Konsten att bli rädd

En nästan koherent stream of consciousness om ondska, rädsla och underhållningsskräck. Samt en liten passus om rollspel. Och fotnötter.

Få se nu, något är fel med den här bilden. Efter diverse små obehagligheter i en tämligen dysfunktionell familj ska en präst välsigna huset den norénska familjeidyllen nyss flyttat in i. Vigvattnet förvandlas till blod. Samtidigt pågår ett mer eller mindre öppet incestuöst förhållande mellan äldste sonen och äldsta systern … och en i familjen har hallucinationer, fadern har problem med agressivitet, det rinner blod ur kranarna och småbarnen skriker.

Så bor de jävla puckona kvar i det hemsökta huset.

GAAAAH!!!

Ehm. Ja. Hmm. Om ni trodde att jag beskrev mina egna hemförhållanden så hade ni fel. Jag gör nämligen misstaget att se Dino de Laurentiis Amityville II: The Possession. Den är … inte bra. Det är förfärligt synd egentligen, för huset på Ocean Avenue 112, Amityville N.Y — Huset Som Gud Glömde — är nämligen för bra för att vara sant.

Att något förfärligt inträffade där 1976, det är sant. Om det var Hin Håle som låg bakom — tja. Man kan välja att tro på det, om man vill. Om Ronald Defeo var besatt eller galen spelar nog ingen roll. Om ondska är övernaturlig eller inte — det visar sig oftast vara en meningslös fråga. Som psykologen Philip Zimbardo uttryckte det: ”Gods favourite angel was Lucifer”.

Zimbardo är intressant i frågan om ondska — och ondskans natur. Han låg bakom Stanford-experimentet, 1971 (eller om det var 1973, 74). Med ganska enkla medel bevisade han att varje människa oavsett hur god hon är har potential för en närmast avgrundsdjup ondska. Med det i bakhuvudet blir traditionell skräck — särskilt ”hemsökta hus”-skräcken eller splatter-skräcken — meningslös.

Det behövs ingen djävul för att somligt folk ska bli onda.

Problemet — om man kalla det ett problem — är att … jag tycker om skräckfilm. Jason Vorhese har charm (på sitt sätt; att han stryper mig om jag kramar honom, tja). Mike Myers (namn?) har säkert sina goda sidor (jag inbillar mig att han åtminstone är djurvän, den mordiske misantropen). Freddie … okej, Freddie har nästan inga förlåtande kvalitéer. Å andra sidan är han ett typexempel på hur bakgrund påverkar ens handlingar (att han återvänt från de döda är en petitess!). så — ni förstår?

Skräck gör mig helt enkelt istället full i skratt. Den är meningslös, verkningslös. Premisserna är redan kända; få filmer har lyckats nå igenom den där hinnan av förklarande förnuft. Orginalversionen av the Haunting är en av dem (och Shirley Jacksons roman The Haunting of Hill House är en av de mest skrämmande böcker jag läst). Blair Witch Project är en annan. Den senare på grund av ett inbjudande nyskapande — men samtidigt går det bara att bli rädd av den en enda gång. En andra gång är premissen redan känd och Djävulen har excorcerats.

Scenen med ryggmärgsprovet i The Excorcist är för övrigt en ”gömma mig bakom kudde”-scen. Den — och ögon. Ögonscener är … obehagliga. Det är Den Andalusiska Hundens fel. Varje gång en film — det behöver inte vara skräck, det kan vara något så mundant som CSI — innehåller en scen med ögon vänder jag bort blicken. Ögon är, nämligen, känsliga.

(En av mina fobier är att råka fastna med en galge i mina ögon.)

Konsten att bli rädd är därför en konst som blir svårare och svårare ju mer man förstår ondskans mekanismer på ett förnuftigt sätt. Det finns ett begrepp — suspension of disbelief — som visserligen kan appliceras, men det ger en konstgjord känsla av skräck. Vilket förstås är rätt och riktigt om den används som underhållning (eller möjligen i upphetsande syfte; att skrämma mig får dock motsatt effekt, bara så ni vet :) ). Fast ändå …

Kanske konsten att bli rädd snarare handlar om förmågan att medvetet för en kort stund övertyga sitt eget förnuft om att det har fel. Att för en tid upphäva den rationella delen av ens hjärna och acceptera. Att demoner finns. Att Mannen Med Kroken är en odöd*. Att Son of Sam verkligen var Antikrist. Eller — att hus faktiskt kan vara hemsökta.

Nu blir det ännu mer komplicerat. Jag tror nämligen på spöken. Eller — eftersom ingen kunnat visa oomkullrunkeliga bevis för att spöken inte finns, väljer jag att fram tills dess bevisen finns tro att spöken existerar.

Jag resonerar på samma sätt om Gud, f övr.

Det är också suspension of disbelief. Samma sorts narrativa mentala mekanism återkommer till exempel i rollspel, ickesexuella sådana som sexuella sådana. Verklighetsflykt. Jag kan vara en eldkastande warlock om jag vill. Så länge jag vill existerar mitt ”jag” som en annan (roll)person. Jag kan vara vem som helst; somliga roller är mer skrämmande än andra.

