Mannen, Hjälten – och Statusen

‘Det är ingen självklar vits att flasha med en dyr märkesklocka i Sverige. Risken är stor att få fattar hur fin klockan egentligen är. Materiella ägodelar rankas lågt när svenska folket bedömer vad som ger en människa status. Gedigna kunskaper och en fri och självständig livsstil slår högst. Och när klockor ska rankas är det ofta fler än hälften som aldrig ens hört talas om klockmärket. Status är viktigt för många människor därför att det avgör den ställning som de tillskrivs av andra. Statusen avgör den sociala rangordningen.’skriver Dagens Industri, 20061208.

Det här fick mig att fundera kring status, vad det är, vad det gör med oss och … Är det bra? Eftersom jag hyser ett fortfarande nyfött men blommande intresse för intersektionaliteten mellan fördomar och könsroller, faller det sig naturligt att jag börjar fundera kring Mannen. Mer om Mannen kan ni f övr läsa här, http://www.mansidealet.se/ . Hur det kommer sig att jag intresserar mig för fördomar och könsroller … är en annan historia. Men jag samlar på fördomar. Det är en hobby.

Så, är status viktig? Svar ja. Dessutom – status är ännu viktigare för Mannen, för de små Männen på dagis ända upp till 89-årige Eskil, som just byggt till sin sommarstuga trots diskbråck och höftleder av metall. För vissa är t om status så viktig att den är en fråga om liv eller död. Status … är mätvärdet för Manlighet. Ju mer manlig du är, desto bättre status får du. Kombinerar du din manlighet med kunskap blir din status ännu bättre, för precis som Master Charge-snubben säger: ‘Remember, you’re not the watch on your wrist.‘ Han är jäkligt snygg, btw.

Redan från barnsben fostras män till att räkna status. Antal segrar på fotbollsplanen. Antal kompisar i gänget. Antal fyllor, antal tjejer. Vilken plats man fått och har i karriärstegen, antalet kronor i lön, kuklängd, antal synliga muskler osv osv. Mansrollen genomsyras av en svårgripbar och olustig känsla av att ju mindre status du har, desto lägre värde har du. det blir en självuppfyllande profetia: Ju lägre värde du anses ha, desto lägre värde anser du dig själv ha. När du börjar anse det om dig själv, försvinner först självförtroendet och sen självkänslan ut genom fönstret. Och du blir blyg, tafatt, mindre manlig … Får mindre status. När du kommit dit, då spelar det ingen roll om du kan allt om börsen eller Porsche, för … ‘Remember, you’re not the watch on your wrist‘.

När din status är ifrågasatt kan det bara sluta på ett av två sätt: Antingen resignerar du och ‘försvinner’. Du skyr dina vänner (och om de bara varit ‘vänner’, skyr de dig) och förvandlas till en miserabel enstöring, som kanske, t om, en dag tar livet livet av dig. Varför? Därför att du inte var man nog.

Eller så gör du allt i din makt för att öka din status. De allra flesta väljer yrkesvägen och får till en (ny) karriär; den medför ett nytt socialt kontaktnät, som om du spelar enligt reglerna ställer krav på dig att leva upp till och förbi statuskravet. Däri ingår lön, vänner, lägrade tjejer, bra familj, bra hem, snygg bil osv osv, trots att ‘you’re not the watch on your wrist’. Så länge du inte misslyckas med statusjakten och hållerdig kvar på karriärstegen är du lyckad. Bättre inkomst, bättre självförtroende, bättre manicker, bättre tjejer (eller killar; jag är inte knusslig) … Bättre liv. Könsrollen för en Man gör Mannen. I samma ögonblick du misslyckas börjar huggen. Och så fortsätter ‘den onda cirkeln’. Den självuppfyllande profetian slår till igen. I värsta fall förlorar du allt och vid sådana tillfällen hjälper det inte att gå ‘all in’. För det som i slutänden ligger i potten, är ditt eget liv. Somliga väljer en annan väg. De blir kriminella, vilket ändå ses som lite okej så länge de väljer ‘rätt’ brottslighet. Rätt brottslighet är sådan kriminalitet som inte primärt ämnar skada andra, utan åverkar egendom eller ger snabba – och helst stora – pengar. Kriminialitet är ju, också, en karriär (dock utan kollektivavtal; något för facket att ta i tu med, kanske?). Dessutom är det en karriär som på ytan verkar så oändligt mycket mer tilltalande än civilingenjör. Det är ju liksom roligare att spränga pansarbilar från Securitas, än att rita linjer på papper, eller vad nu civilingenjörer gör, right? Aa-iight!

