Kritik mottages. Faktum är att den som sist kritiserade mig har ännu inte återfunnits.)

One day last year my girlfriend mentioned to me during a walk that I should combine my writing experience with my World of Warcraft experience. It was a neat idea, but it ended up on the back burner. Possibly six months later I decided I should start a blog about my World of Warcraft characters … and it ended up on a back burner.

In fact, my back burner is of equal size as Molten Core. A vast, vast place inhabited by ”dead ideas”. After ending the life cycle of Idea A, I usually end up having to backtrack to Boss D (what’s up with all that running?).

So this idea – the Exodar Sisters – have been ”burning” for a long time. In different forms. Alas, the Aspect of Bad ideas has broken free! There will only be … pain … agony … Most likely, You Are Not Prepared.

(See what I did there?)

This is not a strategy guide.

This is: My World of Warcraft memoirs.

Enjoy.

- – - – -

I never found my bones.

Somewhere buried deep in the soil of the Northern Barrens the skeletal fragments of a warrior rest. Possibly, a few bones hide in the sunbleached grass and tangled growth of unamed ”clutter” plants. Gone from living tissue to playthings for hyena cubs, a cycle of life perhaps not even the Titans could quite fathom.

In a thousand years an archaeologist will dig them up and marvel at the visciousness and violence of bygone days in This Modern World of This Planet Called Azeroth. You know, much like we, in this Modern World of This Planet Called Earth, marvel at the remains of thousands upon thousands dead … that, wich we call ”history”.

History is, after all, truly countless bodies.

The remains in the Barrens are my very first bones. They are not a part of massive battles. They were not sacrificed to a crazy god. They are not the bones of a Hero, not even a Villain.

They are the bones of the Unamed Soldier.

These bones are, simply put, very ordinary. They belong to an orc, a female orc. See this tusk? Very short, but the female orc it belonged to was very aware of ”looks”. Now, what can we tell from a single tusk? Well …

Her name was Taramek. She said ”screw you!” to her trainer and wandered off on her own. She found a secret path near the Valley of Trials in Durotar, had a near death experience with an elite shark … and ended up, eaten by hyneas and battered by a giraffe, in Northern Barrens.

Do you see this femur? Once it was hers. Now, it’s gnawed and dirty and almost shattered. Back then, it was part of a life. Her life. Neither Taramek nor her Creator had any idea of her future. I guess she just wanted to be free. This femur … I’m not even sure if it dropped in this place. Maybe it was 200 yards south, or east. What I do know is that Taramek met her Maker by the foothills of Northern Barrens, a short distance northeast of Ratchet, near a big tree. Her ending will never be the Tale of Bars (or Bards). In fact, truth of the matter is this:

Without provocation, she attacked a peaceful 17 year old giraffe and made a hasty retreat being badly mangled by hooves. She Thunderclapped by mistake – and enraged a hyena, hiding in the tall grass but almost out of ”aggro” range. Thus, her final stand was against a snarling monster and a braying monstrosity. With a tall neck.

(Please don’t tell Garrosh that one of his warriors was killed by a giraffe. He’ll strangle you. We all know he’s got … anger management problems.)

Tarameks death is not worth mentioning in the rigid orc society. Taramek wasn’t very strong. On a scale of 1-10 000, she had 12 in strength. Most likely she had a nervous twitch and quite possibly she coughed. I like to imagine that, at least. Maybe she suffered from tuberculosis or some other ”medieaval” disease. Life in Durotar can’t be easy, after all. The dust, the scarce food supplies. Crazy warlocks hiding in caves. The mortality rate of infants must be enormous.

(The cold statistics of World of Warcraft sometimes force me to envisage my characters as beings of flesh and blood; their smell, their strength and weaknesses … in short: A tank is not supposed to think, thus the tanks intellect is of no importance. Can you imagine the dimwitted lumbering mountain of muscles? The ”perfect grunt” – ”You there! Go stand in front of that dragon! I will give you armor!” ”Oooh … mkay … ”

Good.

Now, imagine a warlock … the putrid flesh of contagious corpses littering the ground, the mad cackle of a sadist who find pleasure – and pain! – in calling forth demons while plagues and corruptions that covers enemies in blisters and puss and force the squeamish heale priest to whisper a strangled ”Oom… my Maker! Gotta puke!”.

Good.

Now! Imagine how Icecrown smells.

Here’s a bucket.)

Taramek was a warrior. It’s not unusual for newborn orcs to grow up to become warriors. Some of them even reach the great age – or level – of 85 or 90. Most, I believe, die in their infancy. Taramek died when she was 5.

She’s been haunting me ever since.

And yet, somehow, I hear the thunderous voice of XXXXXX in Blackrock Caverns – ”the cycle is complete!”. The cycle, as it is, is yet not completed – I still have to give birth to an orc warrior that will reach the distingusihed age of 85 or 90. But the cycle is far gone, so very far gone, since those trembling first steps of Taramek.

How was she born? Well, she was born is the usual way … Male orc meets Female Orc and Male Orc gives Female Orc a one hand axe adorned with blue ribbon after mumbling some embarassed comments while dragging his foot in a semicircle in front of him and hiding his hands behind the back, lowering his head in a charming way.

In my case, Taramek was born from sex. It is true. Warcrafters do have it. Sometimes they even level up while doing it. I had (safe) sex with a 40+ year old woman who shared my idea of ”just sex”. At an impasse in the carnal desires she logged on to her ”ready to raid” level 70 high-end Burning Crusade heroine. I remember being impressed that you could actually fly (while fonlding certain body parts of hers)!

She took me on fast run through Ogrimmar on her belf warlock and I marveled … Then she convinced me to roll a ”toon” myself, on her account as it were. I do believe I reached level 2 before more pressing matters had to be taken care of. The yearnings of flesh, as they are, can trump even World of Warcraft.

Once I had managed to create my very own account the days of single bachelor came to an end. I met a lot of fancy women through World of Warcraft. Unfortunately, most of them were made of pixels. Taramek, her bones will never be forgotten, was my first love.

