Riktiga svenskar är inte glada

Idag har jag blivit kallad ”din jävla jugoslav!”. Visst, jag kan gå med på att det någonstans långt bak i släkten förmodligen finns utländskt inflytande. Vad jag förstått av vad farmor (pie memorie) berättade har den grenen vallonskt påbrå. Att en granne till min farmor, när hon var 15 år omkring 1930 eller nåt sånt, kallade henne och hennes föräldrar för tattare lämnar jag för tillfället därhän. På den tiden var trots allt alla som på något sätt föll utanför normen tattare (eller ”judar”, sagt med ett speciellt tonläge). Min farmor föll på sätt och vis också utanför normen, för övrigt – liksom min morfar. Så jag är i gott sällskap.

(Farmor spelade systemet. Ibland om sommaren övertalade hon en väninnna att stämpla in åt henne, farmor alltså, på textilfabriken. Istället för att jobba för omkring 3-10 kronor för 10-16 timmar badade farmor med en ung man, som då var bokbinderilärling – min farfar. Jag vet inte vad de gjorde förutom att bada i Motala Ström men nåt måste de ha gjort, såsmåningom, annars skulle jag inte sitta här.

Morfar hällde kaffe på en överste. Enough said!)

I alla fall! Jag är kanske inte hundraprocentigt etnisk svensk. Men någon balkan är jag rakt inte. Det hade nog varit mer korrekt att kalla mig ”din jävla tjugoåttondels vallon!”. Men jag antar att i strikt rasbiologiska termer så funkar jugoslav lika bra. Åtminstone om man nu tror på det ariska blodets renhet. Att arierna var ett indo-folk … nåväl. Det är historia. Jag förväntar jag mig inte särskilt stor bildning hos (vissa) etniska svenskar.

Vad, då, har föranlett detta vindlande flöde av sarkastisk antirasism? Åh, mina vänner – det är enkelt. En promenad. En lång promenad. En promenad som såsmåningom lösgjorde motionens endorfiner. En promenad vars endorfiner fick min hjärna att ta ett beklagligt ickesvenskt beslut. En promenad, som ledde fram till att jag nästan ensam på en ödslig gångväg någonstans nära civiliserade trakter gjorde något förfärligt. Vad, undrar ni kanske? Åh, det är enkelt. Hela den svenska civilisationen står och faller med att en person gör det hen inte får göra:

Att Stampa i en vattenpöl.

Så här är det: Jag är inte vuxen. Jag är 44 år gammal, biologisk ålder. Men jag är inte vuxen. När jag ser en vattenpöl inbjuder den till lite plaskande. Jag har drivit ex till näst intill vansinne på grund av denna förfärligt osvenska ovana att så där lite på skoj stampa i en vattenpöl. Som om jag just då har glömt bort 40 av mina 44 år.

Vissa vattenpölar förvandlar mig till en spefull fyraåring. En sån där liten spjuver med glimten i ögat. En sån där jobbig typ som utmanar Mor och Fars (eller den väsentligt mer vuxne partnerns) auktoritet. En sån där som vet att ”så gör man inte” och just därför inte kan låta bli.

Att Stampa i en vattenpöl.

Jag vandrade där ensam, i skogen. På en gångväg. Det har ju regnat lite som ni vet – det regnade igår (det blev en blöt promenad igår). här och där har Moder Natur sölat lite. Jag inbillar mig att vår Nertus är ganska stolt över sina ”salivpölar”; en gaggad modergudinna som just fått deepthroat av … eh … vem det vara må. Regnguden kanske.

(Sånt här funderar jag faktiskt på ibland.)

Så – där fanns vattenpölar. Här och där. Nu är det så här att mina promenadskor är av en sort som kanske inte alltid är så normativa. Det är väl ingånga skor. De är otroligt bekväma. De är gamla och de håller nästan på att falla sönder. En ortoped skulle säkert vilja säga mig ett och annat men det spelar ingen roll.

De är – bekväma. Så här ser de ut:

promshoe

Det är inte skodon lämpade för vattenpölstamp. Men just då spelade det ingen roll – inte för mig. För ni förstår … Det är roligt.

Jag var av okända orsaker dessutom glad. Endorfiner. Solsken. Motion! Oh fy fan!

