Fula Ord!

(Ett Tourette-inlägg i debatten)

För en tid sen ville Ingrid Olsson (c), kommunpolitiker i Ljusdal Kommun, införa ett förbud mot svärord,

(Kuk, hora, knulla … och så vidare).

mer specifikt – könsord. Iaf i bloggvärlden blev hennes förslag ganska sönderknu… utskrattat, hur det var kring alla vanliga middagsbord vet jag inte. Förbud är nog inte rätt väg att gå i alla fall, om man nu vill hyfsa till folks vokabulär och få bort

(Pitten, fittan, köttstocken, pälsbiffen)

könsorden ur språket. Om de blir förbjudna blir de ju extra farliga – och extra roliga, menar jag. Vill hon få oss att sluta säga ‘knulla’

(bola, pippa, nuppa, ta ett dopp i änglagård)

är hon nog ute i ogjort väder, för könsorden är numer så allmängiltigt accepterade att de snart letar sig in i … Tja – akademiska texter.

Könsord och svärord är tätt sammankopplade, nu mer än förr. Kanske är det efter inverkan av anglofila språkliga tendenser,

(‘you cocksucking fucking motherfucking fuck’, för att citera Tony Montana)

ity engelskan (åtminstone den moderna engelskan) lider brist på kraftuttryck. ‘Oh, dash it, you twat!’ låter liksom inte så … Starkt. inte lika starkt som Tony Montana, menar jag. Om det är bra eller dåligt att ‘fan i helvete’ ersätts med ‘sönderknullade morhora!’ kan antagligen debatteras till dödagar, den språkliga förändringen har redan skett och kan inte bli ogjord. Iaf inte med mindre än Röda Khmer-liknande insatser. Och förr eller senare (kanske t om redan nu) har orden tapapt så mycket moralisk makt att de är lika ofarliga som ett ‘järnvägar också!’. Att vi i Sverige blir lite förbluffade av (och upprörda över) att könsord likställts med svärord beror, tror jag, på vår tidigare historia. Ville vi svenskar säga Något Fult sa vi ‘Djävulen’, medan andra (särskilt katolska) länder inte vågade eller fick använda demoner för sina kraftuttryck. De använde kön, sex och lilla mamma

(moderknullare)

istället. Men bäggedera sederna är ett uttryck för samma sak, nämligen att ibland räcker inte Det Fina Språket till. ibland blir vi så fyllda av vrede och förakt att ett ‘lappri’ inte duger, då duger bara ett

(arselknullade idiotsvin)

köns- och sexfärgat ord eller ordkombination. Vi måste få vara fula, att vara ful i mun är fullt mänskligt. En modern människa skulle bli minst sagt röd om kinderna om hen fick höra medeltidsbönder snacka över middagsbordet, och en medeltidsmänniska … Skulle nog korsa sig och flämta fram ett halvdussin kvävda ‘Ave Maria’ bara hen fick en flukt av Hennes & Mauritz julreklam. Det handlar inte om vare sig förtryck eller konspirationer. Det handlar om moral – och moralisk förändring (degeneration, säger somliga).

Vad Ingrid Olsson, t ex, kan användas som exempel för är inte centerpartistisk naivitet, utan hur social kodex försöker stöpa oss i en för samhället behaglig moral. Förr i tiden ålåg det kyrkan att se till att bönderna inte kallade fram Djävulen (för ofta), numer är det Socialstyrelsens och Folkhälsomaffians ansvar. Men principen är densamma: Det handlar om _uppfostran_. Lydiga samhällsmedborgare svär inte (så mycket). Bönder svär, obildade svär – men du är väl inte obildad?

