(Hej, det här är farfarsfars yngste släkting. Jag vill be om ursäkt för min ”foffas” uppförande. Oss emellan är Foffa en säkerhetsrisk för både vårdhem och vår familj. Men vi älskar honom ändå; det går inte att inte älska någon som inte har koll på sitt checkhäfte. Iaf, ok: Foffa tänkte prata om SvD, Galago, Svenskt Näringsliv och sånt där.
Det kommer han inte att göra. Om ni inte vill slänga bort tio minuter av ert liv och upptäcka att en tunn rännil letar sig ut via er ena mungipa oh ni inte riktigt längre kommer ihåg om ni är en pippi eller en samhällsintresserad Person av Viss Vikt: Läs inte det här.
Foffa har redan skickat min bror Frette till dårkistan. Han vill inte ha sällskap; hans rede är tillräckligt stort endast för honom och en iPad.
Mvh:
Karoline-Krystalle ”Krysta” af Bromsklouss, 2:a året estet, Friskolan Tärande Filosofer, AB.)
Överstelöjtnant (pens.) Gustaf von Bromsklouss har ordet:
Kära vänner! Det var ett bra tag sen vi sist sågs, inte sant? Det påminner mig om antalet besök mina barnbarnsbarn – kan vara ett led till, vet inte så noga, många barn blir det för en gammal häradsbetäckare som jag … som mina släktingar gjort mig på ”Hemmet”. Jag klandrar dem inte. Det kan inte vara lätt för dem, ärorik gammal adel som vi är, att så här i moderna tider behöva besöka områden de knappt hört talas om.
Jag fick sparken från Öv.löjt.innan, konsulinnan et baronessan von Hedenhjältes Medlidande Hem för Adel och annan Ädel Börd utan Egna Medel. Det gamla stola palatset på Östermalm köptes upp av en homosexuell greve och bytte namn till nåt amerikanskt. Starbucks, tror jag. I alla fall var kaffet gott, men vi gamla gubbar och tanter störde tydligen.
Ha! Störande av allmän ordning, så blev det! Det var jag, Frippen och Gamle Bodde och så var det Julkan och Kimsan och Kissie … nä änta, hon var inte där, hon låg på sjukhus då. I alla fall så ville vi gamla stötar visa att vi minsann kunde partaja som våra släktingar. Så några hundra helrör senare gick vi på fotboll.
Sen så blev gamle Hemsk lite väl i gasen ni vet. Började komma ihåg sin ungdom. Började ropa hejaramsor till han den där korpralen, han som såg ut Chaplin. Har aldrig kunnat med såna där. Antingen har man mustasch eller så rakar man av den. De är min uppfattning. Juholt försöker men grabbhalvan kan inte få till det. Knävelborrar kräver sin man! Stalin, han hade en rejäl rabatt han. I alla fall så blev vi lite echaufferade, gamle Hemsk och jag. Det var ungefär samtidigt som några dussin unga män i svart och gult bad oss att ”lugna oss med den där nazismen”.
”Min unge man!” Sa jag då. Och medan den på huvudet välrakade och kraftigt muskulösa småbarnspappan sa ”Ja, vad vill du, gamle man?” – så sopade jag till honom. Än finns det nyp i nyporna vet ni, men jag vet rakt då int varför alla andra på läkaren började ropa på polisen. Dessutom sa någon att vi kanske var ”casuals”, vilket en snäll konstapel med hästans senare förklarade betydde ”välklädd flåbuse” – så ja, det stämde ju åtminstone in på Osten, han heter Oskar egentligen, Nifelhjelm, knapadel, far hans var bra på jute och renoverade Riddarhusets tak en gång så som tack för hjälpen blev de baroner … men i alla fall! Osten!Han ÄR en flåbuse – och välklädd.
Vi andra hade glömt klä på oss, så vi gick omkring i de där blommiga klänningarna man får på såna där ställen de gömmer oss gamla. Långvård, fast jag undrar om vården behöver ta så lång tid. Ja, de gör rakt inte mer än att ge oss piller. Glada piller. Fina färger ser jag av dem, särskilt med en konjak eller två.
När vi släpptes ut igen hade gamla Gnaget fått stryk. Det var något med ”störande huliganer på läktarna”. Osten, jag och gamle Hemske, Frippen, Gamle Bodde och så var det Julkan och Kimsan också. Fast den senare har lyft sig, så hon gick hem med en kraftigt byggd man med välrakat huvud alltmedan de diskuterade om föräldraförsäkringar.
Ack j … Jag förstår mig inte på den nya tiden. Förr i tiden var det inte alls så mycket bråk om fotboll och delad vårdnad. Det är som om världen liksom sprungit ifrån mig.
Men ändå: En av mina släktingar ordnade vad det heter ”skyddat boende” åt mig. Det var efter att jag … få se, det här är komplicerat, ah: Min sonson eller möjligen sonsons son Frette (kallas han, egentligen heter han Peter), lärde mig strax innan han blev intagen på grund av nervkollaps allt om det här ”internet”. Jag minns särskilt hur jag fick honom att fradga när jag skapade mitt första Twitterkonto. Någonstans mellan där och min första ”twitt” heter det tror jag, råkade stackars Frette ut för vad min salig morfar kallar ”dårpippi”. Det var högst intressant att se min Frette bygga sig ett rede av nätverkskablar och sen upprepa nåt som lät precis så här:
Nu bor jag hos gamle Hemskes dotterdotter. Det är ett utmärkt hushåll. Grannen är tydligen en svart en, men vi brukar diskutera Aristoteles över tvätten i tvättstugan och frun hans är riktigt trevlig, trots att hon är muslim.
