Konsten att bli rädd

En nästan koherent stream of consciousness om ondska, rädsla och underhållningsskräck. Samt en liten passus om rollspel. Och fotnötter.

Få se nu, något är fel med den här bilden. Efter diverse små obehagligheter i en tämligen dysfunktionell familj ska en präst välsigna huset den norénska familjeidyllen nyss flyttat in i. Vigvattnet förvandlas till blod. Samtidigt pågår ett mer eller mindre öppet incestuöst förhållande mellan äldste sonen och äldsta systern … och en i familjen har hallucinationer, fadern har problem med agressivitet, det rinner blod ur kranarna och småbarnen skriker.

Så bor de jävla puckona kvar i det hemsökta huset.

GAAAAH!!!

Ehm. Ja. Hmm. Om ni trodde att jag beskrev mina egna hemförhållanden så hade ni fel. Jag gör nämligen misstaget att se Dino de Laurentiis Amityville II: The Possession. Den är … inte bra. Det är förfärligt synd egentligen, för huset på Ocean Avenue 112, Amityville N.Y — Huset Som Gud Glömde — är nämligen för bra för att vara sant.

Att något förfärligt inträffade där 1976, det är sant. Om det var Hin Håle som låg bakom — tja. Man kan välja att tro på det, om man vill. Om Ronald Defeo var besatt eller galen spelar nog ingen roll. Om ondska är övernaturlig eller inte — det visar sig oftast vara en meningslös fråga. Som psykologen Philip Zimbardo uttryckte det: ”Gods favourite angel was Lucifer”.

Zimbardo är intressant i frågan om ondska — och ondskans natur. Han låg bakom Stanford-experimentet, 1971 (eller om det var 1973, 74). Med ganska enkla medel bevisade han att varje människa oavsett hur god hon är har potential för en närmast avgrundsdjup ondska. Med det i bakhuvudet blir traditionell skräck — särskilt ”hemsökta hus”-skräcken eller splatter-skräcken — meningslös.

Det behövs ingen djävul för att somligt folk ska bli onda.

Problemet — om man kalla det ett problem — är att … jag tycker om skräckfilm. Jason Vorhese har charm (på sitt sätt; att han stryper mig om jag kramar honom, tja). Mike Myers (namn?) har säkert sina goda sidor (jag inbillar mig att han åtminstone är djurvän, den mordiske misantropen). Freddie … okej, Freddie har nästan inga förlåtande kvalitéer. Å andra sidan är han ett typexempel på hur bakgrund påverkar ens handlingar (att han återvänt från de döda är en petitess!). så — ni förstår?

Skräck gör mig helt enkelt istället full i skratt. Den är meningslös, verkningslös. Premisserna är redan kända; få filmer har lyckats nå igenom den där hinnan av förklarande förnuft. Orginalversionen av the Haunting är en av dem (och Shirley Jacksons roman The Haunting of Hill House är en av de mest skrämmande böcker jag läst). Blair Witch Project är en annan. Den senare på grund av ett inbjudande nyskapande — men samtidigt går det bara att bli rädd av den en enda gång. En andra gång är premissen redan känd och Djävulen har excorcerats.

Scenen med ryggmärgsprovet i The Excorcist är för övrigt en ”gömma mig bakom kudde”-scen. Den — och ögon. Ögonscener är … obehagliga. Det är Den Andalusiska Hundens fel. Varje gång en film — det behöver inte vara skräck, det kan vara något så mundant som CSI — innehåller en scen med ögon vänder jag bort blicken. Ögon är, nämligen, känsliga.

(En av mina fobier är att råka fastna med en galge i mina ögon.)

Konsten att bli rädd är därför en konst som blir svårare och svårare ju mer man förstår ondskans mekanismer på ett förnuftigt sätt. Det finns ett begrepp — suspension of disbelief — som visserligen kan appliceras, men det ger en konstgjord känsla av skräck. Vilket förstås är rätt och riktigt om den används som underhållning (eller möjligen i upphetsande syfte; att skrämma mig får dock motsatt effekt, bara så ni vet :) ). Fast ändå …

Kanske konsten att bli rädd snarare handlar om förmågan att medvetet för en kort stund övertyga sitt eget förnuft om att det har fel. Att för en tid upphäva den rationella delen av ens hjärna och acceptera. Att demoner finns. Att Mannen Med Kroken är en odöd*. Att Son of Sam verkligen var Antikrist. Eller — att hus faktiskt kan vara hemsökta.

Nu blir det ännu mer komplicerat. Jag tror nämligen på spöken. Eller — eftersom ingen kunnat visa oomkullrunkeliga bevis för att spöken inte finns, väljer jag att fram tills dess bevisen finns tro att spöken existerar.

Jag resonerar på samma sätt om Gud, f övr.

Det är också suspension of disbelief. Samma sorts narrativa mentala mekanism återkommer till exempel i rollspel, ickesexuella sådana som sexuella sådana. Verklighetsflykt. Jag kan vara en eldkastande warlock om jag vill. Så länge jag vill existerar mitt ”jag” som en annan (roll)person. Jag kan vara vem som helst; somliga roller är mer skrämmande än andra.

Jag fick frågan om jag någon gång upplevt katarsis i fråga om rollspel (det gällde f övr lajv** eller bordsrollspel). Svaret är både ja och nej; å ena sidan är det lätt för någon med så livlig fantasi som jag att iscensätta en annan personlighet och därigenom på sätt och vis ”rena” mig själv. Å andra sidan är det beroende på personlighet, omständigheter och sällskap. På samma sätt är det under vissa förutsättningar lättare att inom ramen för underhållning bli rädd.

Vill jag då bli rädd på riktigt, kanske ni undrar?

Bara om det involverar hemsökta hus.

(Dvs – usch nej! Hualigen! Jag håller mig så långt borta från allt som skrämmer mig som möjligt; från spindlar till bråk. Nu vet ni det :) )

- – – – -
* Mannen med Kroken hette sannolikt Cropsey, en seriemördare på Staten Island som ibland blandas ihop med den monstruöse Albert Fisk. Folklore och sanning tenderar att glida in i varandra över tid och Cropsey röjde runt i slutet av 1800-talet, början av 1900-talet när definitionen seriemördare ännu var i stort sett okänd.
** Jag har aldrig lajvat i någon större utsträckning, så min förklaring baseras uteslutande på bordsrollspel. Sexuella rollspel ligger så nära ens sedvanliga känsloregister att en sorts ”reningsprocess” är lättare att uppnå. Det är åtminstone min personliga erfarenhet och ska inte tas som allmängiltig sanning.***
*** Friskrivningar är roligt**** :P
**** Det är fotnötter med!

One for Stitches

Inte alls långt borta från Stormwind City ligger en liten, liten stad – Darkshire – i en mycket, mycket dunkel skog – Duskwood. I likhet med b la Westfall är det i det närmaste helt bortglömt av De Som Bestämmer; ty De Som Bestämmer har skickat alla sina soldater norrut (numer är de utspridda både här och där, men jag ska inte gå in på vad jag anser om elvafrontskrig).

I närheten av Darkshire ligger en ännu mindre by – Raven Hill – dominerad av en väldigt stor kyrkogård. Förr om åren, innan ädla hjältar drev bort honom, bodde där en eremit.

Eremiten är borta nu.  Han har istället börjat på i ett övergivet kastaltorn, som förr beboddes av en Forsaken-apotekare. I andanom av tornet finns f övr en Den Okände Soldatens Grav, med ett l 23 elite skelett.

Iaf: Eremiten i Duskwood, folket i trakterna är fortfarande rädda för dig, de vet inte vad du bygger på.

Det här är … för dig:

En stilla fundering kring Slaget vid Ostagar

Efter att ha rage-quittat två toons i rad i World of Warcraft, därför att Herr Tråk teamade upp med Fröken Nyfiken* och övertygade mig om att rulla först en druid, sen en rogue … varav bägge gick mig på nerverna redan efter level 2 … och drog sig tillbaka 15 levlar senare för att bli värdshusvärdar** …

I alla fall!

Jag är Wow-bränd, helt enkelt. Att med min senaste pally jaga fatt på både Exalted- och Loremaster-titeln (och i farten dinga level 80 plus en del andra intressantheter) gjorde mig lite … less. Vid WoW. Iaf spelmässigt. Skvallret, inte minst på Wow.com, är fortfarande en källa till både frustration och skratt, ity det blandas allt från beta-info till Konstiga Idéer Om MMO:er (varav den senaste utgår från en leet, som anser att den ultimata spelupplevelsen är någon sorts sadistisk preussisk disciplin á la ”punish the player”; få utom andra leets verkade hålla med om denna premiss). Men WoW, just nu, går på sparlåga. Jag har inte ens loggat in på … två dagar. Eller om det är fyra.

