Manskollektivets inkosekvens

När jag ändå börjat bli retro med mina gamla funderingar från det utmärkta feministcommunityt www.feminetik.se , så passar jag på med lite mer. Ämnet, för den här gången: Kollektivisering av främst män (som i ‘patriarkatet’ eller ‘manskollektivet’) och inkonsekvensen i antifeministers argumentation. Inkonsekvens, vad då? Säger du säkert nu. Jo, serru, jag menar så här:

Det verkar ofta, som om flera antifeminister blir upprörda över kollektiviseringen av män i diverse frågor. Samtidigt kollektiviserar de feminismen till en ‘vänsterideologi’. Är inte det lite inkonsekvent? Om kollektivisering av en samhällsgrupp, dvs män, innebär stor skada och inkräktade friheter och ett hot mot demokratin och yttrandefriheten – är inte kollektiviseringen av feminister, som t ex ‘alla feminister är vänster och manshatare’, också inkräktade friheter och ett hot mot demokratin och yttrandefriheten?

Jag tror att en bidragande orsak till feministmotståndet är att feminism inte går att alldeles enkelt placera i den traditionella politiska skalan av ‘vänster – höger’. Feminism är panpolitisk, med åsikter och insikter från så skilda läger som John Stuart Mill och Karl Marx. Eftersom feminism som ideologi är en ‘rödgrönblå röra’, blir den svårförståelig för den utan ideologisk flexibilitet, som stagnerat i sitt politiska tänkande, om att allt antingen är ‘vänster’ eller ‘höger’. Så uppstår irritationen just för att feminism uppfattas som ‘osäker’ och ‘obehaglig’, just för att den inte går att _kategorisera_. Att feminism drogs igång av, och koncentrerar sig på, kvinnor gör inte saken bättre, tycker antifemmorna. Men ärligt talat – hur många ideologier tar hänsyn till _alla_ grupper? Ingen. Varje ideologi kretsar kring en i förväg utvald grupp, händelsevis påfallande ofta män. Mill infogade visserligen kvinnor i sin rättvisemodell, men Marx glömde alldeles bort dem (med mindre än att han tillskrev dem ett sorts reproduktivt ansvar för produktionsenheter). För att lösa ett stort problem måste problemet brytas ned i beståndsdelar och behandlas utifrån dessa delar. Du lagar inte en dator genom att byta ut kåpan, utan hårddisken, eller RAM-minnet, eller den och den detaljen. Moderkortet, t ex. (Datorer är våra mödrar?)

Feminism förknippas med vänsterideologi p ga att en av feminismens främsta förespråkare, Gudrun Schyman, har kommunism i bagaget. Det brukar räcka för folk. Och om det verkligen ska övertygas om att feminism är ‘förtäckt kommunism’, dras gamla hedersknyffeln Karl Marx upp. En del av den feministiska analysmodellen utgår från Marx åsikter om klasser, produktion, offentliga sfärer osv. Men var Karl Marx kommunist?

Marx, som filosof, var inte kommunist. Hans idéer är inte kommunism. De är marxism, eller ‘så här skulle _jag_ vilja att världen såg ut, eftersom den ser ut så _här_ nu’. Det är eftervärldens handhavande av hans i grunden förnuftiga idéer, som har gjort honom till kommunist (och diktatorfödare). Marx var Marx, en snubbe som var upprörd över sakernas tillstånd och sökte hitta lösningar på problemen. Precis som Mary Wollstonecraft. Problem – och lösningar. Hur människans behov av att finna svaret på ett ‘varför?’ ständigt påverkar oss.

Idémässigt står feminism för något hitills okänt, något som kan liknas vi … Ptja – socialistisk liberalism med marxistisk marknadsekonomisk inriktning. Typ. Den är i varje fall varken vänster eller höger, inte ens mitt emellan (vilket nog är tur för Maud Olofsson :o) ). Feminsim är något nytt, något okänt. Och det ‘vet ju alla’, att allt som är okänt, är farligt.

Är det då inte lika inkonsekvent när feminister blir upprörda över kollektiviseringen av feminister samtidigt som de kollektiviserar män i diverse frågor? Datorn säger ‘nej’, eh … jag menar – jag säger ’nej’ :o). Den generella kollektiviseringen av feminister utgår ifrån de ofta mest uppmärksammade uttalandena, som t ex Schymans talibantal och det famösa ‘män är djur’. Uppmärksammade idéer och uttalanden tillskriver en hel rörelse åsikter rörelsen, som helhet, inte har. Om en moderat säger ‘negrer är lata’, tillskrivs sällan (iaf inte av ‘nyktra’ debattörer) Moderata Samlingspartiet en rasistisk ideologi. Så varför tillskrivs feminism som helhet åsikter den i majoritet, inte har?

Därför att antifeminister och/eller män hatar kvinnor? Knappast. Däremot lever vi, vi män, i de strukturer som just nu skapar vårt samhälle. Vi drar nytta av dem också, medvetet eller omedvetet. Jag gör det, ibland bara för att jag har en dingel mellan benen. Jag tror också att det beror på en ovilja att våga sig på ett nytt tänk, en flexibilitet i tanken, som i slutänden påverkar ditt liv. ‘Man vet vad man har, inte vad man får’ – är inte det devisen? Är inte det varför vår värld ser ut som den gör? (Retoriska frågor.)