Vad som hände med det jag skulle prata om? Hörrnu gosse lilla: Det här är internet.
Oj titta här! Någon som heter Lulsec vill ha mitt kreditkortsnummer. Få se – 13 09 271 …
Mörk lokal. Gultrött skymningsljus genom enstaka glipor i väggar och tak. Ett lätt damm i luften; glittrande dammspiraler. En större folkmassa väntar framför ett primitivt podium, grova plankor på gamla oljefat, allt uppbyggt i hast. En enda lampa hänger över podiet, belamrat med en grov talarstol, några stolar, ett enkelt slitet campingbord. All annan belysning i lokalen kommer från publikens smartphones och bärbara datorer. Som blåvita glödande ögon i dunklet. Inga ansikten kan urskiljas, inte ens av dem på podiet.
REDAKTÖREN kliver upp på podiet, noga med att hålla sig alldeles utanför cirkeln av ljus den enda lampan sprider. Vi kan nästan se honom, men ändå inte.
I bakgrunden skymtar dock tydligt en rad tomma hängsnaror, hängande från en bjälke i taket.
Det är mycket tyst, förutom ett vagt ”blippande” från iPad-tangentbord, telefoner, eller det viskande knastret av ljuddämpade bärbara datorers tangentbord. Trots att publiken mer eller mindre står i konstant dunkel, anar vi från dess siluetter att här är, mest, män. En hel del av dem verka dessutom ha fastnat, som marionetter, i nätverkskablar. Gång efter annan sprattlar de energiskt twittrande när REDAKTÖREN rycker i ett knippe trådar.
Det sorlas, viskas, mumlas. Utbyts Information. Men - allt tystnar när REDAKTÖREN harklar sig.
REDAKTÖREN
Hoppa?
Publiken hoppar.
REDAKTÖREN (leende)
Först och främst vill jag önska alla välkomna. Det finns förfriskningar,
En spotlight tänds. En mycket sexig och mycket ung (men laglig) kvinna rör sig genom publikhavet. Hon bär på ett litet bord i läderrem kring sin hals. Hon ler, rör sig vigt och ”sexigt”. Hon står till förfogande. För förfriskningar, alltså. Blott hon är upplyst av ljus, alla andra står i dunkel. Anade, aldrig fullt sedda. Händer sträcks ut efter glas och koppar och små påsar med chips och annat gottigott. En och annan hand lyckas till och med få klämma lite på hennes bröst och stjärt. Hon ler. Sneglar mot löpsnarorna i bakgrunden, ler extra mycket. EN RÖST i puliken mumlar:
EN RÖST
Ärru kåt? Du kan få se min kuk, he he …
REDAKTÖREN står på nytt i fokus. REDAKTÖREN harklar sig. Alla hoppar.
REDAKTÖREN
Kaffe och te, mineralvatten … det finns visst lite öl också. Jag garanterar att inget kokain har tillsatts!
PUBLIKEN skrattar, allt från grova gapskratt till mer artiga fniss. KVNNAN ler ännu bredare. Faktum är att hon börjar se lite galen ut.
REDAKTÖREN
Nu när en vinters osämja har förbytts till blodig vår vill jag därför börja. Var inte oroliga. Var inte rädda. Ni kan dricka under tiden.
REDAKTÖREN börjar gå fram och tillbaka på podiet, som en predikant.
REDAKTÖREN
Som vi alla vet, vet vi alla vad som Egentligen Hände! Som vi alla vet, vet vi att vi inte kan veta om De Som Borde veta, vet vad vi vet. Vi vet också att den som borde veta alldeles säkert ljuger. Ni minns väl förra året, goa vänner? Nå, i år är i år. I år är vi ännu mer medvetna om vad vi egentligen vet. Ni och jag drar inte alltid jämnt. Faktiskt sägs det att vissa av er skulle vilja se mig på den där stolen! Somliga lär ha sagt …
REDAKTÖREN skrattar.
REDAKTÖREN (forts)
… att om jag säge ”hoppa”!
Publiken hoppar utan att REDAKTÖREN ens behöver röra vid klustret av nätverkskablar.
REDAKTÖREN (forts)
… så hoppar ni … *REDAKTÖREN ler vänligt* Men så är det förstås inte, mmm? Alltså, till dagordningen! Vi är i alla fall rätvisa, demokrater! Vi Följer Det Sunda Förnuftet! Allmänhetens Intresse! Och Allmänheten – det är ni!
REDAKTÖREN pekar mot en tung träkonstruktion, som vagt påminner om en vanlig köksstol, om det inte vore för alla läderremmar. Var och en av läderremmarna bär ett namn – ‘media’, ‘PR’, ‘rykte’, ‘sanning’, ‘ställning’, ‘experter’, ‘statistik’, ‘Twitter’ osv.
Publiken jublar. NÅGON jublar nervöst, lite tystare, men högre efter en blick omkring sig.
REDAKTÖREN
Titta här!
En spotlight tänds. Kraftigt vitt ljus i snäv cirkel kring DEN ANKLAGADE, som förs upp på podiet av anonyma vakter och spänns fast i stolen. Sist sätts en röd gagball med texten ‘Veritas’ i DEN ANKLAGADES mun.
REDAKTÖREN tar till orda, igen – ivrig nu, energisk:
REDAKTÖREN
Vi känner alla den här människan! Fram tills inte allt för länge sedan såg vi detta … kräk, som en förebild. En rättskaffens en! Stark hjälte, föregångare, moraliskt oklanderlig, en kämpande kraft i en värld som faktiskt är djupt orättvis. Här utanför vår trygga lilla värld händer hela tiden saker. Det vet ni. Om det inte vore för mig skulle ni inte veta hälften så mycket som ni vet. Jag vågar till och med påstå att utan mig skulle ni inte veta vad ni vill att andra vet om vad andra ska tycka. Ni skulle få tycka i ensamhet! Ensamhet är ett hot mot demokratin! Så kan vi väl inte ha det? Vi är ju alla demokrater!