Jag fick frågan om jag någon gång upplevt katarsis i fråga om rollspel (det gällde f övr lajv** eller bordsrollspel). Svaret är både ja och nej; å ena sidan är det lätt för någon med så livlig fantasi som jag att iscensätta en annan personlighet och därigenom på sätt och vis ”rena” mig själv. Å andra sidan är det beroende på personlighet, omständigheter och sällskap. På samma sätt är det under vissa förutsättningar lättare att inom ramen för underhållning bli rädd.

Vill jag då bli rädd på riktigt, kanske ni undrar?

Bara om det involverar hemsökta hus.

(Dvs – usch nej! Hualigen! Jag håller mig så långt borta från allt som skrämmer mig som möjligt; från spindlar till bråk. Nu vet ni det :) )

- – – – -
* Mannen med Kroken hette sannolikt Cropsey, en seriemördare på Staten Island som ibland blandas ihop med den monstruöse Albert Fisk. Folklore och sanning tenderar att glida in i varandra över tid och Cropsey röjde runt i slutet av 1800-talet, början av 1900-talet när definitionen seriemördare ännu var i stort sett okänd.
** Jag har aldrig lajvat i någon större utsträckning, så min förklaring baseras uteslutande på bordsrollspel. Sexuella rollspel ligger så nära ens sedvanliga känsloregister att en sorts ”reningsprocess” är lättare att uppnå. Det är åtminstone min personliga erfarenhet och ska inte tas som allmängiltig sanning.***
*** Friskrivningar är roligt**** :P
**** Det är fotnötter med!

One for Stitches

Inte alls långt borta från Stormwind City ligger en liten, liten stad – Darkshire – i en mycket, mycket dunkel skog – Duskwood. I likhet med b la Westfall är det i det närmaste helt bortglömt av De Som Bestämmer; ty De Som Bestämmer har skickat alla sina soldater norrut (numer är de utspridda både här och där, men jag ska inte gå in på vad jag anser om elvafrontskrig).

I närheten av Darkshire ligger en ännu mindre by – Raven Hill – dominerad av en väldigt stor kyrkogård. Förr om åren, innan ädla hjältar drev bort honom, bodde där en eremit.

Eremiten är borta nu.  Han har istället börjat på i ett övergivet kastaltorn, som förr beboddes av en Forsaken-apotekare. I andanom av tornet finns f övr en Den Okände Soldatens Grav, med ett l 23 elite skelett.

Iaf: Eremiten i Duskwood, folket i trakterna är fortfarande rädda för dig, de vet inte vad du bygger på.

Det här är … för dig:

En stilla fundering kring Slaget vid Ostagar

Efter att ha rage-quittat två toons i rad i World of Warcraft, därför att Herr Tråk teamade upp med Fröken Nyfiken* och övertygade mig om att rulla först en druid, sen en rogue … varav bägge gick mig på nerverna redan efter level 2 … och drog sig tillbaka 15 levlar senare för att bli värdshusvärdar** …

I alla fall!

Jag är Wow-bränd, helt enkelt. Att med min senaste pally jaga fatt på både Exalted- och Loremaster-titeln (och i farten dinga level 80 plus en del andra intressantheter) gjorde mig lite … less. Vid WoW. Iaf spelmässigt. Skvallret, inte minst på Wow.com, är fortfarande en källa till både frustration och skratt, ity det blandas allt från beta-info till Konstiga Idéer Om MMO:er (varav den senaste utgår från en leet, som anser att den ultimata spelupplevelsen är någon sorts sadistisk preussisk disciplin á la ”punish the player”; få utom andra leets verkade hålla med om denna premiss). Men WoW, just nu, går på sparlåga. Jag har inte ens loggat in på … två dagar. Eller om det är fyra.

Istället har jag sett på film. Eller ja, jag har spelat Dragon Age: Origins*** (fantasylångflmen förklädd till datorspel). Jag har harvat upp en ilsken dvärg-rogue till slutstriden med Ärkedemonen och dumpat dvärgen p ga logistiska problem (15 lesser health potions och ingen Wynne), kommit halvvägs med en krigare men tröttnat därför att hon gjorde sig ovän med alla utom sin hund (och möjligen nakenråttan Schmooples).

Så, som ett tvärt kast i min sedvanliga toon-rullning har jag embarkerat på en Ny Färd. Den här gången med en chasind-liknande rogue (vars ”föräldrar” är uppenbart vita, vilket fått mig att karaktärisera min nya toon som någon sorts bitter bortbyting, vilket ställt till problem med Alistair men å andra sidan fått halva inne med Morrigan; by the maker! Det är som att läsa löpet på Hänt Extra!).

Nå, något som stör mig och har stört mig genom alla mina toons (inklusive mina gamla magiker och misantropiska alver) är kung Cailans absoluta fadäs vid Ostagar. Till saken hör att jag är ganska intresserad av militärhistoria och dessutom en stundligt ivrig brädspelare av ”taktiska brädspel” (som, t ex, Squad Leader). Att jag läst Klauswitz gör inte saken bättre, för varje gång jag likt en svältfödd iller tittar igenom den där cutscenen om Slaget vid Ostagar så vill jag bara utbrista i ett ”MEN DIN JÄVLA IDIOT!!!”.

Titta på den själva, får ni se. Finn fem fel.

