med undertoner av kolonialism, prostitution och rasism och, faktiskt, helt könlös (tror jag; vilket kön ser ni i ”jag” – och varför? Nu är det kanske för mycket begärt – det här ingår f övr i rubriken – att ni ska ifrågasätta er automatiska respons, men iaf. Se det som ett experiment. Ni har nog inte ens börjat gå till jobbet utan sitter där med ert jäva gröna te och råklihårda bröd med getost och känner er hälsosamma. Men en sak ska ni ha jävligt klart för er! Den här rubriken tog helt plötsligt en ny vändning. ):
Jag såg framför mig en ung man, välklippt och nästan utan kläder.
Hans hy var som olivolja, glimmande i solnedgången över Medelhavets egyptiska kust. Han hade nyss klivit upp ur havet, som en grekisk gud eller romersk sjöman, som nästan drunknat men överlevt därför att han visste att där någonstans på stranden låg jag.
Han sa: ”Fuck me for dollar?”
Jag föll för honom ögonblickligen. Fast han var lite dyr.
Eftersom internet aldrig glömmer ens oförätter upptäckte jag att Spotify fortfarande kom ihåg mig. I brist på gamecard till World of Warcraft, trots att the Shattering redan inträffat (och jag missade det p ga dålig ekonomi), ägnade jag sömnlösa timmar åt att försöka hitta på något. På internet.
Jag hittade inget. När jag läst Opassande backloggar och uppmaningar att på Twitter reta Snälla Farbröder Vars Frisyr Imiterar Fredrik Reinfeldt infann sig en … tom klump av ensamhet. Som om nätet bara kunde erbjuda antingen Xhamster.com eller ännu en artikel av Erik Laakso (de har inget som helst samband; faktum är att jag skulle bli högst förvånad om jag fann den ene hos den andre, och vice versa).
Så, av en ren slump, tänkte jag att ‘jag fick ju en invite för länge sen före nya datorn av sambon…’. Jag är iaf en nätnoob, så jag var ganska övertygad om att den inte fanns kvar. Sambon är kvar, trots att jag upptäckte att jag nyss inte bara hade en spökmus (ni vet, när muspekaren börjar röra sig av egen kraft … eller kattkraft … GÅ NER DÄRIFRÅN GRYNET!!!), så, eh … Ja!
Ja, att jag sjöng med i
högt. Två på natten. Med en trött sambo i andra rummet och en arg katt på golvet, som vill ha min stol. Katten alltså, inte golvet. Om det senare vore fallet skulle jag bli väldigt överraskad!
Inviten alltså. Datorn finns kvar … såvida jag inte hallucinerar fram den där svarta grejen framför mig. Katten är grå, datorn är svart. Måste vara datorn.
Inviten. Friskt vågat och allt det där. Rask till Google och knappra in ‘Spotify’ – och se på faen! Jag är tydligen så pass viktig för dem att de kommer ihåg mig, fortfarande. Inte nog med det: De kommer ihåg vad jag heter också, och vad jag ska säga i dörren för att den där virtuelle före detta Black Cobra-snubben numer laglig väktare efter sex dagars utbildning, typ, ska släppa in mig … alltså, han som ser ut som en liten ruta för ”password”. Tur att de där rutorna inte har en fjäderbatong. Kaptcha-fraser är väl något snarlikt, hålla buset ute. Typ.
Jooorå!
Har ni tänkt på hur hemliga vi är numer? Med alla våra lösenord. För att vara ett internet där all information ska vara fri är den faktiskt jävligt låst. Rutor hit oc Kaptchas dit. Länkar, modem, hubbar och sånt. Pvp och PsP och Dll och TCP/IP och PB och Spectrial. Mycke’ nu.
Men, Spotify, iaf. Den där jobbiga ”gratis”-versionen alltså. Välan installerad på datorn har jag nu ägnat tio minuter åt at klura ut hur radiofunktionen ska fungera, utan att lyckas. Det var som att släppas ner framför Arthas själv, vid level fem, och undra var en jäkla pally-bubbla var. (Det där var ‘intern WoW speek’, så jag förstår att ni inte förstår någonting. Noobs.)
Spellistor däremot var hur lätt som helst (som att samla åtta sjuka vargfällar vid Northshire Abbey … altså, jag menar – vad GÖR de med alla Scourge-infekterade vargfällar? Jag ser inga eldar, inga massgravar, inte ens en skåpbil från Smittskyddsinstitutet. Så vad gör de med dem? Barbaric Loin Cloths?).
I väntan på WoW njuter jag allså av mt återuppväckta Spotify. Ni kan sluta läsa nu om ni vill, men … längre ner nämner jag Eddie Meduza och Marcus Birro, som faktiskt har träffats. Jag har t om levande bildbevis på det.
Nu, med hjälp av Spotify, njuter jag av obskyra artister som Borghesia
och Current 93
(det lilla som fanns av de senare :/ ).
Jag är hoplöst efter, jag vet. Men någon måste gå efter dn första frontlinjen, vilket påminner mig om Frontline Assembly …
Problemet är nu att komma ihåg allt jag lyssnade på, på LP-tiden. Ni vet, 1989-1991? På den tiden då musik FAKTISKT var svår att komma över. Allså ni vet, till den tid Sverigedemokra… de som fortfarande sitter med Baud-modem vill att vi ska tillbaka till. Netopia, kallar de sig. Väl?
På MIN tid, då när jag var ung, var man tvungen att antingen lyssna på SR eller trava iväg till Pet Sounds för sin Mussolini Headkick och sin Laibach och sin Ebba Grön och sin limited edition pressing av en maxisingle av Depeche. Jävla ungdomar, ni har det så lätt numer. Hårdrockarna hade det minst lika jävligt. De fick gå till Megastore.
Nu? iTune Store eller vaffan det heter – och vips. Utan knaster. Eller att plötsligt upptäcka att skivspelaren börjat knasa så att det hörs ett högt ”rrrriiiitscch!” och sen är den där pressningen med ett äpple på av Beatles ganska knas. Det värsta som kan hända nu är att Jay får mörkare, och mörkare, och mörkare, och lägre … röst. Sen har TV4 kundtjänst massor av arga samtal från besvikna fjortisar och medelålders tantslem som sett fram mot en timmes orgasm med Idol soundtrack i öronen och apoteksdildon mellan benen. Inget fel på det, alltså. Medelålders tantslem alltså. De förra, ja vaffan. Peter Mangs hade fel target group.