Instämmande mummel från publiken. NÅGON skuvar lite ängsligt på sig, men vill inte riktigt våga. Vad ska de andra säga? NÅGON sneglar först på den plastiskt leende KVINNAN, sen på löpsnarorna. Knattret från NÅGONS tangentbord ökar med ens i omfattning.
REDAKTÖREN tar till orda:
REDAKTÖREN
Den här … varelsen *REDAKTÖREN pekar på DEN ANKLAGADE* har trampat snett.
EN RÖST i publiken vrålar:
EN RÖST
Häng honom!
Fler röster instämmer. EN ANNAN RÖST ropar:
EN ANNAN RÖST:
Vi VET vad du har gjort! Vi VET!!!
DEN ANKLAGADE försöker fråga ”vad har jag gjort!?”, men allts som hörs rä ett gagball-mummel. DEN ANKLAGADE börjar dregla. Det ser ganska äckligt ut. Rentav Icke Trovärdigt.
NÅGON säger, ganska tyst:
NÅGON
Fast egentligen vet vi ju inte utan spekulerar bara …
EN RÖST vrålar:
EN RÖST
TYST!!! Häng den där med!
EN ANNAN RÖST ropar:
EN ANNAN RÖST
Vi ska KROSSA dig! Du ska inte få en enda läsare! Nästa vecka sitter DU där i stolen!
Nu utbryter en mindre kalabalik. Publiken stormar podiet och lösgör DEN ANKLAGADE. Andra i publiken griper NÅGON medan röster hörs ropa om ”medborgargripande!”. Kaoset blir alltmer brutalt. I stöket struntar de flesta i att KVINNAN också blir överfallen. EN RÖST ropar:
EN RÖST
Hon är feminist!
REDAKTÖREN tar några steg åt sidan. REDAKTÖREN ler. Alldeles som DEN ANKLAGADE, NÅGON och KVINNAN tvingas in i rännsnaror, säger REDAKTÖREN:
REDAKTÖREN
Hoppa.
Publiken hoppar. EN RÖST ropar, på gränsen till sanningsfärdig hysteri:
EN RÖST
RÄTTVISA!!!
Några raska rådiga ur publiken sparkar undan stöttorna under offrens fötter. En god stund står alla och betraktar de hängande, sprattlande kropparna. Så säger EN RÖST:
EN RÖST
Är inte det där Julian?
EN ANNAN RÖST säger, med en fnysning:
EN ANNAN RÖST
Nope. Det är Ola.
Publiken lämnar lokalen, ivrigt knapprande på sina tekniska hjälpmedel. Sist av alla ut ur det dunkla ljuset är NÅGON, som vänder sig om mot de hängande kropparna.
NÅGON
Jag vet inte, men … Vad hade hon egentligen gjort för ont?
REDAKTÖREN smyger upp bakom NÅGON, och viskar:
REDAKTÖREN
Vi kan nog gräva upp nåt skit om dig också till nästa vecka …
Jag läste en artikel i Aftonbladet om det stundande partiledarvalet för Socialdemokraterna från början till slut, eftersom det ändå på nåt sätt är intressant hur sossarna låtsas vara demokrater mtp hur hemligt allt är kring vem som blir vår nye landsfader.
Iaf så bestämde sig min hjärna för att DET HÄR var roligt. När jag nådde slutet av artikeln och det fanns en automatiserad Google-annons där.
Nu när det enligt DN fastlås av Henrietta Huzell, som ändå är doktorand, hur det är vetenskapligt belagt att utseende och fräcshör … freshur … hur snygg man är just Då … att det är VIKTIGT för arbetsgivare! Nå, då vill jag självklart visa upp (mina bästa sidor) av mig för presumtiva arbetsgivare. För ni vet, det är så här:
Jag är för ful för att få ett jobb.
Eftersom det här är internet riskerar jag förstås att sluta på XHamster eller något sånt – FRA kanske – men risken för att bli igenkänd är mindre än att få ett jobb.
Så, here goes:
Så här ser jag, kronologiskt, ut. Vi börjar med … 1971:
Som ni lägger märke till är jag FANTASTISKT GLAD över att få ha en väst på mig. Det är helt sant – jag älskar västar. Och polotröjor.
Sen går vi raskt vidare till … början av 2000-talet:
(Nej, det var fel bild)
(Rätt bild)
Numer, år 2011, ser jag faktiskt ut på samma sätt som jag såg ut 2009, eller om det var 2010, dvs så här (för arbetsgivare vill jag här påminna om hur ENERGISK jag ser ut på bilden; att jag levlar WoW när den togs har inte med saken att göra; bilden togs av min sambo i samband med en bloggpost omWow … jag menar spelmissbr… jag menar Datorspel Är Det Största Hotet Mot Mänskligheten Men Ni Kan Bli Botade!):
Jag vill förstås hoppas att en bild av mig, som kvalster (eller möjligen Chtulhu), aldrig når de Stora Media.
Folk har ändå fått sparken för en bild av en keps.
Till att börja med vill jag uttrycka min glädje över att ni, liksom säkert många andra företag, äntligen anammat åsiktsregistrering. Det är, som ni vet, en etnisk svensk gammal vana hos inte minst Socialdemokratiska Arbetarepartiet, att noga kontrollera vad Folket anser, tycker, tänker och säger.
