(Jag ville ha lite 1700-tal så därför blev det en lång rubrik. Jag tycker om långa rubriker, men det är fult att säga!)
Vad är lycka?
Den frågan har engagerat Stora Tänkare sen eoner tillbaka. Jag vill minnas – rätta mig om jag har fel – att det var Aristoteles, en av Giganterna, som föreställde sig lycka som något så enkelt som en sömnig stund i skuggan av ett olivträd med lite ost och svalt vin. Om han följde sitt eget recept torde han ha varit tillräckligt lycklig för att tänka Stora Tankar.
Fast forward några tusen år, med ett mellanspel av en timmermansson, som ansåg att lycka var att få Tänka Själv (vilket snart missuppfattades och utlästes som ”tänka enligt [förhandenvarande dominerande politoreligiös auktoritet]”). Så nu sitter vi här, miljoner människor i varierande ålder världen över. Enligt Owe Sandberg ”hålögda, överviktiga eller utmärglade” (parafras). Miljoner människor – med en sak gemensamt:
Hjärnan skickar iväg ett helt lass lyckomolekyler i kroppen när den stora gula explosionen av ljus uppstår. Somliga jublar, andra låtsas inte om att de är lyckliga men är det ändå. Känslan av att ha överkommit, känslan av ”fulfillment”. Jag har inte tålamod att dra någon char till lvl 80 utan startar ofta om på nytt efter lvl 70, men att nå lvl 70 är alldeles förtjusande trevligt. Orgasmer är bättre, förstås. Tror jag.
Den här blogposten tillkom efter inspiration från en kommentar av PaljettenQ till min post Scarlet Monastery. Den posten var en ”spur of the moment”-post, föga genomtänkt. Nu har jag haft tid att tänka till (och dessutom är jag nöjd med att ha nått lvl 40 med en ny char), så jag hara anylserat lite mer. För sånt gör nämligen datorspelare, också. Vi ägnar oss inte bara åt att döda – och lära oss att döda AFK. I skolor.
Dungeons, således, är inget för mig. Det vidhåller jag bestämt, men analysen ger också vid handen att rätt grupp är än mer viktig. Med rätt grupp skulle jag nog t om trivas i Uldaman. Som det föll sig hakade jag på några helt okända, vilka leddes av en hybrisgalen paladin som drog på sig runda dussinet 30-32 elites i varje pull (gruppen spände från lvl 27 – lvlv 40). Sen blev hen sur när helarna inte såg vad som hände, eftersom alla jämrans Scarlet Crusade-munkar stod i vägen. Hens ledarskap kokade ner till att gå på och gå åt – och sen tala I VERSALER när han blev återupplivad. Och ja, det finns en massa kortvägar till att hitta rätt char, men när tre dussin saker och två dussin ljud inträffar samtidigt låser det sig också för en välutbildad marinkårsofficer. Typ. Jag säger n00b redan nu, så slipper ni 
Incidenten lärde mig en viktig sak – och nu ska jag bli misantrop. Incidenten lärde mig att Vikten av Gott Ledarskap är A och O. Med andra ord – du får ut mer av dina gruppmedlemmar om du behandlar dem med respekt (inom loppet av tio minuter hade samtliga i gruppen lämnat Scarlet Monastery och lämnat henom, paladinen, ensam). Tänk vad lite pre-dungeon kommunikation hade kunnat göra?
Incidenten i Scarlet Monastery lärde mig också något annat. Upplevelsen är en bedräglig illusion som vår alltjämt stenåldersfixerade hjärna inte riktigt kan hantera. Så när mina ögon registrerade mängder av arga fiender på skärmen, tolkade min hjärna det hela med en egentligen mycket förnuftig tolkning: RUN AWAY!!!
Problem: Jag satt ner, var egentligen ganska avslappnad och lite lätt packad. RUN AWAY!!! tolkades med ett W00t!? av mina muskler, så hjärnan skrek i tysthet. Vilket fick adrenalinet att reagera, vilket höjde pulsen, vilket fick mig att kallsvettas och plötsligt känna mig som Llugh!