Här börjar jag tangera en annan del av manligheten, statusen, vad som skapas ur dessa två och vad som skapar det. Ta brottslingen, t ex. Skurken har ett romantiskt mansideal omkring sig. Han är killen som går sin egen väg, som ställer sig utanför samhället. Rebellen, easy ridern. Det är Manligt att vara kriminell, för Skurken karaktäriserar konkret alla ideal som ingår i manlighet. Driftighet, målmedvetenhet, risktagande, äventyrlighet, stresshantering, fysisk och psykisk styrka, humor, mod, etc etc. Se bara på kapten Jack Sparrow. Att verklighetens skurkar oftast är fega hör liksom inte hit … Ingen vill tänka på att Jesse James var en massmördare som dödade ur bakhåll, när vi kan tänka på honom som revolvermannen på en dammig gata i Nowhere Gulch, Nevada. Gärna att han ser ut som Johnny Depp också.

Statusen och mansrollen är fullständigt integrerade. Alla som i delar eller helt faller utanför statusidealet är misstänkta ‘könsförrädare’. Det brukar talas om ‘vinnarinstinkt’, men jag tror att det snarare handlar om ‘statuskänsla’. Ju bättre den är, desto mer Man är du. Ju mer Man du är, desto närmare idealet har du kommit och arketypiserat dig själv.

Det stereotypa hjälteidealet, arketypen, för män betraktas samtidigt som ett ‘moraliskt rättesnöre’ och ett ideal som måste uppnås. Idealet, vars rötter kan spåras tillbaks till tidig action (dvs medeltida riddarromaner, som t ex riddar Roland), schabloniserar de egenskaper en man anses måste ha för att lyckas ta hand om sin familj. Några av egenskaperna är styrka, chevalierism, mod, händighet, virilitet, osjälviskhet, rättvisa … och många fler. Alla dessa ideal surrar i var och varannan mans tanke, mest hela tiden. T om i min, och jag har ändå alltid föraktat Manlighet! Få förutsätter visserligen att moderna män ska _bli_ en hjälte á la Bruce Willis i ‘Armageddon’. Hans handlingar (att osjälviskt offra sitt liv för mänsklighetens och sin dotters fortlevnad och lycka) bedöms dock som positiva, rentav altruistiskt ärevördiga, Manliga. Med tillräckligt många hjältar i böcker och på film, upphöjs fiktiva arketyper till en livsnorm för oss, oss män. (Kvinnor förutsätts leva upp till andra ideal, vilka gradvis har förändrats från blondinen som svimmar framför stereoidgorillan King Kong, till den vältränade, kunniga och attitydrika Lara Croft. De förutsätts dock ändå vara dummare än Mannen, för kvinnor … Ska ju föda barn, nån gång, det är ju liksom det de är till för, right? Aa-iight!).

Här börjar problemen för både män och kvinnor, eftersom dikt och verklighet inte går hand i hand. Hjälten är ju nästan alltid misstrodd och missförstådd och utskälld. Ta Harry Callahan, t ex. Hans uppenbara manlighet (Clint Eastwoods ‘rugged charm’ är ju omtalad) ifrågasätts av hans chefer. Just genom att han blir ifrågasatt, känner vi med honom. Ändå, trots att han i verkliga livet skulle föraktas av de allra flesta, skapar han ett ideal kring hur Mannen (och kanske Snuten) ska vara. Harry Callahan är inte ensam, inte ens den förste. Alla hjältar delar de grundläggande och sen urminnes tider accepterade egenskaperna som en hjälte ska ha.

Den mest framgångsrike hjälten är den, som i så många delar som möjligt, lever upp till riddar Rolands ideal; att med Durandal i ena handen och Oliphant i andra hålla tillbaka morernas flodvåg tills kungen samlat styrkorna. När hornet hörs, då har hjälten fallit och en martyr skapats. Martyren är en minst lika potent arketyp, som hjälten. Ibland t om ännu mäktigare – se på Jesus, eller Muhammed.

Riddar Roland, ensam i sitt bergspass med Durandal i hand, motsvaras för vardagsmannen av att bita ihop, knyta näven i fickan och svälja gråten innan han går till jobbet – trots att allt inom hnom skriker ‘nej!’. Så en dag tar han livet av sig och alla frågar sig ‘varför?’. Därför att han inte fixade det längre. Durandal blev för tungt. Läpparna var för torra och munnen en hoptorkad klump av ångest och skräck inför morernas (dvs idealens) anstorming. Han var inte Man nog.

Han var inte Man nog, för att vara Man. Så, med tanke på att vi ytterst spelar med vårt liv … Är det värt det? Är spelet kring Mannen värt det? Är det inte dags att sluta vara Man, och börja vara Människa, med alla dess geschäft och brister?

One thought on “Mannen, Hjälten – och Statusen

  1. Pingback: Mannen, Lyckan - Och Ensamheten « Herr Klokboks Kollektion

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s