Skrivkramp, Musik och Halflife …

Jag börjar så sakteliga komma ur en slags skrivmässig dvala (se inlägget om skrivkramp om ni vill). De senaste dagarna har jag tröskat fram och tillbaka med min nya bok (nummer två i ordningen, den första hette Recept för Domedagen) för att försöka komma förbi en slags kritisk punkt. Nu har jag lyckats, tror jag – tack vare lite upplevelser utöver det vanliga och en sen natt med en verkligt häftig människa :o)

Så, nu så här på nattkröken spisar jag plattor. Just nu njuter jag Laibachs version av Europes ‘the Final Countdown‘, näst på spelningslistan står … Eurythmics ‘Sweet Dreams‘ och snart kommer U2 med sin ‘New Years Day‘. För en tid sen skrev jag en jädrans lång krönika om musiken magi. Nu får jag väl tillstå att jag regregerat lite. Tillbaka till min synth-ålder. Nåja; Laibach är mer experimentell industri eller nåt, och med tanke på att Nitzer Ebbs Control, ‘I’m Here‘ snart drar igång så är jag högst diversifierad ikväll. Vilket är som det ska vara. Man _måste_ diversifiera sig; polarisering leder bara till fördomar och förakt. Plus då att man missar så väldigt mycket annat.

Jag tänker på det här med musik, om hur den formar oss, vägleder oss, förudmjukar eller glädjer oss, argifierar oss och neutraliserar oss, får oss att bli lyckliga, euforiska eller vad som sinnestillstånd som helst. För mig, personligen, går min lyssningsnivå i vågor; för inte så länge sen, typ ett halvår tillbaka, lyssnade jag mest på tystnaden (eller möjligen TV:n, i ett annat rum). Strax efter nyår, som var omtumlande och nedbrytande och uppbyggeligt på samma gång, kom jag igång med musiklyssningen igen och nu …

Nu finner jag hjälp i musik. Knäckpunkten i min historia jag plitar på, den här svåra passagen jag tröskat genom tankarna de senaste dagarna utan att finna någon lösning – den har fått sin lösning. Tack vare musik (bland annat; två timmars sysslolöshet i en tatueringsstudio hjälpte också, men det är en helt annan historia *tihi*). Långt senare kommer jag förmodligen att förknippa lösningen på problemet med blå rävar, svarta körsbär och en Cosmopolitan på Torget.

Ja, det kommer att bli lite slitgöra framöver. Hälften av de redan skrivna kapitlen ska slängas ut, material därur ska skrivas om och passas in i de kapitel som är kvar och sit men inte minst ska kapitlen bort, till förmån för lite allmän indelning på nåt vänster. Men resultatet kommer att bli bra, förbannat bra. Jag vet det, trots att det är en hsitoria jag inte ens var så sugen på att skriva om från början. Det hör förstås ihop med min antipati mot socialrealism; liksom – varför beskriva det tråkiga jävla livet vi alla lever, när vi kan använda vår fantasi åt att skapa en tillflykt? Från att ha varit en resa genom existensplanen till en spökhistoria med en kuslig sönderbyråkratiserad och uppgiven Döden (numer kallad Administratören; efter the Administrator i Halflife), har historien blivit … Svår. Något helt annat. Den har fått ett eget liv.

Men, i takt med att berättelsen växlat och växt och levt sitt eget liv har jag börjat känna att den är viktig. Som om det är något som behöver sägas. Avstampet finns i en ramberättelse om religiös fanatism, där huvudpersonen inte bara brottas med en allt mer stegrad ångest utan också förväntingarna och kraven på henne som kvinna (i ett mansdominerat yrke, nämligen polisen).

Så jag skriver, trots skrivkramp, hör musiken explodera i högtalarna (jag drar ned framåt kvällen; jag vill inte störa grannarna) och … Ibland … Försvinner omvärlden. När jag knappt hör mina egna tankar över larmet av the Doors ‘Light My Fire‘, vars oväsen dränker ljudet av tangenternas knattrande, när jag ser textraderna flyta fram över skärmen nästan i takt med beatet och Jim Morrisons suggestiva röst, när det känns som om jag är ett med skapelseprocessen …

Lever jag.

