SPEKULATIONER, I:

Gud bad Abraham att offra sin son, men när det kom till kritan förbarmade sig Gud och skickade fram ett lamm istället. Vad lammet tyckte om det är en helt annan historia, men jag förmodar att får sen länge har tagit avstånd från Gud.

Vad det egentligen handlade om var inte så mycket offret av ett ban, utan ett test: Hur långt är en människa villig att gå i sin tro? Ända fram till det ohyggliga slutet – eller tar en ‘god’ mänsklig drift över någonstans och säger ‘stopp!’. Det var ett test Abraham utsattes för. Ett test av tro, ett test för att se om intellekt eller blind fanatism styrde honom. Det är min fasta övertygelse att Gud inte vill ha galningar som sina företrädare. Denna övertygelse är så stark hos mig, att jag t om skrev en bok om det – ’Recept för Domedagen’. Den finns b la här – http://www.adlibris.se/product.aspx?isbn=9189390520&s=1.

Men hur testar man om en människa är galen eller bara hängiven? Man ber honom döda sin egen avkomma. En galning skulle göra det utan att tveka. Abraham tvekade. Exakt hur lång tid det tog honom att övertyga sig själv är för oss okänt, men jag slår mig i backen på att han hela tiden, någonstans djupt inom sig, tvivlade på vad han höll på med. Utan tvivel är man inte klok, som det sagts. En galning tvivlar inte. En galning VET att sonen får det bättre om han får hjärtat utskuret, en galning VET att han får evig frid om han slaktar tiotusen människor i Guds namn. Men galenskap är inte tro – galenskap är galenskap. Äpplen är äpplen och päron är päron.

Eftersom det här handlar om tro har jag inga konkreta bevis för mitt påstående att barn i Guds ögon är något av det viktigaste som finns, men moralisk, etiskt och vad jag känner inom mig bevisar det. på sätt och vis är det resterna av en djupt rotad primitiv drift – nämligen den att skydda sin avkomma och säkra artens fortlevand. Inget konstigt med det. Mängder av djurarter skyddar sina ungar från övergrepp och mord. Så varför inte vi? Vi är, trots allt, ett ovanligt intelligent djur, som dessutom utvecklat en förmåga att tänka och tro abstrakt. Gud är, i alla hänseenden, abstrakt.

Lika abstrakt blir det när man börjar tala om Guds existens i alltet. Gud är ingen skäggig farbror på ett moln (såvida Gud inte vill vara en skäggig farbror på ett moln). Gud är, tveklöst, opersonlig. Gud är oformlig. Gud är könlös, gränsöverskridande och fullkomligt ointresserad av vad för sexuell tillhörighet eller kön folk har. Gud finns i allt – liksom allt finns i Gud. Svårsmält? Förvisso. Jag tänker inte försöka bevisa mitt påstående. Det går inte att bevisa. Det handlar om tro – min tro, många andras tro, i grunden en helt kyrkas tro.

Med utgångspunkt från Guds existens i alltet (tomrummet i atomerna uppfylls av Gud, om vi så vill) blir Jesus död på korset inte särskilt otrolig. Hans död var på samma gång en fysisk, enskild död för honom som person (rebellen, uppviglaren, skurken), som en gudomlig födelse då han ju var Guds Son (därmed halvgud). Gud och Jesus blev i dödsögnblicket ett och samtidigt som Jesus dog på korset dog också Gud – men återföddes. Varför? Därför att Gud är energi, och energi är oförstörbar. Tror jag, i alla fall. Eftersom det är tro, kan den inte bevisas. Vill ni tro på mig, så fine – inga problem. Eller så kan ni dissa mig, det går också bra.

Det man däremot kan bevisa är begreppet synd. Vad är en synd? Synden är det som är fel. Uppfattningen om vad som är fel har i alla tider fluktuerat. Därför måste också vår tro fluktuera. En tro, som stagnerat, är en död tro. Guds död. Ålderdomliga religiösa lagar kan inte applliceras på ett modernt samhälle, helt enkelt därför att samhället är oändligt mer komplicerat nu än för tretusen år sen. Vi har ny kunskap om vad som får människor att fungera som de gör och behöver inte längre skylla allt på demoner. Epilepsi är en sjukdom, inte en demon. Schizofreni är också en sjukdom, inte en legion demoner. Vad vi vet. Man kan tro något annat, om inte annat för att göra livet mer spännande. Även för mig är samtliga lagar i Gamla Testamentet barocka, men det är också min övertygelse att Gud har fått klä skott oförskyllt för dem. Lagarna i Gamla Testamentet, de tio budorden undantagna, är mänskliga konstrukt; lagsystem för att främja och driva på expansion av en kultur, beskydda sagda kultur från utomstående potentiellt farliga influenser och på sikt assimilera andras kultur med den egna. Det är, därmed, en sen länge förlegad politisk ideologi om man så vill. För ärligt talat: Vi säljer inte våra döttrar som slavar längre. Åtminstone inte i någon större omfattning. Vad som då antogs vara Guds vilja (att sälja sin dotter) ses nu av oss som ett stort fel – en _synd_. Ett brott mot mänsklig frihet. Mot folkrätt.