Istället har jag sett på film. Eller ja, jag har spelat Dragon Age: Origins*** (fantasylångflmen förklädd till datorspel). Jag har harvat upp en ilsken dvärg-rogue till slutstriden med Ärkedemonen och dumpat dvärgen p ga logistiska problem (15 lesser health potions och ingen Wynne), kommit halvvägs med en krigare men tröttnat därför att hon gjorde sig ovän med alla utom sin hund (och möjligen nakenråttan Schmooples).

Så, som ett tvärt kast i min sedvanliga toon-rullning har jag embarkerat på en Ny Färd. Den här gången med en chasind-liknande rogue (vars ”föräldrar” är uppenbart vita, vilket fått mig att karaktärisera min nya toon som någon sorts bitter bortbyting, vilket ställt till problem med Alistair men å andra sidan fått halva inne med Morrigan; by the maker! Det är som att läsa löpet på Hänt Extra!).

Nå, något som stör mig och har stört mig genom alla mina toons (inklusive mina gamla magiker och misantropiska alver) är kung Cailans absoluta fadäs vid Ostagar. Till saken hör att jag är ganska intresserad av militärhistoria och dessutom en stundligt ivrig brädspelare av ”taktiska brädspel” (som, t ex, Squad Leader). Att jag läst Klauswitz gör inte saken bättre, för varje gång jag likt en svältfödd iller tittar igenom den där cutscenen om Slaget vid Ostagar så vill jag bara utbrista i ett ”MEN DIN JÄVLA IDIOT!!!”.

Titta på den själva, får ni se. Finn fem fel.

Få se nu … Ett av DA:O’s egna tooltips säger något om att placera fällor i ”chokepoints”, alltså en mycket trång passage där fienden kommer att tvingas pressa sig igenom. Och där, vid Ostagar, har vi ett mäktigt fort med en enda passage upp till Ferelden, en passage fullproppad av Cailans trupper. På bron ovanför står det mängder av bågskyttar (nåja, femton stycken). Och framför fortet finns ett stort öppet fält …

Och så går den dumma jäveln och gör en Pickets Charge!

Gah! Inte undra på att Teyrn Loghain slår till reträtt!

Jag vet, jag hänger upp mig på smådetaljer. Jag borde fokusera på ”den episka historien”, men vaffan! Duncan, din idiot! Du är för bövelen medlem av en orden, som t om blatten Sten av Qunari respekterar för dess strategiska tänk – och så går du med på … nåt sånt? Bara för att en imbecill kungslyngel i guldrustning kommit på det!?

Snälla lilla vän, hur tusan kunde ni rädda Ferelden från de andra Blight-angreppen? Inte undra på att alla kungar hatar oss, om höjden av the Grey Wardens stategiska tänkande är ”Ours not to reason why”.

Varför står alla era ballistas inomhus, i ett torn!? Varför lämnar en underlägsen armé skyddet av en ointaglig fästning för att möta de där jädrans orch-wannabee Blighten (som är tio gånger så många) på ett öppet fält? Nä ni vet att de har … Ogres (som dessutom är smartare än medelmåtte-ogret i Azeroth; de där i Outland räknas inte, eftersom de käkar kristaller)!?

Inte undra på att vi förlorar. Vi är fan värda att bli uppätna.

Jag vill kunna rulla en genlock nästa gång, Bioware. Så jag får vinna.

Hen ska heta ”Schmooples”.

- – – – – Fotnötter – – – – -
*: Herr Tråk är Den Där Rösten alla gamers har i sitt huvud, den som säger vid (ofta) olämpligt tillfälle att
”kanske skulle du prova … något nytt? Nu har du ju spelat det här i nästan en hel timme …” följt av en djup suck . Fröken Nyfiken säger samma sak, men med den skillnaden att hon viftar med ögonfransarna och utlovar två gånger så mycket mindre rustning på alla female chars som tidigare. Eftersom jag har kuk går jag på det. Varje Gång.

**: Alla spelpersoner som överges slutar som värdshusvärd, vilket är intressant eftersom det sällan finns fler än ett värdshus i varje by man kommer till. Dessutom delar alla värdshus samma generiska meny av rökt skinka och kokta rovor, även om det är en cantina eller vattenfarmare i Galaxen Långtborta. SKillnaden är att i Galaxen Långtborta körs den rökta skinkan och de kokta rovorna först genom en mixer.

***: Jag har en antipati mot konsoler, därför spelar jag det på PC. Det beror på mina tummar. Och mitt närminne. Jag gav mig lös på Bioschock en gång, på Xbox. Två minuter in i spelet frågade jag min nuvarande sambo (då var jag fortfarande gäst hos henne och det är hennes Xbox) ”var det den här knappen?” En och en halv timme senare sa hon, en än gång men denna gång något mer frustrerad, ”Nej, det är DEN HÄR KNAPPEN!!!”. Då hade jag nyss lyckats lämna den första hallen. Fråga mig inte om Guitar Hero

WASD ftw, m ao.

- – – – -
Ointressant spelrant

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Last night a Wow:er saved my life

Gång efter annan dyker det upp en röd panik-knapp på landets löpsedlar, en panik-knapp som handlar om datorspel. Kring denna mediala panik-kultur har det i sin tur växt upp ett, förmodar jag, luckrativt hälsoområde inriktat på att rehabilitera spelmissbrukare. Vanligt är att när ”det senaste Tv-spelet” orsakat någon form av hysteri bland titelns fans, intervjuas experter – eller i alla fall Owe Sandberg.

Hysterin följer alltid samma mönster. Det börjar med en emotionellt uppskruvad artikel om NN, som oftast är i åldern 15-18 år, ibland äldre. Men för svensk media är spelargruppen 15-18 år viktigare; äldre spelmissbrukare hämtas oftast istället in från Sydostasien, t ex som föräldrarna som lät sitt barn svälta ihjäl eftersom de var upptagna med ett grind (grind = att tålmodigt och tröstlöst samla poäng, material, ”kills” eller liknande för att uppnå ett specifikt mål, t ex att få bättre rustning, eller bättre rykte med en viss fraktion, etc etc).

Dåliga nyheter är alltid en nyhet. Det är därför vi aldrig i t ex Aftonbladet (som postionerat sig som Sveriges mest spelhatande tidning) kommer att få se en rubrik baserad på det här:

When I first started playing, I was recovering from a major surgery and was mostly confined to my house. You can only watch the same movies and read the same books so many times before you’re bored with nothing to do. Enter WoW — and everything changed.

All of a sudden, I had a connection to the outside world. / — / Unfortunately, I fell ill a year ago and was off work yet again. WoW was my saving grace (next to my fiancée, of course), and it helped me keep my head above water. I had a connection to the outside world, was able to talk to friends that lived hours away and wasn’t sitting around the house bored out of my mind.

(Källa: Wow.com – Breakfast Topic: WoW as rehab )

Artikeln som sådan är egentligen för kort för att bli riktigt intressant, men vad som gör den än mer intressant och definivt läsvärd i sin helhet är kommentarerna. Det här är interaktiv nyhetsmedia i förtjusning. Allt baserat på något så ”barnsligt” (enligt svenska mått mätt) som ”tv-spel” (vilket f övr är fel eftersom World of Warcraft är ett datorspel).

Svårt sjuka, fysiskt handikappade, socialt handikappade, autister, aspergers, olycksoffer i rehab, människor som på egen hand eller med hjälp av nära och kära försöker ta sig ur narkotikamissbruk, långtidsarbetslösa, blyga, kroniskt ensamma – alla får komma till tals i kommentarerna. Och än viktigare – alla har funnit ett nytt människovärde via ett virtuellt universum.

Ett socialt tidsfördriv får via ett socialt media en helt ny innebörd, en positiv sådan. Vilket kanske förklarar varför det inte blivit en nyhet.

Är det skadligt att hitta en livlina i en personlig katastrof?

- – – – -
Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Naaru Vult! Om WoW och paladiner

Två år plus och dussinet toons senare börjar jag äntligen få grepp om Azeroth. Det är hög tid, också, för det pågår elaka rykten i de flesta större städer om en väntande musikal … jag menar Kataklysm.

Iofs ska man inte lyssna till lösryckta rykten – oftast mumlade över ytterligare en svaveldrink i den där puben i Blackrock Mountain, men iaf. Lite läskigt är det allt.