(Att promenera är inte motion! Jag tycker inte om motion! Att promenera är … eh … nåt annat.)

Att Stampa i en vattenpöl.

Ja, det var en bra idé. Just då. Då friskt vågat tar jag ett stort kliv framåt mot vattenpölen. Den var inte ens särskilt imponerande, knappt en halvmeter lång, några decimeter bred, mindre än en centimeter djup. Men vatten är alltid ett utmärkt plaskmaterial. Kalla det naturlig sploshing, om ni vill. Så – där gör jag vad en vuxen man inte ska (eller får) göra:

Att Stampa i en vattenpöl.

Det var roligt. Ungefär då, medan jag stampar en gång till, dyker en medelålders Man med Kvinna och Hund upp. Mannen, som håller i hundens koppel, stannar upp. Kvinnan fortsätter att gå – hon rökte för övrigt. Mannen stirrar på mig. Hunden flämtar och nosar runt näravid. Mannen säger:

”Vad fan gör du?”
”Jag leker i en vattenpöl,” sa jag. Och … rörde lite med spetsen av skon i vattnet. Ja vad fan, jag var fortfarande glad.
”Är du full?” sa Mannen.
”Jag är glad,” sa jag.
”Ska jag ringa polisen?” sa Kvinnan när hon stannade.
”Nä,” sa mannen. Sen spände han blicken i mig och grymtade: ”Jävla idiot.” Han började gå. Några meter neråt vägen hann han ifatt sin jag antar hustru och sa på det där ‘jag pratar högt utan att någon ska höra det egentligen’-sättet:

”Jävla jugoslaver i skogen!” sa Mannen.
”Riktiga svenskar är inte glada!” sa Kvinnan.

Jag gick hem. Som en svensk.

Oglad.

No Steve! He looks like a gamer!

Det här hände för några dagar sedan.

Efter en förhållandevis stressig förmiddag med först en mer trilskande dator än vanligt och sedan besök till Arbetsförmedling hamnade jag på tunnelbanan in mot stan. Ni förstår, som promenaholist – en person som är missbrukare av promenader – behöver jag ibland lite tyngre skit än det vanliga 30-minuters planlösa gåendet till och från snusbutiken. Stockholm är en utmärkt dealer när det gäller promenader – särskilt innerstan. Eftersom det är så förbaskat varmt övergav jag planerna på att skjuta i mig riktigt ordentligt råtjack – ja, alltså: Jag valde att inte promenera in till stan. Det har jag gjort en gång tidigare, det var 3 timmars berusning och plåga (skoskav). Så, eh … I alla fall!

Jag fusksilade. Jag tog tunnelbanan, inställd på att kliva av vid Fridis och sen traska upp mot Söder … eller i alla fall någonstans. Jag har sällan någon välutvecklad plan för mina promenader. De får ta mig dit de behöver och vill. Ibland hamnar jag på flytbryggor. Ibland hamnar jag på bakgårdar och skrämmer livet ur milfs.

Den här gången hamnade jag på T-Centralen, för det var för varmt för att gå till Skanstull. Promenaden i sig var ointressant. Snarare hände det märkliga före promenaden.

Det är turistsäsong, som ni vet. Japaner, tyskar, ryssar, polacker, engelsmän, fransmän, norrmän, folk från Skövde och Dalslånged. Foppatofflor och gummisandaler, kortärmade skjortor och t-shirts med en varg i månsken. Högröda ansikten, vacklande stackare på drift. Badmintonrackets i händerna på ljusblått klädda guider – rackets med en siffra. Ni vet, va? The foreign horde is here!

Somliga av dem är unga. Somliga av dem tar upp sex säten på tunnelbanan. Somliga av dem hörs. Somliga av dem – 3 stycken i åldern 19-25 år för att vara exakt – kommer från USA.

Mycket kan sägas om amerikanska turister. Majoriteten av dem reser under ett så pressat schema att de inte hinner med att vara amerikanska. Det är 5 minuter djurgården, 5 minute Skansen, 5 minuter Livrustkammaren, 5 minuter vaktparaden. 5 minuter till och de kan hela Stockholms kommun. Det är oftast äldre, lätt förvirrade människor. De har det där fascinerade uttrycket i ansiktet kombinerat med jetlaggade röda ögon. Faktiskt är de <i>precis som vi</i>, när vi är i New York City. Till exempel.