But not my last.

Så:”Skriv!”

Det andra citatet är från bloggosfärens egen sosse-Gossen Ruda, Erik Laakso. Som nyligen sa till mig i en kommentar på den eminenta (S)-ubversiva) bloggen På Uppstuds:

”Joakim, först och främst, du borde blogga mer och oftare. Om du inte orkar och har tid att blogga mycket kanske du borde gå med i ett bloggkollektiv där förutfattade meningar bekämpas.”

I hear the call, ladies and gentlemen! The WORLD SHALL BE REBORN IN FLAME…

*sudda sudda sudda*

(Wow-referens … kanske inte det rätta steget in i bloggosfären. Igen.)

Nåja!

Feminetik.se – en av de få nätarenor där jag faktiskt fortfarande har varit aktiv trots att Herr Klokbok verkade ha dött sotdöden – ligger nere. På min vänstra axel viskar en Djävul om ”Anonymous” (vi vet ju alla vad Patriarken Assange tycker om feminism … ). Men säkert är det ”timey wimey wobbly stuff” som egentligen fuckat upp den feministiska portalen. Ley lines, Malygos och ”CLICK TEH FUCKING TIMEGLASS MAGE!!!”-stuff.

(Wow-referens … kanske inte det rätta steget in i bloggosfären. Igen.)

Är jag osammanhängande? Jamen! Sån ÄR jag. Chris in the Morning-esque. Jag kan inte hjälpa det. Det bor en dadaist i mig, som ibland vill utbrista FISK!

Men. För att inte bli alltför haschig (vilket jag inte är, detta bör understrykas: Så här fungerar min hjärna även när den är nykter!) så låter jag detta inlägg bli det första på … ett år. Ungefär. Bloggosfären har säkert glömt bort mig – men DET GÖR INGET.

I’m back in the game (iLvl 383  … and counting).

När jag inte kämpar mig fram mot iLvl 397 eller låter Tremé gå på repeat medan jag pysslar ihop en modul för ett av rollspelssveriges företag (och Sveriges enda rollspelstidning i pappersform!) så … försöker jag överleva. Själsligt. Det är faktiskt ganska svårt, trots att man är älskad. För det är det där med … demoner. Jag har många sådana, de allra flesta viskar ”du är för gammal, för värdelös, du blev aldrig ens en föredetting för Ranelid hann före”. Ja, sen säger de nåt om Marcus Birro också. Då slutar jag lyssna. Jag kan ta Ranleid, inga problem – men Birro har lbivit jolmig i huvvet på grund av religionen och dessutom är jag protestant (westphaliska freden var _bara ett vapenstillestånd_!).

På ett mer personligt plan:

Jag får återkommande depressioner. De syns sällan utåt eftersom jag skäms för att inte vara ”fullt frisk”. Jag drabbas ofta av dålig självkänsla. Dåligt självförtroende är släkt med mig. Jag vill gärna påstå att det var jag som uppfann det (fast det gjorde jag ju inte). Av många olika orsaker i mitt förflutna har detta då och då accentuerat min karaktär. Ungefär som man använder terpentin, grafit och bronsfärg för att få fram den där rostiga finishen (om man bygger dioramor). Den senaste bloggposten på Herr Klokboks Kollektion var således i juli 2011. Sen dess har jag levt i ett grådaskigt kreativt inhiberat mörker, blott upplyst av smärre inlägg i olika feministiska debatter och, inte minst, material om New Orleans. Jag skulle kunna skylla på att det varit vinter. Men kreativt sett har i så fall denna vinter varit ovanligt lång.

Ett stort tack för den plötsliga kreativa förlösningen ska ges till producenterna av rollspelet Western. Utan er, Tove och Anders, hade min skriftställarådra helt förtorkat. Ett lika stort tack ska riktas mot min Åsam sambo, den mest älskvärda hen på vår planet: Utan dig, bruden, skulle jag förtvinat både kroppsligt och själsligt. I wuw you, grrl.

Tack ska också riktas mot alla tusentals anonyma nick, handles och signaturer där ute, både på Twitter och andra platser. Ett särskilt tack till Erik Laakso, som med en enda kommentar fick mig att sakta börja fundera i banor av ”bloggande” igen.

Nystarten kanske blir lite skakig. Jag vet inte vart det ska ta vägen. Men med Bilbo Baggins (parafraserade) ord: ”Varje äventyr börjar med ett enda steg.”

FemHawkes syster Bethany får avsluta det:

”There’s a lot of templars in Kirkwall, mother.”

(Ni får räkna ut vad jag menar med det där på egen hand )

Det kommer han inte att göra. Om ni inte vill slänga bort tio minuter av ert liv och upptäcka att en tunn rännil letar sig ut via er ena mungipa oh ni inte riktigt längre kommer ihåg om ni är en pippi eller en samhällsintresserad Person av Viss Vikt: Läs inte det här.

Foffa har redan skickat min bror Frette till dårkistan. Han vill inte ha sällskap; hans rede är tillräckligt stort endast för honom och en iPad.

Mvh:

Karoline-Krystalle ”Krysta” af Bromsklouss,
2:a året estet, Friskolan Tärande Filosofer, AB.)

Överstelöjtnant (pens.) Gustaf von Bromsklouss har ordet:

Kära vänner! Det var ett bra tag sen vi sist sågs, inte sant? Det påminner mig om antalet besök mina barnbarnsbarn – kan vara ett led till, vet inte så noga, många barn blir det för en gammal häradsbetäckare som jag … som mina släktingar gjort mig på ”Hemmet”. Jag klandrar dem inte. Det kan inte vara lätt för dem, ärorik gammal adel som vi är, att så här i moderna tider behöva besöka områden de knappt hört talas om.

Jag fick sparken från Öv.löjt.innan, konsulinnan et baronessan von Hedenhjältes Medlidande Hem för Adel och annan Ädel Börd utan Egna Medel. Det gamla stola palatset på Östermalm köptes upp av en homosexuell greve och bytte namn till nåt amerikanskt. Starbucks, tror jag. I alla fall var kaffet gott, men vi gamla gubbar och tanter störde tydligen.