Få se nu … Ett av DA:O’s egna tooltips säger något om att placera fällor i ”chokepoints”, alltså en mycket trång passage där fienden kommer att tvingas pressa sig igenom. Och där, vid Ostagar, har vi ett mäktigt fort med en enda passage upp till Ferelden, en passage fullproppad av Cailans trupper. På bron ovanför står det mängder av bågskyttar (nåja, femton stycken). Och framför fortet finns ett stort öppet fält …

Och så går den dumma jäveln och gör en Pickets Charge!

Gah! Inte undra på att Teyrn Loghain slår till reträtt!

Jag vet, jag hänger upp mig på smådetaljer. Jag borde fokusera på ”den episka historien”, men vaffan! Duncan, din idiot! Du är för bövelen medlem av en orden, som t om blatten Sten av Qunari respekterar för dess strategiska tänk – och så går du med på … nåt sånt? Bara för att en imbecill kungslyngel i guldrustning kommit på det!?

Snälla lilla vän, hur tusan kunde ni rädda Ferelden från de andra Blight-angreppen? Inte undra på att alla kungar hatar oss, om höjden av the Grey Wardens stategiska tänkande är ”Ours not to reason why”.

Varför står alla era ballistas inomhus, i ett torn!? Varför lämnar en underlägsen armé skyddet av en ointaglig fästning för att möta de där jädrans orch-wannabee Blighten (som är tio gånger så många) på ett öppet fält? Nä ni vet att de har … Ogres (som dessutom är smartare än medelmåtte-ogret i Azeroth; de där i Outland räknas inte, eftersom de käkar kristaller)!?

Inte undra på att vi förlorar. Vi är fan värda att bli uppätna.

Jag vill kunna rulla en genlock nästa gång, Bioware. Så jag får vinna.

Hen ska heta ”Schmooples”.

- – – – – Fotnötter – – – – -
*: Herr Tråk är Den Där Rösten alla gamers har i sitt huvud, den som säger vid (ofta) olämpligt tillfälle att
”kanske skulle du prova … något nytt? Nu har du ju spelat det här i nästan en hel timme …” följt av en djup suck . Fröken Nyfiken säger samma sak, men med den skillnaden att hon viftar med ögonfransarna och utlovar två gånger så mycket mindre rustning på alla female chars som tidigare. Eftersom jag har kuk går jag på det. Varje Gång.

**: Alla spelpersoner som överges slutar som värdshusvärd, vilket är intressant eftersom det sällan finns fler än ett värdshus i varje by man kommer till. Dessutom delar alla värdshus samma generiska meny av rökt skinka och kokta rovor, även om det är en cantina eller vattenfarmare i Galaxen Långtborta. SKillnaden är att i Galaxen Långtborta körs den rökta skinkan och de kokta rovorna först genom en mixer.

***: Jag har en antipati mot konsoler, därför spelar jag det på PC. Det beror på mina tummar. Och mitt närminne. Jag gav mig lös på Bioschock en gång, på Xbox. Två minuter in i spelet frågade jag min nuvarande sambo (då var jag fortfarande gäst hos henne och det är hennes Xbox) ”var det den här knappen?” En och en halv timme senare sa hon, en än gång men denna gång något mer frustrerad, ”Nej, det är DEN HÄR KNAPPEN!!!”. Då hade jag nyss lyckats lämna den första hallen. Fråga mig inte om Guitar Hero

WASD ftw, m ao.

- – – – -
Ointressant spelrant

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Last night a Wow:er saved my life

Gång efter annan dyker det upp en röd panik-knapp på landets löpsedlar, en panik-knapp som handlar om datorspel. Kring denna mediala panik-kultur har det i sin tur växt upp ett, förmodar jag, luckrativt hälsoområde inriktat på att rehabilitera spelmissbrukare. Vanligt är att när ”det senaste Tv-spelet” orsakat någon form av hysteri bland titelns fans, intervjuas experter – eller i alla fall Owe Sandberg.

Hysterin följer alltid samma mönster. Det börjar med en emotionellt uppskruvad artikel om NN, som oftast är i åldern 15-18 år, ibland äldre. Men för svensk media är spelargruppen 15-18 år viktigare; äldre spelmissbrukare hämtas oftast istället in från Sydostasien, t ex som föräldrarna som lät sitt barn svälta ihjäl eftersom de var upptagna med ett grind (grind = att tålmodigt och tröstlöst samla poäng, material, ”kills” eller liknande för att uppnå ett specifikt mål, t ex att få bättre rustning, eller bättre rykte med en viss fraktion, etc etc).

Dåliga nyheter är alltid en nyhet. Det är därför vi aldrig i t ex Aftonbladet (som postionerat sig som Sveriges mest spelhatande tidning) kommer att få se en rubrik baserad på det här:

When I first started playing, I was recovering from a major surgery and was mostly confined to my house. You can only watch the same movies and read the same books so many times before you’re bored with nothing to do. Enter WoW — and everything changed.

All of a sudden, I had a connection to the outside world. / — / Unfortunately, I fell ill a year ago and was off work yet again. WoW was my saving grace (next to my fiancée, of course), and it helped me keep my head above water. I had a connection to the outside world, was able to talk to friends that lived hours away and wasn’t sitting around the house bored out of my mind.

(Källa: Wow.com – Breakfast Topic: WoW as rehab )

Artikeln som sådan är egentligen för kort för att bli riktigt intressant, men vad som gör den än mer intressant och definivt läsvärd i sin helhet är kommentarerna. Det här är interaktiv nyhetsmedia i förtjusning. Allt baserat på något så ”barnsligt” (enligt svenska mått mätt) som ”tv-spel” (vilket f övr är fel eftersom World of Warcraft är ett datorspel).

