VI ÄR SVIN

‘Valet är tjejernas, killar är på ett visst sätt och kan inte tjejerna anpassa sig efter det så inte är det sociala faktorer det handlar om.’

Citatet ovan kommer från www.feminetik.se , ett diskussionsforum för feminism. Det fick mig att fundera, för vad hör vi i de där orden? Jag hör: ‘killar är som de är, det är naturligt’. Som om män, vare sig de har hår på bröstet och bankblåsplaner i byxfickan, eller har flyende haka och genusvetenskap i portföljen, är ett naturens apoteos. Fulländade, utan möjlighet att uvecklas längre eftersom de redan nått toppen av primatkedjan. Kvinnor däremot är fortfarande under utveckling. De måste anpassas eller anpassa sig efter (den av Gud givna?) naturliga ordningen. Bara genom att få en Hel Karl kan hon bli förverkligad.Här framförs ivrigt en rad argument för könsrollernas kvarblivande från flera debattörer. Men varför detta motstånd mot att förändra något som bevisligen gör människor miserabla? Istället för att så ihärdigt försvara och upprätthålla ‘normen’ borde det väl vara bättre att förändra den? Oavsett hur kort en relation är, är den alltid destruktiv om den gör människor olyckliga. Ledsna, besvikna, arga, bittra, hatiska, våldsbenägna. Olycklighet, liksom alla mänskliga känslor, är allmängiltiga. Ledsnad gör ingen skillnad på kön, det är könet som gör skillnad på ledsnad. Alla tårar är lika salta. Hur vi sen hanterar vår olycka skiljer sig. Könsrollen ‘Man’ stipulerar att knyta näven i fickan och muttra ett ‘bitch’ när en blivit försmådd. Könsrollen ‘kvinna’ stipulerar tårar och sen ‘alla killar är svin’-lamentationer.

Sanningen är att vi alla är svin. Åtminstone så länge vi ställer upp på spelets regler. Det här är obehagligt, eftersom ingen vill vara ett svin. Så vi rationaliserar bort våra egna tillkortakommanden, lägger skulden på ‘den andra’ och går vidare en bitter erfarenhet rikare – tror vi. Egentligen är vi fattigare på erfarenhet, eftersom vi på grund av erfarenhetens negativa inverkan kommer att se världen just negativt. Att ‘alla brudar är jobbiga’, att ‘alla män är svin’. Nästa gång vi träffar på någon som attraherar oss men som av för oss okända skäl inte blir attraherad tillbaka, väller de negativa erfarenheterna fram. Så, istället för att bara konstatera att ‘kemin var inte rätt’, dyker rationaliseringen upp.‘Hon är en bitch.’ Eller ‘Han är en loser. Och dessutom ett svin.’

Våra egna nederlag förstärker spelets regler. Våra egna brister blir spelets styrka, den osynliga cementen som tvingar oss kvar i de stagnerade formerna. Till sist har vi levt så länge i förtryck att förtrycket normaliserats; Han Är Ett Svin. Hon Är En Hora. Sen hittar vi på en rad epitet för alla dem som försöker ta sig ur spelets regelverk; hora, bög, feminist, könsförrädare, loser. Det är de högljuddas röster vi hör. De förslavades skrik dränker de befriades talan. Det är tryggare att skrika ‘Håll käften!’ och fortsätta betrakta skuggspelet på grottväggen, än att dra ett djupt andetag och försöka nå solen. Förtryck är trygghet, för även om vi lider vet vi vad vi har. Det talas om vinnare och förlorare, men vem är egentligen den störste vinnaren? Den som vågar den riskabla klättringen ut ur grottan, eller den som sitter kvar och ser skuggorna på väggen? Den ende vinnaren, den ende _sanne_ vinnaren, är den som vågar ifrågasätta. Den som frågar ‘varför’. Sådana människor riskerar precis allt – t om sitt eget liv. Nog är väl en sådan människa en större vinnare, än den som av rädsla för vad som finns på andra sidan normen, lever kvar i ett trygghetens fängelse?

Enda sättet att bli en riktig människa, är att ifrågasätta sin egen existens.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s