Ha! Störande av allmän ordning, så blev det! Det var jag, Frippen och Gamle Bodde och så var det Julkan och Kimsan och Kissie … nä änta, hon var inte där, hon låg på sjukhus då. I alla fall så ville vi gamla stötar visa att vi minsann kunde partaja som våra släktingar. Så några hundra helrör senare gick vi på fotboll.

Sen så blev gamle Hemsk lite väl i gasen ni vet. Började komma ihåg sin ungdom. Började ropa hejaramsor till han den där korpralen, han som såg ut Chaplin. Har aldrig kunnat med såna där. Antingen har man mustasch eller så rakar man av den. De är min uppfattning. Juholt försöker men grabbhalvan kan inte få till det. Knävelborrar kräver sin man! Stalin, han hade en rejäl rabatt han. I alla fall så blev vi lite echaufferade, gamle Hemsk och jag. Det var ungefär samtidigt som några dussin unga män i svart och gult bad oss att ”lugna oss med den där nazismen”.

”Min unge man!” Sa jag då. Och medan den på huvudet välrakade och kraftigt muskulösa småbarnspappan sa ”Ja, vad vill du, gamle man?” – så sopade jag till honom. Än finns det nyp i nyporna vet ni, men jag vet rakt då int varför alla andra på läkaren började ropa på polisen. Dessutom sa någon att vi kanske var ”casuals”, vilket en snäll konstapel med hästans senare förklarade betydde ”välklädd flåbuse” – så ja, det stämde ju åtminstone in på Osten, han heter Oskar egentligen, Nifelhjelm, knapadel, far hans var bra på jute och renoverade Riddarhusets tak en gång så som tack för hjälpen blev de baroner … men i alla fall! Osten!Han ÄR en flåbuse – och välklädd.

Vi andra hade glömt klä på oss, så vi gick omkring i de där blommiga klänningarna man får på såna där ställen de gömmer oss gamla. Långvård, fast jag undrar om vården behöver ta så lång tid. Ja, de gör rakt inte mer än att ge oss piller. Glada piller. Fina färger ser jag av dem, särskilt med en konjak eller två.

När vi släpptes ut igen hade gamla Gnaget fått stryk. Det var något med ”störande huliganer på läktarna”. Osten, jag och gamle Hemske, Frippen, Gamle Bodde och så var det Julkan och Kimsan också. Fast den senare har lyft sig, så hon gick hem med en kraftigt byggd man med välrakat huvud alltmedan de diskuterade om föräldraförsäkringar.

Ack j … Jag förstår mig inte på den nya tiden. Förr i tiden var det inte alls så mycket bråk om fotboll och delad vårdnad. Det är som om världen liksom sprungit ifrån mig.

Men ändå: En av mina släktingar ordnade vad det heter ”skyddat boende” åt mig. Det var efter att jag … få se, det här är komplicerat, ah: Min sonson eller möjligen sonsons son Frette (kallas han, egentligen heter han Peter), lärde mig strax innan han blev intagen på grund av nervkollaps allt om det här ”internet”. Jag minns särskilt hur jag fick honom att fradga när jag skapade mitt första Twitterkonto. Någonstans mellan där och min första ”twitt” heter det tror jag, råkade stackars Frette ut för vad min salig morfar kallar ”dårpippi”. Det var högst intressant att se min Frette bygga sig ett rede av nätverkskablar och sen upprepa nåt som lät precis så här:

Nu bor jag hos gamle Hemskes dotterdotter. Det är ett utmärkt hushåll. Grannen är tydligen en svart en, men vi brukar diskutera Aristoteles över tvätten i tvättstugan och frun hans är riktigt trevlig, trots att hon är muslim.

Vad som hände med det jag skulle prata om? Hörrnu gosse lilla: Det här är internet.

Oj titta här! Någon som heter Lulsec vill ha mitt kreditkortsnummer. Få se – 13 09 271 …

- – - – -
Intressant … satir

Läs även andra bloggares åsikter om Satir, Twitter, Galago, SvD, Svenskt Näringsliv, stream of consciousness, Bromsklouss, äldrevård, huliganer, fotboll, wtf!?

”Dagens medieklimat har dock medfört att satiren och humorn har fått ett ytterligare forum. Erik menar att det numera finns krönikörer, bloggare och tyckare som använder sig av samma grepp som satirikerna ofta gör.”

Nåväl. Nedan finns en satirisk text.

(Texten är utdaterad med nästan ett halvår. Den tillkom som en del i en workshop för Annika Lantz radioprogram ”sist med det senaste” efter att jag uppmärksammats för en tidigare bloggpost. Förvisso uppskattade redaktionen texten, men i slutänden gick uppdraget som satiriker till någon annan … vilket förstås beror på att jag, som man, blev utsatt för en feministisk konspiration.

Det hade absolut inget att göra med att det tog fem minuter att läsa upp den (tio minuter med stakningar).

Fucking feminists.)

Nyckelfakta för nedanstående satir: Den utgår från aktuella händelser kring sossarnas Cirkus Ny Partiledare, årets julklapp-spekulationer, statsminister Reinfeldts konstanta medial tystnad (alltid lika aktuell!), Ny Produkt Från Ett Stort Globalt Företag, och skjutningarna i Malmö. M ao – en perfekt soppa för att driva med vårt senaste tillskott till de fyra (fem) stånden: Adel, borgare, präster, bönder – och politiker.

- – - – -

Statsminister Fredrik Reineldt kunde idag stolt meddela att ett hitills hemligt samarbete med en rad hemliga aktörer slutligen nått hemligt resultat. I ett hemligt pressutskick, som förbisågs helt eftersom ännu en sosse sagt ”nej”, tillkännager Regeringen att alla barn – och alla vuxna! – alldeles lagom till jul i år får ett eget Kinect. Enligt obekräftade uppgifter är Regeringen upprörd över läckan. ”Det var tänkt som en julklapp,” säger justitieminister Beatrice Ask. ”Tänk på alla barn, hur besvikna de ska bli. Julian Assange har mycket att förklara …”.