(Sidonotering: Det har blivit långt mycket svårare för djävulsdyrkare att förleda ungdomen numer. Förr kunde man gömma ”kill yourself!” på en LP och sen med ryktesväg få folk att veta att de skulle snurra skivan _baklänges långsamt_ för att få höra Djävulen säga ”Jo, eh, alltså du det där med eh … du vet, analsex? Ha mer sånt? Mmm-kej?”. Numer behöver man en IT-examen för att få veta att Carola egentligen ropar efter kuk i Främling (spela den baklänges så hör ni det. Vid ett tillfälle låter det, ungefär, Mmmjaoouuu illl aaa uuuk!”. Konstigt nog ropar hon efter det på skånska. Hon pratar väl iaf rikssvenska?)
Det har varit länge sen jag … fan, nu blev jag förvirrad av en engelsman på Spotify som försöker uttala Halls Halstabletter … så, eh … hmmm. Han låter inte ens som Stephen Fry:
(Btw, han pratar om mig. Fast det vet han inte.)
Det är kanske problemet med den här nya tiden. Vi lyssnar inte längre på musik, utan snippets. För tjugo år sen var det _jobbigt_ att byta låt. Att snippa (jag hoppas ni använder det ordet!). Numer, numer är det som att hoppa från ett cumshot till ett annat. Ett klick – och nya influenser. Där de började med en slomo-scen av ett hångel slutar det med bukkake. Tacka fan för att folk knullar runt. Omoralen i samhället är Spotifys fel.
Så måste det vara. Det är vad som slår mig när jag hoppat från Nitzer Ebbs ultra-aerobictränande Let Your Body Learn
till, ojsan. Mer omoral:
Inte nog med omoral – det är en låt som får Per Ström att säkert kunna skriva en hel blogpost om hur orättvist livet är för en man med ingenjörsexamen men noll koll på genus. Lilly Allen säger det bättre i refrängen än vad jag någonsin kan säga det, men iaf: Lyssna på Lilly, Pelle. Jag sa ju att hon kan säga det bättre. Men för att glädja dig har jag faktiskt lite 2 Live Crew också:
Fast jag kanske är fel målgrupp.
Eftersom det här är internet och Per redan vet vad jag heter (han är ju iaf internätsintegritetexpert) så, eh … fan. Nu tappade jag bort mig. Därför funkar det utmärkt med en avledande manöver – Eddie Meduza vs Marcus Birro (age 25). Hur gammal Eddie är då vete katten, 80 förmodligen. Eller 19:
Marcus, mannen. Vaffan med frillan? (Kom ihåg, Marcus, att nätet glömmer aldrig … ‘Ägd’, faller mig in apropå klippet, he he. Men ärligt mannen – jag var minst lika narcissistisk när jag var tjufem, så.)
Nu är jag förstås alldeles medveten om att Marcus Birro kommer att tycka illa om mig. Ja, eftersom jag sa något negativt om honom. Å andra sidan är jag född i Norrköping – han är bara en inflyttad. Så, ja. Cred, mannen. Dagermanpris hjälper inte när det handlar om lokalpatriarkat. Och där klår jag dig med fler boklängder än du någonsin kan komma upp i, trots att du är mer pubbad än jag.
(Sidonotering: Jag upptäckte att jag lyssnade slut på 2 Live Crews ”Me so horny” och det följdes efter några enkla klick av Rihannas ”Breakin’ Dishes” … och plötsligt fick jag en sorts vibb av att bägge könen egentligen är lika jävligt sexuellt frustrerade. Jämlikhet – alla ska ha det lika jävligt.)
Men Marcus, jag högaktar din framgång, och faktum är att Joe Strummer på sätt och vis också formade mig. Jag grottade inte ner mig i nostalgi, för Kolingsborg är försvunnet från min horisont och ärligt talat vil jag aldrig tillbaka till den tiden. Men, iaf hade jag ett jävligt bra hångel på Kolingsborg till tonerna av London Calling. Strummer, man.
Det här var på den tiden då synthare nästan varje fredag eller lördag samlades utanför järndörrarna i slutet av Gula Gången iviriga att komma in till röken, smygsupandet och det tunderösa dunkandet av Front 242′s Headhunter eller livekonserter med Elegant Machinery … vilka vi numer inte får lyssna på för då stödjer vi (tyst) Sverigedemokraterna. Enligt Johan Wirfält i Expressen.
Gosse, jävla tur att du inte var kulturjournalist 1990. Kolingsborg, Laibach, skinheads, Säpo i svart Saab på torget. Jag finns förmodligen på något foto i ett arkiv. Var du där?
Nej, du var nog aldrig på Kolingsborg. Och om du var det så har du inte sagt det till Expressen (för att vara högerextremist ger ingen cred, fråga Jimmie). Högerarmsgymnastik var lika vanligt som haschholkande i hörnet och hångel i skuggorna. Bra hångel, f övr. Iaf om Joe Strummer skrek i högtalarna. Haschet struntade jag i när det fanns fuktiga läppar att möta. Av ren olycka var ett par av dem manliga sådana, men eftersom Strummer inte verkade ta illa vara så …
Kanske borde man uppleva en subkultur istälet för att skriva en hatartikel om den.
Nu är inte det här första gången jag skrivit om musik – och musikens kreativa kraft (jag ber om ursäkt för formateringarna, det såg snyggt ut. Då …).
Kanske, slår det mig nu, är en bidragande orsak till min långvariga skrivkramp inte bara World of Warcraft, som min sambo hävdar … dupt andetag … det här är en lång mening … kanske handlar det om att jag _varit_ helt ointresserad av musik, sen ett, två år tillbaka?
Jag vet inte riktigt varför. Den har helt enkelt inte varit till
någon nytta. Kanske beror det på att jag inte längre kan kräma på God is God – den här:
på högsta volym utan att katterna ska gömma sig och sambon komma rusande och fråga om jag har blivit kristen fast jag är det men inte så mycket eller öppet eller iaf inte så påträngande så, eh …
En nackdel med att vara sambo är hänsyn. Hon uppskattar visserligen Laibach, men inte på volym åtta kvart över två på natten. Vilket är när min hjärna bestämmer sig för att ”Nu JÄVLAR SKA VI SKRIVA!!!”. Det är därför jag vaknat vid tretiden om morgonen och sen ägnat … tre timmar åt att försöka komma ihåg varför jag är vaken.