Llugh är den oturlige förfadern, som rundade en klippa och stod öga mot öga med en bakfull sabeltandad tiger. Händelsevis gömmer sig den där tigern fortfarande inom oss, nu reducerad till stresshormoner. Så medan allt talade om för mig att jag skulle FLY därför att om jag inte FLYR blir jag UPPÄTEN, så satt jag kvar – och ”flydde” (hearthstone tillbaka till Grom’gol). Resten av äventyren i Azeroth kändes med ens meningslösa och futtiga, för jag hade ju nyss undvikit att bli uppäten
(”dödad”)
av en sabeltandad tiger
(ursinnig ultraortodox lynchmob, med yxor … nej, jag menar inte Hamas … och Schulman:
Jag menar inte fildelare, heller [via DeepEdition]).
Kanske läser jag in för mycket i WoW, men jag har funderat på det … att när jag är verkligt engagerad i spelet så reagerar jag, eller rättare sagt min kropp reagerar, med just de rätta reaktionerna; adrenalin, rädsla, stress, skräck, eufori, glädje. Glädje över att bli omgiven av gult ljus till tonerna av ett Massivt Crescendo – och alla stats ökade med 1.
Visst är det fånigt?
Ja, självklart, skulle somliga hävda. Om nu min upplevelse är fånig. Vilken den är, givet vi tittar på den ur ett klassiskt kollektivistiskt perspektiv. Vad gör min individuella glädje för gruppen, för kollektivet, för – Svärmen?
Nada.
(Jo, den gör att jag vill vara hipp och slänga mig med löjliga slanguttryck enbart proletärer använder. Vore jag välutbildad, välmeriterad akademiker, skulle jag inte använda ”nada”. Inte ”Zilch” heller. Vilket jag inte gjorde. Vilket innebär att jag är autodidakt välutbildad akademiker utan papper men med en jävla massa go. Eh … jag menar existensialismeftertraktande kollektivism med en stor, enorm önskan efter
(skribentjobb)
forskningsanslag – dvs gamecards.)
Fast upplevelsen är ingalunda fånig, för vad jag upplever framför datorn är, just då, verkligt. Mn hjärna säger åt mig att ”this is for real”. Min hjärna talar engelska, förresten. Jag tänker, ofta, på engelska. Vilket säkert täcks in av någon bokstavskombination (QFEECD – Queen Fucking Elisabeth English Cerebral Disorder; jag har sett hela säsong ett av Dr House på DVD i helgen, so sue me).
Min hjärna sa samma sak för … åh, 35 år sen, när jag försökte hindra att min nalle skulle dö genom att sätta plåster på den. Hjärnan luras av lek, för barn är Leken Verklig – och datorspel är, i realiteten, en lek. Vilket … koilliderar med normen om hur en vuxen ska vara; en vuxen använder datorn på samma sätt som en vuxen använder en skiftnyckel – som ett verktyg. Nå … jag kan låtsas att skiftnyckeln heter Nisse och är kär i hammaren Hertha, gör det mig till ett barn? Eller bara enppåhittig hantverkare (snart representerad av IKEA)?
Datorspel är verkliga. I alla fall just då. Alldeles som det faktum att jag en natt när jag var sex år gammal vaknade och visste att min My – en docka – var död (och enda sättet att återuppliva henne var att ge henne ett nytt ansikte, ett som inte var söndergnagt av mina tänder om natten … så morsan gjorde henne till vitprickig neger, för brunt tyg med vita prickar var det enda tyg hon hade till hands, just då).
Det sista punkten – ”just då” – är vad som är svårast att föra fram till (normativt vuxna) datorspelskritiker. De slutar ofta lyssna efter ”är verkliga”. Och glömmer ”just då”. Vilket, händelsevis, är kännetecknande också för internetkritiker: Internet är både ett verktyg och mer än ett verktyg. Fråga vilken ”nätberoende” som helst (det är bara att maila Piratpartiet).
Givet min egen erfarenhet av WoW och andra datorspel ( Medal of Honor är en adrenalinstinn skapelse, och Call of Chtulhu; Dark Corners of the Earth är riktigt riktigt jävlig, ur stresssynpunkt), givet detta funderar jag på om argumentet ”det är en generationsfråga” är legitimt. Jag tror inte det. Jag tror att vi helt enkelt får omvärdera klassisk argumentation kring Gammal och Ung.
En generation är inte längre betydelsebärande åldersmässigt, utan hur långt i (vår virtuella) utveckling vi har kommit.