Fortfarande spökar ‘det är fult att svära’ i bakgrunden. För några år sen genomfördes en kampanj i skolorna för att få eleverna att sluta säga ‘hora’ – hände något? blev våra ungdomar välartade och artiga? I helvete heller. Vad som däremot hände var att ‘hora’ blev så populärt att alla – tjejer som killar – använde det i tid och otid och ordet … förlorade sin magi. ‘Slyna’ är på väg åt samma håll (att ‘slyna’ är något Mycket Fult att säga, tror jag hänger ihop med dess koppling till BDSM-världen). Förr eller senare tar något annat ord vid när ‘slyna’ tappat sin magi. Alla ord tappar kraft, det är oundvikligt. För en sextio, sjuttio år sen var det fortfarande oartigt och Mycket Fult att skälla någon för att vara ‘människa’, t ex. Nu … Är det ju vad vi är. Och för bara tio år sen blåste mången tapper moralist och språkvetare till kamp mot den förfulade svenskan, rinkebysvenskan – jiddret. Kefft fett med stryk de fick; ‘den nya svenskan’ är nu så accepterad att det t om skrivs böcker om den (‘Ett Öga Rött’ av Johan Hasen Khemiri, t ex).

Det är, både vad det gäller köns- och svärord och föortslingot, ett ‘det är fult att svära’, som spökar. Vi kan önska måla över denna moralism med vilka fina teorier om strukturer och vad än vi vill, _hur_ mycket vi än vill. När de nakna benen ligger blottade är det ändå ‘det är fult att svära’ som finns där. Ja, ett ‘hora’ kan vara ett uttryck för en persons grundläggande syn på kvinnor, ett ‘banken rövknulladem ig på räntefonderna’ kan vara latent homofobi – men allt som oftast är både ‘hora’ och ‘rövknull’ svärord. Uttryck vi tar till när frustrationen hänger tung som bitter galla i svalget, allt känns orättvist och mörkt och ‘going postal’-raseriet lurar runt hörnet. Ibland behövs en extra stor säkerhetsventil för att vi inte ska explodera. Ibland räcker inte den vanliga’fan också’-ventilen till. Det är, skulle jag vilja häva, fullt mänskligt att ta till det allra grövsta en kan tänka sig säga för att bli kvitt herr Ågren. Det är antingen ett ‘din mammaknullade rövhora’ eller att kila in på närmaste Mcdonalds med en AK 47 som gäller, för att hårddra det hela en smula.

Men är det fult att svära? Blir vi sämre människor av att svära? Kanske måste vi svära på ett visst sätt för att bli accepterade? Nej, nej – och nej. Vem fan bryr sig om någon jävel svär, numer, menar jag. Så, om vi inte blir upprörda över invokationer av demoner och demoners hantlangare, varför blir vi då upprörda över sexuellt färgade uttryck, som t ex ‘hora’ och ‘rövknull’?

Därför att det är fult att svära, minst lika fult som att ha sex. Det är ettusen års kristen sexualmoral som ligger på våra axlar. Vi _är_ färgade av vårt långväga förflutna, hur gärna vi än önskar motsatsen. När knuffarna slutar och skuffandet börjar är vi fortfarande ängsliga för att hamna i Helvetet om vi har sex. Det är därför vi har sex. Och det är därför vi finner det så lockande att säga Fula Ord,

(knulla, någon?)

eftersom vi vet att det är fult och förbjudet – och det som är förbjudet …

Smakar bäst.

(Skjut mig. som vanligt blev det långt, så långt. Fuck. Shit fuck. Motherfucking fucking shitty fucked up creativity of mine.)

Annonser

Var är Gustav Vasa när vi behöver honom?

DN debatt skriver idag biskopen i svenska katolska kyrkan Anders Arborelius och den svenska pingströrelsens föreståndare Sten-Gunnar Hedin följande, apropå regeringens lagförslag om att utländska kvinnor kan få göra abort i Sverige:

”Åker kd ur riksdagen kan alliansen inte bilda regering efter valet 2010. Det kan vi kristna tvingas att aktivt medverka till.”

Nu är jag i och för sig bara en trons avfälling (ungefär som killen som spikades upp för en sisådär tvåtusen år sen), men det biskopen och pingstledaren skriver låter … som utpressning? Jag kan ha fel, men papisterna som skrivit debattartikeln säger sig värna om kristen moral, men utpressning är väl inte varken särskilt moraliskt eller kristet?