Numer finns inte så många kommunister. Nyliberaler, ja, men inte kommunister. Det är Ohly och … eh … Ohly.
I takt med att Informationsbyrån fann färre kommunister blev de, s as, otrendiga. Därför är det bra att ”marknaden” tar över där en fordom traditionellt socialistisk organisation breddat erfarenheten. FRA funkar ju inte riktigt om marknaden, för FRA registrerar trots allt alla – inte bara vissa.
Om ni läser den här bloggen, vilket ni kommer att göra eftersom jag länkar nästan direkt till er, vill jag att ni ska veta några enkla, basala fakta om mig. Det är så här:
Jag lyder alltid order – oavsett om det handlar om koltransporter via Polen eller Blankett 1A. Jag är driftig, hungrig, nyfiken och med en jävla massa go. Dessutom är jag en teamspelare, en ansvarsfull och prestigelös medarbetare kunnig inom en mängd områden.
Jag gillar när det svänger, blir peppad av motgång och kan ta kritik – även om den är konstruktiv. Faktum är att den senaste som kritiserade mig har ännu inte återfunnits. Så bra är jag.
Kvinnor är människor och säkert lika kunniga och bra som mig, särskilt om de har långt hår.
Jämlikhet är viktigt, jag är så jävla mycket feminist att jag inte ens svär öppet av rädsla för att Janne Josefsson eller någon annan Sån Där Jobbig Typ ska ringa min chef och fråga om arbetstider. Jag har inga problem med att börja klockan 06:00 och sluta 06:00. Till och med på samma dag.
Jag är helt enkelt den ni alltid drömt om. Inga barn, nästan aldrig sjuk, aldrig med en åsikt som går mot Er Uppdragsgivares. En drömarbetare. Chefsmaterial. Tro mig, jag tackar inte nej till 50 K i månaden. Ja kan t om nöja mig med 95. K.
Jag är dessutom extra duktig. För jag är desperat nog att t om helt säkert säga att ni aldrig hittar något komprometerande material om mig – även om ni googlar. Och om ni gör det så finns alltid Proffice.
ville först se en patriarkal konspiration i bildspelet hos SvD, apropå vilka kryp vi egentligen har boende hos oss, hemma. Ja menar nu varken katter eller arbetslösa sambos/äkta män alltså, utan mycket små kryp som amatörfotografen John Hallmén tagit och som nu slås upp på SvD – med rätta, f övr. Det är hög tid att folk får veta vad som krälar och kryper och kilar och pilar och slingrar och pillrar och äter död hud och strumpludd (det senare är favoritmaten för ett av våra odjur här hemma, en Zebra).
Men iaf!
JAG fick en närmast hysterisk lust att börja skälla om genus, men sen tyckte jag det var lite roligt. För i en artikel om skadedjur och insekter dyker först en Timmerman
upp, sen en
kvinna, sen en
Gaffelsvanslarv. Sen inser jag att jag säkert är fånig. Ett troll, rentav. För kvinnan på bilden har ju faktiskt en iPad i famnen. Enormt fantastiska bilder av smådjuren, förresten. Insekterna menar jag.
Jag har helt enkelt läst för många Aftonbladetrubriker. Och så har jag funderat för mycket på en (sannolikt) kommande blogpost om vad som skulle hända om media endast tog sina rubriker från vad som hänt på Twitter.
Det här inlägget är således inte på något sätt tänkt som en diskussionsgrund om genusaspekten av gammelmedias reklam-slots.
(Fast om ni nu vill snacka om det så gärna för mig.)
Eftersom internet aldrig glömmer ens oförätter upptäckte jag att Spotify fortfarande kom ihåg mig. I brist på gamecard till World of Warcraft, trots att the Shattering redan inträffat (och jag missade det p ga dålig ekonomi), ägnade jag sömnlösa timmar åt att försöka hitta på något. På internet.
Jag hittade inget. När jag läst Opassande backloggar och uppmaningar att på Twitter reta Snälla Farbröder Vars Frisyr Imiterar Fredrik Reinfeldt infann sig en … tom klump av ensamhet. Som om nätet bara kunde erbjuda antingen Xhamster.com eller ännu en artikel av Erik Laakso (de har inget som helst samband; faktum är att jag skulle bli högst förvånad om jag fann den ene hos den andre, och vice versa).
Så, av en ren slump, tänkte jag att ‘jag fick ju en invite för länge sen före nya datorn av sambon…’. Jag är iaf en nätnoob, så jag var ganska övertygad om att den inte fanns kvar. Sambon är kvar, trots att jag upptäckte att jag nyss inte bara hade en spökmus (ni vet, när muspekaren börjar röra sig av egen kraft … eller kattkraft … GÅ NER DÄRIFRÅN GRYNET!!!), så, eh … Ja!
Ja, att jag sjöng med i
högt. Två på natten. Med en trött sambo i andra rummet och en arg katt på golvet, som vill ha min stol. Katten alltså, inte golvet. Om det senare vore fallet skulle jag bli väldigt överraskad!
Inviten alltså. Datorn finns kvar … såvida jag inte hallucinerar fram den där svarta grejen framför mig. Katten är grå, datorn är svart. Måste vara datorn.
Inviten. Friskt vågat och allt det där. Rask till Google och knappra in ‘Spotify’ – och se på faen! Jag är tydligen så pass viktig för dem att de kommer ihåg mig, fortfarande. Inte nog med det: De kommer ihåg vad jag heter också, och vad jag ska säga i dörren för att den där virtuelle före detta Black Cobra-snubben numer laglig väktare efter sex dagars utbildning, typ, ska släppa in mig … alltså, han som ser ut som en liten ruta för ”password”. Tur att de där rutorna inte har en fjäderbatong. Kaptcha-fraser är väl något snarlikt, hålla buset ute. Typ.