Mediaforskarnas studenter debatterar nu om det banbrytande samarbetet mellan en suverän nation och ett, enligt Microsofts talesperson, suveränt företag, verkligen är så bra. Mediaforskarna själva är dock upptagna med att debattera kvällspressen bristande fokus på ”viktiga politiska frågor”, eftersom katastrofer i utlandet ofta anses viktigare än att nästa sosse också sagt ”nej”. Det är en debatt som håller till på bloggosfären eller i Metros insändarspalt, eftersom allt annat mediautrymme redan tagits över av den socialdemokratiska krisen , utländska katastrofer eller bortskämda svenska barn. För regeringskansliets räkning har bristen på stråkastarljus inte bara medfört förhöjd sjukfrånvaro på grund av fall- och ögonskador, utan också ett sällsynt fall av medialt ”Vänta, Reinfeldt sa nåt? Näe … det var Tystnaden. Hör ni den? Kompakt. Bergmaneskt!”.

Nyheten om det unika samarbetet mellan hemliga parter mottas således med milt intresse. Alltså, en samhällsomdanande nyhet som det här är faktiskt inte lika viktig som att en rad ledande sossar beter sig som en bångstyrig tonåring med blonderat hår i händerna på ett gäng Stureplansstekare – och säger nej. Gång på gång. Regeringen är, enligt uppgift, mycket besviken. ”Vi hade hoppats på att fler än Rick Falkvinge och andra extremister skulle prata om det,” säger Beatrice Ask. ”Trots allt tar vi Datalagringsdirektivet till en helt ny nivå.”

Kinect, det senaste inom avancerad spelteknik, fungerar som ni vet genom att en kamera i TV-spelskonsolen läser av din kropps rörelsemönster och vidarebefordar dessa till det spel du spelar. Så, om du t ex dansar, dansar din spelperson på TV-skärmen. Jagar du invandrare i Malmö, jagar din spelperson rebeller i en generisk stadssimulator – eller inte. Håller du tal från riksdagens talarstol, ser du dig själv i rollen, på TV-skärmen, som Fredrik Reinfeldt. Svårare spelnivåer innebär förstås Jimmie Åkesson, mannen alla hatar att älska. Piffigt!

Datalagringsdirektivet är förstås på tok för tråkigt att relatera. I korthet handlar det om våra barns bästa. Det är viktigt för allas säkerhet att Polisen kan agera mot folk med sprängande huvudvärk baserat på ett telefonsamtal för fem månader sen. Inte vill vi väl att terrorister ska kunna springa runt hur som helst? Vill vi kanske ha det som i Malmö, mmm? Bortsett från att all elektronisk kommunikation ska sparas i ett halvår så … näe, ni ser. Det är för tråkigt. Komplicerat. Förresten är det ett EU-förslag, och det vet man ju hur såna är. Miljömedvetna bagare behöva icke frukta, ty med rent mjöl i påsen, så!

Gratis spelkonsoler (eller, som det heter i ett PM läckt på Wikileaks, ‘extrajuridiska övervakningsåtgärder’) installerade i varje svenskt hem är (borde ha varit skulle kunna vara) en världsnyhet. Det faktum att ingen bryr sig om Regeringen Reinfeldt är, om sanningen ska fram, Mona Sahlins fel. Sossarna har helt enkelt stulit alla strålkastare. Ingalill Gundersdotter-Silvermark af Horn, miljöentrepenör på Rosenbad, kan tårögd vittna om hur det är att arbeta i en miljö där mörkret härskar. ”Jag såg ingenting,” säger hon. ”När strålkastarna släcktes, släcktes vårt hopp … ”

Dock lyssnar ingen på en knapadlig, frånskild, omgift, frånskild städerska. Nej, viktigare är tanken. Och tanken bakom Regeringens julklapp till alla medborgare är enkel. Billig och vansinnigt rolig lek ska ge ett roligare och friskare folk, vilket följer Arbetslinjen. Vidare kommer bland annat FRA få en direkt inblick i medborgarnas hem, vilket är till för Vår Säkerhet (och arbetslinjen; tänk så många nya arbetstilfällen som kan skapas!). Framtida expansioner av denna julklapp till det svenska folket – etniskt svenskt, som nysvenskt – ska bland annat samarbeta med registrerade bostadsrättsföreningar, Polisen och olika telefonibolag. Vidare kommer ett gratis telefonnummer införas, på förslag finns 666, som gör det möjligt för dig att meddela om grannen beter sig … ovanligt. Ja, samlar skalbaggar, eller läser en bok av Thomas Bodström, eller rengör skjutvapen (för nävarande gäller det senare endast för fok boende i Malmöområdet). Från årsskiftet kommer alla hyreshus omvandlas till bostadsrättsföreningar. Kort efter årsskiftet kommer också Boverket upprätta ett hemligt register över alla bostadsrättsföreningar. Vidare kommer det bli straffbart att inte hålla sin Kinect påslagen, dygnet runt. Eller koppla ur ”nattsyns”-tekniken, som på sikt också implementeras. Före nästa val räknar man med att varje rum i en bostad ska utrustas med en splitter ny och väldigt rolig Kinect. Dessutom får vi alla äga vår egen bostad och sånt är ju alltid kul.

I dagarna medgav dock Microsoft, som utvecklat förströelsemedlet Kinect, att kameran kan använda information den samlar in till också andra syften än rent TV-spelande. Främst reklam, förstås. Om en bokhyllan Billy skymtar i bakgrunden medan Kim, femton år, försöker hänga med i svängarna till Beyoncees rumpa, kan vi snart vara säkra på att IKEA skickar hem reklam om nya, och bättre, möbler. Med det nya samarbetet, förkunnat inför en ointresserad publik av hålögda piratpartister och ”politiska bloggare”, kommer också Staten kunna skicka insatssyrkor om någon framför en Kinect beter sig ovanligt. Som att rengöra en Glock eller bete sig ”feministiskt”. Förlåt, ”nazistiskt” ska det vara.