Jag borde ha installerat Spotify för flera månader sen.
Med Spotify har jag hittat tillbaka till Ordet. Det här är baske mig produktplacering, så jag funderar på att be dem om ersättning.
Artister få ju Väldigt Små Delar Av Ett Öre, så jag tänkte lite självsvåldigt så där att jag banne mig ska ha en del av en av de där Små Delarna Av Ett Öre. Orup, hans familj och jag kan dela på en falukorv.
När jag arbetade som biblioteksassistent var en av de populäraste produkterna för utlång till yngre, i åldern 7-17 år, Love Hina.
Det var därtill en ur feministisk synvinkel superbra produkt, eftersom den var genusöverskridande. Alltså – ungarna läste Love Hina oavsett om de var tjej eller kille. Om en person i kompisgänget fick en bok i serien före de andra – väntetiden på böckerna var enormt lång – hände det att de ibland läste högt för varandra.
Love Hina främjade således både läsförståelsen och läsglädjen, något som inte minst lärare kämpar med att uppnå (och ibland misslyckas med).
Problemet för de bibliotek som hyser Love Hina i sitt bestånd är, förstås, att de faktiskt mycket väl kan råka låna ut barnpornografi. Kanske hårddrar jag det hela, kanske tänker jag t om ”rättshaveristiskt” – men jag undrar ändå:
Vad händer den dag någon polisanmäler ett bibliotek för barnpornografibrott?
Två år plus och dussinet toons senare börjar jag äntligen få grepp om Azeroth. Det är hög tid, också, för det pågår elaka rykten i de flesta större städer om en väntande musikal … jag menar Kataklysm.
Iofs ska man inte lyssna till lösryckta rykten – oftast mumlade över ytterligare en svaveldrink i den där puben i Blackrock Mountain, men iaf. Lite läskigt är det allt.
Och ska man bli riktigt teologisk nu, så påstår vissa ”fritänkare” att vi alla egentligen är skapelser utan egen vilja, som helt enkelt lyder ett komplicerat regelverk i slutänden exekverat av ”the player”. Alltså, inte nattalven i haliscan-kläder som kan recitera tråkiga poem för en lätt berusad draenei i någon joint i Dalarans ruffigare delar, utan en riktig en. En ”player”.
Bah! Som Loken sa när hen satte en gnome i halsen.
Så här i hindsight får jag tillstå att jag kommit en lång väg. Inte bara har jag sett hela världen – två gånger! – jag har också lyckats uppnå det inte fullt så ärorika. Som, t ex, ”death by Hogger”.
Så går det när man rullar en präst. Squishies.
Av alla de roller jag spelat finns det två som ligger mig närmast om hjärtat. Två diametralt olika, om än inte till kön så väl till livsinställning. Den ena – warlock – handlar om korruption.
Fast ska sanningen fram är paladinen ”min” klass. Jag tycker om paladinen. De är ”Naaru Vult!” hela vägen (för att misshandla latinet grovt). Jag älskar dess kvalité som ”army of one” – speciellt framstående som retribution specced. Protadin är mer en vandrande robot och holydins … ja vaffan, alla behöver väl en fanatisk profet då och då. Paladinen är … korsriddaren, al Qaida-medlemmen, terroristen, utilitaristen – allt i en förpackning. För en paladin är inget omöjligt, så länge det sker ”in the name of the light”.
Inte ens att stjäla hundvalpar på uppdrag från sjölejon.
Retribution är ”min” pally. Det är något … amerikanskt … över dem. En sorts ”you bonked me on the head I will DESTROY YOU!!!”. Overkill, som när man av misstag eller när man har lite tråkigt på väg från mineralnod A till mineralnod B slår på en oskyldig kackerlacka och får in en 4500 crit.
Stackars roachie.
(Å andra sidan är jag, hos Azeroths level 1 critters, vid det här laget upphöjd till Da God o’ Death – bara några arter till och jag har ”Pest Control” i en ask. Ät det, Antcimex! Jag bara råkade komma tänka på troll-dialekt när jag ändå var inne på skadedjur, såatte… joorå. Draenei ftw!)
Vid det här laget har jag, över ett par olika servrar, 2 warlocks level 70+ och – på samma server – 2 paladiner, ret specced, level 80. Dessutom har jag ett blandat sortiment av alts från level 1 – 60′ish, varav samtliga utom en reducerats till bankirer och ”sweat shop”-toons. Jag har t om några hordies, så upprörda troll kan sluta böla i Vol’Jins knä, nu. Avsaknaden av 80′s beror på att jag inte bara är WoWaholic. Jag är också altoholic. Ofta, någonstans kring level 70, tappar jag intresset – och vips! En ny … draenei paladin.
(Jag har förresten en gnome warrior på gång. Warrior är skoj, gnome är rolig. Det kommer att bli magnifik humor när jag tankar Loken! Har jag tur får jag en crit i hans stortå.)
Orsaken till min faiblesse för pallys är ganska enkel. Jag tycker inte om att dö. Ju oftare jag dör, desto tråkigare blir livet. Go figure. Det är också en huvudorsak till att alla mina toons sen ett år tillbaka är dranei. Gnomen är ett undantag. Gift of the Naaru är en görbra panik-knapp. Heroic Presence skadar inte heller, fastän den av vissa kallas ”the coward factor”.
En paladin är hart när omöjlig att ta död på. Til och med låglevlare ha en förbluffande överlevnadspotential. Jag blev rent förvånad över hur _sällan_ jag behövde göra den långa marschen när jag väl hade rollat en pally.
Så paladinen är ”min” klass. Två stycken 80′s är gott nog som bevis, och eftersom jag lärde mig en massa nytt med den första är den andra ännu bättre. Det är som shampoo, ungefär – ”nu med ny formula, Divine Storm!”.
Paladinen, ret specced, är ”min” klass av många olika anledningar. Överlevnadspotentialen, arsenalen, rustningen … och inte minst – the cool factor. Men viktigast av allt, särskilt för mig (som inte är en social ekvilibrist) – solo-faktorn.
Vid det här laget har jag förstås fått bita i det sura äpplet och börjat harva heroics i Wrath of the Lich King. Innan dess downade jag allt vanilla instance content med fortfarande gröna XP-questar (vilket iofs inte är särskilt imponerande för er 1337 peeps, men för mig är det gott nog).