Svårt sjuka, fysiskt handikappade, socialt handikappade, autister, aspergers, olycksoffer i rehab, människor som på egen hand eller med hjälp av nära och kära försöker ta sig ur narkotikamissbruk, långtidsarbetslösa, blyga, kroniskt ensamma – alla får komma till tals i kommentarerna. Och än viktigare – alla har funnit ett nytt människovärde via ett virtuellt universum.

Ett socialt tidsfördriv får via ett socialt media en helt ny innebörd, en positiv sådan. Vilket kanske förklarar varför det inte blivit en nyhet.

Är det skadligt att hitta en livlina i en personlig katastrof?

- – – – -
Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Naaru Vult! Om WoW och paladiner

Två år plus och dussinet toons senare börjar jag äntligen få grepp om Azeroth. Det är hög tid, också, för det pågår elaka rykten i de flesta större städer om en väntande musikal … jag menar Kataklysm.

Iofs ska man inte lyssna till lösryckta rykten – oftast mumlade över ytterligare en svaveldrink i den där puben i Blackrock Mountain, men iaf. Lite läskigt är det allt.

Och ska man bli riktigt teologisk nu, så påstår vissa ”fritänkare” att vi alla egentligen är skapelser utan egen vilja, som helt enkelt lyder ett komplicerat regelverk i slutänden exekverat av ”the player”. Alltså, inte nattalven i haliscan-kläder som kan recitera tråkiga poem för en lätt berusad draenei i någon joint i Dalarans ruffigare delar, utan en riktig en. En ”player”.

Bah! Som Loken sa när hen satte en gnome i halsen.

Så här i hindsight får jag tillstå att jag kommit en lång väg. Inte bara har jag sett hela världen – två gånger! – jag har också lyckats uppnå det inte fullt så ärorika. Som, t ex, ”death by Hogger”.

Så går det när man rullar en präst. Squishies.

Av alla de roller jag spelat finns det två som ligger mig närmast om hjärtat. Två diametralt olika, om än inte till kön så väl till livsinställning. Den ena – warlock – handlar om korruption.

Den andra – paladin – om absolut fanatism.

Fast ska sanningen fram är paladinen ”min” klass. Jag tycker om paladinen. De är ”Naaru Vult!” hela vägen (för att misshandla latinet grovt). Jag älskar dess kvalité som ”army of one” – speciellt framstående som retribution specced. Protadin är mer en vandrande robot och holydins … ja vaffan, alla behöver väl en fanatisk profet då och då. Paladinen är … korsriddaren, al Qaida-medlemmen, terroristen, utilitaristen – allt i en förpackning. För en paladin är inget omöjligt, så länge det sker ”in the name of the light”.

Inte ens att stjäla hundvalpar på uppdrag från sjölejon.

Retribution är ”min” pally. Det är något … amerikanskt … över dem. En sorts ”you bonked me on the head I will DESTROY YOU!!!”. Overkill, som när man av misstag eller när man har lite tråkigt på väg från mineralnod A till mineralnod B slår på en oskyldig kackerlacka och får in en 4500 crit.

Stackars roachie.

(Å andra sidan är jag, hos Azeroths level 1 critters, vid det här laget upphöjd till Da God o’ Death – bara några arter till och jag har ”Pest Control” i en ask. Ät det, Antcimex! Jag bara råkade komma tänka på troll-dialekt när jag ändå var inne på skadedjur, såatte… joorå. Draenei ftw!)

Vid det här laget har jag, över ett par olika servrar, 2 warlocks level 70+ och – på samma server – 2 paladiner, ret specced, level 80. Dessutom har jag ett blandat sortiment av alts från level 1 – 60’ish, varav samtliga utom en reducerats till bankirer och ”sweat shop”-toons. Jag har t om några hordies, så upprörda troll kan sluta böla i Vol’Jins knä, nu. Avsaknaden av 80’s beror på att jag inte bara är WoWaholic. Jag är också altoholic. Ofta, någonstans kring level 70, tappar jag intresset – och vips! En ny … draenei paladin.

(Jag har förresten en gnome warrior på gång. Warrior är skoj, gnome är rolig. Det kommer att bli magnifik humor när jag tankar Loken! Har jag tur får jag en crit i hans stortå.)

Orsaken till min faiblesse för pallys är ganska enkel. Jag tycker inte om att dö. Ju oftare jag dör, desto tråkigare blir livet. Go figure. Det är också en huvudorsak till att alla mina toons sen ett år tillbaka är dranei. Gnomen är ett undantag. Gift of the Naaru är en görbra panik-knapp. Heroic Presence skadar inte heller, fastän den av vissa kallas ”the coward factor”.

En paladin är hart när omöjlig att ta död på. Til och med låglevlare ha en förbluffande överlevnadspotential. Jag blev rent förvånad över hur _sällan_ jag behövde göra den långa marschen när jag väl hade rollat en pally.

Så paladinen är ”min” klass. Två stycken 80’s är gott nog som bevis, och eftersom jag lärde mig en massa nytt med den första är den andra ännu bättre. Det är som shampoo, ungefär – ”nu med ny formula, Divine Storm!”.