”Vi gör det för barnens bästa,” säger en hemlig talesperson och viftar vidare undan vissa statsvetares kritik om ”Orwellsamhälle”. Nej, säger den hemliga talespersonen. ”Nej, det här är inte alls ett Orwellsamhälle. Orwell var kommunist. Det här är ett Bodströmsamhälle. Snart har alla svenskar, etniskt svenska och nysvenska, råd att åka till USA! Enkel resa, på ett säkert sätt.”

- – - – -
Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Satir, Sveriges Radio, politik, Second Opinion, Erik Blix, Annika Lantz, samhälle, kåserier, Kinect, årets julklapp, Sverigedemokraterna, feminism, humor

Men det blir ändå lite konstigt ibland, inte minst när De Som Vet Hur Det Är uttalar sig tvärsäkert i en fråga utan att ha koll på vad de talar om. Som, t ex, Roland Poirer Martinsson.

Med den pondus det anstår en konservativ tyckare bestämmer han i ett svep att HBTQ-rörelsen är – Vänster. Det påminner en hel del om hur andra självutnämnda experter uttalar sig; feminism, t ex, är också vänster. Men RPM tycks omedveten om att det han försöker tvinga in i en väl definierad mall är bra mycket mer än – vänster.

Jag vet inte vad Federley, eller Alliansens egen bögminister, Andreas Carlgren, tycker om att kategoriseras som vänster. En gissning är förstås ett lätt ”w00t!?”. (Centerns egentliga politiska hemvist kan förstås diskuteras, men de är iaf bra längre till höger än vänster, trots att de är bögar. En del av dem iaf. Två av dem … iaf två av dem vi känner till …)

Förmodligen handlar det i grunden om varumärke. RPM:s varumärke handlar till största delen om att gnälla på den socioliberala 51 State han trots allt tillhör, så varför det höjs så många röster i protest … tja. Det handlar antagligen om ”gammelmedia”.

På vilket HBTQ-forum som helst hade denna ”krönika” snart fått trollstämpel, ty:

Poirers största problem är att han uttalar sig som expert i ett ämne han inte vet något om, förutom vad han själv har läst sig till (i möjligen på förhand väldefinierade källor som ger honom rätt). Proffstyckare, m ao – det spelar ingen roll vad ämnet är bara man är emot det. Särskilt om det handlar om bögar. Det brukar börja puttra i heteroträsket så här års, knappt två månader före Pride. Och det är samma argument som återanvänds varje år: MÅSTE DE VARA SÅ ÖPPNA MED DET!

Sen kommer – ”läderbögar”, ”transor”, ”kinky”, ”sex”. Inte sällan dyker det i mindre genomtänkta texter upp argument kring ”barn” också, som i ”barn kan se det helt öppet”. RPM spelar på en planhalva av debatten där mörkermän frodas som kackerlackor i ett ödehus.

Lite mer verklighetsanknytning ger förstås vid handen att Pride varken är pervers gruppsex inför heteropublik eller vänster. Sant är att det inom ramen för Pride ryms en hel del sexuella identiteter och gestaltningar, varav somliga är 24/7 och andra mer är att beteckna som ”roliga kostymer under Mardi Gras”.

Men Pride är mer än lack, läder och katolska kardinaler i PVC. Läderbögar, transor och sambaorkestrar är visserligen fotogeniska, men majoriteten deltagare i Pride kan mycket väl vara så ”heteroutseende” att RPM t om mött en eller annan i Timbros korridorer. Heteroblickens något snäva synförmåga tycks inte kunna se utanför denna uppfattning.

Vad RPM:s artikel tvärtom andas är en lyckad vit medelålders (katolsk?) heterosexuell man som av ängslan för ett skjut i baken bär sin tvål i snöre kring handleden när han besöker Timbrogymmets dusch. Inte homofobisk, bara väldigt, väldigt ängslig. RPM är förstås inte homofob, han skulle gärna ha deltagit i Pride om inte något annat kommit i vägen.

Fast mest av allt handlar det nog om faktura för några hundra ord till SvD. Imorgon eller nästa vecka är något annat fel i Poirers värld.

- – - – -
Intressant?

Andra om R Pride Martinsson: Martin Moberg, HBT-sossen, Rabiatfeminism

Läs även andra bloggares åsikter om HBT, HBTQ, Pride, Pridefestivalen, Roland Poirier Martinsson, samhälle, politik, media

Mörk lokal. Gultrött skymningsljus genom enstaka glipor i väggar och tak. Ett lätt damm i luften; glittrande dammspiraler. En större folkmassa väntar framför ett primitivt podium, grova plankor på gamla oljefat, allt uppbyggt i hast. En enda lampa hänger över podiet, belamrat med en grov talarstol, några stolar, ett enkelt slitet campingbord. All annan belysning i lokalen kommer från publikens smartphones och bärbara datorer. Som blåvita glödande ögon i dunklet. Inga ansikten kan urskiljas, inte ens av dem på podiet.

REDAKTÖREN kliver upp på podiet, noga med att hålla sig alldeles utanför cirkeln av ljus den enda lampan sprider. Vi kan nästan se honom, men ändå inte.

I bakgrunden skymtar dock tydligt en rad tomma hängsnaror, hängande från en bjälke i taket.

Det är mycket tyst, förutom ett vagt ”blippande” från iPad-tangentbord, telefoner, eller det viskande knastret av ljuddämpade bärbara datorers tangentbord. Trots att publiken mer eller mindre står i konstant dunkel, anar vi från dess siluetter att här är, mest, män. En hel del av dem verka dessutom ha fastnat, som marionetter, i nätverkskablar. Gång efter annan sprattlar de energiskt twittrande när REDAKTÖREN rycker i ett knippe trådar.

Det sorlas, viskas, mumlas. Utbyts Information. Men -  allt tystnar när REDAKTÖREN harklar sig.