Grunden för vad som är synd har dock alltid varit densamma. Grunden är skyddet av vår art – vår särart, om man så vill. Till detta kommer moraliska regler vilka ytterst syftar till att låta människan vara lycklig, inte olycklig, skräckslagen och fylld av fruktan. Som ett konkret exempel kan man se på de sju dödssynderna vilka förbluffande nog är alldeles utmärkta exempel, trots att jag inte är katolik (ännu):

Lättja:
Ouppmärksamhet leder ovillkorligen till döden. Om man inte ser upp, dör man. Ett ovaksamt docilt djur blir mat för rovdjur, medan den som inte slöar till överlever. Det är alltså en synd att vara lättjefull, dvs slö och likgiltig inför omvärlden. Slöhet förändrar inget, slöhet bidrar enbart till stagnation och stagnation är destruktivt i långa loppet. Rent evolutionärt har ingen lättjefull ras överlevt, eftersom den utrotats av de inte fullt så lättjefulla. Människor som sluter sig inne och inte längre transcendederar blir oundvikligen galna – lappsjuka. Lättja föder galenskap och Gud vill inte ha galningar. Gud vill ha lyckliga människor.

Högmod:
Dåraktighet och fanatism leder till undergång. Gud vill inte ha galningar – Gud vill ha normalt funtade människor som tror precis lagom mycket, utan att gå till excesser. Högmodiga typer är snara till att begå vad för galenskap som helst i sitt eget eller Guds namn. Högmod är en spärr, en översta gräns för tron får tillåtas göra. Se på Knutby – vad hände när pastor Fossmo blev högmodig? Han försökte få folk att tro att Gud skickar order via SMS (!).Högmod föder galenskap och Gud vill inte ha galningar. Gud vill ha lyckliga människor.

Vrede:
Oresonlig ilska leder till katastrof och fanatism. Vredesutbrott skadar dig själv och omgivningen och kan mycket väl innebära din död. Helig vrede är ännu värre, eftersom den inte bara pekar ut Gud som gärningsman utan dessutom snuddar vid högmod. Med andra ord: Bli aldrig för arg – då slutar det illa. Vrede föder galenskap och Gud vill inte ha galningar. Gud vill ha lyckliga människor.

Frosseri:
Ät inte så du spricker, lyder ett uttryck. Det är å ena sidan en förmaning att inte utsätta sin kropp för skada, å andra sidan ett mer abstrakt begrepp. Man kan ju frossa i så mycket mer än mat. Makt, t ex. Frossar du i makt slutar du att vara rättvis och vållar skada mot omgivningen och andra. Du själv märker inget förrän det är försent. Se på Skandia, se på Saddam. Med andra ord: Gör det du gör men gör det med måtta, då mår du bäst. Visserligen är öl gott, men bara för att det är gott ska man inte hinka tio liter på raken. Frosseriet leder till galenskap och Gud vill inte ha galningar. Gud vill ha lyckliga människor.

Otukt:
Ett besynnerligt begrepp som fått klä skott för, framför allt, den kontrollerade sexualiteten. Men om man ser på pudelns kärna – vad innebär egentligen otukt? Rent sexuellt innebär det att du sprider dina gener till potentiellt ‘livsodugliga’ partners. Detta är strikt biologism, något som är tillräckligt skrämmmande för ett alldeles eget inlägg. Men andra synvinklar på otukt, då? När allt kokats ned innebär det: Var ärlig, ljug inte, bedra inte, försmå inte. En lögn leder till fler och snart måste man ljuga för att skyla över sina tidigare lögner. Ärlighet är således eftersträvansvärt – i privatlivet, i kärleken, i arbetet, i samhället. Oärlighet föder galenskap och Gud vill inte ha galningar. Gud vill ha lyckliga människor.

Girighet:
Självförklarande, inte sant? Mycket vill ha mer. Men vad händer med den hund som dreglar över ett saftigt köttben på botten av floden? Den drunknar. Girighet leder till undergång, moralisk girighet (‘jag har rätt och du har fel och eftersom du har fel måste du dö!‘), ekonomisk girighet, sexuell girighet, emotionell girighet. Med andra ord: Gör det du gör men gör det med måtta, då mår du bäst. Älska mycket – men inte för mycket. Då blir du galen. Gud vill inte ha galningar. Gud vill ha lyckliga människor.

Avund:
Köttbenet på botten av floden igen. Inte nog med att hunden vill ha ännu ett köttben – den vill ha ett köttben den inte kan få. Vad händer? Det leder till undergång. Avund är en oerhört destruktiv kraft som aldrig skapat något utan enbart brutit ned. Se bara på alla svartsjukedraman. Se på alla mördade och misshandlade kvinnor, på alla samhällens krigföring mot grannländer vars mark varit bördigare, haft mer olja, legat bättre till strategiskt. Eller se på alla religiösa stridigheter. Avund föder galenskap och Gud vill inte ha galningar … Nu vet ni vad Gud vill ha, inte sant?
Gud vill ha lyckliga människor.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s