Det brukar gå rätt bra i heroics (om man borter från den där peskiga skalbaggen i Azjol Nerub, hen som ALLTID SÄTTER SIG PÅ MIG!). Jag är inte på något sätt en bra WoW:are, jag har crappy gear (GS 3300 nånting) och förmodligen en rotation som Elitist Jerks skulle starta en egen forumtråd om – men det fungerar. För mig. Med tanke på hur sällan jag wipat i heroics, är det förmodligen en bra rotation också för andra. Min DPS ligger på en hyfsad nivå och saken är ju den här:
Så länge bossen biter i gräset spelar graden av individuell DPS ingen roll.
(Vissa, ja många då, använder DPS eller GerScore som statistik för en individuell tävling och speciellt då Death Knight tanks -WoW:s motsvarighet till dokusåpakändisen som blir putt och ringe Alex Schulman efter att ha portats på Spy Bar.
DPS-tävlandet och Gearscore-hysterin får mig att tänka på italiensk fotboll. Italiensk fotboll består av elva stycken ensamspelare i samma lag, där varje spelare blir upprörd om någon vill ha hjälp av tio andra och alla i slutänden skyller på sin healer, dvs målvakten.)
Jag är inte bara en huvudsaklig solospelare. Jag är dessutom konservativ sådan. Därför undviker jag heirlooms (som jag tycker är gräsligt fula och dessutom fusk) och de flesta addons (som gör det svåra lättare, vilket visar att folk som spelar WoW inte spelar WoW för att känna sig själva utan för att hitta genvägar till sitt Det, vilket förmodligen säger en del om deras Jag). Sant, för den där peskiga skalbaggen i Azjol Nerub skulle jag kanske behöva en boss mod – men då skulle jag åandra sidan gå miste om innovationen. Dvs hur min hjärna gradvis lär sig ett nytt mönster. Om den bara ville lära sig att …
INTE STÅ BAKOM DEN PESKIGA SKALBAGGEN
… skulle det bli ännu bättre.
(HÖR DU DET, HJÄRNAN!!?)
Men min hjärna är inte min vän. Den är en egen entitet.
Som feminist borde jag förstås bli upprörd över den latenta sexismen i WoW. Feminister har ju aldrig roligt, som ni vet. De spelar inte heller World of Warcra… vänta nu.
Ur det perspektivet är då min faiblesse för WoW:s ”skimpy outfits” något svårförklarad: Jag ska ju vara renlärig men likt förbannat samlar jag på Glorious-rustningens olika delar. Nästan komplett nu.
(Som ni vet är varje enskild feminist ansvarig för vad varje enskild feminist i kollektivet gör, tänker, säger eller uttrycker. Därför är alla feminister förtäckta ”politiskt korrekta” sexister eftersom jag A) tycker om sx, och B) tycker om ”skimpy armor outfits”. Nu vet ni det. Varsogod och skriv en Newsmill-artikel under taggen ”Män som Hatar Kvinnor”.)
Men jag tycker om mina skimpy outfits! Jag vill ha en själv! En sån här!
(Jag lovar att vem som nu skapar en sådan till mig, gratis, ska kunna kräva foton av mig. Jag kan t om göra dem offentliga. Det gör inget om jag har skägg, va?)
Faktum är att jag inte blir särskilt upprörd över rustningsmodet, som f övr har blivit långt mycket bättre (dvs tråkigare) i om Wrath of the Lich King. För där vi förr hade metallbikinis har vi numer heltäckande maoism i två färger: Brunt och brunsvart.
Ibland med röda ränder (den var så ful så jag var tvungen att dölja den under en tabard). Jag blir isf mer upprörd över hatet, föraktet, misogynin, homofobin, xenofobin och epeen-elitismen i inte minst vilken tradechat som helst. Att fokusera på avsaknaden av heltäckande rustning är en elegant rökridå när man insett att man inte kan eller vill förändra den djupgående sexismen, som inte alls är WoW-betingad utan samhällsbetingad. Och nej, att skylla på ”unga män” funkar inte heller eftersom det är en myt att de om spelar WoW är i åldern 7-17 år. Jag är 41, alla i min guild är över 25, en majoritet av WoW-spelarna är i åldern 20-45 år.
Främst är WoW, för mig, escapism, en tävling mot mig själv, en önskan om att alltid bli bättre. Skimpy outfits är bara en del av det (min sambo, som är radikalfeminist, skulle antagligen slå mig i huvet med Dworkin men jag är MAN, jag är PALADIN! Jag kan ta det, bara jag får upp min holy shield … Oh fuckin’ ‘ell She fucking threw a Silenced on me! Bloody banshee! What to do!? Wha to do!? What to wear – oh …)
WoW är och är inte politik, det är och är inte ett spel. Det är dock, för mig och säkert för en stor del många andra oavsett kön, en säkerhetsventil, en Gift of the Naaru, en lay on hands, en panikknapp i en vardag som ibland är överväldigande med alla crit hits om att jag enligt de flesta rådande normer är Misslyckad. Misslyckad. Misslyckad. En Fucking Noob!!!
En plate bikini är småpotatis i jämförelse med resten av samhällets orättvisor. Det enda jag egentligen har en hang up på är hur många game cards Gudrun Schyman brände upp.
Centerpartiets Ungdomsförbunds nya omslagspojke är Elias Giertz, detta efter att i en debattartikel hos Aftonbladetpwnat Mona Sahlins arbetsmarknadspolitik. Hyllningarna till Giertz står som spön i backen och på något sätt tycks hans ålder vara det singulärt viktigaste. Lite grand som när nuvarande Röda Korsaren Bengt Westerberg på sin tid fick en massa röster för att ”han är ju så snygg”.
Giertz har förstås inte varit okänd sen tidigare. Redan för lite mer än en vecka sen syntes hans nuna på politikerbloggen. Där slog han ett slag för den jämställdhetspolitik by Giertz han har utvecklat i sin ”tes”. En politik som går ut på att, eh … ja. Feminism är dålig, fy för feminism! Heja jämställdhet!
Med andra ord är en medborgarrättsrörelse som funits sen tidig medeltid – ett jävla skämt. Tycker Giertz. Tycker CUF det med? Jag kanske inte ska dra nåon växel på vad som sker när jag googlar och får
till svar. Men åtminstone hos Giertz tycks det stämma, att ”the resource cannot be found”.
Giertz har redan börjat profilera sig som en riktigt duktig antifeminist. Han har tugget nere, inte minst tugget som går ut på att gnälla, gnälla, ropa ”kollektvism!” och ”jag är liberal!” och sen komma med några andra floskler. Som, detta är faktiskt ett riktigt guldkorn:
”Sociala normer är naturligt, och ingenting politiker eller feminister bör syssla med, som sagt.”