De skriver också om hyckleri, vilket alltid är lika skojigt. Särskilt när kristna fundamentalister tar till brösttoner kring hyckleri.

”trots att alla i Polen vet att det finns välutbildad sjukvårdspersonal som villigt ställer upp mot betalning.”

I samma stycke papisterna ropar om regeringens hyckleri, tar de – med ett ‘alla vet’-argument – upp sitt eget hyckleri. Polen är ett djupt katolskt land vilket å ena sidan fördömer abort, och å andra sidan inte låtsas om att det sker. Dagligen. Hur var det nu med att plocka bjälken ur sitt eget öga innan man klagade på grandet i någon annans?

Vidare skriver de:

”I Sverige med dess ofta förkvävande konsensuskultur dras vi med ett tungt arv.”

Jag förstår att de tycker det är ett tungt arv. Vatikanen har ju inte direkt utmärkt sig för att vilja nå konsensus i frågor, med mindre än att konsensusen skulle vara ‘gör som vi säger, annars’. Det verkar som om vi snart får damma av Gustav Vasa, för nu är katolska ligan tillbaka … höll jag nästan på att säga.

Men. Egentligen handlar det inte om aborter. Egentligen handlar det om att ultrakonservativa och högerkristna grupperingar (som t ex Pingströrelsen; jag är inte överdrivet förvånad att de allierat sig med en katolsk biskop) flyttar fram sina positioner. Det sker i EU-parlamentet och det sker här. Det har skett i USA – och vad det har lett till kan 3 000 döda amerikaner i Irak vittna om.

Abort är en av de klassiska profilfrågorna, precis som motståndet mot samkönade äktenskap, som motståndet mot preventivmedel och argumentationen för avhållsamhet, och – iaf i USA – kampen om att föra fram ‘intelligent design’ som vetenskap. Så det är föga förvånande att dessa herrar smågudar (oops, kristna ledare) angriper socialministern, som måste vara en av de få modiga politiker vi har.

Jag tror inte att högerkristna – eller snarare kristna fundamentalister – har så stort genomlag i svensk politik, ännu. Göran hägglund, lite grand av Jesus genväg in i riskdagen, typ, är tämligen liberal oxh sekulariserad (hade vi sett Levi Petrus på Hägglunds plats skulle vi däremot haft orsak att vara mycket oroade).

Inom EU är den kristan fundamentaliströrelsens roll en helt annan; kristna lobbygrupper kämpar t ex emot Turkiets medlemskap (och säger blankt nej till förslaget om att t ex låta Marocko söka medlemskap). Risken är, särskilt med tanke på SD:s framgångar i framförallt södra Sverige, att den europeiska kristna fundementalismen (inspirerad av den amerikanska och sanktionerad av Vatikanen) får fotfäste på nytt hos oss. Det tog femhundra år innan vi lyckades krossa kyrkans makt men ser vi inte upp kan vi få tillbaka den.

Den förment kristna ‘moral’ Anders Arborelius och Sten-Gunnar Hedin framför och säger sig vilja hävda, är inget annat än den gamla vanliga makthungern, förklädd till oroad biskop. Vi har sett den förut; oroade präster och biskopar drev igenom konventikelplakatet när folk slutade tro ‘på rätt sätt’,varvid tusentals drevs i landsflykt (och genom ödets ironi såsmåningom kom att utveckla just samma kristna fundamentalism, som de hade flytt ifrån). Det hela påminner om domprosten i ‘Sommaren med Monica‘, han som ropar ‘Straffdom! Straffdom!‘ genomgående i filmen. (Eller var det ‘Hon Dansade En Sommar‘ :O ?)

Månne det inte så mycket är radikal islam vi skulle hålla ett vakande öga på, utan på våra egna fundamentalister och på papisterna på vår egen bakgård, för …

Quis custodiet ipsos custodiem?

