Stream of consciousness: Brave new world! Om vår framtid online

Jag passerar Ironforge på väg mot Dalaran och beslutar mig för att lika gärna göra mina bankärenden i Stormwind, som i den svävande staden. Orsaken är trängsel: Dalaran är överbefolkad. Allt går segt och ju segare livet blir desto mer stressade blir alla. För inte alls länge sen, på väg mot Icecrown, såg jag en orch slutligen tappa fattningen helt och gång på gång medan hen stod på ett tak vråla KEK!!!.

Ironforge är mer laidback. Det är lagom befolkat. Därför går jag hellre till IFB – Ironforge First National Bank – än banken i Dalaran. Inte så att jag har något emot orcher per se (även om de utrotade större delen av den ras jag tillhör), men trängseln, stressen, segheten och just de där ögonblicken när någon får frispel … nää-eee, liksom.

Efter att ha lagt 100 – 150 gränslösa dammpartikar i bankfacket sneglar jag åt vänster och ser … ser en räkning. Gulp. Men phew, den går inte ut förrän i morgon, så kanske kunde jag lika gärna betala den nu, nu när jag ändå är på banken.

Sagt och gjort. Ett par minuters väntan senare efter att in-game ha verifierat att jag är jag på samma sätt som man verifierar att man är man vid t ex Swedbanks virtuella bankkontor, kan jag återgå till monsterslakten, väl medveten om att jag får använda internet i ännu en månad. På väg ut från banken kilar jag in på ett värdshus och beställer en pizza, som en halvtimme senare levereras till dörren (då flyger jag ändå från Gadgetzan till Winterspring, vilket tar ungefär en kvart). Pizzaleverantören sköter under tiden sina affärer via sin telefon, mest med textmeddelanden men eftersom han är en ”ny journalist”, som med hundratals andra skriver en djupgående artikel Kant, gör det inte så mycket. Under flygturen medan jag äter pizza öppnar jag ett fönster till höger på skärmen och kikar på SVT Play, medan jag ibland kikar på det fasta twitterfönstret (Twitter blev ju, som vi alla vet, integrerat med samtliga operativsystem redan 2012).

Efter en heldag framför datorn, som jag eftersom det är en strålande sommardag har tagit med mig ut på balkongen … och grannen bredvid frågade nyss över räcket om jag visste hur man får bort den där peskiga varningsrutan – och så gav jag några tips om Google-sökningar, så där IRL över räcket OCH fick veta att hon snackat med sin dotter på gården via Twitter och eftersom ungarna ändå ska gå iväg med en grannman till badstranden så kunde vi ju lika gärna ta ner Loken, eftersom disken är klar och det är barnfritt och sambon, som är fullt upptagen med att övervinna Mass Effect 2 DLC, ändå vill vara lite ensam.

Så går dagen. Bara genom att ”sitta framför datorn”. En lördag har passerat. Eller, om man nu är så tursam, en måndag. Men det här är en lördag, för jag är en blue collar, en blåkrage. När söndag kväll kommer är jag upptagen med att dels ordna fram käk till gamlingarna på äldreboendet, dels snacka om deras senaste bloggposter. Även om andra rynkar på näsan ycker jag de är enastående och otroligt intressant att få läsa om Sånt Som Hände För 70 År Sen ur förstaperson. Äldreboendet har förresten eget webhotell. Vi är nästan 100 bloggare i åldern 71 – 146 (det är Malte, som mest bloggar om sport). Det är tre år sen någon gick och lade sig klockan två på eftermiddagen. ”Inte hinner man sova när det finns så mycket att berätta”, som Gullbritt sa en gång. Medan hon frågade sina barnbarn, via IRC, om de ville ha godis nästa gång de kom och hälsade på. Och barnbarnen dök förresten upp en halvtimme senare. Poppa, deras ”piga”, tog med sig både dem och sina egna ungar bara så att de kunde få se att jodå, folk lever faktiskt tills de är långt långt äldre än sexton, vilket är ”top age” för nästan allt på TV numer.

Eller så:

Jag passerar Ironforge på väg mot Dalaran när min datorskärm blir alldeles svart. Efter ett par timmars felsökande, när skärmen väl kommit igång och jag hittat en site som _inte_ meddelat ”This content is not a part of your subscription”, hittar felet förstår jag genast hur dumma vissa kan vara. Någon passerade mig på väg till banken, någon med ”Cockatiel” som handle. Förmodligen – för helt säker kan jag aldrig bli eftersom filtersystemens ordlistor är hemligstämplade – var det ”cock” i ”Cockatiel” som var problemet. Eller så var det lite oturligt att jag hade en ”large copper bomb” i min packning. ”Bomb” är ett ord man inte får använda numer, man får inte ens säga det på en gata. ICTV’s plockar upp det och det blir så jobbigt med alla advokater.

Fem dagar senare lyfts mitt ”game ban” – och jag är tillbaka på level 1. En ”moderorganisation” – vilken får jag aldrig veta – har upptäckt att jag tidigare använt ett citat ur en film i en guild chat, och eftersom det var upphovsrättsskyddat material – det där ”feeling lucky, punk!?” så tog man bort fyra gamecards uppskattat värde (ej en senare räkning för ”sveda och värk” inräknad) från mitt konto. Att jag på det officiella forumet i enlighet med det modifierade RealID också hamnade på en ”wall of shame” får man liksom ta. Det är nästan lite kul att vara public enemy no 911934777-E-87654.

Oturligt nog ville inte äldreboendet ha nyligen tillagda i belastningregistret. Och hyresvärden ville inte besudla sitt goda rykte. Så medan sambon bor kvar använder jag en publik dator, för ingen av oss ville riskera hennes karriär därför att hon har en presumtiv våldsbrottsling till sambo. Det där med presumtiv hör ihop med att jag enligt Folkhälsomyndigheten spenderar för mycket tid med onlinespel – jag är i alla fall vuxen man och därför per automatik misstänkt för sexköp.

Det har, sannerligen, varit fem händelserika och sen dag två datorlösa dagar. Jag borde ha tänkt efter förstås, men saken var ju den att eftersom det var en varm sommardag tog jag ut datorn på balkongen för att ”sitta framför datorn”. Och sen ropade grannen bredvid en fråga om hur man får bort den där peskiga varningsrutan – och så gav jag några tips om Google-sökningar, så där IRL över räcket OCH fick veta att hon snackat med sin dotter på gården via Twitter och eftersom ungarna ändå ska gå iväg med en grannman till badstranden så kunde vi ju lika gärna ta ner Loken, vilket vi gjorde medan jag fnissade åt hur hennes ungar såg så söta ut på badstranden eftersom grannmannen – som nu är häktad – lagt upp några foton på Flickr, som grannen stolt visat mig via Twitter och när det blev något kajk istället skickade till mig som bifogade filer på mailen.

Så nu har polisen tagit min dator, jag är misstänkt pedofil och grannen har förlorat vårdnaden om sina barn. Extra jobbigt blev det när man i min bokhylla också hittade en Koran. Vart grannmannen, som tog ett foto med sin iPhone av lilla Shulamit när hon satt i en snäll tjejs plaskdamm på badstranden därför att Shullan
kände Pelle från dagis och det var Pelles plaskdamm … var tusan tog grannmannen – jag tror han heter Jerker, eller möjligen Jimmie – vägen?

Politikerna vet förmodligen inte.

Men tjänstemännen – den moderna tidens väktare – vet.

Quid custodiet ipsos custodiem?

(Inspirerad av Opassande)

- – – – -
Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,