Vad är politik, Giertz? ”Politics is a process by which groups of people make collective decisions / – - – - / It consists of ”social relations involving authority or power”[1] and refers to the regulation of a political unit,[2] and to the methods and tactics used to formulate and apply policy.”
I sin krönika av den 20 november 2009, säger sig Giertz vara feminist. Nå, Göran Persson är också feminist. Jag tror t om att Jan Guillou har kallat sig feminist, någon gång. Att Linda Skugge numer inte är feminist är vida känt, så som ni ser kan vem som helst vara feminist eller inte. När som helst. Hur som helst. Det är rentav lite liberalt. Ganska mycket, t om. Definivt mer liberalt än Giertz någonsin kan bli. Jag är också feminist, Giertz. Bra va?
Feminism och jämställdhet i fallet Giertz, liksom i fallet med en förkrossande majoritet andra ”feministiska” män i politiken, är en läpparnas bekännelse. Giertz är inte feminist för brudarnas skull, utan för sin karriärs skull.
I krönikan nyss nämnd upprepar han samma trams som vi hört till leda bland antifeminister (vilket Giertz självklart inte är, han är ju feminist). Tugget om ”jämställdhet” och ”kollektivism” och ”vi är alla människor” är bara luft, en doftande aerosol för något feminister gång på gång konstaterat:
Ropen efter jämställdhet är kraven på en jämställdhet villkorad av manligt perspektiv och manlig norm. Med andra ord är det en kamp för slavars rättigheter bara de också fortsättningsvis plockar bomull. Helst utan LAS.
Hur, Giertz, ser du det som ett naturligt tillstånd att en norm om ”håriga ben” redan från början ger en obalans i det du eftersöker, dvs lika förutsättningar? vi tar håriga ben som basic example innan vi ger oss på Olympe de Gouges, Mary Wolstonecraft, Derrida och de Beuvoir. Håriga ben är ju, som vi alla vet, en viktig feministisk fråga. En snart tusenårig kamp för rätten att inte raka sig är väl värd att diskutera, inte sant?
Makt, ett ämne Giertz bör vara förtrogen med, och kön. Medan det i sig inte kan ses som en praktiskt viktig fråga om ben ska vara håriga eller inte, är den i sig en viktig symbolfråga – och dessutom en symbolfråga som får direkt praktiskt impact i de mest vardagliga situationer. Hur är det jämställt och rättvist att jag kan bära shorts trots att mitt hår är svart, men min sambo t om möts av äckel och insinuanta kommentarer om hens personliga hygien? Allt p ga av en social norm, som enligt dig är naturlig.
Fundera på det, du.
Giertz fabulerar vidare:
”Jag tycker inte att håriga ben på kvinnor är attraktivt. Jag tycker inte att män ska vara spinkiga. Jag tycker inte att flintskalliga kvinnor är attraktiva. Och det är inte för att jag är ett manssvin. Det är för att jag är en människa. Människor tycker om olika saker. / Och jag är feminist. Inte den nya feminismen, där manshat spelar en central roll. Nä. Jag är vad feminism en gång var – en rörelse för lika förutsättningar oberoende av kön. Jag hoppas innerligt att Gudrun Schyman inser det också.”
Du är i din fulla rätt att finna vad som helst oattraktivt. Vad som får det att rycka i bagutten hos dig är fullkomligt ointressant – om det inte vore för att vad du, som man, finner attraktivt, i sig är en del av en social standard vars normativa makt redan från början placerar dig ett par pinnhål högre än din kvinnliga motsvarighet. Genuskontrakt, Giertz. Hört talas om dem? Om inte så rekommenderar jag Yvonne Hirdmans ”Genus : om det stabilas föränderliga former” (ISBN: 9789147072941, Liber förlag, 2003).
Det här är en jämställd postning. Jag har inte nämnt din ålder en enda gång, utan behandlar dig som en like.
Mitt idoga försök – se nedan – att erbjuda mina tjänster för presumtiva arbetsgivare föll platt till marken därför att jag visserligen är 41 år gammal men ändå inte ännu äger en webkamera eller jobbar på McDonalds.
Dessutom är jag inte, anser jag själv, gammal, utan fortfarande ungdom. Mtp att Centern är liberalt numer – iaf om man ska tro deras politiska budskap, som involverar mer individer än boskap – så borde faktiskt även jag, fyrtioett år gammal, kunna anses som ung. Tro mig, jag tar ett fucking jobb vilken dag som helst, oavsett om det är på ett facking fackförbund eller fucking C:s partiexpedition.
JAg kan t om rövknulla centerpartister på besök, Freddan, Maudan – sak samma. Jag är inte knusslig, jag är queer. Detta utan att ens stämpla ut först. Bara jag får para. Aj jävlar, nu avslöjade jag mig som folkpartist.
Iaf, Ställer någon centerpartist i valet 2010′s namn upp på ett rövknull mot betalning (Ni betalar mig alltså, pris överenskommes vid tjänsteutnyttjande, jag är entrepenör, typ, oh icke fackansluten, men först måste ni garantera att ni är medlemmar i ett fackförbund, annars kan jag inte fucka facket 4 ever)? Eller måste jag vänta på att Folkpartiet får igenom statliga bordeller?
Problemet med CUF är, som alltid när det gäller ”ungdomsförbund” (där medelåldern för den övre intelligentian (?) ligger på 25 – 35) är snarare att jag får känslan av ett gäng halvfulla CUF:are i undre tonåren som just upptäckt att en grön näsa och roligheten i att svära kommer att ge dem kuk … fitta … whatever. Centern är ju iaf ett queer-parti.
Den här kuken – och rösten! – lär ni få vänta på. Fuckers.
CUF framstår i nuläget som en organisation baserad på en patetisk fördom om ”ungdomar”, vilka på ett på ett ”politiskt föredrag” vill sitta och fnissa. Orsaken, tror jag, är att hela idén kom från en CUF:are, som förmodligen helst vill sitta och fnissa framför datorn åt desperata människor i yngre ålder, gärna tjajer i Haesselby waiting for U. Istället för att göra något som är tråkigt, som politik. De har sneglat på hur mycket piratpartister får knulla och har blivit avundsjuka (man knullar bäst fritt, inte övervakat. Hur gärna fucking CUF vill vara piratpartister så måste de ändå hantera att Centern, deras fucking mama, gick med på att FRA, deras fucking storebror, ska få titta på när islamister/piratpartister knullar. Fuck yeah att jag hårddrar, det gör ju fucking CUF med. Fucking motherfuckers som älskar att ha fucking grön näsa och fucka fucking bitches som är med i fucking facket 4 ever. Fuck, jag låter som fucking Montana, eller t om fucking Swearengen.)