Att män tillskrivs egenskaper som t ex våldsamhet beror inte på några enskilda mäns våld, utan _den manliga strukturen_, där våld är en integrerad del av varje mans liv. T om så pass integererad att forskare vänder ut och in på sig för att ‘bevisa’ att manligt våld inte går att göra något åt. Våld kan komma i många former, minns det. Den ekonomiska knytnäven är minst lika effektiv som den fysiska. Det manliga kollektivet är _våldsamt_, enligt våldets alla aspekter. Men den enskilde mannen är, ofta, inte särskilt våldsam. Iaf inte jag. Så ofta. (Jag får ibland en närmast obetvinglig lust att slå folk jag inte känner på käften, men wtf. Jag är ju man. Och dessutom lite korkad.)

Skillnaden gentemot kollektiviseringen av män är att _ingen_ kan påstå att feminism som helhet står för manshat. Snarare tvärtom. Genom att önska förändra könsrollerna och bryta upp de gamla strukturerna kommer även män att uppnå sin fulla potential som människor, istället för att köra fast i invanda beteenden och ta till lönechecken eller knytnäven när saker och ting skiter sig. Män, som grupp, alltså inte du och du och du och du, utan den gemenskap vi män ingår i, står för en jävla massa skit. Våld, sexism, krig, knäpp politik, knäpp syn på medmänniskor, knäpp syn på _livet_, orättvisa. Vi har dessutom, generellt sett, högre lön. (Den dag jag får ett jobb kommer jag bombis ha högre lön än mitt ex, som är kvinna). Det är fel.

Feminism är lite grand som Federationen, män är ungefär som Borg; ‘resistance is futile, prepare to be assimilated’. Borg, förlåt – män – som grupp, som _kollektiv_, står för den del av samhället som feminism vill förändra. På samma sätt som konservativa rojalister stod för vad Jonh Stuart Mill ville förändra. På samma sätt som bourgoisen stod för vad Karl Marx ville förändra. Den enskilde kungen var antagligen en reko prick, men som helhet stod kungarna för en _förlegad_ människosyn, t ex feodalism. Den enskilde köpmannen var säkert en hygglig kuf, men som helhet stod köpmännen för en _förlegad_ syn på huru tjäna pengar (genom krass utsugning av de i samhället åsidoställda, t ex statare, eller i Ryssland – livegna bönder). Män, som kollektiv, står för en förlegad människosyn, där män av naturen eller Gud står högst på den hiearkiska stegen. Män är _inte bättre_. Män är människor. Och det är kvinnor med. Fast inte just nu, inte lika mycket, som män.

Kvinnor, som grupp, som kollektiv, står för den del av samhället, som feminismen vill skriva upp i värde. Den ena av två grupper, vilka bägge ska förmnänskligas till sin fulla potential. Det är den alldeles enkla sanningen. Allas lika värde. Fransmännen stormade t om Bastiljen för att uppnå det (dock med, nu med facit i hand, klent resultat). Vill du inte att alla ska ha ett lika värde? Självklart (hoppas jag). Vad du vänder dig mot är _med vilka medel_ likheten ska uppnås. Men hey! Vi har prövat jämställdhetssträvan, vi har prövat att uppnå balans på manliga strukturers villkor. Det _funkar_ inte. Kvinnor, som grupp, är _fortfarande_ underställda männen, trots att strävan efter jämlikhet har pågått i flera hundra år. Jag, som feminist, är trött på myrstegen. Jag vill se en förändring, nu. Eller i alla fall nästa år. Inte 2106. Alla vinner på det, t om manskollektivet.

För att uppnå större rikedom krävs att en lämnar ifrån sig en del av den rikedom en redan har. Det är, för att använda marknadsekonomiska termer, en investering. Vår värld lider av en rad brister. Dessa brister har uppkommit under historiens gång därför att en specifik grupp människor har lett världen dit den är, nu. Vilken grupp? Män, som symbiotisk grupp en struktur av mer eller mindre medvetet förtryck av världens andra halva. För att åtgärda dessa brister måste ficklampans ljuscirkel sättas på det som skapat problemet, nämligen A) män och manliga strukturer (feodalvälde, rojalism, segregerad demokrati, etc etc) B) könsroller (‘kvinnan tige i församlingen’, ‘män är djur’, ‘fulla tjejer får skylla sig själv’, etc etc), C) obalanserad fördelning av resurser, både materiella och idémässiga (arvsrätt, kvinnolöner, nedlåtande behandling av kvinnors forskning och kulturella gärning, etc etc).

Som individuell man är jag varken skyldig till eller ansvarig för vad Putte på Långgatan gör med sin fru. Men som del av samhället, av det manliga kollektivet, är jag ansvarig för att förändra Puttes livssyn, så han inte skadar någon annan. Dessutom tycker iaf jag att Putte, i rättvisans namn, kan få byta blöjor han med. Vi män, som kollektiv, är ansvariga för vad för sorts värld vi har – och vad för sorts värld vi _vill_ ha. Vill vi ha den värld vi har nu? Knappast, väl? Se dig omkring. Den funkar inte. ‘Det är något ruttet i staten världen’, för att parafrasera Hamlet.

Så, long story short … Nej.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s