Paladinen, ret specced, är ”min” klass av många olika anledningar. Överlevnadspotentialen, arsenalen, rustningen … och inte minst – the cool factor. Men viktigast av allt, särskilt för mig (som inte är en social ekvilibrist) – solo-faktorn.

Vid det här laget har jag förstås fått bita i det sura äpplet och börjat harva heroics i Wrath of the Lich King. Innan dess downade jag allt vanilla instance content med fortfarande gröna XP-questar (vilket iofs inte är särskilt imponerande för er 1337 peeps, men för mig är det gott nog).

Det brukar gå rätt bra i heroics (om man borter från den där peskiga skalbaggen i Azjol Nerub, hen som ALLTID SÄTTER SIG PÅ MIG!). Jag är inte på något sätt en bra WoW:are, jag har crappy gear (GS 3300 nånting) och förmodligen en rotation som Elitist Jerks skulle starta en egen forumtråd om – men det fungerar. För mig. Med tanke på hur sällan jag wipat i heroics, är det förmodligen en bra rotation också för andra. Min DPS ligger på en hyfsad nivå och saken är ju den här:

Så länge bossen biter i gräset spelar graden av individuell DPS ingen roll.

(Vissa, ja många då, använder DPS eller GerScore som statistik för en individuell tävling och speciellt då Death Knight tanks -WoW:s motsvarighet till dokusåpakändisen som blir putt och ringe Alex Schulman efter att ha portats på Spy Bar.

DPS-tävlandet och Gearscore-hysterin får mig att tänka på italiensk fotboll. Italiensk fotboll består av elva stycken ensamspelare i samma lag, där varje spelare blir upprörd om någon vill ha hjälp av tio andra och alla i slutänden skyller på sin healer, dvs målvakten.)

Jag är inte bara en huvudsaklig solospelare. Jag är dessutom konservativ sådan. Därför undviker jag heirlooms (som jag tycker är gräsligt fula och dessutom fusk) och de flesta addons (som gör det svåra lättare, vilket visar att folk som spelar WoW inte spelar WoW för att känna sig själva utan för att hitta genvägar till sitt Det, vilket förmodligen säger en del om deras Jag). Sant, för den där peskiga skalbaggen i Azjol Nerub skulle jag kanske behöva en boss mod – men då skulle jag åandra sidan gå miste om innovationen. Dvs hur min hjärna gradvis lär sig ett nytt mönster. Om den bara ville lära sig att …

INTE STÅ BAKOM DEN PESKIGA SKALBAGGEN

… skulle det bli ännu bättre.

(HÖR DU DET, HJÄRNAN!!?)

Men min hjärna är inte min vän. Den är en egen entitet.

Som feminist borde jag förstås bli upprörd över den latenta sexismen i WoW. Feminister har ju aldrig roligt, som ni vet. De spelar inte heller World of Warcra… vänta nu.

Ur det perspektivet är då min faiblesse för WoW:s ”skimpy outfits” något svårförklarad: Jag ska ju vara renlärig men likt förbannat samlar jag på Glorious-rustningens olika delar. Nästan komplett nu.

(Som ni vet är varje enskild feminist ansvarig för vad varje enskild feminist i kollektivet gör, tänker, säger eller uttrycker. Därför är alla feminister förtäckta ”politiskt korrekta” sexister eftersom jag A) tycker om sx, och B) tycker om ”skimpy armor outfits”. Nu vet ni det. Varsogod och skriv en Newsmill-artikel under taggen ”Män som Hatar Kvinnor”.)

Men jag tycker om mina skimpy outfits! Jag vill ha en själv! En sån här!

(Jag lovar att vem som nu skapar en sådan till mig, gratis, ska kunna kräva foton av mig. Jag kan t om göra dem offentliga. Det gör inget om jag har skägg, va?)

Faktum är att jag inte blir särskilt upprörd över rustningsmodet, som f övr har blivit långt mycket bättre (dvs tråkigare) i om Wrath of the Lich King. För där vi förr hade metallbikinis har vi numer heltäckande maoism i två färger: Brunt och brunsvart.

Ibland med röda ränder (den var så ful så jag var tvungen att dölja den under en tabard). Jag blir isf mer upprörd över hatet, föraktet, misogynin, homofobin, xenofobin och epeen-elitismen i inte minst vilken tradechat som helst. Att fokusera på avsaknaden av heltäckande rustning är en elegant rökridå när man insett att man inte kan eller vill förändra den djupgående sexismen, som inte alls är WoW-betingad utan samhällsbetingad. Och nej, att skylla på ”unga män” funkar inte heller eftersom det är en myt att de om spelar WoW är i åldern 7-17 år. Jag är 41, alla i min guild är över 25, en majoritet av WoW-spelarna är i åldern 20-45 år.

Främst är WoW, för mig, escapism, en tävling mot mig själv, en önskan om att alltid bli bättre. Skimpy outfits är bara en del av det (min sambo, som är radikalfeminist, skulle antagligen slå mig i huvet med Dworkin men jag är MAN, jag är PALADIN! Jag kan ta det, bara jag får upp min holy shield … Oh fuckin’ ‘ell She fucking threw a Silenced on me! Bloody banshee! What to do!? Wha to do!? What to wear – oh …)

WoW är och är inte politik, det är och är inte ett spel. Det är dock, för mig och säkert för en stor del många andra oavsett kön, en säkerhetsventil, en Gift of the Naaru, en lay on hands, en panikknapp i en vardag som ibland är överväldigande med alla crit hits om att jag enligt de flesta rådande normer är Misslyckad. Misslyckad. Misslyckad. En Fucking Noob!!!