Body Count: 999 999 [Counter errror]

Jag blir beklämd över vilka nivåer av ondska människan har uppnått genom historiens gång, och fortfarande uppnår. Av en slump råkade jag på Wikipedia på en lista över terrorattentat och därifrån hittade jag vidare till en lista över massakrer. Tanken slog mig att jag skulle summera antalet döda, men redan efter ett par tre rader ned i massakerlistan tappade jag lusten. Det blev … en överdos av död.

Kanske är jag för känslig. Kanske beror det på mitt nuvarande sinnestillstånd, vilket pendlar mellan bitterhet och allmän hopplöshet. Eller kanske är min reaktion tämligen sund; vem vid sina sinnens fulla bruk skulle egentligen kunna läsa en lista över massakrer utan att känna ens en antydan till illamående?

Jag får den här äckelkänslan, stanken av miljontals döda kroppar ligger på lur i min fantasi. Ibland, det här är ett sådant fall, förbannar jag den där min goda fantasi. Den gör mig sjuk, speciell när jag läser såna här listor. Meningslösheten i vår existens verkar då aldrig så gravt bevisad.

Det är lika bra att vi koks, allihop, under global uppvärmning. För fan, släng på några kärnvapen så går det snabbare!

Men, så klart …

Vem skulle då sammanställa den sista posten i den där massakerlistan?

February 2007: App. 6 billion people killed in global nuclear conflict.

Guds mening med orsaksförloppen …

… jag spanade efter besviken. Nu går jag med ångest i kroppen. Jag har sett mekaniken.

Så skrev Hjalmar Gullberg en gång. Och i sanning … Guds vägar äro outgrundliga.

Ändå är Gud ganska rättfram vad det gäller information, särskilt i jämförelse med de mystiska vägar info tar på internet. Via bloggen Bent hittade jag fram till en artikel om vatten på Mars i SvD och av ren nyfikenhet googlade jag mig vidare till NASA:s hemsida om Mars reconnaissance orbiter. Så, snacka om outgrundlig väg, huh? Jag får väl också passa på att framföra ett litet tack till Twingly-tjänsten. Om den inte hade funnits skulle jag antagligen inte skrivit det här. För hur det än är vill jag ju ha besökare, vilket jag får fler av tack vare Twingly. Speciellt vill jag ha besökare som klickar på den här länken :o)

Vägen om hur jag hittade vatten på Mars påminner mig, återigen, om Guds vilja. Hen (det är min fasta övertygelse att Gud är könlös, sug på den ni, patriarker) är som en dagstidning, vars artiklar ligger stumma och olästa fram tills någon intresserar sig för tidningen. Gud är också något av en murvel, för om inte mänskligheten kommer till Gud kan vi slå oss i backen på att Gud förr eller senare kommer till oss. Inte sällan med hjälp av asteroider, slagregn, insektsanfall och fyra hästintresserade män i vid det här laget hopplöst otrendiga kläder. Snacka grävande journalistik här!

Men, riktigt så enkelt är det förstås inte. Jag har en tendens att komplicera mitt tänkande kring Gud och jag tror att det är Guds precisa intention. Nämligen, när vi skalat bort allt tingeltangel, att vi ska Tänka Själva. Just nu tänker jag inte reflektera mer över min personliga Gudsresa, det är ett kapitel i sig. Något av min syn på saken kan ni dock utröna i min bok Recept för Domedagen (det var den länken ni skulle klicka på förut, om ni råkade missa det).

Jag ska istället prata om Mars. Och vatten på Mars. Och vad tusan Store G ska göra nu, nu när vi upptäckt att Vi inte Är Ensamma (*). Gud myser väldeliga nu, för i vilket ögonblick som helst kommer vi, vi mänsklighet, att upptäcka världens dolda kamera.

