Akademikerförakt

Jantelagens första bud – du ska inte tro att du är något – sticker upp sitt tryne både lite här och där i vårt svenska samhälle. Månne ‘föraktet’ för akademiker har en koppling till detta, den ‘svenska avundsjukan’?

Jag tror att vi ser en förtrycksmekanism igång här. En mekanism som, numer, självfallet inte existerar. Men den är den enklaste förklaringen till akademikerförakt. Om vi utgår ifrån två grupper – arbetare och akademiker – känner sig den förra förtryckt av den senare. Det är en positionering som är nästan oomkullrunkelig, p ga upplevt förtryck.

Arbetare vill förändra situationen, men anser sig sakna medlen att förändra den, just p ga att de upplever sig förtryckta. Om en arbetare söker sig in på universitet (för att läsa, inte för att byta glödlampor), men av ditt eller datt-orsaker inte kommer in på den valda utbildningen, upplevs det av den drabbade – och andra arbetare – som att ‘Systemet’ utesluter arbetare. Åtminstone om det händer tillräckligt många gånger. Det kanske t om är en Borgerlig Konspiration?

_En_ arbetare, som inte kommer in på högre utbildning, kanske ransakar sig själv och finner t ex otillräckliga gymnasiebetyg. Men om 200 000 arbetare under en tidsperiod av, ptja – 50 år, inte kommer in … Då sprider sig ryktet om akademiens otillgänglighet för ‘den vanliga människan’. Via middagsbord, på krogen, över spaden i grusgropen. ‘Ungen min kom inte in på vahetter det dära där de läser om gamla böcker’, säger någon (och spottar snus) – och får till svar: ‘Det är så det är, serru, det är Systemets fel. De där jävla akademikerna vill inte ha folk med lite skit under naglarna, va. Har du fyllt i Måltipset?’.

Drabbar uteslutningen tillräckligt många, tillräckligt ofta, är det föga förvånande om arbetarklassen – givet också dess historiska bakgrund, där högre utbildning sällan eller aldrig gavs arbetarklassen – börjar förakta ‘Systemet’. Så hör vi, såsmåningom, alla bittra kommentarer … ‘Det är bara högutbildade jävlar som får gå på universitet’, och ‘det är borgarnas fel!’. Typ. Eller varför inte dra till med den gamla klassikern (uttalat med milt förakt i rösten): ‘Och vad får du för _riktigt_ jobb då, av en sån där ‘akademisk’ utbildning?’.

Arbetarklassens förtryckta position blir till sist en självuppfyllande profetia. Det sägs att arbetare inte är välkomna på universitet, så även om en arbetare vill ta sig dit, kommer hen att motas i dörren. Det är meningslöst att försöka. Det är dumt att kasta bort en massa arbetarår på att läsa en massa skit, när spaden och ångvälten väntar. Sluta läs böcker, din jävel, fyll i måltipset och håll käft. Den förtryckta (eller snarare upplevt förtryckta) arbetarklassens dröm om högre utbildning förblir ouppnåelig genom att samma budskap hela tiden men med olika ord trummas ut från lunchmatsalar till middagsbordet i den betongdöda förorten: Arbetare kan aldrig bli nåt, bli vid din läst, håll käft. Bed och arbeta. Fyll i Måltipset.

Även om någon arbetartelning i mellanstadiet drömmer om att bli advokat, slutar hen drömma, eftersom hen överallt bara möter motstånd. Det spelar ingen roll om Bossanova Svensson får MVG i alla ämnen – hen är ju arbetarbarn, och ‘du ska nog fan se att de sätter käppar i hjulet’. Är hen inte tillräckligt övertygad om sin egen kunskap, sin egen förmåga, sjunker liknöjdheten in och drömmen förblir en dröm. Så, om en trettio år, är drömmen bitterhet, och Bossanova säger till sin unge Tango att ‘näru, jag ville bli advokat, men det ville inte det där jävla systemet vara med om. Så jag har fixat jobb åt dig vid strykpressen. Håll käft, unge, fyll i Måltipset’.

