Ordets Makt

De, vilka försöker bevisa att texter bara är text tills någon bildat sig en uppfattning om texten, har fel. Varför, månne? Jo:

Ord, som präntas, präntar inte sig själva. Ord som präntas präntas av en författare. Därmed blir orden i samma ögonblick de fästs på papper en spegling av författaren; orden blir vad författaren vill att orden ska bli, gestalta. Utan en författare är ord bara ord – ofarliga. Men med en författare blir orden något mer. De blir själfulla livskraftiga, vinningslystna, hämmndgiriga, lyckliga eller dårpippiga. Det beror aldleles på författaren. Ta Michail Bulgakov, t ex. Under hela sin författarbana livnärde han sig på att å ena sidan på att skriva nationlistisk smörja för Sovjetunionens räkning (och få medlemskort i Massolit) , å andra sidan föra in spetsfundigt satiriska alster som t ex Mästaren och Margarita i diverse mindre litterära magasin. Ja, t om i Pravda. HANS ord var på samma gång brandfacklor i den kommunistiska revolutionens tjänst, som brandfacklor kastade PÅ den kommunistiska revolutionen. Det ådrog sig b la Beria vrede, men eftersom Bulgakov lyckats dupera Stalin med sina nationalistiska alster – vari han t ex anfäktade att Jesus var bluff och båg, och OM han existerat så var han åtminstone socialist – var han skyddad. Till en viss gräns.

Hitler hade aldrig något humoristiskt motiv med Mein Kampf. Hans motiv var välkända från första början: Krigshets, grundläggande av en strukturerad antisemitism, doktrinen om den Ariska Rasens Överhöghet och planerna för Lebensraum. I Mein Kampf uttalar han tydligt tanken att Tysklands expansion inte kan ske åt väster, som alltid varit fallet förr, utan mot öster – mot den ukrainska kornboden. Motståndet var ju, av naturen, slavrasers motstånd – och därmed i stort sett obefintligt. INGEN människa som läst Mein Kampf kan tolka Mein Kampf på något annat sätt än en rekognoscering av krigsmentaliteten hos ett folk, knapptryckarleken på antisemitiska strömmar och hatet mot allt som inte är tyskt, hatet mot allt som inte är Rätt – enligt Mein Kampf. Det är en ond bok, från början till slut. Onda ord. Nu kan vi skratta åt den, för nu har vi ju facit i hand. Men då skrattade ingen – tvärtom ansågs Hitler vara en stor statsman som formulerade sig väl. Han var till och med bundrad av Churchill – den som skulle komma tt bli hans bittraste fiende bara några år senare.

ORDET är det mäktigaste vapnet vi känner till, ty utan ORDET kan inga andra vapen bli smidda. Om ORDET präntas på papper i en manual för Stingermissiler, eller om ORDET präntas i en Helig Skrift kvittar lika – ORDET är lika mäktigt, lika farligt, som en stingermissil eller en hysterisk teolog. Uppfattningen av ordet är inte upp till läsarens objektivitet. Uppfattningen av ordet är från början till slut en subjektiv känsla från författaren – goda författare framför den väl, sämre inte skribenter inte fullt så bra. Men kontentan är ändå, till syvende og sist:

ORDET är en förlängning av författarens vilja, hur perverterad den än må vara.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s