Vem i helvete kunde tro att det var så jävla kul att säga fuck, som en före detta centerpartist? Jo, jag är en av orsakerna till att CUF nu är i frustrerat kåtslag över att de inte kommer att ha något segerknull på gång i september.
Cirkusen gör dock skäl för sitt namn. Det är en magnifik cirkus, alldeles fråntagen all verklighetuppfattning. Jag ser att nästa steg för CUF är att låta (NSFW-länk, INTE SÄKER FÖR ARBETET, DET HÄR LÄNKAR TILL PORR!) BangBros överraska (den här länken är SFW) Milfen Maud?
Så här presenterade jag mig i min iver att få inte stämpla ut men arbeta utan lön på McDonalds, trots att jag sen länge passerat bäst före-datum re ”ungdom” eller icke heller äger en webcam (iaf inte en jag bevärdigar CUF med):
”Fuck facket 4 ever. As a matter of fact fuck y’all forever. Fuck YOU who believes a joke on the behalf of unemployed is the equivalent of a fucking fucksite. Fuck CUF. Fuck it. That’s what the message is, aight? IF you’re not an employer, you, my friend, is FUCKED.
By the fucking CUF.
Public Enemy revamped. Don’t believe the hype.”
Idag, btw, är jag revolutionär sosse.
Imorgon är jag något annat. Centerpartist, kanske. Jag, som många andra väljare – för vad ska vi egentligen tro på när alla låter likadant?
Men, det här är ett ärligt erbjudande:
Det parti som vill ha min röst kan få köpa den. Jag är ingen billig hora, bara så ni vet. Om ni vill så lägger jag upp min röst på Tradera.
Are U game, motherfuckers?
Eller snackar CUF och ni andra bara vanligt valårsskit?
För ett tag sen dissade jag Dick Erixon. Så eftersom jag redan har slagit in på banan blogg diss tänkte jag fortsätta med det. Inte särskilt klokt om man vill få läsare, jag vet, men …
Tänk på mig som den där lilla rösten som ropar ”varför då?” när alla andra ropar ”HÄNG DOM HÖGT!!!”. Den där lilla rösten, som när den känns igen förmodligen kommer att dingla bredvid vem som nu lynchades. En rättshaverist, alltså. Det är ju vad de som inte alltid håller med ofta kallas. Ja, en del kallas piratpartister också förstås men vaffan.
Jag är, kort sagt, en elak jävel. En som simmar åt andra hållet, inte därför att han kan, utan för att han måste. En motvall, en obstinat idiot, en antisocial anarkist (som iofs är extremt liberal men med en del obehagliga socialistiska tankar och t om är kommunist, varannan onsdag ojämn vecka jämnt år). Eventuella arbetsgivare som läser de här bör bortse från ordet ”anarkist”. Jag kan uppföra mig, lovar. Bombis.
Det här är dock riktat till en socialdemokrat. Håll nu i minnet att jag faktiskt övervägt att rösta på Mona, men se så det kan gå, Mona … Bo Widegren vill smocka till mig. Det är vad jag ”känner” efter att ha gått igenom en del av hans blogg. Den magkänsla jag får av att läsa hans S-info blogg är nämligen just den. En smocka, eller i alla fall den höjda knytnäven och det outtalade hotet om att om jag inte jävlar i mig håller med kommer jag att få stryk. Revolutionärens glöd. Jag ser en arg man som sett hans egen ideologi falla och förändras och det enda som återstår för att behålla det gamla är hotet om våld – dock i bloggform och med kommunpolitikerns mediaträning insvept i en enorm svada av absolut tomma ord. Ungefär som den där andre folkhemsdemokraten, ni vet.
Jag vet inte om Bo Widegren är feminist, men han använder sig av feministisk terminologi (kanske lärde han sig det av någon på Bommersvik). Jag vet inte ens om han är sosse, för i alla sina texter framstår han som något som vaknat upp ur den sibiriska vinterkylan och rusat åstad med sabeln i högsta hugg på jakt efter dissidenter. Röd från topp till tå, som han beskriver sig själv. Numer är väl sossar mer rosa?
Det hjälper inte att du är bög, Bosse. Jag tänkte faktiskt rösta på sossarna i år, men … nu fan vet jag inte. Du skriver om dig själv att ”Mina vision [sic!] är naturligtvis att partiet – med min ringa medverkan – skall kunna skapa ett samhälle med mindre orättvisa och mindre fördomar.”
Säg mig, Bo, hur du hjälper till med din hatblogg i att skapa mindre fördomar? Hur motverkar ditt närmast oresonliga hat mot en annan bög, Fredrick Federley, fördomar om bögar – och bögar som också är politiker? Hur motverkar du xenofobi och rasism genom ditt oförblommerade försvar av pseudo-antisemiten Ilmar Reepalu? Hur motverkar du väl ingrodda fördomar om sossar, genom att i allt framstå som en betonghäck av värsta slag?
Vill du att jag röstar på ditt parti därför att jag håller med om en del av vad ni säger, eller för att jag inte ska våga röst på något annat? Hänger smockan i luften eller kan vi vara ense om att vara oense?
Jag ser knytnäven där i bakgrunden – och det är fan i mig inte en feministisk näve.
Du, Bo Widegren, är just den sorts sosse så många av oss tänker sig sossar. Oresonlig i ett utåtagerande hat mot ”borgarsamhället” och fullständigt döv för kritik eller andra ideologiska influenser. Är det en bild jag vill ha av någon som vill kämpa för minskade fördomar och orättvisor – en apa med händerna för öronen? En … patriark?
Jag går igenom din blogg och märker hur det för varje ny post i din back log jag läser börjar krypa i mig. En viss motvilja börjar blomma, som växer till en sorts rädsla och blommar ut i en slags skräck att du, med din juridiska bakgrund i b la Högsta Domstolen, kommer att ringa ett par samtal. Alla fördomar jag någonsin haft om politiker dyker upp i mitt liberalfeministiska HBT-sinne och trots oron för att jag snart måste ringa till en advokat kan jag inte släppa den där känslan av att vad jag egentligen står framför är en höjd sabel.