En plate bikini är småpotatis i jämförelse med resten av samhällets orättvisor. Det enda jag egentligen har en hang up på är hur många game cards Gudrun Schyman brände upp.

Bloody feminist.

- – – – -
Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

Stream of consciousness: Brave new world! Om vår framtid online

Jag passerar Ironforge på väg mot Dalaran och beslutar mig för att lika gärna göra mina bankärenden i Stormwind, som i den svävande staden. Orsaken är trängsel: Dalaran är överbefolkad. Allt går segt och ju segare livet blir desto mer stressade blir alla. För inte alls länge sen, på väg mot Icecrown, såg jag en orch slutligen tappa fattningen helt och gång på gång medan hen stod på ett tak vråla KEK!!!.

Ironforge är mer laidback. Det är lagom befolkat. Därför går jag hellre till IFB – Ironforge First National Bank – än banken i Dalaran. Inte så att jag har något emot orcher per se (även om de utrotade större delen av den ras jag tillhör), men trängseln, stressen, segheten och just de där ögonblicken när någon får frispel … nää-eee, liksom.

Efter att ha lagt 100 – 150 gränslösa dammpartikar i bankfacket sneglar jag åt vänster och ser … ser en räkning. Gulp. Men phew, den går inte ut förrän i morgon, så kanske kunde jag lika gärna betala den nu, nu när jag ändå är på banken.

Sagt och gjort. Ett par minuters väntan senare efter att in-game ha verifierat att jag är jag på samma sätt som man verifierar att man är man vid t ex Swedbanks virtuella bankkontor, kan jag återgå till monsterslakten, väl medveten om att jag får använda internet i ännu en månad. På väg ut från banken kilar jag in på ett värdshus och beställer en pizza, som en halvtimme senare levereras till dörren (då flyger jag ändå från Gadgetzan till Winterspring, vilket tar ungefär en kvart). Pizzaleverantören sköter under tiden sina affärer via sin telefon, mest med textmeddelanden men eftersom han är en ”ny journalist”, som med hundratals andra skriver en djupgående artikel Kant, gör det inte så mycket. Under flygturen medan jag äter pizza öppnar jag ett fönster till höger på skärmen och kikar på SVT Play, medan jag ibland kikar på det fasta twitterfönstret (Twitter blev ju, som vi alla vet, integrerat med samtliga operativsystem redan 2012).

Efter en heldag framför datorn, som jag eftersom det är en strålande sommardag har tagit med mig ut på balkongen … och grannen bredvid frågade nyss över räcket om jag visste hur man får bort den där peskiga varningsrutan – och så gav jag några tips om Google-sökningar, så där IRL över räcket OCH fick veta att hon snackat med sin dotter på gården via Twitter och eftersom ungarna ändå ska gå iväg med en grannman till badstranden så kunde vi ju lika gärna ta ner Loken, eftersom disken är klar och det är barnfritt och sambon, som är fullt upptagen med att övervinna Mass Effect 2 DLC, ändå vill vara lite ensam.

Så går dagen. Bara genom att ”sitta framför datorn”. En lördag har passerat. Eller, om man nu är så tursam, en måndag. Men det här är en lördag, för jag är en blue collar, en blåkrage. När söndag kväll kommer är jag upptagen med att dels ordna fram käk till gamlingarna på äldreboendet, dels snacka om deras senaste bloggposter. Även om andra rynkar på näsan ycker jag de är enastående och otroligt intressant att få läsa om Sånt Som Hände För 70 År Sen ur förstaperson. Äldreboendet har förresten eget webhotell. Vi är nästan 100 bloggare i åldern 71 – 146 (det är Malte, som mest bloggar om sport). Det är tre år sen någon gick och lade sig klockan två på eftermiddagen. ”Inte hinner man sova när det finns så mycket att berätta”, som Gullbritt sa en gång. Medan hon frågade sina barnbarn, via IRC, om de ville ha godis nästa gång de kom och hälsade på. Och barnbarnen dök förresten upp en halvtimme senare. Poppa, deras ”piga”, tog med sig både dem och sina egna ungar bara så att de kunde få se att jodå, folk lever faktiskt tills de är långt långt äldre än sexton, vilket är ”top age” för nästan allt på TV numer.

Eller så:

Jag passerar Ironforge på väg mot Dalaran när min datorskärm blir alldeles svart. Efter ett par timmars felsökande, när skärmen väl kommit igång och jag hittat en site som _inte_ meddelat ”This content is not a part of your subscription”, hittar felet förstår jag genast hur dumma vissa kan vara. Någon passerade mig på väg till banken, någon med ”Cockatiel” som handle. Förmodligen – för helt säker kan jag aldrig bli eftersom filtersystemens ordlistor är hemligstämplade – var det ”cock” i ”Cockatiel” som var problemet. Eller så var det lite oturligt att jag hade en ”large copper bomb” i min packning. ”Bomb” är ett ord man inte får använda numer, man får inte ens säga det på en gata. ICTV’s plockar upp det och det blir så jobbigt med alla advokater.