Och ska man bli riktigt teologisk nu, så påstår vissa ”fritänkare” att vi alla egentligen är skapelser utan egen vilja, som helt enkelt lyder ett komplicerat regelverk i slutänden exekverat av ”the player”. Alltså, inte nattalven i haliscan-kläder som kan recitera tråkiga poem för en lätt berusad draenei i någon joint i Dalarans ruffigare delar, utan en riktig en. En ”player”.

Bah! Som Loken sa när hen satte en gnome i halsen.

Så här i hindsight får jag tillstå att jag kommit en lång väg. Inte bara har jag sett hela världen – två gånger! – jag har också lyckats uppnå det inte fullt så ärorika. Som, t ex, ”death by Hogger”.

Så går det när man rullar en präst. Squishies.

Av alla de roller jag spelat finns det två som ligger mig närmast om hjärtat. Två diametralt olika, om än inte till kön så väl till livsinställning. Den ena – warlock – handlar om korruption.

Den andra – paladin – om absolut fanatism.

Fast ska sanningen fram är paladinen ”min” klass. Jag tycker om paladinen. De är ”Naaru Vult!” hela vägen (för att misshandla latinet grovt). Jag älskar dess kvalité som ”army of one” – speciellt framstående som retribution specced. Protadin är mer en vandrande robot och holydins … ja vaffan, alla behöver väl en fanatisk profet då och då. Paladinen är … korsriddaren, al Qaida-medlemmen, terroristen, utilitaristen – allt i en förpackning. För en paladin är inget omöjligt, så länge det sker ”in the name of the light”.

Inte ens att stjäla hundvalpar på uppdrag från sjölejon.

Retribution är ”min” pally. Det är något … amerikanskt … över dem. En sorts ”you bonked me on the head I will DESTROY YOU!!!”. Overkill, som när man av misstag eller när man har lite tråkigt på väg från mineralnod A till mineralnod B slår på en oskyldig kackerlacka och får in en 4500 crit.

Stackars roachie.

(Å andra sidan är jag, hos Azeroths level 1 critters, vid det här laget upphöjd till Da God o’ Death – bara några arter till och jag har ”Pest Control” i en ask. Ät det, Antcimex! Jag bara råkade komma tänka på troll-dialekt när jag ändå var inne på skadedjur, såatte… joorå. Draenei ftw!)

Vid det här laget har jag, över ett par olika servrar, 2 warlocks level 70+ och – på samma server – 2 paladiner, ret specced, level 80. Dessutom har jag ett blandat sortiment av alts från level 1 – 60’ish, varav samtliga utom en reducerats till bankirer och ”sweat shop”-toons. Jag har t om några hordies, så upprörda troll kan sluta böla i Vol’Jins knä, nu. Avsaknaden av 80’s beror på att jag inte bara är WoWaholic. Jag är också altoholic. Ofta, någonstans kring level 70, tappar jag intresset – och vips! En ny … draenei paladin.

(Jag har förresten en gnome warrior på gång. Warrior är skoj, gnome är rolig. Det kommer att bli magnifik humor när jag tankar Loken! Har jag tur får jag en crit i hans stortå.)

Orsaken till min faiblesse för pallys är ganska enkel. Jag tycker inte om att dö. Ju oftare jag dör, desto tråkigare blir livet. Go figure. Det är också en huvudorsak till att alla mina toons sen ett år tillbaka är dranei. Gnomen är ett undantag. Gift of the Naaru är en görbra panik-knapp. Heroic Presence skadar inte heller, fastän den av vissa kallas ”the coward factor”.

En paladin är hart när omöjlig att ta död på. Til och med låglevlare ha en förbluffande överlevnadspotential. Jag blev rent förvånad över hur _sällan_ jag behövde göra den långa marschen när jag väl hade rollat en pally.

Så paladinen är ”min” klass. Två stycken 80’s är gott nog som bevis, och eftersom jag lärde mig en massa nytt med den första är den andra ännu bättre. Det är som shampoo, ungefär – ”nu med ny formula, Divine Storm!”.

Paladinen, ret specced, är ”min” klass av många olika anledningar. Överlevnadspotentialen, arsenalen, rustningen … och inte minst – the cool factor. Men viktigast av allt, särskilt för mig (som inte är en social ekvilibrist) – solo-faktorn.

Vid det här laget har jag förstås fått bita i det sura äpplet och börjat harva heroics i Wrath of the Lich King. Innan dess downade jag allt vanilla instance content med fortfarande gröna XP-questar (vilket iofs inte är särskilt imponerande för er 1337 peeps, men för mig är det gott nog).

Det brukar gå rätt bra i heroics (om man borter från den där peskiga skalbaggen i Azjol Nerub, hen som ALLTID SÄTTER SIG PÅ MIG!). Jag är inte på något sätt en bra WoW:are, jag har crappy gear (GS 3300 nånting) och förmodligen en rotation som Elitist Jerks skulle starta en egen forumtråd om – men det fungerar. För mig. Med tanke på hur sällan jag wipat i heroics, är det förmodligen en bra rotation också för andra. Min DPS ligger på en hyfsad nivå och saken är ju den här:

Så länge bossen biter i gräset spelar graden av individuell DPS ingen roll.

(Vissa, ja många då, använder DPS eller GerScore som statistik för en individuell tävling och speciellt då Death Knight tanks -WoW:s motsvarighet till dokusåpakändisen som blir putt och ringe Alex Schulman efter att ha portats på Spy Bar.

DPS-tävlandet och Gearscore-hysterin får mig att tänka på italiensk fotboll. Italiensk fotboll består av elva stycken ensamspelare i samma lag, där varje spelare blir upprörd om någon vill ha hjälp av tio andra och alla i slutänden skyller på sin healer, dvs målvakten.)

Jag är inte bara en huvudsaklig solospelare. Jag är dessutom konservativ sådan. Därför undviker jag heirlooms (som jag tycker är gräsligt fula och dessutom fusk) och de flesta addons (som gör det svåra lättare, vilket visar att folk som spelar WoW inte spelar WoW för att känna sig själva utan för att hitta genvägar till sitt Det, vilket förmodligen säger en del om deras Jag). Sant, för den där peskiga skalbaggen i Azjol Nerub skulle jag kanske behöva en boss mod – men då skulle jag åandra sidan gå miste om innovationen. Dvs hur min hjärna gradvis lär sig ett nytt mönster. Om den bara ville lära sig att …

INTE STÅ BAKOM DEN PESKIGA SKALBAGGEN

… skulle det bli ännu bättre.

(HÖR DU DET, HJÄRNAN!!?)

Men min hjärna är inte min vän. Den är en egen entitet.

Som feminist borde jag förstås bli upprörd över den latenta sexismen i WoW. Feminister har ju aldrig roligt, som ni vet. De spelar inte heller World of Warcra… vänta nu.

Ur det perspektivet är då min faiblesse för WoW:s ”skimpy outfits” något svårförklarad: Jag ska ju vara renlärig men likt förbannat samlar jag på Glorious-rustningens olika delar. Nästan komplett nu.

(Som ni vet är varje enskild feminist ansvarig för vad varje enskild feminist i kollektivet gör, tänker, säger eller uttrycker. Därför är alla feminister förtäckta ”politiskt korrekta” sexister eftersom jag A) tycker om sx, och B) tycker om ”skimpy armor outfits”. Nu vet ni det. Varsogod och skriv en Newsmill-artikel under taggen ”Män som Hatar Kvinnor”.)

Men jag tycker om mina skimpy outfits! Jag vill ha en själv! En sån här!

(Jag lovar att vem som nu skapar en sådan till mig, gratis, ska kunna kräva foton av mig. Jag kan t om göra dem offentliga. Det gör inget om jag har skägg, va?)

Faktum är att jag inte blir särskilt upprörd över rustningsmodet, som f övr har blivit långt mycket bättre (dvs tråkigare) i om Wrath of the Lich King. För där vi förr hade metallbikinis har vi numer heltäckande maoism i två färger: Brunt och brunsvart.

Ibland med röda ränder (den var så ful så jag var tvungen att dölja den under en tabard). Jag blir isf mer upprörd över hatet, föraktet, misogynin, homofobin, xenofobin och epeen-elitismen i inte minst vilken tradechat som helst. Att fokusera på avsaknaden av heltäckande rustning är en elegant rökridå när man insett att man inte kan eller vill förändra den djupgående sexismen, som inte alls är WoW-betingad utan samhällsbetingad. Och nej, att skylla på ”unga män” funkar inte heller eftersom det är en myt att de om spelar WoW är i åldern 7-17 år. Jag är 41, alla i min guild är över 25, en majoritet av WoW-spelarna är i åldern 20-45 år.