Jooorå!
Har ni tänkt på hur hemliga vi är numer? Med alla våra lösenord. För att vara ett internet där all information ska vara fri är den faktiskt jävligt låst. Rutor hit oc Kaptchas dit. Länkar, modem, hubbar och sånt. Pvp och PsP och Dll och TCP/IP och PB och Spectrial. Mycke’ nu.
Men, Spotify, iaf. Den där jobbiga ”gratis”-versionen alltså. Välan installerad på datorn har jag nu ägnat tio minuter åt at klura ut hur radiofunktionen ska fungera, utan att lyckas. Det var som att släppas ner framför Arthas själv, vid level fem, och undra var en jäkla pally-bubbla var. (Det där var ‘intern WoW speek’, så jag förstår att ni inte förstår någonting. Noobs.)
Spellistor däremot var hur lätt som helst (som att samla åtta sjuka vargfällar vid Northshire Abbey … altså, jag menar – vad GÖR de med alla Scourge-infekterade vargfällar? Jag ser inga eldar, inga massgravar, inte ens en skåpbil från Smittskyddsinstitutet. Så vad gör de med dem? Barbaric Loin Cloths?).
I väntan på WoW njuter jag allså av mt återuppväckta Spotify. Ni kan sluta läsa nu om ni vill, men … längre ner nämner jag Eddie Meduza och Marcus Birro, som faktiskt har träffats. Jag har t om levande bildbevis på det.
Nu, med hjälp av Spotify, njuter jag av obskyra artister som Borghesia
och Current 93
(det lilla som fanns av de senare :/ ).
Jag är hoplöst efter, jag vet. Men någon måste gå efter dn första frontlinjen, vilket påminner mig om Frontline Assembly …
Problemet är nu att komma ihåg allt jag lyssnade på, på LP-tiden. Ni vet, 1989-1991? På den tiden då musik FAKTISKT var svår att komma över. Allså ni vet, till den tid Sverigedemokra… de som fortfarande sitter med Baud-modem vill att vi ska tillbaka till. Netopia, kallar de sig. Väl?
På MIN tid, då när jag var ung, var man tvungen att antingen lyssna på SR eller trava iväg till Pet Sounds för sin Mussolini Headkick och sin Laibach och sin Ebba Grön och sin limited edition pressing av en maxisingle av Depeche. Jävla ungdomar, ni har det så lätt numer. Hårdrockarna hade det minst lika jävligt. De fick gå till Megastore.
Nu? iTune Store eller vaffan det heter – och vips. Utan knaster. Eller att plötsligt upptäcka att skivspelaren börjat knasa så att det hörs ett högt ”rrrriiiitscch!” och sen är den där pressningen med ett äpple på av Beatles ganska knas. Det värsta som kan hända nu är att Jay får mörkare, och mörkare, och mörkare, och lägre … röst. Sen har TV4 kundtjänst massor av arga samtal från besvikna fjortisar och medelålders tantslem som sett fram mot en timmes orgasm med Idol soundtrack i öronen och apoteksdildon mellan benen. Inget fel på det, alltså. Medelålders tantslem alltså. De förra, ja vaffan. Peter Mangs hade fel target group.
(Sidonotering: Det har blivit långt mycket svårare för djävulsdyrkare att förleda ungdomen numer. Förr kunde man gömma ”kill yourself!” på en LP och sen med ryktesväg få folk att veta att de skulle snurra skivan _baklänges långsamt_ för att få höra Djävulen säga ”Jo, eh, alltså du det där med eh … du vet, analsex? Ha mer sånt? Mmm-kej?”. Numer behöver man en IT-examen för att få veta att Carola egentligen ropar efter kuk i Främling (spela den baklänges så hör ni det. Vid ett tillfälle låter det, ungefär, Mmmjaoouuu illl aaa uuuk!”. Konstigt nog ropar hon efter det på skånska. Hon pratar väl iaf rikssvenska?)
Det har varit länge sen jag … fan, nu blev jag förvirrad av en engelsman på Spotify som försöker uttala Halls Halstabletter … så, eh … hmmm. Han låter inte ens som Stephen Fry:
(Btw, han pratar om mig. Fast det vet han inte.)
Det är kanske problemet med den här nya tiden. Vi lyssnar inte längre på musik, utan snippets. För tjugo år sen var det _jobbigt_ att byta låt. Att snippa (jag hoppas ni använder det ordet!). Numer, numer är det som att hoppa från ett cumshot till ett annat. Ett klick – och nya influenser. Där de började med en slomo-scen av ett hångel slutar det med bukkake. Tacka fan för att folk knullar runt. Omoralen i samhället är Spotifys fel.
Så måste det vara. Det är vad som slår mig när jag hoppat från Nitzer Ebbs ultra-aerobictränande Let Your Body Learn
till, ojsan. Mer omoral:
Inte nog med omoral – det är en låt som får Per Ström att säkert kunna skriva en hel blogpost om hur orättvist livet är för en man med ingenjörsexamen men noll koll på genus. Lilly Allen säger det bättre i refrängen än vad jag någonsin kan säga det, men iaf: Lyssna på Lilly, Pelle. Jag sa ju att hon kan säga det bättre. Men för att glädja dig har jag faktiskt lite 2 Live Crew också:
Fast jag kanske är fel målgrupp.