Fem dagar senare lyfts mitt ”game ban” – och jag är tillbaka på level 1. En ”moderorganisation” – vilken får jag aldrig veta – har upptäckt att jag tidigare använt ett citat ur en film i en guild chat, och eftersom det var upphovsrättsskyddat material – det där ”feeling lucky, punk!?” så tog man bort fyra gamecards uppskattat värde (ej en senare räkning för ”sveda och värk” inräknad) från mitt konto. Att jag på det officiella forumet i enlighet med det modifierade RealID också hamnade på en ”wall of shame” får man liksom ta. Det är nästan lite kul att vara public enemy no 911934777-E-87654.

Oturligt nog ville inte äldreboendet ha nyligen tillagda i belastningregistret. Och hyresvärden ville inte besudla sitt goda rykte. Så medan sambon bor kvar använder jag en publik dator, för ingen av oss ville riskera hennes karriär därför att hon har en presumtiv våldsbrottsling till sambo. Det där med presumtiv hör ihop med att jag enligt Folkhälsomyndigheten spenderar för mycket tid med onlinespel – jag är i alla fall vuxen man och därför per automatik misstänkt för sexköp.

Det har, sannerligen, varit fem händelserika och sen dag två datorlösa dagar. Jag borde ha tänkt efter förstås, men saken var ju den att eftersom det var en varm sommardag tog jag ut datorn på balkongen för att ”sitta framför datorn”. Och sen ropade grannen bredvid en fråga om hur man får bort den där peskiga varningsrutan – och så gav jag några tips om Google-sökningar, så där IRL över räcket OCH fick veta att hon snackat med sin dotter på gården via Twitter och eftersom ungarna ändå ska gå iväg med en grannman till badstranden så kunde vi ju lika gärna ta ner Loken, vilket vi gjorde medan jag fnissade åt hur hennes ungar såg så söta ut på badstranden eftersom grannmannen – som nu är häktad – lagt upp några foton på Flickr, som grannen stolt visat mig via Twitter och när det blev något kajk istället skickade till mig som bifogade filer på mailen.

Så nu har polisen tagit min dator, jag är misstänkt pedofil och grannen har förlorat vårdnaden om sina barn. Extra jobbigt blev det när man i min bokhylla också hittade en Koran. Vart grannmannen, som tog ett foto med sin iPhone av lilla Shulamit när hon satt i en snäll tjejs plaskdamm på badstranden därför att Shullan
kände Pelle från dagis och det var Pelles plaskdamm … var tusan tog grannmannen – jag tror han heter Jerker, eller möjligen Jimmie – vägen?

Politikerna vet förmodligen inte.

Men tjänstemännen – den moderna tidens väktare – vet.

Quid custodiet ipsos custodiem?

(Inspirerad av Opassande)

- – – – -
Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

… i vilken jag med tankens snabba flykt täcker in datorspel, insekter och piratpartiet

Den här blogposten tar vägen åt ett helt annat håll än det var tänkt. I nedanstående text täcker jag in en galen advokat, TV- och datorspel samt mitt oresonliga hat mot insekter och oändliga kärlek för Zerg. Nu när ni läst den här ingressen behöve ni inte läsa vidare, om ni inte vill. På slutet av posten nämner jag också Piratpartiet, men det är för att få fler läsare. I går länkade jag til en porrsite, men det gav mig nominellt fler läsare än vad jag skulle få om jag säger att Rick Falkvinge inte är en insekt. Eh …

(Allt i denna postning är stream of cosnciousness.)

Jack Thompson tycks till sist ha fått ett nytt spelkort vad det gäller hans korståg mot TV- och datorspel i allmänhet och GTA synnerhet. Enligt FN-konventionen för biologisk mångfald är faktiskt 90% av våra barn (sic!) ovetande om hastigheten i vilken våra olika djurarter utrotas.

Att nå endgame är viktigare.

Glöm bengaliska tigrar när det gäller att samla durotar tiger furs. Vem bry sig om elefanter, när pristine ivory grinding får dig exalted med the Consortium och man får lägga vantarna på deras fortfarande utmärkta JC recept? Glöm pandorna, när det går att köpa en kampsportspanda. Vem sa något om pingviner? Det dräller av dem i Northrend (ibland närjag haft tråkigt med min l80 pally har jag jagat pingviner … men jag är iofs vuxen och får göra det, eftersom jag vet att pingviner är … eh … de är visst inte så väldigt utrotningshotade. Tro jag. Men iaf!).

Det påminner mig om att jag snart måste lgga in för att hardcorelevla Hellgrinne. Vad ska Twitterguildet annars tro om mig? Nu röker grannen igen. Det känns i ventilationssystemet, eller så … så har jag flashbacks. Sådant här brukade jag förr om åren skriva med en PRince i mungipan, tills jag brände mig på läppen.

FN anser att TV-spel är allvarligt, förstås. Det flyttar fokus för barnen, som egentligen borde skriva småsagor om Ville Val (alltså Ville djuret Val, inte den tjocka killen i klassen; barn är ju genuint goda och accepterar allas tillkortakomnanden) istället för att köra över horor i GTA. Eller rädda galaxen i Massive Effect 1 eller 2. Med tanke på hur IT-jättar dumpar tungmetaller i Kina borde vi kanske helt enkelt ta handkontrollen från småttingen – och sambon! – och tvinga ut dem i friska luften.