Främst är WoW, för mig, escapism, en tävling mot mig själv, en önskan om att alltid bli bättre. Skimpy outfits är bara en del av det (min sambo, som är radikalfeminist, skulle antagligen slå mig i huvet med Dworkin men jag är MAN, jag är PALADIN! Jag kan ta det, bara jag får upp min holy shield … Oh fuckin’ ‘ell She fucking threw a Silenced on me! Bloody banshee! What to do!? Wha to do!? What to wear – oh …)

WoW är och är inte politik, det är och är inte ett spel. Det är dock, för mig och säkert för en stor del många andra oavsett kön, en säkerhetsventil, en Gift of the Naaru, en lay on hands, en panikknapp i en vardag som ibland är överväldigande med alla crit hits om att jag enligt de flesta rådande normer är Misslyckad. Misslyckad. Misslyckad. En Fucking Noob!!!

En plate bikini är småpotatis i jämförelse med resten av samhällets orättvisor. Det enda jag egentligen har en hang up på är hur många game cards Gudrun Schyman brände upp.

Bloody feminist.

- – – – -
Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

Stream of consciousness: Brave new world! Om vår framtid online

Jag passerar Ironforge på väg mot Dalaran och beslutar mig för att lika gärna göra mina bankärenden i Stormwind, som i den svävande staden. Orsaken är trängsel: Dalaran är överbefolkad. Allt går segt och ju segare livet blir desto mer stressade blir alla. För inte alls länge sen, på väg mot Icecrown, såg jag en orch slutligen tappa fattningen helt och gång på gång medan hen stod på ett tak vråla KEK!!!.

Ironforge är mer laidback. Det är lagom befolkat. Därför går jag hellre till IFB – Ironforge First National Bank – än banken i Dalaran. Inte så att jag har något emot orcher per se (även om de utrotade större delen av den ras jag tillhör), men trängseln, stressen, segheten och just de där ögonblicken när någon får frispel … nää-eee, liksom.

Efter att ha lagt 100 – 150 gränslösa dammpartikar i bankfacket sneglar jag åt vänster och ser … ser en räkning. Gulp. Men phew, den går inte ut förrän i morgon, så kanske kunde jag lika gärna betala den nu, nu när jag ändå är på banken.

Sagt och gjort. Ett par minuters väntan senare efter att in-game ha verifierat att jag är jag på samma sätt som man verifierar att man är man vid t ex Swedbanks virtuella bankkontor, kan jag återgå till monsterslakten, väl medveten om att jag får använda internet i ännu en månad. På väg ut från banken kilar jag in på ett värdshus och beställer en pizza, som en halvtimme senare levereras till dörren (då flyger jag ändå från Gadgetzan till Winterspring, vilket tar ungefär en kvart). Pizzaleverantören sköter under tiden sina affärer via sin telefon, mest med textmeddelanden men eftersom han är en ”ny journalist”, som med hundratals andra skriver en djupgående artikel Kant, gör det inte så mycket. Under flygturen medan jag äter pizza öppnar jag ett fönster till höger på skärmen och kikar på SVT Play, medan jag ibland kikar på det fasta twitterfönstret (Twitter blev ju, som vi alla vet, integrerat med samtliga operativsystem redan 2012).

Efter en heldag framför datorn, som jag eftersom det är en strålande sommardag har tagit med mig ut på balkongen … och grannen bredvid frågade nyss över räcket om jag visste hur man får bort den där peskiga varningsrutan – och så gav jag några tips om Google-sökningar, så där IRL över räcket OCH fick veta att hon snackat med sin dotter på gården via Twitter och eftersom ungarna ändå ska gå iväg med en grannman till badstranden så kunde vi ju lika gärna ta ner Loken, eftersom disken är klar och det är barnfritt och sambon, som är fullt upptagen med att övervinna Mass Effect 2 DLC, ändå vill vara lite ensam.

Så går dagen. Bara genom att ”sitta framför datorn”. En lördag har passerat. Eller, om man nu är så tursam, en måndag. Men det här är en lördag, för jag är en blue collar, en blåkrage. När söndag kväll kommer är jag upptagen med att dels ordna fram käk till gamlingarna på äldreboendet, dels snacka om deras senaste bloggposter. Även om andra rynkar på näsan ycker jag de är enastående och otroligt intressant att få läsa om Sånt Som Hände För 70 År Sen ur förstaperson. Äldreboendet har förresten eget webhotell. Vi är nästan 100 bloggare i åldern 71 – 146 (det är Malte, som mest bloggar om sport). Det är tre år sen någon gick och lade sig klockan två på eftermiddagen. ”Inte hinner man sova när det finns så mycket att berätta”, som Gullbritt sa en gång. Medan hon frågade sina barnbarn, via IRC, om de ville ha godis nästa gång de kom och hälsade på. Och barnbarnen dök förresten upp en halvtimme senare. Poppa, deras ”piga”, tog med sig både dem och sina egna ungar bara så att de kunde få se att jodå, folk lever faktiskt tills de är långt långt äldre än sexton, vilket är ”top age” för nästan allt på TV numer.

Eller så:

Jag passerar Ironforge på väg mot Dalaran när min datorskärm blir alldeles svart. Efter ett par timmars felsökande, när skärmen väl kommit igång och jag hittat en site som _inte_ meddelat ”This content is not a part of your subscription”, hittar felet förstår jag genast hur dumma vissa kan vara. Någon passerade mig på väg till banken, någon med ”Cockatiel” som handle. Förmodligen – för helt säker kan jag aldrig bli eftersom filtersystemens ordlistor är hemligstämplade – var det ”cock” i ”Cockatiel” som var problemet. Eller så var det lite oturligt att jag hade en ”large copper bomb” i min packning. ”Bomb” är ett ord man inte får använda numer, man får inte ens säga det på en gata. ICTV’s plockar upp det och det blir så jobbigt med alla advokater.

Fem dagar senare lyfts mitt ”game ban” – och jag är tillbaka på level 1. En ”moderorganisation” – vilken får jag aldrig veta – har upptäckt att jag tidigare använt ett citat ur en film i en guild chat, och eftersom det var upphovsrättsskyddat material – det där ”feeling lucky, punk!?” så tog man bort fyra gamecards uppskattat värde (ej en senare räkning för ”sveda och värk” inräknad) från mitt konto. Att jag på det officiella forumet i enlighet med det modifierade RealID också hamnade på en ”wall of shame” får man liksom ta. Det är nästan lite kul att vara public enemy no 911934777-E-87654.

Oturligt nog ville inte äldreboendet ha nyligen tillagda i belastningregistret. Och hyresvärden ville inte besudla sitt goda rykte. Så medan sambon bor kvar använder jag en publik dator, för ingen av oss ville riskera hennes karriär därför att hon har en presumtiv våldsbrottsling till sambo. Det där med presumtiv hör ihop med att jag enligt Folkhälsomyndigheten spenderar för mycket tid med onlinespel – jag är i alla fall vuxen man och därför per automatik misstänkt för sexköp.

Det har, sannerligen, varit fem händelserika och sen dag två datorlösa dagar. Jag borde ha tänkt efter förstås, men saken var ju den att eftersom det var en varm sommardag tog jag ut datorn på balkongen för att ”sitta framför datorn”. Och sen ropade grannen bredvid en fråga om hur man får bort den där peskiga varningsrutan – och så gav jag några tips om Google-sökningar, så där IRL över räcket OCH fick veta att hon snackat med sin dotter på gården via Twitter och eftersom ungarna ändå ska gå iväg med en grannman till badstranden så kunde vi ju lika gärna ta ner Loken, vilket vi gjorde medan jag fnissade åt hur hennes ungar såg så söta ut på badstranden eftersom grannmannen – som nu är häktad – lagt upp några foton på Flickr, som grannen stolt visat mig via Twitter och när det blev något kajk istället skickade till mig som bifogade filer på mailen.

Så nu har polisen tagit min dator, jag är misstänkt pedofil och grannen har förlorat vårdnaden om sina barn. Extra jobbigt blev det när man i min bokhylla också hittade en Koran. Vart grannmannen, som tog ett foto med sin iPhone av lilla Shulamit när hon satt i en snäll tjejs plaskdamm på badstranden därför att Shullan
kände Pelle från dagis och det var Pelles plaskdamm … var tusan tog grannmannen – jag tror han heter Jerker, eller möjligen Jimmie – vägen?

Politikerna vet förmodligen inte.

Men tjänstemännen – den moderna tidens väktare – vet.

Quid custodiet ipsos custodiem?

