Ordets Död … En Myt?

Jag blev tipsad om en artikel angående lingvistik på DN:s kultursida via Bloggen Bent och tänkte att artikeln kanske var värd att spana in. Det var den. Inte så mycket för dess budskap – ett budskap jag inte håller med om och ska återkomma till – utan mer för dess formuleringar. Jo, jag erkänner: Jag är ordfetischist. Kanslisvenska gör mig kåt. Bildat språk gör att det låter ‘schwiing!‘ i byxan. Går det att få annat än mental erektion när man läser sådant här?

‘Inom parentes kan nämnas att krisen för grammatiken som norm för hur man korrekt uttrycker sig i skrift, en norm som för övrigt också reglerar bildat uttal, fick språkvetenskapligt uttryck i den strukuralistska rörelse som i början av föregående sekel utgick från Frankrike med dess från revolutionen 1789 stammande tvivel på alla andliga inklusive språkliga auktoriteter.’

Eller sånt här?

‘Strukturalismen ville inte längre normera språkbruket, man ville beskriva det sådant det faktiskt förelåg i umgänget människor emellan – ett skenbart progressivt men egentligen rätt tvivelaktigt steg, som ansågs göra språkforskningen till en samhällsvetenskap, efter fransmannen F. de Saussure.’

Wow-faktor 10, you bet. I alla fall om man är lika kär i Ordet som jag är. (Med Wow menar jag inte World of Warcraft, bara så ni vet.)

Så vad säger karln, då? Rent konkret säger han: Domedagen är här! Vi kan snart inte läsa! Universiteten – och jag förmodar hans födkrok – är hotade av 2000-talets wannabee-Homerosar (alltså, de som framför böcker i talspråk, som i ljudböcker)! Förlåt, jag raljerar. Det var inte alls meningen. Nästan.

Sven Öman, professor emeritus i fonetik och lingvistik vid Uppsala universitet, har fel. Eller, inte fel direkt, men inte alldeles rätt. Det här är i och för sig bara min åsikt, och jag kanske är en liten mask i jämförelse med professorn, men hey! Fuck respect! Jag dissar de felsta auktoriteter, med mindre än att de verkligen lyckas övertyga mig om att de har rätt. Visst är jag allt bra jävla dum, va?

Jag tror att Öhman främst pekar ut litteraturens ’tillbakagång’, vilken, ur min synvinkel, är en modern myt; det skrivs mängder av böcker, här är t ex min – Recept för Domedagen. Jag tror vidare att Sven Öhman känner sig lite echaufferad över att ingen tycks bry sig om hans specialistämnen – fonetik och lingvistik. Där har han rätt. Vi bryr oss inte, gemene man hinner inte med att tänka efter om hen* utrycker sig grammatiskt korrekt, lingvistiskt följsamt och med rätt fonetiskt struktur. Tid är en färskvara.

Jag kan hålla med om att många skulle må bra av att sakta ned och tänka på sitt uttal eller stavving (fuck), inte minst hon den dära vaffanhonhettenui Little Britain då asså nivetva hon blonda typ fjortisbruden me typ massaå sägaåfölittetiid? Men, summan av kardemumman blir ändå: Tid … Är en färskvara. Och vi har, ofta, för lite av den. Så vi tar genvägar, hoppar över ett och annat tempus, fimpar verben, drar ihop, kokar ned, misshandlar och – ja, faktiskt – slår sönder språket. Men dör det av misshandeln?

Nope. Ordet är en överlevare. Även om färre och färre människor hinner med att uttrycka sig på ett ‘bildat’ sätt, i tal- och skriftform, lever språket. Det utvecklas och utvecklar subkategorier och särarter tills det blivit så diversifierat att man kan tro att det dött. Särskilt om man utgår från ett bildat hörn. Och spelar det verkligen så stor roll att typ grammatiken håller på å kola dårå? Är negligeringen av strukturalistiska språkregler ett potentiellt hot mot litteraturens existens?

Nix. Se på mig. Jag vet fan knappt vad ett substantiv är, ändå skrev jag en bok – Recept för Domedagen. Ni får gärna förakta mig och kalla mig korkad och obildad eller rent av lingvistisk mördare – det bjuder jag på. Jag har kevlarsjäl. För jag vet det här: Aldrig förr har det skrivna ordet trängt fram i så stor mängd som nu. Vi möter det överallt; i SMS, på MSN, på internet, bloggar, communitys, portuppgångar … Tvättstugor (där litteraturen verkligen går en fattigdom till mötes om fru Legio inte börjar omformulera sina ‘VEMS LUDD ÄR DET I TORKTUMLAREN!!?’). Ordet – det talade och skrivna – lever i högönsklig välmåga. Domedagen är inte över oss (möjligen ett Recept för Domedagen).

Vi kommer att fortsätta att läsa och lära oss att läsa. I takt med utvecklingen ökar behovet av korrekt förstådd information och enda sättet att ta till sig information på ett kvalitetsmässigt säkerställt sätt är att få den i tryckt form. Sven Öhman kan vara lugn; talböcker kommer inte att konkurrera ut det tryckta ordet. Gutenberg, den gamla hederspaschan, behöver inte heller oroa sig för att leka karusell i sin grav. Boktryckarkonsten kommer att leva, sida vid sida med alla andra ordmässiga konstformer; bloggar, t ex.

Förresten! Tänk på Gutenberg, nästa gång ni skriver ut något på er Canon eller HP eller vad för skrivare ni nu har. Tänk på snubben, för asså – nog hade han en fett smart idé, va?

Shit yeah.

—————-
* Jag vill slå ett slag för ‘hen’. Hen är ett utmärkt könsneutralt ord. Visst kan det tyckas fånigt när det finns ‘han’ och ‘hon’, men varje resa börjar med ett steg. Varje förändring – inte minst av könsroller – börjar i det lilla. Så nästa gång ni per default skriver ‘han’ när ni egentligen menar ‘någon ej könsbestämd’ … Skriv hen ;o)

And if you are a mad dog or an englishman, use ‘hir’, instead of ‘his or hers’.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s