Nästan alla amerikanska turister är vänliga. För några år sedan fick jag agera impromptu-guide åt ett äldre par från Texas som hade gått vilse i Gamla Stan. Det är i sig en bedrift, men de hade lyckats. Det året var det också hett som i helvete. Säga vad man vill om vissa delar av Gamla Stan – vissa delar lider akut brist på vatten i flaska. Så där stod de i närheten av Österlånggatan och försökte hitta vatten. De frågade, jag svarade, vi hittade vatten tillsammans och sen visade jag dem tillbaks till där bussarna brukar stå – tror det heter Lejonbacken. Glada i hågen och återigen vätskefierade började de prata som kulsprutor (amerikaner säger mycket lite men med väldigt väldigt många ord; efter några meningar blir man van vid myllret av onödiga ord).

”What’s that building over there?” sa mannen, i hawaiiskjorta och stetsonhatt av halm. Han pekade på Kungliga Slottet.
”That’s Stockholm Castle,” sa jag.
”I thought it was the russian embassy,” sa han. Hans hustru fyllde i med att de hade hört av en turistguide att Stockholm Slott var från medeltiden. En crash course i svensk historia senare var de lite mer upplysta men kände sig lite snuvade: De hade förväntat sig en riddarborg och fick en rysk ambassad.

Det var då. Jag nämner det här bara så ni inte tror att jag hatar jänkarna. Det gör jag inte. Jag tycker bara illa om <i>vissa</i> jänkare (förutom Ted Cruz och tea partyister fördrar jag de flesta nordamerikanska fuskeuropéerna). Men nu är nu – jag satt på tunnelbanan.

I sätet mitt emot mig satt en tjej som pratade svenska i telefonen och engelska med sina amerikanska vänner. Bredvid mig satt en cheerleadertyp, storögd över hur mycket SKOG (!) det fanns i Stockholms förorter. Jo, jag är säker på att hennes utbrott hördes till Fittja – ”Oh my GOD!!! Look at all the trees!”.

Jag började ana att dessa vita representanter för USA inte hade alla hästar hemma.

Väskor upptog resten av sätena i den del jag satt på. Tvärs över mittgången satt en quarterbackliknande typ med californiskt surfarhår. Han verkade överlycklig över att få bära shorts mönstrade med stjärnbaneret till en (för liten) t-shirt med svenska flaggan. Mycket internationellt, på min ära. Själv bar jag svart. Jag var så jävla svart så ljuset böjde sig omkring min klädsel och letade efter en tillflykt i mina skor, som har vita dödskallar. Bredvid surfartypen satt en musaktig lätt ängslig tjej. Hon kramade sitt pass så hårt att det verkade som om hon bara väntade på att mujahedin skulle stoppa tåget och släpa ut alla jänkare de kunde hitta. Tvärs över från henne satt ännu en quarterback, men han var upptagen med att fotografera interiören av tunnelbanan. Oh boy … den semesterbildterrorn måste bli förunderlig; ”This is a swedish sub. This is a seat. This is a … Idunno.”

Han tog kort på mig. ”Cool shoes,” sa han. ”Thanks”, sa jag. <i>Då</i> upphov surfartypen sin röst efter ett hånskratt, spände sina imponerande biceps och höjtade glatt:
”Dude! Do you even lift?”

Jag tittade upp från min bok (händelsevis Herbert Asburys Gangs of New York; just då kände jag mer tillhörighet med Bill Poole än någon annan historisk person). Så jag:
”No, but I’ll whoop your ass in any WoW anytime.”

Quarterback Yankee härsknade lite. Han gjorde sig redo att öppna munnen för en tirad amerikaengelska när hans musaktiga flickvän lade en skrämd hand på hans underarm och sa:
”No, Steve! He looks like a gamer!”

Just då rullade vi in till Fridhemsplan. Timingen var perfekt. Alldeles som jag trängde mig ut och klev av hörde jag en av jänkarna säga:
”He looked kinda old to be a gamer.”

Oops

Lite lagom mör i fotsulor och ben efter en snudd på totalt vilsen promenad slås jag av dåligt samvete. Bara lite lagom så där, faktiskt nästan inget alls. Men pyttelite. Där var jag på gator och gångvägar, förlorad i mina egna tankar … som mest gick ut på ”rör på fötterna, snart hemma, oh, aj, oh blech, fan jag tar bussen hem”.