Det finns 80-åriga tanter (?) som bloggar – och bloggar effektivt. Men när jag hör ”Farmorgun” tänker jag automatiskt på en äldre kvinna med rock, hatt, handskar och käpp. Gärna en som vill betala i Konsumkassan med småmynt – 2 631 stycken av dem. Knappast en skarp röst som får politiker att darra. Den senaste tanten som fick politiker att darra var förresten en sagotant – Astrid Lindgren. Jag har för mig att Gunnar Sträng använde härskarteknik re frf:innan Lindgren. Det kan förstås betyda en farmor med en pistol också – farmor, och engelskans ”gun”.
Nåväl! Själv är jag fyrtio år gammal. När spelare i WoW frågar hur gammal jag är möts jag oftast med ett ”OMG!” (vilket betyder Oh Min Gud!, vilket i sig innebär att majoriteten datorspelare och nätbrukare är … religiösa. I alla fall enligt Humanisterna). De möter mig med detta, därför att uppfattningen är att WoW:are är tonåringar – tvärtemot vad statistiken visar. Den uppfattningen hänger samman med den seglivade myten om att datorspel är något för barn – och det är därför vi får ESRB-ratings och Stora Rubriker kring, till exempel, GTA IV. Och i förlängningen Jack Thompson (googla honom).
Vuxna använder datorn som ett verktyg. Förvånansvärt många vuxna använder dessutom verktyget på fel sätt, men det är en kompetensfråga. Vore jag normativt vuxen skulle jag använda datorn för att betala mina räkningar, leta recept och ta reda på när bussen går. Fortbildning, samhällsanalys, omvärldsorientering, hobbies – sådant kan väl media och ABF ta hand om. (Jag tar förresten också reda på när bussen går via internet, och betalar räkningarna … och letar recept! Eeep!).
Varför arrangerar inte ABF WoW-kurser, förresten?
Orsaken är vad jag kallar Problem Nummer 2: ”Vuxna”, dvs auktoriteter via sina egna meriter, applicerar synen på datorn som ett verktyg på datoranvändande i lagstiftningen. Lagen är en förlängning av Normen. Följden blir att vi får auktoritativt vuxna aparta lagar som FRA-lagen, som IPRED, som ACTA. Vuxna tjänar dessutom pengar (ungdomar vill ju ha allt gratis, som ni vet) – och då får vi HADOPI, Telekompaket och, igen, IPRED.
Vuxenperspektivet är alltjämt norm. För den reaktionära vuxenheten spelar det ingen roll att internet inte bara har överbryggat internationella gränser – vi skulle ha fått veta om kravallerna i Iran om tre veckor utan Twitter och internet – utna också generationsgränser.
Jag hjälpte en sjuttonårig finländsk lvl 27 mage genom Shadowfang Keep, efter att ha kommit i kontakt med – och hjälpt – hans alt, en lvl 10 troll priest. Under de timmar vi spelade ihop – han i Finland, jag i Sverige, fick jag veta att han gillar hockey över innebandy, har en jobbig farsa (normativt vuxen man) och var helt ny på WoW (därmed dissad). Han fick reda på att jag är fyrtio, bibliotekarie och har en flickvän. Små detaljer, men små små detaljer som fick oss att lära känna varandra, lite. Ungefär som om vi hade stått på en busshållplats, eller vid en bardisk. Social samvaro inom ramen för en virtuell värld (som snart är förbjuden?).
Med andra ord måste vi justera ”vuxenperspektivet”. För annars hamnar vi i en sådan obekväm situation att Håkan Juholt (s) anses vuxen, men Emma ”Opassande” förblir ett barn. Eller i alla fall piratpatist, dvs ”ung stöldbenägen man med dator”.
För att avsluta med en klassisk emotionell demagogism: Vill vi ha det så?
(Nu ska jag lära mig att döda med hjälp av WoW. Jag gjorde aldrig lumpen, så någonstans måste jag ju lära mig, right?)
- – - – -
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om World of Warcraft, datorspel, Second Life, bloggosfären, IT, internet, politik, samhälle, feminism, tonåringar, vuxna, dungeons, filosofi, IPRED, ACTA, HADOPI, svärmen, flumm?