För hopp och lek ute, det är medusinen mot spel!

I naturen finns det smådjur …

Utrotningen av djur- och insektsarter är förstås mycket allvarligt. De är så allvarligt att man inte ens borde skämta om det, med mindre än att en gumiflotte fylld av gröna jägare dyker upp framför en. Och jag har enorm sympati med Greenpeace, för valar är – sin storlek till trots- ganska söta. Valar lever upp till det där ”om man är stor och stark måste man också vara snäll” (som låter som något Astrid Lindgen kokat ihop, men mycket väl kan vara en Alvedon-reklam). Tänk om Festergut hade lyssnat till den maximen? Då skulle vi ha sluppit alla jobbiga korniga raid videos.

Insekter däremot … Jag vet, på ett förnuftigt plan, att insekter gör enorm nytta. Jag vet att de behövs. Men … MÅSTE DE BEHÖVAS SÅ JÄVLA NÄRA MIG!!!

Jag hatar insekter med samma energi som en enbent valfångare hatar Moby Dick. Mitt hat är alldeles oresonligt, nästan, eftersom jag tycker om myror och gärna låter en nyckelpiga krypa omkring på mig. Jag. Hatar. Insekter. Jag Hatar. Dem. Lika intensivt som bin Laden hatar Vilks, lika intensivt som Jimmie Åkesson hatar bin Lade… eh …

De krälar och kryper och slingrar och kilar och smiter och släntrar och gömmer sig i mörka vrår där solljus är en saga elaka spindel- och gråsuggemammor berättar för sina stygga barn. Jag pratar alltså om insekter, inte sverigedemokrater eller andra löss. Jag ger blanka fan i att de, insekterna allså, är Guds Skapelser – insekter skapade Han på en dålig dag, förmodligen en tisdag när det var för långt till söndagen och dagen efter måndagen, som var ganska jobbig.

Jag älskar Starship Troopers. Det är den enda film där mänskligheten faktiskt kickar butt, re insekter. Å andra sidan – här är jag typiskt abmivalent, enär jag nyss nämnde myror och nyckelpigor – älskar jag Zerg. Trots att ljudeffekterna är extremt osmakliga. Det är något visst med slemskjutande getingar och krälande biologiskt kaos. Och ägg! Vi måstehar MER ÄGG i våra spel!

Jag är också ganska övertygad om att Greenpeace skulle ställa sig mitt emellan Protos och Zerg, om det kom til kritan.

Därför borde vi lyssna på FN. Vill vi ha höglevlade barn som växt upp till vuxna i Scorpions, som inte kan lyda order utan att med redneck-dialekt ifrågasätta ens det enklaste, eller vill vi ha en mänsklighet, som genom sitt naturistiska engagemang aldrig komer att komma längre bort från Gaia än Mars?

Svaret är ganska enkelt. Om vi inte värnar våra regnskogar med dess myller av insekter … Oh fy fan.

Det är faktiskt insekterna som håller mig inomhus. Insekterna ch björkarna. Men me insekterna. OCh jag är t om van vid dem; i ena hörnet av rummet sitter nu en liten, liten svart spindel jag kallar Svante. Efter sex öl ser han ut så här:

(Louise Bourgeois)

Och en gång för länge sen hade jag en kackerlacka inomhus. Bara en. Lyckligtvis var hen singel och/eller impotent. I varje fall föråt sig stackarn på resterna av olivolja i en ugnseldfast form jag glömt framme. Det var så jag fann henom, extremt mätt och väldigt väldigt död i en pöl av olja. Hen dog förmodligen lycklig. Att äta sig till döds på livolja måste vara som att ramla ned i ett kar av maltwhiskey.

Jag fick dåligt samvete då, för mitt oresonliga hat. That’s no way for a bug to die … Så jag tog ut henom på gården och gömde honom i en liten grop. Huruvida det lilla kors jag sen satte upp, skapat av två upphittade glaspinnar och ett gamalt tuggummi, hjälpte Kackie vidare vet jag inte, men saken är den att jag tror att Ni Vet Vem ursäktar mig.

Jag hatar ändå insekter.

Därför borde vi spela mer spel.

Snart är det juli, då får jag bli insekt igen. Tack, Blizzard. Inte nog med att ni redan har mig som WoW-kund, nu ska ni tvinga mig att sova ännu mindre bara för att hinna med Starcraft II. Jag är redan nere på tre timmar per dygn!

Oh helvete!

Svante!

Svante, sluta för fan att röra på dig! Jag hatar när spindlar rör på sig!

GET THE FUCK AWAY FROM ME!!!

- – – – -
Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

Oops!

Glömde!

Piratpartiet! (Den övre länken ska faktiskt tilhöra slug:en med relaterade ämnen). Helt ärligt nu alltså, jag ska sponsra er med en slant när jag kommit hem, kommer ihåg, hittar ert fönster bland all multitasking (se dump), vill, orkar. Men under tiden så kan ni kanske tänka på mig som någon som helt enkelt leechar era åsikter utan att ge cred tillbaka?

Ungefär som de flesta behandlar allt annat material utom porren på the Pirate Bay, alltså.

Aj jävlar. Nu gjorde jag mig visst till persona non grata på hela internätet :P