The joke’s on us, som amerikanerna (och britterna?) säger. Här har vi traskat omkring i monoteistisk planetprotektionistisk sörja i flera tusen år och då och då bränt någon stackare på bål för dess tankar om att ‘vi är inte ensamma‘. Och nu … Kanske … Med lite tur … Om inte Store G bestämmer sig för att skruva skämtet ännu ett snäpp … Hittar vi våra grannar. Våra närmaste grannar. Enligt vissa astronomer ska det ju trots allt finnas ett oräkneligt antal världar där liv kan finnas, eller finns. Tatooine, till exempel (när går vi med i Republiken, egentligen?).

Med tanke på att en av de bärande idéerna i de tre största religionerna är att vi är alldeles ensamma (och därmed ska göra som vår Herre säger, annars blir Hen lack) är det sprängstoff NASA har lagt fram. Trotyl av sådan oanad detonationspotential att den skulle göra vilken självmordsbombare som helst till marsian (alltså – grön, grön av avund). För tänk om vi inte är ensamma? Tänk om vi bara är en oansenlig planet i änden av Universum, i stort sett menlös, bland en myriad andra världar?

Vad vi har här är missuppfattad information. Ja, att vi skulle vara ensamma alltså. Att vi startade vår bana som Adam och Lilith (förlåt, Eva) och sen traskade vidare på ömsom breda, ömsom smala vägar. Såsmåningom, eftersom vi aldrig såg Någon Annan (eller i alla fall trodde på dem som sa att de sett Någon Annan), tänkte vi att vi var mol allena. Miljarders miljarder små Adamar och Lil… Evor på en boll av sten, jord och lite lava. Ju mer ensamma vi kände oss och uppfattade oss, desto mäktigare blev vi i uppfattningen att Vi, vi människor, får göra som vi vill (nästan; glöm inte Gud). Hugga ned skog, bränna timmer, kultivera jorden, klyva atomen, bomba varandra, förgifta varandra – och förgifta Gud.

The joke’s on us.

För att sälla mig till miljöalarmismens skara (bara för att det är kul att skrika ‘ALLT ÄR FÖRLORAT!‘ (**), vill jag visa vart vi är på väg. Om tio miljarder år vinglar en slagkryssare eller forskningsstation eller lågteknisk sattelit förbi en gråsvart planet vars yta tycks innehålla spår av vatten och där möjliga konturer i klippformationer bildar en lång mur och pyramidformade strukturer … Varpå doktor Spiff från planeten Phallus föreslår för förstummade forskningskollegor att den där planeten, Tellus, en gång myllrat av liv.

‘Var inte fånig, Spiff‘, kommer de att säga (***). ‘Var inte fånig! Det finns inget liv någon annanstans än här. Så det så. Bevisa motsatsen!’

Bevisa motsatsen. Är vi ensamma?

Hell no. Vi har nyss hittat resterna av en Imperiets avloppssystem …

—–
*: Vi har iofs inte upptäckt liv ännu, men väl sannolikheten för att liv har funnits eller finns.

**: ‘Allt Är Förlorat!‘ brukade jag alltid få skrika förr. På den tiden kämpade jag i massiva tennsoldatsslag mot min bror. Varje gång mitt stolta, handmålade, Västerbottens regemente anföll någon rysk kanonredutt – eller en ensam ryss på drift från in armé – fick de västerbottningarna storstryk. Gång på gång var det deras fel att en exemplarisk seger i von Klausewitz anda förvandlades till … Mitt Thermopyle. Dumma västerbottningar. Och ja, vi snackar riktiga tennsoldater här, 40 mm. Inte de små fnuttiga Warhammer-figurerna alltså. Utan the real deal. 2 500 av dem, eller runt 20 kilo.

***: Om det är forskare, alltså. Phallus överstepräster kommer att bränna Spiff på bål, för det är en gammal ärevördig tradition när det gäller folk som vågat sig på att tänka lite längre än näsan – och Skriften – räcker.