(Den tanken inträffade omkring en timme och fyrtiofem minuter in i promenaden. Då var jag fortfarande fyrtiofem minuter hemifrån.)

Jag segade mig vidare. I motvind. Följande saker inträffade som en sorts prolog till det dåliga samvetsframkallandet:

En tant med tax glodde på mig från en garageuppfart. (Det hade förmodligen att göra med min klädsel, en inte helt exklusiv sådan … åtminstone inte för det villaområde jag just då råkade röra mig i. Dessutom har mina skor dödskallar på sig.)

En liten flicka gömde sig bakom en bil. (Se klädseldetalj ovan.)

Två äldre män följde mig med misstänkta blickar; den ene höll på att sätta upp en skylt om ”Grannsamverkan”. (Jag förmodar att de misstänkte mig på grund av skorna.)

En mycket muskulös man stod på en busshållplats … och spelade fickpingis. (Han var upptagen och lade inte märke till mig. Dessutom hade han en aningens saligt flin på läpparna.)

En salongsberusad äldre kvinna höjde en ”gutår!” åt mig från en balkong. (Hennes make, antar jag att det var, såg tämligen generad ut.)

En äldre dam på cykel hejdade mig och frågade om vägen till ett ställe. (Ah, pudelns kärna!)

Den äldre damen … det är på grund av henne jag har lite dåligt samvete. Jag pekade och förklarade vägen; ”följ den här cykelbanan och ta till höger där nere.” Glad i hågen tackade hon och cyklade iväg. Glad i hågen spatserade jag själv hemåt. Då slog det mig.

Jag menade det andra höger.

Oops.

Rivstart

För en lång tid sedan ”annonserade” jag om en ny blog, The Exodar Sisters. Nå, det projektet gick in i väggen lite grand.

Det tog bara ett år ungefär att röja upp i vraket.

Men nu är den född – min alldeles egna engelskspråkiga World of Warcraft-blog :)

Jag måste ju göra något med all den tid jag har fått över eftersom datorn inte vill veta av spelet. Av någon outgrundlig anledning blev det sisådär totalt en 60.000 tecken fördelat på ett antal sidor och poster. Jag var till och med tvungen att lära mig GIMP.

Här är den: http://exodarsisters.wordpress.com/

Världens undergång

”I’ve seen the future brother, it is murder”

– Leonard Cohen, ‘the Future

Världen kan gå under på många sätt. De senaste två dagarna har jag ägnat åt just världsundergången alla fruktade fram till Sovjetunionens undergång (och numer nästan helt har glömt bort eftersom det är viktigare att frukta islam av någon orsak). Kärnvapen, ni vet. Miniman, SS-10 och 20, ICBMs … men aldrig väskbomben (den var inte uppfunnen då, vad jag vet).

Undergångsfilmer är alltid god underhållning. Särskilt när man behöver känna att det alltid kan bli värre. För det kan det ju, som ni vet. Plötsligt en dag kan man släpa sig ur sängen. Och upptäcka ett Jättelikt Svart Tefat över stan. Eller så är det asteroider, eller virus, eller tripoder från Mars. Nutidens katastroffilmer handlar sällan om det som faktiskt är hotfullt. Det närmaste vi kommer är väl virus. Men också de är, oftast, ett ”yttre hot”.

Kärnvapenfilmen dyker allt som oftast upp. Nästan jämt som setting för en efter-katastrofen; Mad Max, A Boy And His Dog, t ex. Jag har stött på få under tiden katastrofen-filmer. Vilket är underligt, med tanke på att jag tycker om att se världen gå under.

Men det finns 2 filmer … och gissa om de lämnar ett outplåneligt intryck. Av en ren händelse finns bägge (än så länge) tillgängliga i fullversion på Youtube. Jag vet inte hur länge – och jag vet inte om de anses ”public domain” eller inte, så ”be advised”.

Threads, av Mick Jackson, släpptes opassande (häpp!) nog 1984. Det är en BBC-produktion med fokus på Sheffield i form av en sorts ”public announcement”-dramadokumentär. Till formen följer den samma recept som alla andra katastroffilmer: Ett axplock personer i fokus – och massiv förstörelse.

