Musikens Magi

Just nu glider Led Zeppelins ’Stairway to Heaven’ i luften omkring mig. Ni vet, den där som börjar med det enkla men ack så magiska gitarrplinket? Okej, låten går mot sitt slut nu, men det slår mig … Det slog mig igår också … Och det slog mig på nyårsaftonen, mitt emellan Nick Caves ’the Boatmans Call’ och ’Stagger Lee’, att – finns det magi i musik? Eller är den, som somliga (b la Pytagoras) hävdar, bara en samling siffror, om än tonsatta? Är musik magisk och helande, eller enbart vibrationer genom luftrymden, utan någon annan effekt än en retning av våra hörselorgan och en suggestion i vår hjärna? Är det verkligen bara _ljudet_, som gör en upplyft av Rolling Stones ’Brown Sugar’? Eller … Något mer? En rationell förklaring är förstås att jag _inbillar_ mig att musik är magisk. Min hjärna kokar ihop en emotionell respons baserad på skumma kemikalier och vips! Jag känner mig gladare, som av Deep Purples ’Smoke on the water’. eller arg, som av Ministrys ’Burning inside’. eller ledsen, som av Imperiets ’Karenina’. eller drömsk, som Jefferson Airplanes ’White Rabbit’. Eller deppig – Joy Divisions ’Love Will Tear Us Apart’ är inget för en ensam nyårsafton. Det är inte Nick Cave, heller, förresten :SMusik. Är. Magisk. Fast … Nej, det är inte riktigt rätt. _All_ musik är inte magisk. Det krävs något av den, något obskyrt, svårfatteligt, som dimma över en äng. Vad är det, om inte någon slags själ som kanske – eller kanske inte? – gått förlorad? Det här är fortfarande lite knepigt för mig, för jag är fortfarande starkt influerad av vad jag lyssnade på när jag var yngre – och utpräglad synthare. Mest EBM, som t ex Skinny Puppy och Frontline Assembly. Det har tagit mig lång tid att inse att musik, all musik, förvisso innehåller ett mått av magi, men … Den _rena_ magin, den finns inte i Laibachs ’Nova Akropola’, utan i rock.Jag är ingen gammal rockräv, tvärtom, som jag sa. Under många år var jag fullständigt musikpolariserad. Det var EBM och industri som gällde, och klassisk. Men mest EBM. Inte så undra på att jag ofta kände mig arg och våldsam (fast jag slogs aldrig, annat än i fantasin). Jag fyllde öronen med Nitzer Ebbs ’Join in the Chant’, Front 242 (speciellt ’Headhunter’) fyllde min vardag; VNV Nation har förresten gjort en grym cover på den. Ministry, främst ’Burning Inside’ snurrade tätt, inte sällan följt av Laibachs fläskigt megalomaniska ’Leben Heist Leben’. I takt med att jag blev äldre (och antagligen mer docil) blev det mer experimentell musik, som t ex Current 93 eller Death in Jüne. Och, självklart, Einsturzende Neubauten; lyssna på deras ’Feurio’ – och göm tändstickorna. Jag var, detta erkänner jag, ganska insöad och föraktade rock, tyckte illa om blues och hatade metal. Långhåriga drägg, klipp er och skaffa ett jobb! Om någon för bara två år sen hade sagt något om Lars Winnerbäck … Jösses. (Men någon sa något om honom … och Lasse är ju inte så dum, alls. Thanks, E ;o) )Men plötsligt en dag, eller snarare en kväll … för, åh – en tio år sen, eller så. Då dundrade the Clash ’London Calling’ ur högtalarna. Följt av Ramones och en grupp som jag då aldrig ens hade hört talas om. Nämligen Jethro Tull. Då, fortfarande uppslukad av elektronisk musik, fick jag rysningar av det där avskalade soundet. Men, så här i efterhand, är jag ganska tacksam för vem det nu var som gav mig det där blandbandet. Där fanns Morrisey och Sisters of Mercy, och Fields of Nephillim och Nick Cave. (Även om mannen är jävligt deprimerande, har han något särskilt; det är som med Leonard Cohen). Så, nu börjar jag närma mig den här krönikans kärna, nämligen att _all_ musik är inte magisk. Med risk för att bli lynchad av alla synthare nu, men … Magin finns inte där, har aldrig funnits. Det magiska är bara en illusion; _ren_ magi finns i elgitarren. Konsten att framkalla en bättre dag (och morgondag) ur elgitarrer är rock och blues förunnat. Sen kan ni gasta om Moog hur mycket ni vill (okej då … Kraftwerk har fortfarande en speciell plats inom mig; ’Autobahn’ var iaf den första skiva jag köpte).Det har tagit nästan tjugo år för mig att upptäcka detta, men sent ska syndaren vakna. Tjugo år och jag kunde, som the Doors sjöng,’break on through to the other side’. Antingen har jag blivit lastgammal och hopplös loser, eller så har jag hittat något. Ett korn av sanning, av visdom. Rock – ’You really got me’, som the Kinks sjöng. För, så här är det: en av musikens mest fantastiska förmågor är att framkalla en sorts reaktion. Det kan vara allt från glädje och dansskutt till vankelmodigt vemod med inslag av depression (tack, Nick). Men – ingen annan musik än hederlig rock (snackar sent 60-tal, tidigt 70-tal här, folks) kan göra en uppåt. Inte nödvändigtvis glad, men i alla fall inte fullt så missmodig. Uppåt. Rock – rock är uppåttjack. Framför allt blir man lite fredligare till sinnet; det går inte att arbeta upp något raseri när man hör Bob Dylans ’Lay lady lay’, men det går utmärkt till Borghesias ’We are fucking’.Rock skänker glädje. Det gäller i alla fall för mig, men jag är övertygad om att min känsla delas av många, så många, där ute. Kanske du som läser det här? Så här i retrospekt borde jag ha grävt fram rocken ur mina gömmor för länge sen. Förr eller senare blir EBM-texterna med ’smärta och svärta’ och ’pain and rain’ ganska tråkiga. Jag vill ha något mer, jag vill ha allt, och, som Queen sjöng, ’I want it now!’. Sisters of Mercy i all ära, men de (och många andra) misslyckas med att säga mig det där … sanningsordet vi alla behöver höra, då och då. Det dröjde ända tills igår tills jag hörde det, tills jag fick en tankeställare, som åtminstone delvis tog mig ur en ganska otrevlig sinnesfas, nämligen grubblandet, hur en hela tiden ställer sig frågan ’vad gjorde jag för fel!?’. Det var händelsevis mr Jagger som sa mig ett sanningens ord – Rolling Stones, alltså – ’You cant always get what you want’ … Inte ens ’Satisfaction’ :S (Alltså – om jag _kände_ Mick Jagger … tror ni jag skulle sitta här då!?)I och för sig … Rolling Stones igen: ’Time is on my side’. Hoppas jag. Månne Djävulen har lite sympati för mig? Jag har, då och då, trots allt ’Sympathy for the devil’ ;o) Jag vet, det är nog ett futilt hopp, ungefär lika uppgivet som Procul Harums ’Whiter shade of pale’. Men hoppet är det sista som överger människan, så jag hoppas. På en hel del … Ni har inte en aning om vad jag pratar om, eller hur? Nå, det gör inget. Förr eller senare infinner sig känslan av att allt egentligen är som det ska vara. Att varje dag är som Pink Floyds ’another brick in the wall’. Visserligen lite ilsken, men ändå på något outgrundligt sätt glädjande. Till och med när dagarna känns lika urverksaktigt stressade som Jimi Hendrix ’Purple Haze’. Led Zeppelin är över nu. En annan grupp, en annan låt snurrar nu. The Who – ’Won’t get fooled again’. Det skulle kunna summera hur jag känt mig de senaste månaderna, men det vore orättvist och oärligt – mot mig själv och andra. När jag gluttar på spelningslistan ser jag att Pink Floyd står på tur … ’Comfortably numb’. Det är ungefär så jag känner mig. Vilket faktiskt inte är så dumt (det slår deppet med hästlängder, vet ni).Kanske _hade_ jag mig själv att skylla. Jag var aldrig ’born to be wild’, med Steppenwolfs ord. Jag är för bekvämlighetsorienterad (ehm … lat) för att vara vild. Kanske är det ett misstag, men jag vet – vet! – att förr eller senare sker det, som skedde en gång förut. Att någon väcker mig, ungefär som när Jim Morrison i the Doors sa ’baby come on light my fire’.För … ni vet, eld kan aldrig släckas så länge där finns glöd. Och människans trossbotten är vidare än någon kan tro.

2 thoughts on “Musikens Magi

  1. Pingback: Skrivkramp, Musik och Halflife ... « Herr Klokboks Kollektion

  2. Pingback: Omoralen i samhället är Spotifys fel (Chris in the Morning-esque) | Herr Klokboks Kollektion

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s