(Jag vill be om ursäkt för det här fullständigt svamliga inlägget, men jag hade en svart katt i knät och en mindre konferens av småjävlar på min ena axel. Alla bär vi våra kors, dock är det få förunnat att numera bära dem till Golgata.)

Den Siste Trädgårdsmästaren

SvD kan nu rapportera om att norska staten sponsrar bygget av en domedagsbunker (som inte figurerar i Recept för Domedagen). I denna bunker ska frön från alla kända ätbara grödor lagras utifall skiten träffar fläkten och vi går under. Vi människor, alltså. Bunkern ska klara både kärnvapen och asteroider och möjliggöra att livet inte helt dör ut, så som jag förstår det.

Det är en utmärkt tanke, men, ähm …

Om nu Skurkstat #1 lassar iväg sina ICBM mot Skurkstat #2 och såsmåningom får alla andra att börja slåss och vi till sist står där med skägget i brevlådan bland pyrande ruiner och tänker ‘vaffan hände!?‘ – vem ska vi skicka upp till bunkern för att hämta fröpåsarna?

Om mänskligheten utrotas eller utrotar sig själv … Finns det ingen människa kvar. Tänker jag.

Alltså skickar vi en robot!

Det är oerhört fascinerande, för därifrån ser jag steget till nästan genomskinliga spindelmaskiner vilka som goda trädgårdsmästare (eller möjligen elektriker) ömt vårdar sina frön (eller batterier), tills ett av fröerna (eller batterierna) en dag i en dröm (eller verklighet) ställer frågan:

Vad är matrisen?

Alternativt ställer ingen alls frågan. Alternativt finns inga genomskinliga spindelmaskiner alls. Alternativt kommer vi att som trashanksmilis få kämpa med futila automatvapen mot humanoida titanrobotar vilka, när en av dem väl skickas tillbaka i tiden, talar engelska med tysk brytning.

Frågan finns dock kvar, inte vad matrisen är – utan:

Vem ska bli vår siste trädgårdsmästare?

Skrivkramp, Musik och Halflife …

Jag börjar så sakteliga komma ur en slags skrivmässig dvala (se inlägget om skrivkramp om ni vill). De senaste dagarna har jag tröskat fram och tillbaka med min nya bok (nummer två i ordningen, den första hette Recept för Domedagen) för att försöka komma förbi en slags kritisk punkt. Nu har jag lyckats, tror jag – tack vare lite upplevelser utöver det vanliga och en sen natt med en verkligt häftig människa :o)

Så, nu så här på nattkröken spisar jag plattor. Just nu njuter jag Laibachs version av Europes ‘the Final Countdown‘, näst på spelningslistan står … Eurythmics ‘Sweet Dreams‘ och snart kommer U2 med sin ‘New Years Day‘. För en tid sen skrev jag en jädrans lång krönika om musiken magi. Nu får jag väl tillstå att jag regregerat lite. Tillbaka till min synth-ålder. Nåja; Laibach är mer experimentell industri eller nåt, och med tanke på att Nitzer Ebbs Control, ‘I’m Here‘ snart drar igång så är jag högst diversifierad ikväll. Vilket är som det ska vara. Man _måste_ diversifiera sig; polarisering leder bara till fördomar och förakt. Plus då att man missar så väldigt mycket annat.

Jag tänker på det här med musik, om hur den formar oss, vägleder oss, förudmjukar eller glädjer oss, argifierar oss och neutraliserar oss, får oss att bli lyckliga, euforiska eller vad som sinnestillstånd som helst. För mig, personligen, går min lyssningsnivå i vågor; för inte så länge sen, typ ett halvår tillbaka, lyssnade jag mest på tystnaden (eller möjligen TV:n, i ett annat rum). Strax efter nyår, som var omtumlande och nedbrytande och uppbyggeligt på samma gång, kom jag igång med musiklyssningen igen och nu …

Nu finner jag hjälp i musik. Knäckpunkten i min historia jag plitar på, den här svåra passagen jag tröskat genom tankarna de senaste dagarna utan att finna någon lösning – den har fått sin lösning. Tack vare musik (bland annat; två timmars sysslolöshet i en tatueringsstudio hjälpte också, men det är en helt annan historia *tihi*). Långt senare kommer jag förmodligen att förknippa lösningen på problemet med blå rävar, svarta körsbär och en Cosmopolitan på Torget.

