Att jag egentligen är ett spån spelar ingen roll – jag har ADHD. Därför kan jag delge cirka en och en halv miljon människor med garden nere på grund av morgonstress och bakfylleångest och påsiga ögon på pendeltåg och tunnelbana – och spårvagnar – mina djupa analyser av, till exempel, FRA.
Det är känslan jag får, i magtrakten, efter att ha parallell-läst Cissi Wallins Metrokrönika och hennes blogg. Ja, så ville jag äntligen få skriva ett ord med fler än fyra ”l” i också.
ADHD är ett carte blanche för enfald. Carte blanche, förresten (ifall ni har ADHD, eller dyslexi, eller bara är vanliga dumstrutar), betyder frisedel att skriva vad för träck man vill. Jag är oantastlig, för jag är ju sjuk.
ADHD är en slags ”officiell idiot”-garanti; kom igen – en sjuk människa går inte att kritisera, eftersom det vore kränkande haram-beteende i paritet med att vilja skaka hand med några musse-brudar och sen få kalla handen (medveten ordvits).
Att drämma till med ett ”ADHD!” är lika effektivt att vinna sympatier på, som att ropa ”rasist!” när någon ber en kicker att ta ner fötterna från sätet framför sig. Bummer för dem som verkligen lider av ADHD, dyslexi, förtryck eller rasism; ett par exempellösa förebilder ger en dumstämpel till en hel kader av sjuklingar. Nu i dagarna vet vi, till exempel, att muslimer egentligen är kulturprotektionistiska oassimilerbara (vildar) manshatare. Ungefär som feminister, fast bara nästan. De senare är i alla fall oftast vita – och välutbildade.
Ja, jag är gnällig. Ja, jag är säkert pretto, en elitist, elak och kränkande. För att inte tala om sexistisk, med härskarteknikattityd (ungefär som Cissi Wallins ”För unga människor, folk i min ålder med massa principer åt höger och vänster känns bara ohälsosamt basjnödiga och lillgamla.” ; vilket för övrigt implikerar att unga människor inte är intresserade av sånt där tråkigt, som politik, utan bara av … eh … ja, fotbollsspel de inte kommer ihåg namnet på). Jag har inte ens ett bra försvar – jag har inte ADHD. Visserligen är jag officiell idiot (en gång klassad som ”mentalt handikappad” av Arbetsförmedlingen), men jag har inte ADHD. Möjligen en släng av DAMP, men mest är det nog elakhet.
Lika bra att fortsätta dissen. Det är fascinerande, att ”journalistik” (viss sådan) numer låter som … Ja. Som Vicky Pollard:
Och ursäkten är – ADHD.
Och ursäkten är också – ”Jag går ju nästintill bara efter min magkänsla och klyschbelagda intuition”.
Och, förstås, det vanliga ”jag har inget att dölja” parat med ett uttalande, som nästan är värt en Darwin Award:
”Folk kan komma och gorma om hot mot demokratin och Stasi och fan hans moster men jag förblir oförstående. Allt handlar ju bara om massa principer, att folk inte klarar av att högre instanser ska bestämma.”
Men, förstås, hon är förlåten för att blunda medan stöveltrampet fyller gatorna.
Hon har ju ADHD.
- – - – -
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Metro, Cissi Wallin, FRA, ADHD, kränkt, principer, journalistik, media, integritet, övervakning
(Disclaimer: Jag är mentalt handikappad. Det säger till och med Arbetsförmedlingen. Så jag får skriva sånt här – om ni inte håller med mig så blir jag kränkt. Så det så.)