Året tidigare hade Hollywood-produktionen The Day After (1983, Nicholas Meyer regissör) premiär. Förmodligen producerades bägge filmerna ungefär samtidigt. Sannolikt hade de inget samband med varandra. De skiljer sig på flera plan även om de samtidigt delar den grundläggande formulan.

2-3 familjer i fokus. ”Vanligt folk” – arbetare, jordbrukare, småchefer. Typisk medelklass (denna jordens salt vi nästan alla tillhör). Threads skiljer sig dock en aning från The Day After i det den amerikanska filmen också har en (såsmåningom rebellisk) svart soldat i rollerna. Amerikanerna säljer sig också själva med kända nanm som t ex Jason Robars och Steve Guttenberg i rollistan.

Nå, för att det här inte sak bli långrandigt – det är en dagbok, ingen blogg; dessutom har jag inte nämnt BDSM en enda gång – så … Se dem. Om ni bara har tid att se en av dem, se Threads. Var beredda på en emotionell berg och dalbana. Se den ihop med någon om ni är ovanligt känsliga för kall, klinisk fakta.

Blunda när katten dör av strålskador.

First!

Eftersom jag av någon outgrundlig SEO-anledning ligger först på en Googlesökning på ”Klokbok” känner jag plötsligt ett ansvar att blåsa nytt liv i den nästan avsomnade bloggen.

Dessutom behöver jag skriva av mig.

Jag måste bara hitta rätt tema.

Så för närvarande får ni tänka er att det hänger en stor skylt med ”Ombyggnad pågår!” här i butiken.

Akta hinken där borta. Akta hinken! Akta hi…

Fan också.

*börjar skrubba upp utspilld kritfärg*

Konsten att bli rädd

En nästan koherent stream of consciousness om ondska, rädsla och underhållningsskräck. Samt en liten passus om rollspel. Och fotnötter.

Få se nu, något är fel med den här bilden. Efter diverse små obehagligheter i en tämligen dysfunktionell familj ska en präst välsigna huset den norénska familjeidyllen nyss flyttat in i. Vigvattnet förvandlas till blod. Samtidigt pågår ett mer eller mindre öppet incestuöst förhållande mellan äldste sonen och äldsta systern … och en i familjen har hallucinationer, fadern har problem med agressivitet, det rinner blod ur kranarna och småbarnen skriker.

Så bor de jävla puckona kvar i det hemsökta huset.

GAAAAH!!!

Ehm. Ja. Hmm. Om ni trodde att jag beskrev mina egna hemförhållanden så hade ni fel. Jag gör nämligen misstaget att se Dino de Laurentiis Amityville II: The Possession. Den är … inte bra. Det är förfärligt synd egentligen, för huset på Ocean Avenue 112, Amityville N.Y — Huset Som Gud Glömde — är nämligen för bra för att vara sant.

Att något förfärligt inträffade där 1976, det är sant. Om det var Hin Håle som låg bakom — tja. Man kan välja att tro på det, om man vill. Om Ronald Defeo var besatt eller galen spelar nog ingen roll. Om ondska är övernaturlig eller inte — det visar sig oftast vara en meningslös fråga. Som psykologen Philip Zimbardo uttryckte det: ”Gods favourite angel was Lucifer”.

Zimbardo är intressant i frågan om ondska — och ondskans natur. Han låg bakom Stanford-experimentet, 1971 (eller om det var 1973, 74). Med ganska enkla medel bevisade han att varje människa oavsett hur god hon är har potential för en närmast avgrundsdjup ondska. Med det i bakhuvudet blir traditionell skräck — särskilt ”hemsökta hus”-skräcken eller splatter-skräcken — meningslös.

Det behövs ingen djävul för att somligt folk ska bli onda.

Problemet — om man kalla det ett problem — är att … jag tycker om skräckfilm. Jason Vorhese har charm (på sitt sätt; att han stryper mig om jag kramar honom, tja). Mike Myers (namn?) har säkert sina goda sidor (jag inbillar mig att han åtminstone är djurvän, den mordiske misantropen). Freddie … okej, Freddie har nästan inga förlåtande kvalitéer. Å andra sidan är han ett typexempel på hur bakgrund påverkar ens handlingar (att han återvänt från de döda är en petitess!). så — ni förstår?