(Inspirerad av Opassande)

- – – – -
Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

… i vilken jag med tankens snabba flykt täcker in datorspel, insekter och piratpartiet

Den här blogposten tar vägen åt ett helt annat håll än det var tänkt. I nedanstående text täcker jag in en galen advokat, TV- och datorspel samt mitt oresonliga hat mot insekter och oändliga kärlek för Zerg. Nu när ni läst den här ingressen behöve ni inte läsa vidare, om ni inte vill. På slutet av posten nämner jag också Piratpartiet, men det är för att få fler läsare. I går länkade jag til en porrsite, men det gav mig nominellt fler läsare än vad jag skulle få om jag säger att Rick Falkvinge inte är en insekt. Eh …

(Allt i denna postning är stream of cosnciousness.)

Jack Thompson tycks till sist ha fått ett nytt spelkort vad det gäller hans korståg mot TV- och datorspel i allmänhet och GTA synnerhet. Enligt FN-konventionen för biologisk mångfald är faktiskt 90% av våra barn (sic!) ovetande om hastigheten i vilken våra olika djurarter utrotas.

Att nå endgame är viktigare.

Glöm bengaliska tigrar när det gäller att samla durotar tiger furs. Vem bry sig om elefanter, när pristine ivory grinding får dig exalted med the Consortium och man får lägga vantarna på deras fortfarande utmärkta JC recept? Glöm pandorna, när det går att köpa en kampsportspanda. Vem sa något om pingviner? Det dräller av dem i Northrend (ibland närjag haft tråkigt med min l80 pally har jag jagat pingviner … men jag är iofs vuxen och får göra det, eftersom jag vet att pingviner är … eh … de är visst inte så väldigt utrotningshotade. Tro jag. Men iaf!).

Det påminner mig om att jag snart måste lgga in för att hardcorelevla Hellgrinne. Vad ska Twitterguildet annars tro om mig? Nu röker grannen igen. Det känns i ventilationssystemet, eller så … så har jag flashbacks. Sådant här brukade jag förr om åren skriva med en PRince i mungipan, tills jag brände mig på läppen.

FN anser att TV-spel är allvarligt, förstås. Det flyttar fokus för barnen, som egentligen borde skriva småsagor om Ville Val (alltså Ville djuret Val, inte den tjocka killen i klassen; barn är ju genuint goda och accepterar allas tillkortakomnanden) istället för att köra över horor i GTA. Eller rädda galaxen i Massive Effect 1 eller 2. Med tanke på hur IT-jättar dumpar tungmetaller i Kina borde vi kanske helt enkelt ta handkontrollen från småttingen – och sambon! – och tvinga ut dem i friska luften.

För hopp och lek ute, det är medusinen mot spel!

I naturen finns det smådjur …

Utrotningen av djur- och insektsarter är förstås mycket allvarligt. De är så allvarligt att man inte ens borde skämta om det, med mindre än att en gumiflotte fylld av gröna jägare dyker upp framför en. Och jag har enorm sympati med Greenpeace, för valar är – sin storlek till trots- ganska söta. Valar lever upp till det där ”om man är stor och stark måste man också vara snäll” (som låter som något Astrid Lindgen kokat ihop, men mycket väl kan vara en Alvedon-reklam). Tänk om Festergut hade lyssnat till den maximen? Då skulle vi ha sluppit alla jobbiga korniga raid videos.

Insekter däremot … Jag vet, på ett förnuftigt plan, att insekter gör enorm nytta. Jag vet att de behövs. Men … MÅSTE DE BEHÖVAS SÅ JÄVLA NÄRA MIG!!!

Jag hatar insekter med samma energi som en enbent valfångare hatar Moby Dick. Mitt hat är alldeles oresonligt, nästan, eftersom jag tycker om myror och gärna låter en nyckelpiga krypa omkring på mig. Jag. Hatar. Insekter. Jag Hatar. Dem. Lika intensivt som bin Laden hatar Vilks, lika intensivt som Jimmie Åkesson hatar bin Lade… eh …

De krälar och kryper och slingrar och kilar och smiter och släntrar och gömmer sig i mörka vrår där solljus är en saga elaka spindel- och gråsuggemammor berättar för sina stygga barn. Jag pratar alltså om insekter, inte sverigedemokrater eller andra löss. Jag ger blanka fan i att de, insekterna allså, är Guds Skapelser – insekter skapade Han på en dålig dag, förmodligen en tisdag när det var för långt till söndagen och dagen efter måndagen, som var ganska jobbig.

Jag älskar Starship Troopers. Det är den enda film där mänskligheten faktiskt kickar butt, re insekter. Å andra sidan – här är jag typiskt abmivalent, enär jag nyss nämnde myror och nyckelpigor – älskar jag Zerg. Trots att ljudeffekterna är extremt osmakliga. Det är något visst med slemskjutande getingar och krälande biologiskt kaos. Och ägg! Vi måstehar MER ÄGG i våra spel!

Jag är också ganska övertygad om att Greenpeace skulle ställa sig mitt emellan Protos och Zerg, om det kom til kritan.

Därför borde vi lyssna på FN. Vill vi ha höglevlade barn som växt upp till vuxna i Scorpions, som inte kan lyda order utan att med redneck-dialekt ifrågasätta ens det enklaste, eller vill vi ha en mänsklighet, som genom sitt naturistiska engagemang aldrig komer att komma längre bort från Gaia än Mars?

Svaret är ganska enkelt. Om vi inte värnar våra regnskogar med dess myller av insekter … Oh fy fan.

Det är faktiskt insekterna som håller mig inomhus. Insekterna ch björkarna. Men me insekterna. OCh jag är t om van vid dem; i ena hörnet av rummet sitter nu en liten, liten svart spindel jag kallar Svante. Efter sex öl ser han ut så här:

(Louise Bourgeois)

Och en gång för länge sen hade jag en kackerlacka inomhus. Bara en. Lyckligtvis var hen singel och/eller impotent. I varje fall föråt sig stackarn på resterna av olivolja i en ugnseldfast form jag glömt framme. Det var så jag fann henom, extremt mätt och väldigt väldigt död i en pöl av olja. Hen dog förmodligen lycklig. Att äta sig till döds på livolja måste vara som att ramla ned i ett kar av maltwhiskey.

Jag fick dåligt samvete då, för mitt oresonliga hat. That’s no way for a bug to die … Så jag tog ut henom på gården och gömde honom i en liten grop. Huruvida det lilla kors jag sen satte upp, skapat av två upphittade glaspinnar och ett gamalt tuggummi, hjälpte Kackie vidare vet jag inte, men saken är den att jag tror att Ni Vet Vem ursäktar mig.

Jag hatar ändå insekter.

Därför borde vi spela mer spel.

Snart är det juli, då får jag bli insekt igen. Tack, Blizzard. Inte nog med att ni redan har mig som WoW-kund, nu ska ni tvinga mig att sova ännu mindre bara för att hinna med Starcraft II. Jag är redan nere på tre timmar per dygn!

Oh helvete!

Svante!

Svante, sluta för fan att röra på dig! Jag hatar när spindlar rör på sig!

GET THE FUCK AWAY FROM ME!!!

- – – – -
Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

Oops!

Glömde!

Piratpartiet! (Den övre länken ska faktiskt tilhöra slug:en med relaterade ämnen). Helt ärligt nu alltså, jag ska sponsra er med en slant när jag kommit hem, kommer ihåg, hittar ert fönster bland all multitasking (se dump), vill, orkar. Men under tiden så kan ni kanske tänka på mig som någon som helt enkelt leechar era åsikter utan att ge cred tillbaka?

Ungefär som de flesta behandlar allt annat material utom porren på the Pirate Bay, alltså.

Aj jävlar. Nu gjorde jag mig visst till persona non grata på hela internätet :P

Grrrglll grrglll mmhrrglll! Bloaeh! Momoaeh!

Så kom det.

Så kom det som 10 miljoner människor* världen över har väntat på. World of Warcraft: Cataclysm.

Missförstå mig rätt nu. Det är inte själva expansionen som kommit, men synnerligen välkoreograferade ”pressläckor” från Blizzards totalt slutna alpha-version av den länge väntade expansionen efter den förra, Wrath of the Lich King. Den senare väntar fortfarande på patch 3.3.5 har jag för mig, Ruby Sanctum.

Så, trots den extremt hårda kontrollen av ”läckor” finner vi hos MMO Champion en massiv postning med mängder av ögongodis och information. Nya mineraler, nya tyger, nya övre gränser för profs … lite lagom besvikelse dock att skinning inte får sig en upphottning, iaf inte i den här alpha-versionen. Det kommer, förmodar jag. Det tycks som om majoriteten profs har fått en övre gräns på 525.