Eftersom det här är internet och Per redan vet vad jag heter (han är ju iaf internätsintegritetexpert) så, eh … fan. Nu tappade jag bort mig. Därför funkar det utmärkt med en avledande manöver – Eddie Meduza vs Marcus Birro (age 25). Hur gammal Eddie är då vete katten, 80 förmodligen. Eller 19:
Marcus, mannen. Vaffan med frillan? (Kom ihåg, Marcus, att nätet glömmer aldrig … ‘Ägd’, faller mig in apropå klippet, he he. Men ärligt mannen – jag var minst lika narcissistisk när jag var tjufem, så.)
Nu är jag förstås alldeles medveten om att Marcus Birro kommer att tycka illa om mig. Ja, eftersom jag sa något negativt om honom. Å andra sidan är jag född i Norrköping – han är bara en inflyttad. Så, ja. Cred, mannen. Dagermanpris hjälper inte när det handlar om lokalpatriarkat. Och där klår jag dig med fler boklängder än du någonsin kan komma upp i, trots att du är mer pubbad än jag.
(Sidonotering: Jag upptäckte att jag lyssnade slut på 2 Live Crews ”Me so horny” och det följdes efter några enkla klick av Rihannas ”Breakin’ Dishes” … och plötsligt fick jag en sorts vibb av att bägge könen egentligen är lika jävligt sexuellt frustrerade. Jämlikhet – alla ska ha det lika jävligt.)
Men Marcus, jag högaktar din framgång, och faktum är att Joe Strummer på sätt och vis också formade mig. Jag grottade inte ner mig i nostalgi, för Kolingsborg är försvunnet från min horisont och ärligt talat vil jag aldrig tillbaka till den tiden. Men, iaf hade jag ett jävligt bra hångel på Kolingsborg till tonerna av London Calling. Strummer, man.
Det här var på den tiden då synthare nästan varje fredag eller lördag samlades utanför järndörrarna i slutet av Gula Gången iviriga att komma in till röken, smygsupandet och det tunderösa dunkandet av Front 242′s Headhunter eller livekonserter med Elegant Machinery … vilka vi numer inte får lyssna på för då stödjer vi (tyst) Sverigedemokraterna. Enligt Johan Wirfält i Expressen.
Gosse, jävla tur att du inte var kulturjournalist 1990. Kolingsborg, Laibach, skinheads, Säpo i svart Saab på torget. Jag finns förmodligen på något foto i ett arkiv. Var du där?
Nej, du var nog aldrig på Kolingsborg. Och om du var det så har du inte sagt det till Expressen (för att vara högerextremist ger ingen cred, fråga Jimmie). Högerarmsgymnastik var lika vanligt som haschholkande i hörnet och hångel i skuggorna. Bra hångel, f övr. Iaf om Joe Strummer skrek i högtalarna. Haschet struntade jag i när det fanns fuktiga läppar att möta. Av ren olycka var ett par av dem manliga sådana, men eftersom Strummer inte verkade ta illa vara så …
Kanske borde man uppleva en subkultur istälet för att skriva en hatartikel om den.
Nu är inte det här första gången jag skrivit om musik – och musikens kreativa kraft (jag ber om ursäkt för formateringarna, det såg snyggt ut. Då …).
Kanske, slår det mig nu, är en bidragande orsak till min långvariga skrivkramp inte bara World of Warcraft, som min sambo hävdar … dupt andetag … det här är en lång mening … kanske handlar det om att jag _varit_ helt ointresserad av musik, sen ett, två år tillbaka?
Jag vet inte riktigt varför. Den har helt enkelt inte varit till
någon nytta. Kanske beror det på att jag inte längre kan kräma på God is God – den här:
på högsta volym utan att katterna ska gömma sig och sambon komma rusande och fråga om jag har blivit kristen fast jag är det men inte så mycket eller öppet eller iaf inte så påträngande så, eh …
En nackdel med att vara sambo är hänsyn. Hon uppskattar visserligen Laibach, men inte på volym åtta kvart över två på natten. Vilket är när min hjärna bestämmer sig för att ”Nu JÄVLAR SKA VI SKRIVA!!!”. Det är därför jag vaknat vid tretiden om morgonen och sen ägnat … tre timmar åt att försöka komma ihåg varför jag är vaken.
Jag borde ha installerat Spotify för flera månader sen.
Med Spotify har jag hittat tillbaka till Ordet. Det här är baske mig produktplacering, så jag funderar på att be dem om ersättning.
Artister få ju Väldigt Små Delar Av Ett Öre, så jag tänkte lite självsvåldigt så där att jag banne mig ska ha en del av en av de där Små Delarna Av Ett Öre. Orup, hans familj och jag kan dela på en falukorv.
Samira i Rinkeby säger stort leende i en intervju att hon röstade på Sverigedemokraterna därför att ”Jimmie Åkesson är ju så snygg!”. Hon säger sig också ha tvekat länge inför att rösta på antingen SD eller Moderaterna, men valde SD därför att, som hon säger, ”jag har dålig erfarenhet av män med rakade huvuden”.
Bortsett från Åkessons utseende var det främst SD:s namn som lockade. Sverige, en demokrati, har inneburit ett helt nytt liv för Samira. Att därför lägga sin röst på ett parti som företräder demokrati i Sverige var självklart.
”Moderaterna, nja,” Samira skakar på huvudet. ”Visst, om man har långsamt flytande blod vill man nog ha en moderat, alltså försiktig, demokrati. Fast jag är nog lite för osvensk, om du förstår. Kassörskan på ICA sa det åt mig en dag, hon sa: ‘Det är OSVENSKT att prata i mobilen medan du betalar!’. Jag blev jätteglad! Alla säger ju så ofta at t ex gatuserveringar om sommaren är osvenskt, som om det var en ny kultur. Och det är extra spännande att det tom finns kulturnämnder, som ser till att vi kan få låtsas vara någon annanstans fast vi bor i Sverige. Valet är bara ett exempel på svensk kultur. Jag menar – det är ju faktiskt ganska ovanligt med ett val där alla vallokaler står kvar och alla valförrättare lever efter att valet är över? Jag vill inte moderera mitt liv, jag vill ha demokrati. I Sverige! Därför röstade jag på Sverigedemokraterna, inte Moderaterna.”