Kanske tillhör du en ”gammal stam”, en där klasshat var viktigare än information, men jag kan inte komma undan den där obehagliga känslan av att du, just du, kräver att jag röstar på dig och ditt parti ANNARS JÄVLAR.
Ibland blir associationerna en får när man snabbt scrollar igenom t ex Aftonbladet lite lätt besynnerliga.
Den första rubriken härrör från en artikelsvit om en mördare … mörderska … mordåtalad. Den andra handlar om en genusintresserad PR-konsult (som möjligen inte vill att hens verksamhet blandas ihop med mordåtalade).
Den i dumpen ovan halvt avklippte mannen är för övrigt Aftonbladets könsrollskonservativa glamourfeministbilaga Wendelas manliga motsvarighet till den klassiska (i betydelsen fördomsfullt uppfattade) blondinen Daniel Pernikliski. Vad gäller Aftonbladets intentioner med Wendela, som feministisk kanal, förklaras det bäst med deras egen tag-line:
Statsvetaren Bo Rothstein* målar i en debattartikel hos Expressen upp ett katastrofscenario av wagnerska proportioner. Det rör sig om utbidning, om hur unga kvinnor börja bli mer studiebenägna och högpresterande än unga män, och vad detta kan komma leda till. Rothstein ser framför sig en framtid som inte är särskilt ljus för andra än ”extremistgrupper”.
Bo Rothstein är noga med att inte föreslå några lösningar. Men vad vill karln, egentligen? Till och med utan genusglasögon träder en sorts konservatism fram, som i brist på andra förklaringar bara kan tolkas som värdebevarande.
Om jag, som en medlem av bloggträsket och därtill en (ung) man utan utbildning, tillåts tolka Rothsteins visdom så är lösningen denna:
Kvinnor måste bli sämre än unga outbildade män. Annars får vi snart ett samhälle där extremistgrupperna växer sig starka och allt går åt helvete. För om män inte hittar någon att knulla med – förlåt, bilda familj med – så blir de nynazister. Eller generiska extremister.
Nu är jag förstås inte kvalificerad att utläsa en statsvetares djupa insikter. Jag står i relation till Rothstein på samma nivå som en ung outbildad man i förhållande till den akademiskt skolade drömkvinnan (som, f övr, just nu sitter på sin kammare vägg i vägg med min kammare och fördjupar sig i speldynamik och spelmekanik, inte sällan med ett feministiskt anslag). Dessutom är jag en av bloggosfären – och den tillför ingenting. Snarare tvärtom.
I alla fall enligt Rothstein.
Men trots min sorgfälliga brist på utbildning (som i det akadem-meritokratiska samhällssystemet också innebär brist på bildning) får jag uppfattningen att Bo Rothstein mycket försiktigt trampar in på den värdkonservativa arenan och sniffar i luften. Vad annat betyder hans avslutande ord på artikeln?
”Många ser i dag kvinnornas starka frammarsch inom utbildningssystemet som ett sätt att åtgärda en historisk orättvisa där kvinnor varit underordnade och män varit överordnade. Men man glömmer då bort vad mäns och kvinnors olika partnerselektion innebär för de utsorterade unga männens framtida livssituation. Dagens generation skolpojkar bär ju rimligen inget ansvar för den brist på jämställdhet som råder, men såsom skolan fungerar i dag kommer en stor grupp av dem att få leva sitt liv som tillhörande gruppen ”de dubbelt ratade”.
(källa: Expressen, 20100404, länk i början av denna post)
Jag har fortfarande förra veckans snackis i bakhuvudet. Språkvetaren och familjeexperten Eva Sternbergs** brasklapp om män, också i Expressen (20100325). Att jag också nyligen än en gång plöjt igenom Susan Faludi färgar kanske också min tolkning. Jag är ju trots allt utan utbildning så antagligen har jag fått allt om bakfoten. Jag borde hålla mig Let’s Dance istället.
Både Rothstein och Sternberg är ju feminister. Of sorts. Att den senare påminner om essentialisten Ellen Key (som med kraft försvarade de småborgerliga idealen och sjöng hemmafrun lov och därmed gick på tvärs mot, t ex, Elin Wägner) är förstås oviktigt. Antar jag, så där som jag ligger här i den outbildade rännstenen. Eva Sternberg är ju också sjuttio år, en merit hon ofta framhåller. Jag är ju bara 41.
Ändå infinner sig den fadda smaken av reaktionär konservatism i sinnet vid Bo Rothsteins varning till denna vår tids samhällsbyggare (vilka f övr hemfallit åt feodaltidens justis). Tag er i akt!
Om inte den grasserande utbildningstrenden bland unga kvinnor hejdas får vi ett samhälle med grov kriminalitet i organiserad form och välbeväpnade terrororganisationer med platsannons hos Arbetsförmedlingen. Den framtida generationens naturligt skapade barn kommer alla att dö efter olyckor i hemmiljön och endast de välutbildade (lesbiska?) kvinnorna skaffar barn.
Kan det bli mer misstänkliggörande än så?
- – - – - Fotnötter – - – - - *B la känd för att 2008 ha slagit fast att bloggosfären var ett träsk av extremism och på tok för smusigt för Rothstein. Det är därför han inte har en blogg, utan en hemsida.
**: b la känd för att vara en pigg sjuttioåring i förkläde och en gång startat Kvinnor Kan.
Och så här sade Dataspelsbranschens främste företrädare, Per Strömbäck, appropå en debatt om jämställdhet, objektifiering och sexism i datorspel och datorspelsbranschen:
”Åsa Roos kritiserar (Second Opinion 26 augusti) Dataspelsbranschen för att ge en stereotyp bild av kvinnors dataspelande. Den kritiken är både förvånande och obefogad.”
I sitt svar, som finns publicerat på intresseorganisationens hemsida, pekar också Per Strömbäck på, citat:
”Dataspelsbranschen har ingen ambition att klämma in kvinnliga spelare i någon mall.”
och:
”Det som hänt sedan dess är att branschen genomfört exakt det som Roos själv förespråkar: genom att producera bra spel utan tydlig könsstämpel kan man attrahera både kvinnor och män.”
Nähä!?