REDAKTÖREN
Hoppa?

Publiken hoppar.

REDAKTÖREN (leende)
Först och främst vill jag önska alla välkomna. Det finns förfriskningar,

En spotlight tänds. En mycket sexig och mycket ung (men laglig) kvinna rör sig genom publikhavet. Hon bär på ett litet bord i läderrem kring sin hals. Hon ler, rör sig vigt och ”sexigt”. Hon står till förfogande. För förfriskningar, alltså. Blott hon är upplyst av ljus, alla andra står i dunkel. Anade, aldrig fullt sedda. Händer sträcks ut efter glas och koppar och små påsar med chips och annat gottigott. En och annan hand lyckas till och med få klämma lite på hennes bröst och stjärt. Hon ler. Sneglar mot löpsnarorna i bakgrunden, ler extra mycket. EN RÖST i puliken mumlar:

EN RÖST
Ärru kåt? Du kan få se min kuk, he he …

REDAKTÖREN står på nytt i fokus. REDAKTÖREN harklar sig. Alla hoppar.

REDAKTÖREN
Kaffe och te, mineralvatten … det finns visst lite öl också. Jag garanterar att inget kokain har tillsatts!

PUBLIKEN skrattar, allt från grova gapskratt till mer artiga fniss. KVNNAN ler ännu bredare. Faktum är att hon börjar se lite galen ut.

REDAKTÖREN
Nu när en vinters osämja har förbytts till blodig vår vill jag därför börja. Var inte oroliga. Var inte rädda. Ni kan dricka under tiden.

REDAKTÖREN börjar gå fram och tillbaka på podiet, som en predikant.

REDAKTÖREN
Som vi alla vet, vet vi alla vad som Egentligen Hände! Som vi alla vet, vet vi att vi inte kan veta om De Som Borde veta, vet vad vi vet. Vi vet också att den som borde veta alldeles säkert ljuger. Ni minns väl förra året, goa vänner? Nå, i år är i år. I år är vi ännu mer medvetna om vad vi egentligen vet. Ni och jag drar inte alltid jämnt. Faktiskt sägs det att vissa av er skulle vilja se mig på den där stolen! Somliga lär ha sagt …

REDAKTÖREN skrattar.

REDAKTÖREN (forts)
… att om jag säge ”hoppa”!

Publiken hoppar utan att REDAKTÖREN ens behöver röra vid klustret av nätverkskablar.

REDAKTÖREN (forts)
… så hoppar ni … *REDAKTÖREN ler vänligt* Men så är det förstås inte, mmm? Alltså, till dagordningen! Vi är i alla fall rätvisa, demokrater! Vi Följer Det Sunda Förnuftet! Allmänhetens Intresse! Och Allmänheten – det är ni!

REDAKTÖREN pekar mot en tung träkonstruktion, som vagt påminner om en vanlig köksstol, om det inte vore för alla läderremmar. Var och en av läderremmarna bär ett namn – ‘media’, ‘PR’, ‘rykte’, ‘sanning’, ‘ställning’, ‘experter’, ‘statistik’, ‘Twitter’ osv.

Publiken jublar. NÅGON jublar nervöst, lite tystare, men högre efter en blick omkring sig.

REDAKTÖREN
Titta här!

En spotlight tänds. Kraftigt vitt ljus i snäv cirkel kring DEN ANKLAGADE, som förs upp på podiet av anonyma vakter och spänns fast i stolen. Sist sätts en röd gagball med texten ‘Veritas’ i DEN ANKLAGADES mun.

REDAKTÖREN tar till orda, igen – ivrig nu, energisk:

REDAKTÖREN
Vi känner alla den här människan! Fram tills inte allt för länge sedan såg vi detta … kräk, som en förebild. En rättskaffens en! Stark hjälte, föregångare, moraliskt oklanderlig, en kämpande kraft i en värld som faktiskt är djupt orättvis. Här utanför vår trygga lilla värld händer hela tiden saker. Det vet ni. Om det inte vore för mig skulle ni inte veta hälften så mycket som ni vet. Jag vågar till och med påstå att utan mig skulle ni inte veta vad ni vill att andra vet om vad andra ska tycka. Ni skulle få tycka i ensamhet! Ensamhet är ett hot mot demokratin! Så kan vi väl inte ha det? Vi är ju alla demokrater!

Instämmande mummel från publiken. NÅGON skuvar lite ängsligt på sig, men vill inte riktigt våga. Vad ska de andra säga? NÅGON sneglar först på den plastiskt leende KVINNAN, sen på löpsnarorna. Knattret från NÅGONS tangentbord ökar med ens i omfattning.

REDAKTÖREN tar till orda:

REDAKTÖREN
Den här … varelsen *REDAKTÖREN pekar på DEN ANKLAGADE* har trampat snett.

EN RÖST i publiken vrålar:

EN RÖST
Häng honom!

Fler röster instämmer. EN ANNAN RÖST ropar:

EN ANNAN RÖST:
Vi VET vad du har gjort! Vi VET!!!

DEN ANKLAGADE försöker fråga ”vad har jag gjort!?”, men allts som hörs rä ett gagball-mummel. DEN ANKLAGADE börjar dregla. Det ser ganska äckligt ut. Rentav Icke Trovärdigt.

NÅGON säger, ganska tyst:

NÅGON
Fast egentligen vet vi ju inte utan spekulerar bara …

EN RÖST vrålar:

EN RÖST

TYST!!! Häng den där med!

EN ANNAN RÖST ropar:

EN ANNAN RÖST
Vi ska KROSSA dig! Du ska inte få en enda läsare! Nästa vecka sitter DU där i stolen!

Nu utbryter en mindre kalabalik. Publiken stormar podiet och lösgör DEN ANKLAGADE. Andra i publiken griper NÅGON medan röster hörs ropa om ”medborgargripande!”. Kaoset blir alltmer brutalt. I stöket struntar de flesta i att KVINNAN också blir överfallen. EN RÖST ropar:

EN RÖST
Hon är feminist!