Pyrite är den nya mineralen. I kombination med något de kallar Ebon Shards går det att smälta ihop Ebonsteel; jag förmodar att det är en utveckling av titanium, så Blacksmithing lär få helt nya produkter.

Fast MMO Champion täcker in allt mycket bättre än mig. Och Wow.com leechar MMO Champion-infon precis som jag gör (Wow.com är f övr en utmärkt skvallerkanal kring det mesta inom WoW, så gå dit).

Men bilderna. Alla screenshots. Nu har vi svart på vitt i fyrfärg vad Blizzard har tagit sig för med stackars gamla Azeroth, som redan genomlidit så mycket. Thousand Needles under vatten, Azshara terraformerat … the Barrens kommer iom Cataclysm förmodligen få TVÅ Barrens chat. En om Chuck Norris, en om … eh … tja – han den där Carradine, den vandrande kung fu-munken. Eller en ”your momma so fat”-cat, kanske.

Överlag är det otroligt vackert, Cataclysm. Men jag liksom andra i min närhet undrar … vad i helvete har de gjort med murlocs!?

Grrrglll grrglll blooaeh!

Nåja. Vi får ju mängder av nya krabbor … och en drake. En DRAKE!

Och goblins, varulvar, muterade kobolder och en hårdkokt känga åt alla som eventuellt fortfarande hyjal … hyllar … strip mining. Kanske vi t om kan få se analyser om miljöförstöring i datorspel framöver.

Kommer jag att köpa Cataclysm?

Bet your sweet ass.

Men innan dess tänker jag lägga vantarna på Starcraft II, som släpps den 27 juli. World of Warcraft: Cataclysm lär ju inte dyka upp på flera månader än. Dumma Blizzard, I can have Katlakysm now pleez?

- – – – – Fotnot – – – – -
* Egentligen 15 miljoner, men eftersom Kina fortfarande är hysteriska över Wrath of the Lich King, som släpptes tämligen nyligen där och i Korea, så … 10.

- – – – -
Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Regeringen saktionerar hatet mot datorspel?

Dick Erixon, eller mannen som spammar bloggosfären med reaktionärt dravel*, tycker att Alliansens egen utbildningsansvarige Arthas, dvs Littorin, har rätt. Och sen så omformulerar Erixon det hela med en faktiskt ganska typisk tidningsrubrik vi kunde hitta hos den ”jag vet inte om det är konservatism eller liberalism”-tidningen SvD. Fast Erixon utgår förstås från Metro. Vilket, kanske, säger en del om experten Erixons källor.

Enligt Erixon anser iaf Littorin att en av Sveriges främsta exportprodukter är en slags arbetslöshetsförsäkring … fast det säger inte Littorin alls, men eftersom jag har leechat Erixon väldigt länge så har hans tolkningsförmåga s as smittat av sig. Att läsa Dick Erixon är som att slå sig ned vid ett bord på Timbros lunchrestaurang, när man dagen till ära har Peter ”jag är nästan liberal” Wolodarski som gäst.

M ao enligt Erixorin: Massive, DICE, Avalanche, och andra svenska spelstudios är frukten av en långt gången tidigare tobleronepolitik.

Om det bara inte hade varit så släpphänt med alla snorungar som ägnar dagen åt att modda spel och programmera skulle vi minsann inte behöva förlita oss på att exportera digitala produkter, utan istället exportera Volvo eller haubitsar. Då skulle vi inte behöva USA:s hjälp i invasionen av den historiskt viktiga svenska enklaven Afghanist… eh … Delaware.

Vad är det egentligen med svenska fundamentalistiska reaktionärer och deras vurm för USA? Ett fantastiskt land men med en ofta väldigt … imperialistisk politik. (Amerikaner är kanske lite dinga så där fördomsfullt utryckt, men få amerikaner är trots allt ansvariga för vad en liten elit av än värre dinga amerikaner har gjort, och dessutom så är jag en varm USA-vän så skit ner er USA-hatare. Jag kan hata Bush politik men älska honom som mäniska, och vad det gäller Obama så skulle jag knappast bli full efter en natt med honom och två flak öl men ändå ogilla hans mähäism vad gäller truppåterdragandet ur Irak. Kriget är fucking over. Låt diplomaterna ta hand om oljan och skit i von Klauswitz. När politiker ska föra krig slutar det ändå alltid med katastrof – Busken visade väl det tämligen tydligt.

Konsten att vara humanist är att skilja nationens politik från människors liv. Typ.)

Dick Erixon iaf. Är reaktionär. En hemma-man … fast inte alls. En man som fösvarar hemmert, så är det. Dick Erixon är afischpojken för reaktionismen (en ”gud” hans akolyter ser upp till). Det var bättre förr, förr när män var riktiga män och inte bytte blöjor hemma när de kunde göra sånt som Riktiga Män gör, som att … tja. Kopiera tdningsartiklar.

Om vi hade färre datornördar och fler hökar skulle vi minsann aldrig ha lämnat industrialismen, vilken var en epok där fnoskiga typer som Erixon minsann visste var klasserna stod. Erixon satt förmodligen i ett säte och pöbeln fick stå och titta på. Mona ”Toblerone” Sahlin visste på den tiden sin plats (och om hon inte visste det fanns andra reaktionärer som kunde upplysa henne, som Göran ”Feministen” Persson).

Dick Erixon, en entrepenör med fluga och enormt inflytande, är förstås en av de där man som bloggare inte får kritisera. Jag minns vad som hände när jag en gång i tiden gav mig på en annan helig ko.

Som tur är har jag alltid haft svårt för auktoriteter, heta de Huddinge Kommun, Blogge Bloggelito eller ”Chefen”. Polisen har jag respekt för, oftast, men det beror mest på att jag vet att också ”snutsvin” är människor, och inte bara svin. Heja polisen :)

(det där är en smiley. Det förtar allvaret i hela den här postningen. Ska man tas på allvar numer får man inte använda smileys … vilket i sig vittnar om vilken impact gammelmedias normer har på en kämpande ”amatörjournalistik”. Varför lyder vi normerande diktat?

Är det för att jag inte lyder normerande diktat – jag är iaf bisexuell monogamist och manlig feminist – som jag reagerar så på Dick ”gör som jag säger” Erixon? Varför i helvete påminner han om en jock som houndade mig i gymnasiet?)

Jag är faktiskt idiot. Så, där. Dick Erixon behöver inte bekymra sig. Jag är uträknad, verkningslös. Jag är en Idiot. Det är faktiskt sant!

I likhet med den tappre soldaten Svejk är jag klassad som officiell idiot (dvs enligt Arbetsförmedlingen under en period i mitt liv klassad som ”psykisk handikappad”, alltså idiot). Dessutom är jag och har med stor sannolikhet alltid varit en av dem som Littorin tycker är parasiter. Vad Erixon tycker om mig vill jag nog inte tänka på … men å andra sidan är jag tämligen säker på att han skulle kunna vara en rolemodel för Loghain.

Jag är dock ett strålande exempel på vad som händer när folk är arbetslösa. Erixons sentiment är alldeles korrekt där, för det som händer är nämligen följande:

Vi har TID. Vi har tid att söka arbete, tid att hänga på Facebook, tid att spela datorspel. Vi har TID. Vi har tid att ta en titt bakom slöjan på dem som Vet Bäst. Och Erixon är ju en som Vet Bäst. Han har ju fluga.

Om flugan inte övertygar mig. övertygas jag förstås av alla hans manliga meriter. Han har minsann varit en tänkare hos Timbro. Jag undrar varför han slutade? Kanske rang ej fascism så bra hos Timbro – en i grunden förnuftig tänktank – som hr E trodde?

Jag är förstås en idoit. Det heter så, enligt Stellan Skarsgårds underbara rollgestaltning av byfånen i ”den Enfaldige Mördaren”.

Så nu vet ni vad idoiter gör när de inte har ett jobb att gå till. Vi ser obskyra filmer (på SVT), filmer som säkerts sett av … 1500 personer. Jag letade faktiskt på Pirate Bay efter den en gång, men hittade den inte. Däremot hittade jag en jävla massa porr så jag fick helt enkelt köpa en ny dator med större hårddisk.

I alla fall, så via Dick (tänkte använda anglofilt ord men … eh … tänkte använda svensk motsvarighet men gjorde det ej) Erixon,
så säger Sven Otto ”låter som ett dansband” Littorin så här:

”Ungdomar som spelar dataspel eller slöar framför tv:n bör inte få socialbidrag, anser arbetsmarknadsministern.”