Skräck gör mig helt enkelt istället full i skratt. Den är meningslös, verkningslös. Premisserna är redan kända; få filmer har lyckats nå igenom den där hinnan av förklarande förnuft. Orginalversionen av the Haunting är en av dem (och Shirley Jacksons roman The Haunting of Hill House är en av de mest skrämmande böcker jag läst). Blair Witch Project är en annan. Den senare på grund av ett inbjudande nyskapande — men samtidigt går det bara att bli rädd av den en enda gång. En andra gång är premissen redan känd och Djävulen har excorcerats.

Scenen med ryggmärgsprovet i The Excorcist är för övrigt en ”gömma mig bakom kudde”-scen. Den — och ögon. Ögonscener är … obehagliga. Det är Den Andalusiska Hundens fel. Varje gång en film — det behöver inte vara skräck, det kan vara något så mundant som CSI — innehåller en scen med ögon vänder jag bort blicken. Ögon är, nämligen, känsliga.

(En av mina fobier är att råka fastna med en galge i mina ögon.)

Konsten att bli rädd är därför en konst som blir svårare och svårare ju mer man förstår ondskans mekanismer på ett förnuftigt sätt. Det finns ett begrepp — suspension of disbelief — som visserligen kan appliceras, men det ger en konstgjord känsla av skräck. Vilket förstås är rätt och riktigt om den används som underhållning (eller möjligen i upphetsande syfte; att skrämma mig får dock motsatt effekt, bara så ni vet :) ). Fast ändå …

Kanske konsten att bli rädd snarare handlar om förmågan att medvetet för en kort stund övertyga sitt eget förnuft om att det har fel. Att för en tid upphäva den rationella delen av ens hjärna och acceptera. Att demoner finns. Att Mannen Med Kroken är en odöd*. Att Son of Sam verkligen var Antikrist. Eller — att hus faktiskt kan vara hemsökta.

Nu blir det ännu mer komplicerat. Jag tror nämligen på spöken. Eller — eftersom ingen kunnat visa oomkullrunkeliga bevis för att spöken inte finns, väljer jag att fram tills dess bevisen finns tro att spöken existerar.

Jag resonerar på samma sätt om Gud, f övr.

Det är också suspension of disbelief. Samma sorts narrativa mentala mekanism återkommer till exempel i rollspel, ickesexuella sådana som sexuella sådana. Verklighetsflykt. Jag kan vara en eldkastande warlock om jag vill. Så länge jag vill existerar mitt ”jag” som en annan (roll)person. Jag kan vara vem som helst; somliga roller är mer skrämmande än andra.

Jag fick frågan om jag någon gång upplevt katarsis i fråga om rollspel (det gällde f övr lajv** eller bordsrollspel). Svaret är både ja och nej; å ena sidan är det lätt för någon med så livlig fantasi som jag att iscensätta en annan personlighet och därigenom på sätt och vis ”rena” mig själv. Å andra sidan är det beroende på personlighet, omständigheter och sällskap. På samma sätt är det under vissa förutsättningar lättare att inom ramen för underhållning bli rädd.

Vill jag då bli rädd på riktigt, kanske ni undrar?

Bara om det involverar hemsökta hus.

(Dvs – usch nej! Hualigen! Jag håller mig så långt borta från allt som skrämmer mig som möjligt; från spindlar till bråk. Nu vet ni det :) )

- – – – -
* Mannen med Kroken hette sannolikt Cropsey, en seriemördare på Staten Island som ibland blandas ihop med den monstruöse Albert Fisk. Folklore och sanning tenderar att glida in i varandra över tid och Cropsey röjde runt i slutet av 1800-talet, början av 1900-talet när definitionen seriemördare ännu var i stort sett okänd.
** Jag har aldrig lajvat i någon större utsträckning, så min förklaring baseras uteslutande på bordsrollspel. Sexuella rollspel ligger så nära ens sedvanliga känsloregister att en sorts ”reningsprocess” är lättare att uppnå. Det är åtminstone min personliga erfarenhet och ska inte tas som allmängiltig sanning.***
*** Friskrivningar är roligt**** :P
**** Det är fotnötter med!