REDAKTÖREN tar några steg åt sidan. REDAKTÖREN ler. Alldeles som DEN ANKLAGADE, NÅGON och KVINNAN tvingas in i rännsnaror, säger REDAKTÖREN:

REDAKTÖREN
Hoppa.

Publiken hoppar. EN RÖST ropar, på gränsen till sanningsfärdig hysteri:

EN RÖST
RÄTTVISA!!!

Några raska rådiga ur publiken sparkar undan stöttorna under offrens fötter. En god stund står alla och betraktar de hängande, sprattlande kropparna. Så säger EN RÖST:

EN RÖST
Är inte det där Julian?

EN ANNAN RÖST säger, med en fnysning:

EN ANNAN RÖST
Nope. Det är Ola.

Publiken lämnar lokalen, ivrigt knapprande på sina tekniska hjälpmedel. Sist av alla ut ur det dunkla ljuset är NÅGON, som vänder sig om mot de hängande kropparna.

NÅGON
Jag vet inte, men … Vad hade hon egentligen gjort för ont?

REDAKTÖREN smyger upp bakom NÅGON, och viskar:

REDAKTÖREN
Vi kan nog gräva upp nåt skit om dig också till nästa vecka …

FADE TO BLACK.

- – - – -

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Media, masmedia, bloggosfären, bloggar, sociala media, skvallerpress, kvällspress, PR, satir

- – - – -

Hon tittar tillbaka. Medan polisen rycker lite i hennes arm, inte hårt, inte omilt, bara bestämmande, tittar hon tillbaka. Hon går med huvudet över axeln, bara tre steg. Sen stannar hon, vänder huvudet rätt – mot ambulanserna, mot piketbilarna, mot mediabussarna, helikoptrarna. Mot alla människor i kostym, i t-shirts, i uniformer.

”Mamma sa att världen har gått under,” säger hon. En sista snabb blick tillbaka mot bunkern. Betong på en gotländsk strand. Svart rök från bränderna hennes pappa startat inuti.

Kropparna.

Syster.

Bror.

Mamma.

Pappa står på knä med händerna i lås bakom ryggen. Han blöder från huvudet. Han skriker, men han kan inte höra sina egna skrik. Chockbomber.

”Min mamma hade rätt,” säger hon. ”Min värld har gått under.”

Polisen, en man i tjugoårsåldern med uppkavlad balakava, han har skägg, ser snygg ut, automatvapen på höften men händerna långt från avtryckaren, rynkar pannan.

”Det är över nu, vännen,” säger han. Han bryter på något utländskt språk. Turkiska kanske. ”Vi ska hjälpa dig, va.”

Hon ser på honom, länge. Går villigt med honom när han för henne mot en ambulans. Alldeles som hon ska kliva in vänder hon sig mot honom, full frontal. Enveten att få hans hela uppmärksamhet.

När hon har den – hon är sexton år, snygg, svår att inte titta på för en man – säger hon:

”Kan du hjälpa någon vars värld har förintats? Förlåt mig, men … ”

Mamma hade sytt in en handgranat i hennes jacka. Polisen hade bråttom när de räddade flickebarnet.

Men de märkte explosionen.

- – - – -

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Författarcoach, entrepenörer, Ann Ljungberg, skrivpuff, författare, böcker, litteratur, kultur, twitter, sociala medier, noveller

Iaf så bestämde sig min hjärna för att DET HÄR var roligt. När jag nådde slutet av artikeln och det fanns en automatiserad Google-annons där.

Jag förstår mig inte på min hjärna …

Disclaimer: Godwins lag.

- – - – -

Inte Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Socialdemokraterna, sossarna, satir, humor

Häromdagen, i lördags faktiskt, var iaf jag och min sambo på shoppingturné i Vällingby Centrum. Efter lite botaniserande hos både OnOff och andra ställen, slank vi in på Minibok, vilken är en av de där alldeles förbluffande underbara fantastiskt familjära SMÅ bokhandlarna. Ja, till skillnad från (de, törs jag erkänna, lika alldeles förbluffande underbara) STORA bokhandelskedjorna.

Vi tittade på titlar både här och där – och så, av en ren slump, tittade jag upp på en pelare (!) där de hade en topplista.

Jag drog ett förskräckt andetag.

För där stod ju … ”min” bok.

Nej, det var inte min bok. Det var en bok med samma titel som min i sinnet inarbetade arbetstitel på min ännu i papperform opublicerade roman. Lät det krångligt? Nå, det är det. Antar jag.

De redan döda.

Samma titel – en helt annan bok. Den bok som i pappersform bär ”min” titel är skriven av Robert Karjel och är …

”(…) en mångfacetterad historia om den värld som skapats av kriget mot terrorismen, och om hur mycket ensamma män kan göra för det första riktiga hem de hittat eller den familj de för alltid förlorat”

(Cornucopia?)

Vem Robert Karjel är, vet jag inte. Ska jag vara helt ärlig struntar jag i vem hen är. Vad som stör mig är ändå att ”min” titel redan är använd.

Egoistiskt tänker jag att också tankar borde få vara skyddade av upphovsrätt, men rationellt tänker jag att det vore väl ändå ganska fånigt (om än det skulle göra bibliotekariers jobb enklare). Så, som en litteraturens och förlagsvärldens absoluta underdog – inte en käft vet vem jag är utom förläggaren som gav ut mig i pappersform 2006 – önskar jag Robert Karjel lycka till.

Så börjar jag det oerhörda slitet med att hitta en annan säljbar titel för min änu opublicerade roman om fruktansvärda händelser och en jävla massa sex.

Ny arbetstitel: På spaning efter den tid som fly…

Åh!

SKIT!!!

JÄVLA FRANSMÄN!!!

Ny arbetstitel: UTAN TITEL.

(Den i pappersform opublicerade romanens textportfolio i digitalt format finns här: De Redan Döda.

Eventuella jurister eller förläggare kan kontakta mig via mailadressen ni borde kunna hitta på den här bloggen, annars vete katten vad i helskotta det var ni egentligen lärde er på universitetet eller på den senaste förläggarlunchen.