(Ursprunglig källa)

Fast det är egentligen en tolkning av ett svar SOL gav i en intevju med Metro. Vad Littorin enligt Metro egentligen säger är följande:

”Om man vill ha sitt försörjningsstöd då får man faktiskt vara beredd på att ställa upp och gå till Arbetsförmedlingen och vara aktiv. Det är inte orimligt, säger han och lägger till att framtiden trots allt ser ljus ut för de flesta ungdomar när konjunkturen vänder.”

Och det är här någonstans det i (nu höll jag på att översätta Dick till svenska) Erixons exremTimbroinfekterade hjärna något slår fel. För i ett monokromt universum som Erixons, där det antingen finns Dick Erixon eller Alla Andra Förlorare Som Inte Är Dick Erixon … upplevs alla som kapten Kirks, William Shatners, numer i Boston blomstrande advokatbyrå. ”I’m Denny Crane”. ”Jag Är Dick Erixon”.

Eftersom hybris är en infektionssjukdom förstår jag Dick Erixon. Jag har själv hybris. Ibland önskar jag att jag vore så smittad av den som Dck Erixon. För, ett av de allvarligaste symptomen är nämligen självcentrering; att världen kretsar kring Dick Erixon och alla som inte är Dick Erixon är inte Dick Erixon. Eftersom man inte är Dick Erixon är man inte Dick Erixon. Och om man inte är Dick Erixon så är man inte Dick … eh … rixon … så att försöka sätta sig in i att någon inte är Dick Erixon blir ju som om Dick Erixon skulle låtsas att inte vara Dick Erixon, vilket är otänkbart efersom alla som inte är Dick Erixon inte är Dick Erixon. För det finns ju bara Dick Erixon.

Fast för både Littorin och fildelaren Dick Erixon gäller samma regel som för arbetslösa: Ett dygn består av Många Timmar. Och man kan faktiskt vara aktiv på arbetsförmedlingen medan man levlar upp. Man kan t om inrätta sitt liv så, att man går till ännu en söka jobb-kurs** (eller som de också kallas: ”Du är en värdelös icke Dick Erixon-entrepenör”) _innan_ man levlar upp.

Dick Erixon är förstås en duktig skribent. Trots att han återger tidningsartiklar. Dessutom är han Dick Erixon. Dick Erixon är oantastbar, särskilt av någon som mig, som inte är Dick Erixon. Ack om jag vore Dick Erixon! Då skulle jag göra så här:

”Det är en befrielse att höra en minister säga sanningar, så som Sven Otto Littorin gör i dagens Metro, Inga bidrag till slöa dataspelare:

Ungdomar som spelar dataspel eller slöar framför tv:n bör inte få socialbidrag, anser arbetsmarknadsministern.

– Det kan man ju få göra, men kanske inte på skattebetalarnas bekostnad, säger Sven Otto Littorin (M).

– Om man vill ha sitt försörjningsstöd då får man faktiskt vara beredd på att ställa upp och gå till Arbetsförmedlingen och vara aktiv. Det är inte orimligt, säger han och lägger till att framtiden trots allt ser ljus ut för de flesta ungdomar när konjunkturen vänder.

– Den grupp som jag är väldigt bekymrad över är ungefär 100 000 ungdomar som varken pluggar, jobbar eller finns hos arbetsförmedlingen. […]

– De ska känna, de här ungdomarna, att det faktiskt lönar sig att gå till arbetsförmedlingen. Det är det ena. Och det andra är att till slut så är det nog så att om man ändå inte går dit, om man ändå inte anstränger sig då tycker jag att man kan fundera över om det är vettigt att man får försörjningsstöd.

Det står alltså, och självklart, alla fritt att spela hur mycket dataspel man vill. Men inte medan man får betalt av skattebetalarna.

Under de årtionden då arbetsmoralen kastats på soptippen och bidragsberoende stimulerats har det varit fult att kräva av unga vuxna att det ska försörja sig själva. På det sättet har man vant in dem i ett skadligt beroende av det offentliga för sin försörjning.

Nu återintroducerar Alliansen den gamla socialdemokratiska paradgrenen om att man ska göra rätt för sig, och inte ligga andra till last. Det är så man tar makten över sitt eget liv. Det är så man utvecklas som människa. Och det är så man kan finna större tillfredsställelse i livet.

Det är en välfärdsreform av stora mått, och en lika stor välståndsreform eftersom fler bidrar till produktionen. Att gå på bidrag är en sista utväg, och bidraget ska vara kopplat till aktivitet. Bara så skapas sunda normer och egenmakt.”

… fast jag är inte Dick Erixon.

- – – – – fotnötter – – – – -
* Konsten att dumpa massor av läsvärda inlägg är helt enkelt att göra som alla fildelare gör – sno upphovsrättsskyddat material, dvs tidningsartiklar, och sen klistra in dem som ”citat”. Fuck citaträtt, här klistras näsan hela artiklar in!

Det blir ganska lustigt, mtp hur han vurmar för Piratpartiet.

** På den tiden föll det sig att jag blev anvisad ett arbete av Arbetsförmedlingen. Enär jag var en flitig student på Arbetsförmedlnen söka jobb-kurser, som enligt den då gällande agendan propagerade för att man skulle få jobb om man var snyggt klädd, gick jag till den anbefallda intervjun i tredelad kostym. Dock ej fluga.

Personalchefen på Goodyear i Norrköping var klädd i smutsigt blåställ. Han var inte imponerad av min klädsel. Jag fick inte jobbet.

- – – – -

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Apropå: Undrar ni över rubriken? Jag gör bara som Dick Erixon – ljuger i rubrikform.

Folkhälsoinstitutets rapport om datorspel och DN

… som inte alls handlade särskilt mycket om datorspel. Men, nåväl – lite får vi gå gammelmedia till viljes.

DN hävdar att Folhälsoinstitutet hävdar i en rapport om ungdomars konsumtion av frukt och grönt (rapport som pdf), att ungdomar (15-åringar) ägnar fem timmar om dagen åt datorspel (fast bara fjortiskillar, brudarna hänger på Facebook). Och där finns en sorts indignant ton i artikeln … en ton som, erkännes, kanske finns där därför att jag, som subjektiv läsare, väljer den. Något om att datorspel inte är så … bra. Vilket i sig är en förbättring, eftersom datorspel för bara några år sen ansågs som inkörtsporten till vidare utforskning av nätets mörkare sidor, som tortyr, Chalmers, våldtäkt och studentdebakler vid ett av Sveriges baksidas största universitet.

I alla fall så tänkte jag som vuxen (41 år gammal, som ägnar i snitt 12-18 timmar om dagen åt datorspel*) att kanske är min uppfattning om Folkhälsoinstitutets rapport inte helt … korrekt. Så, eftersom jag ändå spenderar nästan ett dygn framför datorn och ändå inte är kutryggig eller överviktig letade jag upp rapporten, laddade ned den och läste den. Sittande ”framför datorn” (till synes improduktiv**).

Det är faktiskt riktigt glädjande läsning. Ungdomar äter frukt, ofta. Vilket bäddar för att vi har en god och sund arbetsmassa den dag jag som level 80 behöver blöja. Tänka sig att man skulle få uppleva den dag då en l80 behöver be en l15 noob om hjälp. Om de nu inte blivit försoffade under tiden … å andra sidan så är det mest pojkar som ägnar sig åt improduktiva sysselsättningar, som datorspel***.

Dock ökar godis- och läsk-konsumtionen men högst varierande i åldrar men vad jag förstår generellt ju äldre man blir. Och det stämmer förstås, för jag har ätit Anton Berg till frukost och sköljt ned den med kranvatten samt kaffe. Och öl … vilket förstås är en lyx man kan kosta på sig som vuxen. Ingen ungdom dricker väl öl? Iaf inte till fru… *fick nåt i halsen*.

Pojkar, dvs män som ännu inte har blivit pennaliserade av Arga Kvinnor (dvs feminister), är mer ohälsosamma än flickor (vilka självfallet måste kontrollera sitt läskintag såvida de inte vill bli feminister eller överviktiga lesbiska white trash i leopardbody från Ellos).

Glädjande nog är den fysiska aktiviteten bland både pojkar och flickor förhållandevis god. Dock minskar den dagliga fysiska aktiviteten (att man rört sig för att framkalla ångest … andhämtning … och kallsvett … transpiration … minst en timme om dagen****) i takt med åldern. Så någon som går i mellis rör sig mer än en som går i högis, vilket kanske beror på att de som går i mellis måste springa för sitt liv när de ser ett gäng från högis, men …

Wtf. Det är ju motion!

Men nu till cred-delen till Folkhälsoinstitutet. Så här förklarar de i sin text om att ungdomar spenderar minst fem timmar dagligen framför datorn:

”Det är inte möjligt att slå ihop de olika stillasittande aktiviteterna då tv/dvd, chattande och data- och tv-spel kan ske samtidigt.”