De förtryckta förtrycker till sist de förtryckta. I samma ögonblick en arbetare väljer att medelst akademisk, dvs högre, utbildning göra något åt förtrycket – att förstå det – i samma ögonblick föraktas även _den_ arbetaren av de outbildade, de som inte släpptes in på akademien. Därför att ‘du ska inte tro att du är något’, därför att ‘arbetare kan aldrig bli nåt’, därför att ‘det är Systemets fel och vad är du för en jävla klassförrädare som gått å blitt advokat, va, va!? VA!?’ Om en inte kan eller vill se hur alla strukturer samverkar för att hjälpa eller stjälpa, ligger det nära till hands att tro att situationen är oföränderlig och evig. Arbetare, bliv vid din läst. Enda sättet att se strukturerna är att studera dem, men om porten till studiet upplevs stängd … Faller viljan. Och Måltipset blir mer lockande.

Det här är ju egentligen ganska fånigt. Det är en urgammal klassmentalitet som lever kvar hos så väldigt, väldigt många. T om med förändrade intagningskrav, där det faktiskt inte spelar någon roll om du heter von Trillaravpinnen eller Svensson. Arbetarklassen, så som vi fortfarande tänker oss den, som outbildad, grov, vulgär och … dum – den finns inte. och om den finns är det ett försvinnande litet antal individer, vars dumhet inte beror på dess klass, utan på dess inställning till kunskap och – ofta – inlärningssvårigheter. (Kunskapen om inlärningssvårigheter och medlen för att avhjälpa den har händelsevis ‘upptäckts’ och formulerats av akademiker, inte av den snusspottande grovarbetaren). Vart och vartannat arbete kräver, numer, någon form av utbildning – ofta högre utbildning. För en tid sen sökte jag jobb som städare (fast det hette lokalvårdande tekniker i annonsen) på riksdagen. De önskade någon med universitetsutbildning (!).

Akademikerförakt – och arbetarförakt – ingår i ett destruktivt samhällsmönster, där alla tendenser till att önska förändra en utåt sett fungerande struktur, ska tryckas ned och stoppas. Det är så mycket som spelar in i (den självupplevda) arbetarklassens struktur, inte minst dess ‘heder’. Arbetarklassen har gått från att vara statare till egen företagare på bara femtio år – en för liten tidsrymd för att bryta den historiskt nedärvda tanken om, alldeles – arbetare, bliv vid din läst. Håll käft, fyll i Måltipset.

Heder, moral, föräldrars och farföräldrars otillräcklighet, avundsjuka, ‘svensk mentalitet’ … Och mycket mer – allt sådant drar sitt strå till stacken. Jag tror att den viktigaste faktorn _är_ förlädrars otillräcklighet. De upplever att de inte _kan_ hjälpa, därför att ‘allt ska varaså svårt numer’. Vilken förälder blir inte lite arg på sig själv och ‘systemet’ när hen står där och kliar sig i huvvet när ungen ber om hjälp med Pythagoras sats, typ?

Utan uppmuntran till studier går studierna åt helvete. Om arbetarföräldrarna gett upp (av flera orsaker) projicerar de sitt eget tillkortakommande på sina barn, och de ger också upp. Och deras barn, och deras barn. Så polariseras vi, de ouppmuntrade muttrar föraktfullt när någon annan lyckas, de uppmuntrade går vidare, in i akademien. Oavsett om de heter von Trillaravpinnen eller Svensson.

Enda sättet att bryta upp strukturerna är att ständigt uppmuntra. Uppmuntran, uppmuntran, uppmuntran! GE ALDRIG UPP. Att för en gångs skull överge klasstänkandet skulle nog också hjälpa, för nu har vi delat in folk i klasser i tusentals år – och vad har det gjort oss för gott? Inte ett skit.

(Min dokumenterade akademiska utbildning är 2 poäng på samhällsplaneringslinjen vid Stockholms Universitet. Så … Jag är knappast akademiker, men hey! Who gives a shit? Ni får gärna förakta mig, det bjuder jag på. För jag vet vem jag är, jag vet _vad_ jag är, jag vet vad jag kan – och jag ger aldrig upp. Döm inte djuret efter pälsen; i en recension för min bok ‘Recept för Domedagen’ – finns b la här: http://www.adlibris.se/product.aspx?isbn=9189390520&s=1 – trodde kritikern att ‘kanske anar man ett och annat akademiskt betyg i filosofi också.’. (Recensionen finns här: http://hd.se/kultur/litteratur/detalj.shtml?id=37505 )

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s