Ett tag lutade hon mot Socialdemokraterna. Hon hade sett Ibrahim Baylan på torget en dag. Utan att riktigt tänka på det hade hon nypt honom i rumpan.
”Baylan med socker på vore nåt” säger hon på melodisk arabiska. ”Tyvärr blev jag omkullslagen av några kraftigt byggda män i kostym. Jag tror det var moderater eller skinheads, de var i alla fall renrakade och bar solglasögon. De kan ha vart hörselskadade också. Jag såg att de hade såna där öronsnäckor.”
Samira försvarar sitt sexistiska beteende med:
”Visst är han kurd? Nå, men då gör det väl inget? Min granne kommer från Norrland. Han tycker inte om skåningar, det är ungefär samma sak, säger han. Men jag fick lära mig att alla i Sverige lyder en regel som säger ‘man tar skeden dit man kommer’, nej vänta. Seden, var det. Och det är en svensk sed att nypas, det fick jag lära mig när jag gjorde min C-uppsats i sumerologi vid Uppsala universitet. Min handläggare där var väldigt förtjust i min … framsida.” Hon skrattar och tillägger. ”Fast egentligen översatte jag bara en gammal A-uppsats jag hade liggande från när jag pluggade i Bagdad. Det är så härligt att svenskarna inte har kommit längre i sin utveckling! Det blir inget svårt att lära om er på sumerologi. Och … sånt.”
”Sen är jag faktiskt något av en ensamvarg,” säger hon. ”Det måste ha blivit så eftersom jag så ofta fick gömma mig i källaren förr, när USA befriade mig. Ja, första gången alltså. Få länder kan skryta med att ha blivit befriade gång på gång. Så nä, det där med att vara demokrat och social, nej … nej, jag tycker inte att man ska behöva tvingas umgås bara för att man ska få rösta, du vet.” Hon nickar. ”Fast en sak är bra med de där sociala demokraterna: De hjälper gärna till när man inte hunnit med att slicka igen kuvertet. Ja fick t om färdigklistrade kuvert av dem. Fast … jag ‘tappade’ det. Det kändes lite … för svenskt? I början när jag var ny här förklarade alla vad jag skulle göra. Nå, jag behöver ingen som röstar åt mig. Det kan jag göra själv. Fast Baylan, den du.”
En viss rodnad sprider sig på hennes kinder,. Hennes blick blir lite drömsk, som långväga. Hon måste under intervjun ursäkta sig med att ‘naturen kallar’.
När hon återkommer från damrummet, fortfarande lite rufsig i håret och lät andfådd, fortsätter hon: ”Vänstern vore förstås ett alternativ, men jag har faktiskt svårt att skilja höger från vänster. Dessutom ser han den där Lars ut som en busschaufför. Fast ändå. Kanske är jag en mittenmänniska? Jag spelar fotboll och går center, men jag tänker då inte ta mitt demokratiska ansvar baserat på fotboll!”
Folkpartiet, säger Samira, lät bara ‘kommunistiskt’ då första gången hon hörde talas om dem. Ett enda parti för folket passade inte in i den mall av demokrati Samira anser sig sträva efter, där ett land som helhet är demokratiskt – inte bara dess ”folk”.
”För mig var valet självklart,” säger hon. ”Sverigedemokraterna, inte bara för sötnosen Jimmie utan också för Svensk Demokrati! Vill ni ha det som i Saddams Irak, so fine. Men demokrati betyder väl att folk kan få rösta på fler partier än bara ett enda Folkparti!?”
Kristdemokraterna kunde ha fungerat om hon verkligen hade önskat reta sin gamla pappa. Att reta sina föräldrar är något som Samira snabbt lärt sig, eftersom den bästa vägen in i det svenska samhället tidigt är att lära sig skrika ”Men e du heeelt köörd!?” när föräldrarna frågar om man vill te. Fast, som hon säger angående sin far: ”Han förstår inte svenska så bra. De är svårt att skämta då. Häromdagen gav han grannfrun från Somalia en ask tjärpastiller, eftersom han ville visa henne sin kärlek. Det blev inte uppskattat.” Samira skrattar. ”Men de gifter sig till hösten i alla fall. Efter att de googlade tillsammans förstod de ju hur tokigt de hade blivit! Tjärleken vet inga gränser, som far sade på SFI!”
(Samiras far är numer avstängd från SFI p ga rasistiska åsikter.)
”När jag och min familj 1990 flyddade från Irak för att komma till Sverige, eftersom min far visste att de led brist på högutbildade taxichaufförer, hamnade vi i problem på Medelhavet. Resebyrån vi åkte med hotade att kasta av oss från båten om vi inte betalade ‘försäkringsomkostnader’. Det hade kunnat sluta riktigt illa då, eftersom det inte alls var en seriös firma utan, faktiskt, rena pirater.” Samira suckar tungt. ”Att då se hur en del svenskar på allvar, helt seriöst, vill rösta in Pirater i landets ledning! Alltså – nej nej nej. Fi, som min arbetskamrat säger. Det var förresten hon som uppmanade mig att börja nypa gubbar i rumpan, särskilt om de är så muskulösa som han Baylans. Ska det vara jämlikt så ska det.”