Jag blev faktiskt lite förvånad. Vilket visar vilken fördomsfull jävel jag är, som utgick från att jag skulle hitta demonisering av datorspel i rapporten. Faktum är att den där meningen tar udden av hela mitt tänkta blogginlägg – som jag tänkte ut medan ”jag” knullade med Leliana, än en gång******.

Folkhälsoinstitutet drar förstås, i sin sammanfattning, en rad ”oroade” slutsatser. T ex att det är av vikt att fortsatt bevaka ungdomars liv. Jag vill inte uttala mig kritiskt mot en rapport som i grunden är positiv, men ändå får jag känslan av ”oroade vuxna med pannan i djupa veck”. Jag är säker på att många av dem som sammanställde enkäterna och statistiken själva är föräldrar, själva har tonårsbarn. Själva köper ett sexpack om tvåliters cola till helgen, eftersom ”det tar slut på några dagar”. I skenet av en sådan faktor är deras neutrala arbete om ungdomars hälsa imponerande professionellt. En och annan av dem har säkert varit ung själv.

Men ändå finns det den där mästrande, uppfostrande tonen … Så på nåt sätt känns det som om klyftan mellan ”vuxna” och ”ungdomar” ytterligare ökar, hur gärna vi (vuxna) än vill förstå omvärlden. Där finns en kall statistisk ton av att ungdomar helt enkelt inte kan ta hand om sig själva (trots att vi vuxna själva varit i samma sits; är det ett ”mina barn ska inte upprepa mina misstag” som finns i bakgrunden hos statistikerna och sociologerna?).

Jag tror, mellan tummen och pekfingret, att alla de ungdomar som besvarat de här enkäterna som ligger till grund för rapporten har gjort sitt bästa utifrån förutsättningarna, men att den definierande tanken bakom somliga frågor kanske inte är helt applicerbar på frågans målgrupp. Å andra sidan är det svårt och kanske omöjligt att sammanställa statistik utifrån frågor riktade mot individer, så därför rör vi oss med grupper. Statistiska abstraktioner rör kanske till det övergripande budskapet.

Men hur stor påverkan har situationen i vilken enkäten lämnades fram haft? Hur stor påverkan har lärare, kuratorer, skolsköterskor haft? Bör man ens ta hänsyn till möjligheten att de som svarar, svarar som _de tror att Auktoriteten vill ha svaret_ för att få bättre betyg (eller bättre status)?

Medias, dvs DN:s, vinkling på den här rapporten är förstås föga förvånande. ”Dataspel” är ju fortfarande en Nyhet, särskilt missbruk eller risk för missbruk av dem. Det hade inte blivit mycket till rubrik om den lydit ”Folkhälsoinstitutet: Ungdomar äter mer frukt”. Bättre då med ”Många spelar fem timmar om dagen”.

Normlöshet är ju trots allt en större nyhet än normtillfredställelse. Och vi ska Ju Röra På Oss. Annars är vi in Produktiva. Inte sant?

Eller så skjuter vi dem. Ungdomarna alltså. En sorts ”Children of Men”. För ska vi vara helt ärliga nu så är ju den genomgående trenden i alla mediabevakning att ungdomar är ett Hot. De fildelar, våldtar, kastar sten på polisen och super. Hela tiden. Och gör de inte det så stör de mig på tunnelbanan så där högljutt som bara den kan, som ännu inte lärt sig att på Tunnelbanan Sitter Vi Tysta!

Ungdomar. Bhöh! De äter inte ens tillräckligt med morötter.

- – – – – fotnötter – – – – -
* Vilket i sig betyder att andelen improduktiv fysisk aktivitet ökar exponentiellt från och med femtonårsåldern. Jag minns i alla fall att när jag var femton år så ägnade jag tio till tolv timmar om dagen åt att sitta framför en skrivmaskin. En skrivmaskin är som en dator, fast utan moderkort Intel-processor,bildskärm eller grafik. Det går att spela spel på en skrivmaskin, men bara Sänka Skepp eller Luffarschack; då får man en häftig ljudupplevelse också – ”DING!!!”.

Varje gång man byter rad.

Tekniska Museet har säkert skrivmaskiner. Om inte kan ni fråga någon äldre släkting, typ morfar eller farmor eller Onkel Som Vi Inte Talar Om.

Men Hur i herrajestanes namn klarar jag av 18 timmar framför datorn per dag!? Ett: Jag är arbetslös. Två: Jag ser inte på TV. Tre: Jag ägnar hellre 18 timmar åt ett interaktivt medium som ofta inbegriper social interaktion med mäniskor i helt andra länder, än 18 timmar av Let’s Dance och Kanal5. Å andra sidan går jag miste om Rapport och Aktuellt, men jag surfar ibland in på Aktuell Rapport så jag missar inte så mycket. Och vill jag verkligen veta vad som händer i världen går jag till SVT play, dagstidningarna, kvällstidningarna, CNN, BBC, UsaToday, Haaretz, al Jazeera och dussinet andra publikationer. Jag tittar tom in hos Piratpartiet ibland, bara för att kunna följa den senaste händelseutvecklingen i dokusåpan kring Rick Falkvinge och partiets påstådda interndemokrati.

Allt detta gör jag medan jag ”sitter vid datorn”.

Nu så, OM jag hoppade och lekte ute – vilket jag skulle kunna, eftersom ja inte har ett jobb att gå till – skulle jag visserligen få bra kondition men å andra sidan vara helt ovetande om vad som händer i världen. Så jag ser det som ett sorts omnipotentval: Jag vet hellre vad som händer i världen än att få starka ben. OM jag behöver starka ben har jag tid att förbereda mig, därför att jag vet vad som händer i världen.

Idag har jag ätit en morot.

**: Samtidigt i ett annat fönster hade jag en lista med sökbara arbeten, och i Open Office ett dokument med min CV. Medan jag ”satt vid datorn”. Dessutom pratade jag med min partner, fast hen är på jobbet i Kista.

Jag är vuxen, förstås. Jag _får_ göra så här, sitta helt som en tjobiak framför datorn och vara social i min relation. Vore jag femton skulle jag hoppa och leka ute (fast det brukar å andra sidan vara misstänkt vandalism, iaf om man är femton år och hoppar och leker bland allmänheten, för ungdomar är FARLIGA. De blir FARLIGA därför att de lär sig döda och kommunicera med hjälp av datorspel … och FAcebook. Se på Bjästa. Den första hatguppen som bildades, bildades av en vuxen kvinna. Det är ungdomarnas fel.

*** Det heter DATORSPEL!!! Inte DATASPEL!!! DATA är den information som får DATORspelet att fungera. Ja har som användare ingen stor nytta av all DATA, som DATORN hanterar, såvida jag inte vill hacka, tweaka eller modda. Då behver jag DATA, och en DATOR. DATORN hanterar DATA, och eftersom ett DAOTORSPEL består av DATA via en DATOR, heter det DATORSPEL. RTFM, FFS NOOB!!! 1337 RULEZ!!!

Ja, jag lovar. Jag är 41. HElt säkert. BomBiS. *ler* Dock är ja 41, med 20 år i datorvärlden. Vilket betyder att jag är 15 (41-20; this equation is a stub).

**** För somliga är en timmes fysisk aktivitet en evighet. Iaf om vi tänker på skolbjuden fysisk aktivitet, dvs ”idrott”. Men Folkhälsinstitutet har kanske inte tagit hänsyn till den statistiska anomali, som vi vanligen kallar ”gymskolkare” – de överviktiga, de underviktiga, de kortväxta, storväxta, de som inte drar jämnt med friskvårdsfascisten, de som inte kan visa sig i kortbyxor … nåja. Ska vi ta hänsyn till alla jävlar i skolan så får vi ju ingen som vill legitimera den strukturella fascism idrottsundervisning innebär.

Jag ber om ursäkt till eventuella Duktiga Idrottslärare. Det finns säkert någon där ute som lider ett Morgan Freeman-patos som i 187 och vill rädda en sparris från World of Warcraft-hooden.

****** Jag finner jakten på booty nästan mer intressant än kampen mot the Blight, vilket antingen vittnar om enorm sexuell frustration eller ett enormt behov av att få vara mänsklig i episka datorspel. Återstår att få Morrigan, Alistair och Zevran som ett jack i läderbältet … Ohren är bara äcklig och Sten verkar fullkomligt asexuell. Hunden går bort och jag vet inte hur det ligger till med Shale, men … jag menar, jag kan ju inte kuttra inför honom för då mosar han mig, som den fågelfobiska golem han är.

- – – – -

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,