För att hamna rätt i debatten redan från början vill jag klargöra följande:
* Sexighet i kombination med kvinnor och offentliga tillställningar á la galor är implicit inte ett problem. M ao förespråkar varken jag eller någon annan att vi istället för blondiner i latex-tights ska få oss en recitation av Valerie Solanas via Gudrun Schyman.
* ”Show” betyder något utöver det vanliga, t ex glitter och glamour. I rättvisans namn ska också heterosexuella få trakteras med ovanstående och inte bara Pride-besökare, en gång om året.
* Jag hatar inte sexiga kvinnor, tvärtom. Jag är näst intill gift med en, så – där. Okej då, det är inget argument … men nu har jag faktiskt lyckats vara saklig i fler än femton meningar. Kom ihåg att jag är demagog! (Det rimmar, f övr).
Så. Nu slipper ni hänga upp er på det.
Det ska också sägas att jag på Datapelsbranschens egen sida har försökt finna något om deras jämställdhetsarbete. En pamflett, ett pressmeddelande – något. Vilken förening som helst har ju numer information om sitt ”jämställdhetsarbete”.
Men inget … vilket i sig inte betyder att det är en bunt slapptaskar med PS3-tumme som sitter där på kontoret. Kanske vet jag helt enkelt för lite om deras design-vision bakom deras site?Men en tydligt placerad ”sökfunktion” hade varit ganska användarvänligt … för tänk om Nyamko Sabuni hade önskat veta lite utan att behöva ringa er?
Däremot vet jag att Dataspelsbranschen (och Nyamko, annars skulle hon väl inte dykt upp?) arbetar aktivt för jämställdhet. För det säger dom. Och jag måste väl tro på dem, de är ju i alla fall en myndigh… en intresseorganisation.
Så … Var fan kom alla boot babes från?
”Dataspelsbranschen har ingen ambition att klämma in kvinnliga spelare i någon mall”, säger Per Strömbäck i sitt svar på speldesignern Åsa Roos kritik, förra året. Och den ambitionen är således att använda sig av en dansuppvisning av kvinnor för en i huvudsak manlig publik? Utan något konceptuellt tänk bakom, t ex visualisering av klassiska datorspel?
(Kanske är svensk spelbransch – FPS ftw! fookin nooob Sims Kasual!! – helt enkelt för korkad för att förstå sig på en balett baserad på Pacman eller Pong, vad vet jag … )
Fast egentligen ger jag blanka fan i både boot babsen och Dice. De förra var nästan intressanta (och jag HAR faktiskt en hemlig latex- och strassfetisch!), de senare gör för mig jättetråkiga produkter. De, boot babeson stage alltså, är, s as, icing on the cake. Och kakan – the Cake – är den genomgående objektifieringsstruktur som hur än Dataspelsbranschen vrider och vänder på sina pressmeddelanden finns inom det media Dataspelsbranschen lobbar – intresserar – er för.
Eller, som Dataspelsbranschen via Per Strömbäck uttrycker det i en kommentar på Åsa Roos Second Opinion-artikel:
”Diskussionen har dock ytterligare aktualiserat jämställdhetsfrågan och även om det hittills saknats konstruktiva förslag så kommer jag att ta fram förslag på en strukturerad process för utvecklat jämställdhetsarbete. Återkommer om det i annat forum.”
Nähä?
Vilket forum? OM det vore en VIKTIG fråga – varför i helvetes jävlar inte vara TRANSPARENT med den!!? Vadå fucking ”annat forum”!? Är det industrihemligheter, den här tanken att gamers vill bli betraktade som gamers och inte ”gamers” eller ”kvinnliga gamers” (märk prefixet)?
Jämställdhet är inte något för ”ett annat forum”. Jämställdhet är något För Oss Konsumenter. Och det är i slutänden vi som betalar er lön, så RTFM, noob.
Misstänkliggörande nu: Är ni rädda för att grabbarna på Dice ska tycka att ni har dekat ner er i feminism, Pelle-mannen? För ”feminism” har ju numer blivit ett Hot-ord, något organisationer fasar för … till skillnad från ”jämställdhet” (som egentligen betyder ”lika villkor på mäns villkor”).
(Kom ihåg att jag är demagog!)
Jag försöker verkligen undvika misskreditering och misstänkliggörande, eftersom härskartekniker fungerar åt bägge håll. Jag försöker. På samma sätt som Dataspelsbranschen arbetar för jämställdhetsfrågor genom att visa upp objektet kvinna i Förförisk Dans.
Det var faen i mig MILF-varning på det.
Med tanke på hur svårt det är, för en lekman och en som inte är en ”i branschen”, att hitta information om vilket seriöst arbete Dataspelsbranschen ägnar åt jämställdhet och nedmonteringen av unken sexism, undrar jag … stilla, så där grekiskt filosofiskt … om ni gör något? Mer än att ta det i ett ”annat forum”? Isf – är också jag välkommen till det forumet, eller är det mer en ”grabbarna Grus”-tillställning i bastun med le Corvousier och yoghurt?
Var är verkstaden, Dataspelbranschen? Det var mycket snack förra året – så var är hammaren? Och städet? Och var är er jämställdhetens BFG? Har ni några cohones?
Har ni ens levlat upp än?
Medan resten av samhället gör sitt bästa för att hitta rätt gear för ICC 25 hard mode, står ni fortfarande och stampar på den röda jorden i the Den, eller möjligen gömmer er för Azuremysts muterade harar.
”Kvinnosynen är också minst lika gammal som mytologin spelet bygger på. Det naturliga tillståndet är en manlig dominans och frånvaro av kvinnor. Kvinnorna, när de väl dyker upp, är passiva, förföriska och klena. Männen å sin sida glorifieras som de modiga, starka och mäktiga. Medan mannen har politisk kontroll är kvinnan hjälplös och sexualiserad. Som bäst används hon som ett objektifierat verktyg – som att Kratos använder den döda Hera för att lägga pussel. Det är en unken och pinsam struktur vars lågvattenmärke är spelarens möjlighet att styra en sexscen med Afrodite. Spelets utformning förminskar kvinnornas betydelse i den grekiska mytologin och står för en inskränkt syn på manligt och kvinnligt.”
Writing is a lonely job. Having someone who believes in you makes a lot of difference. They don't have to make speeches. Just believing is usually enough.
RT @wwwtxt: I describe myself as virtual memory. I don't actually know everything, but I know how to get to it. ☯88JUL 1 day ago
RT @SamSykesSwears: I hear people saying self-publishing is the future of books. Then I read self-published books and hope freelance editin… 4 days ago