Förresten sa jag inte just det där. Jag bara tänkte det. I själva verket är jag e väldigt snäll författare, som bara längtar efter många kramar från August-juryn.

Jag sa inte det där heller.

Jag sa definitivt inget om Vertigo.

Oops. Där rök nog mina chanser til Akademibokhandeln och Bonniers …

Ey! Edenborg! My man! Jag har ett manus … *blädder blädder*)

- – - – -
Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om litteratur, titlar, bokhandel, förlag, kultur, upphovsrätt, piratpartiet, böcker, skönlitteratur

(jag borde verkligen skaffa mig en annan hobby än World of Warcraft)

så funderar jag lite så där Chris in the Morningesque…igt

(jag försökte få till ett nytt SAOL-ord, men lyckades ej)

över – Naturen.

Mer bestämt – min inställning till naturen. Dessutom kom jag just nu på att egentligen borde jag göra podcasts av det här, men då måste jag snart börja bjuda in folk

(Björn Ranelid)

som också är så där, ni vet … flummiga. För medan jag försöker skriva det här utan att försöka styra texten för mycket – jag låter den leva som den vill – så lyssnar jag på en Alla Hjärtans Dag-playlist på Spotify, skapad av en av spelvärldens medlemmar. Inte min sambo, dock, men dock en annan, som det heter med prefix och allt, ”tjej gamer” (ja, särskrivningen ska också vara med; den gör PREFIXET än viktigare).

Naturen och kärlek! Kan det bli mer jävla Thoreau?

Alltså, den lunken borde ha försökt plocka blåbär i Stockholms skärgård! Där var jag – nu snart 30 år sen – och min bror mitt ute i SKOGEN på en jävla Ö! Och det var … grönt, runt om. Tallar, granar, gräs och blåbärsris. Och så …

Och myggor.

Och spindlar, skalbaggarm gråsuggor, Konstiga Små Saker Med Många Ben, myror, bromsar, flugor, larver, Andra Otäcka Ting Med Många Ben, slingrande, dallrande, krälande, slemmiga … SAKER.

Gud var på dåligt humör när Hen skapade Naturen, den omhuldade, den älskade, den som folk bara längtar ut till så till den mildra grad att det t om arrangeras bussresor. För att inte tala om skogsmulle, denna proggiga propaganda för att Naturen Är Vår Vän.

Fråga folk i Queensland vad de tycker om det.

Jag är ambivalent mot naturen. Det här som jag hitills skrivit är ett utslag av hastig inspiration baserad på en skumläsning av Annarkias blogpost, där hen frågar ”ska vi undvika naturen nu?”

Ja, Annarkia. Ja, det ska vi.

För att helt vara säkra på att varken Creuzfelt-Jacobs

(ett bevis för att tyskar och engelsmän inte kan samarbeta; de försökte 1938 med … bristfällig framgång)

eller parasiter kan DÖDA oss så föreslår jag helt enkelt att vi asfalterar allt.

Fast nä. Inte riktigt. För grejen är den att jag Tycker Hemskt Illa Om Naturen Om Den Tvingas På Mig, men i övrigt är den rätt så cool. Liksom – evigty brinnande berg i Azerbadjan? Ragnaros reborn, ni vet.

(jag borde verkligen skaffa mig en annan hobby än World of Warcraft)

Eller Häftiga Saker Man Kan Hitta I Vattnet, som i Östersundsregionen.

Jag tycker om att vara i skogen när den är garanterat olevande, dvs täckt av snö. Det värsta jag ka möta då är förmoligen en uthungrad skadeskjuten varg och sen gäller det att springa som bara fan när Naturens Krona kommer sättande med sina Winchesters. Men iaf – skog, och vinter, är fint. Fast kallt. Det är därför jag nästan aldrig är ute i skogen om vintern, för det är kallt.

Med tanke på vad som en gång inspirerade mig till dessa dillerier, dvs en TV-serie om Det Hårda Livet För En Judisk Doktor I Alaska

(Jo, i sammanhanget är det viktigt att påpeka att det är en judisk doktor)

så, eh … så bode jag väl älskasnö, och kyla, och tanken att bli begravd under fruset vatten endast med en gråsugga och en liter brännvin som sällskap. Förstås, efter att litern är uppdrucken kanske jag skulle se gråsuggan som något annat än

(mat)

en insekt … är de väl? … men, eh …

Skogen, om våren, är ganska nice. Tidig vår, fortfarande snödrivor kvar här och var, svartnat ruttet undervegetationsris, välfyllda bäckar man kan leka i tills man förlorat känseln i fingrarna, bortglömda slaktade människ… jag menar naturliga moderna inslag, som t ex skyltar om vem som äger skogen och att det är absolut förbjudet att bryta ”virke”.

Underbara frihet.

Men sen … längre fram … när man vant sig vid brunstiga rådjur och galna skogsägare … då kommer de fram. Igen. Insekterna. Krälar, kryper, ilar, smyger, pilar, slingrar, illrar, borrar, biter, kniper, gömmer, hoppar, studsar – kort sagt, de gör som folk i FAS3: Parasiterar.

Tacka fan för asfalt. Ge mig en välasfalterad stad över skogen vilken sommardag som helst. Och Vi Har Inte Ens Börjat Prata Om POLLEN!

Alltså – vad i HELVETE!!?

GUD, Ja just DU, jag tittar på dig. VAD VAR TANKEN BAKOM POLLEN!!? Som om inte oss arma syndares liv är hårt nog – vi ska fly i skräck från alla krälnde, krypande, ilande, smygande, pilande, slingrande, illrande, borrande, bitande, knipande, gömmande, hoppande, studsande … OCH VI SKA NYSA SAMTIDIGT!!!

I don’t want to start any blasphemous rumours, but I think that God’s got a sick sense of humor, som Depeche Mode skaldade.

Enjoy.

- – - – -

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om naturen

(PS: Jag tycker om myror. Och nyckelpigor.)