Så här i efterhand är Samira nöjd med sin medborgerliga insats. Som hon säger:
”Jag röstade på ett svenskt demokratiskt parti därför att jag är svensk och demokrat. Fast säg inget till mina grannar. De tror fortfarande att jag är förtryckt. Men vad vet dom, va? De kommer ju från Frankrike. Där får man inte ens klä sig som man vill!”
Carin ”jag är inte moderat bara förvirrad sosse” Jämtin och Illija ”Nynäshamn blev för litet” Batljan skriver en önskelista för vad de vill ha för att kunna göra som alla andra – och åka pendeltåg, redigeringssaxat från DN:
”• Din matkasse – beställ mat på nätet. Hämta upp din färdiga matkasse i butikens kylutrymme på väg ut från spärren.
• Din förskola – se till att bygga nya förskolor i kollektivtrafiknära lägen.
• Din tvätt – lämna din smutsiga tvätt på stationen.
• Ditt bredband – bygg ut bredband i hela kollektivtrafiken så att stockholmarna kan använda sin värdefulla restid till att jobba.
• Din allt-i-allo – butlerliknande tjänster i kollektivtrafiken för att få hjälp att uträtta ärenden, likt conciergeservice på många större flygplatser.
• Din parkering – fler, större och säkrare parkeringar för både bil och cykel i anslutning till SL:s stationer.”
Måga bra idéer, alldeles. Men saknas de inte några? Nå, för att hjälpa dem på traven vill jag tillfoga dessa små förslag, en del av dem kommer t om att uppskattas av andra socialdemokrater:
• Utökade befogenheter för tågvärdar och säkerhetsvakter. Detta är viktigt, eftersom tunnelbanan är en grogrund för omstörtande verksamhet, så för att stämma i bäcken tycker jag att det för alla kollektivresenärers bästa blir tillåtet också för icke uniformerad ickepolisiär personal att gripa misstänkta. Faktiskt skulle vi kunna låta alla få ingripa, det borde t om vara ett rekvisit för att få åka trick. Ett roligt sätt att lära känna sina medpassagerare.
• Låna en dator-tjänst. Det vore utmärkt om man kunde låna en laptop i spärren och lämna tillbakaden i spärren vid resans slut. Tänk så mycket jobb vi kunde få gjort – helt gratis dessutom! För många resenärer blir det ju t om kanske mer än en timmes övertid, redan innan man är på jobbet! Sånt gillar arbetsgivarna; här blir det arbetstidsförlängning, inte förkortning. Eftersom man jobbar på tunnelbanan gör man det ju på sin fritid. Kanske man t om kunde skippa att kliva av, så kunde man spendera tolv timmar på jobbet på tunnelbanan, med en lunch från någon godisautomat. Bra va? Rand is de shit!
• Upmuntrande ordstäv i högtalarna. Tänk så många som skulle uppskatta omsorgen. Att medan man slavar med nästa kvartalsrapport (eller försöker använda sig av ett schemaläggningsprogram för att pussla ihop de fyra deltidsjobben med hämtning av ungarna på T-banedagiset) så kunde man få uppmuntran. Kanske klämmiga saker som ”Produktivitet Ökar Vårt Välstånd”, eller ”Normativitet, Solidaritet, Konformitet – Folkhemmets Grund!”, eller nåt i den stilen. Man kunde kanske t om erbjuda hörlurar vid alla säten och i valfrihetens namn låta passagerarna själva få välja uppbyggliga tankar. Eller nej, stryk det sista. Annars slutar det bara med att de kopplar upp sig mot Piratpartiet.
• Stora porträtt av Thomas Bodström. Även när han inte skrivit en ny bok. Han är snygg, tunnelbanan är ofta ful – då behöver man något fint att titta på. Särskilt som medpassagerarna just beslagtagit din manga.
• Små porträtt av Rick Falkvinge och/eller Gudrun Schyman eller Jimmie Åkesson. Med texten ”Har du sett den här personen? Kontakta tågvärden!”
• Gratis busskort … Äh jag bara skämtar. Inga jäkla Ohly-idéer nu.
• VIP-vagnar för dem som faktiskt betalt sitt busskort. Kommunister kan åka i resten av tåget.
• Som ett komplement till tvätterskorna före spärrarna och butlern efter spärren ska det också finnas rekreativa intimkonsulter (jaja ja, horor då, ska det vara så) i vagnarna. Jämställda intimkonsulter, förstås. Inte nog med att vi kan jobba två timmar gratis – vi kan också se till att få den där dunderorgasmen vi inte kommer ha tid att fixa hemma eftersom kön till tvättinrättningen var så lång och någon packade ned fel varor i matkassen och någon fick med sig inte bara fel väska utan också fel dotter och innan det var uppklarat hade vi spenderat tio minuter i bil, träffat en fantastisk ny människa och spenderat större delen av kvällen och natten med att umgås.
• Nattbussar, nattlinjer och andra nattliga kollektiva äventyr (som Midnattsloppet) kunde ge repriser av direktsändningar från kommunfullmäktigemöten. Då sover passagerarna gott hela vägen hem.
Writing is a lonely job. Having someone who believes in you makes a lot of difference. They don't have to make speeches. Just believing is usually enough.
Romper Stomper ... was a peculiar film. At least I've seen Russel Crowe as skinhead. 6 hours ago
RT @NightValeRadio: Who knows what evil lurks in the hearts of men? Cardiologists. That's their actual job. They invented heart attacks as … 15 hours ago
RT @TweetsofOld: Miss Katheryne Vosbaugh, who for nearly 60 years passed as a man, died at Trinidad, Colorado recently. She was 83 years ol… 15 hours ago