Ja, det kommer att bli lite slitgöra framöver. Hälften av de redan skrivna kapitlen ska slängas ut, material därur ska skrivas om och passas in i de kapitel som är kvar och sit men inte minst ska kapitlen bort, till förmån för lite allmän indelning på nåt vänster. Men resultatet kommer att bli bra, förbannat bra. Jag vet det, trots att det är en hsitoria jag inte ens var så sugen på att skriva om från början. Det hör förstås ihop med min antipati mot socialrealism; liksom – varför beskriva det tråkiga jävla livet vi alla lever, när vi kan använda vår fantasi åt att skapa en tillflykt? Från att ha varit en resa genom existensplanen till en spökhistoria med en kuslig sönderbyråkratiserad och uppgiven Döden (numer kallad Administratören; efter the Administrator i Halflife), har historien blivit … Svår. Något helt annat. Den har fått ett eget liv.

Men, i takt med att berättelsen växlat och växt och levt sitt eget liv har jag börjat känna att den är viktig. Som om det är något som behöver sägas. Avstampet finns i en ramberättelse om religiös fanatism, där huvudpersonen inte bara brottas med en allt mer stegrad ångest utan också förväntingarna och kraven på henne som kvinna (i ett mansdominerat yrke, nämligen polisen).

Så jag skriver, trots skrivkramp, hör musiken explodera i högtalarna (jag drar ned framåt kvällen; jag vill inte störa grannarna) och … Ibland … Försvinner omvärlden. När jag knappt hör mina egna tankar över larmet av the Doors ‘Light My Fire‘, vars oväsen dränker ljudet av tangenternas knattrande, när jag ser textraderna flyta fram över skärmen nästan i takt med beatet och Jim Morrisons suggestiva röst, när det känns som om jag är ett med skapelseprocessen …

Lever jag.

Att leva är en dödlig drog. Den är så lätt att börja älska, inte desto mindre som kärlet för vår själ (om vi nu tror på en sån) kräver att få leva. Det är märkligt, hur livet ibland vägrar att ge upp. För en kreativ människa, som mig, finns dessutom två liv: Det fysiska (som jag ibland påfrestar med för dålig mathållning, fel kost och för mycket nikotin). Och, för mig, det viktigaste livet av allt – det själsliga. Inte själsliv i en religiös mening, utan i en kreativ. När allt stämmer ihop och jag blir ett med processen skulle jag kunna springa tiotusen mil på ett andetag. När inget stämmer känner jag själslivets atria mortis; Administratören kommer, redo att skära av de små små livstrådarna och störta mig ned i ett kreativspastiskt kaos av döda idéer, döda inre ytor, de redan döda idéerna jag fåfängt försöker blåsa liv i. Vid sådana tillfällen i skapelseprocessen …

Dör jag.

Det är som ett dataspel; när hela det här kreativa flödet stryps, då dör jag gång på gång. oftast på samma plats, ungefär som när jag försöker föra fram Gordon Freeman genom en fientlig eldgivning som skulle få US Marines i Fallujah att bli gröna av avund. Det blir frustrerande, att för sextioelfte gången dö på samma plats, se samma idé hosta upp blod i mitt ansikte och försvinna bort med glasartad blick och ett sista viskat, svagt ”Fuck you”.

Men nu ni! Nu har jag hittat ett knippe handgranater. Nu har jag sprängt dörrarna till den kreativa spärren. Nu, snart när jag störtar in genom dörren till skrivkrampens kontrollrum för att slå mig fri, väser jag ett ”Brace yourself, corporal Shepard, brace yourself … Here comes the pain!” …

Och stormar mitt inre Black Mesa.