Att leva är en dödlig drog. Den är så lätt att börja älska, inte desto mindre som kärlet för vår själ (om vi nu tror på en sån) kräver att få leva. Det är märkligt, hur livet ibland vägrar att ge upp. För en kreativ människa, som mig, finns dessutom två liv: Det fysiska (som jag ibland påfrestar med för dålig mathållning, fel kost och för mycket nikotin). Och, för mig, det viktigaste livet av allt – det själsliga. Inte själsliv i en religiös mening, utan i en kreativ. När allt stämmer ihop och jag blir ett med processen skulle jag kunna springa tiotusen mil på ett andetag. När inget stämmer känner jag själslivets atria mortis; Administratören kommer, redo att skära av de små små livstrådarna och störta mig ned i ett kreativspastiskt kaos av döda idéer, döda inre ytor, de redan döda idéerna jag fåfängt försöker blåsa liv i. Vid sådana tillfällen i skapelseprocessen …

Dör jag.

Det är som ett dataspel; när hela det här kreativa flödet stryps, då dör jag gång på gång. oftast på samma plats, ungefär som när jag försöker föra fram Gordon Freeman genom en fientlig eldgivning som skulle få US Marines i Fallujah att bli gröna av avund. Det blir frustrerande, att för sextioelfte gången dö på samma plats, se samma idé hosta upp blod i mitt ansikte och försvinna bort med glasartad blick och ett sista viskat, svagt ”Fuck you”.

Men nu ni! Nu har jag hittat ett knippe handgranater. Nu har jag sprängt dörrarna till den kreativa spärren. Nu, snart när jag störtar in genom dörren till skrivkrampens kontrollrum för att slå mig fri, väser jag ett ”Brace yourself, corporal Shepard, brace yourself … Here comes the pain!” …

Och stormar mitt inre Black Mesa.

Advertisements

5 thoughts on “Skrivkramp, Musik och Halflife …

  1. Skrivkramp är för jävligt, i synnerhet den som inte bara kommer sig av en trilskande formulering, utan den riktiga djupa…som du inte kommer ur med aldrig så många promenader.
    Att hela tiden, ha olika vinklar, idéer och möjligheter krälande runt i skallen, som envist vägrar förstå, att de inte funkar, utan envetet kräver att få bli prövade igen, är en av mina skrivkrampsversioner…den andra är att fly så långt bort från allt vad skrivande heter, att jag ser ut som en fågelholk i feijan när någon (idiot) frågar mig ”hur det går”.”Va, skriva, jag?!
    Därför att då är det tomt, heltomt…varje ord varje idé har begått seppuku ingen av dess ättlingar vill komma i närheten av mig…bastards…

    Apropå när berätteldsen får ett eget liv, ska jag ge dig ett alldeles oemotståndligt (tycker ivarjefall jag)citat från sir Philip Gibbs,
    journalist och författare runt första värlfskriget.
    ”Ofta hände det mig, dessvärre, att mina romanfigurer fick ett eget liv och bestämt nekade att göra som jag ville, med påfäljd att jag avskydde dem alla och jagade dem i en för tidig grav för att slippa dom”.

  2. Sir Philip Gibbs hade fullkomligt rätt. Jag hoppas innerligt att man inte inför en lag mot ‘kill your darlings’ eller motsvarande, för då hamnar jag i kurran under så lång tid att när den här planeten slutligen förvandlas till ett glödgat klot i ljuset från (alldeles säkert en mycketvacker) supernova, kommer jag att sitta där och titta ut genom gllren och inse att jag borde skriva något om det där ljusskene…

    *poff!*

    Damn.

    (Jag har dessutom en fallenhet att introducera _för många_ karaktärer, vilket innebär att jag förr eller senare blir tvingad att gå på ‘killing spree’ mot dem, stackarna. Med tanke på vad som hände Thad Williams – romanfigur i Stephen Kings ‘Stark’ – känns det alltid lite ängsligt att ta kål på ens egan karaktärer :O )

  3. Ja, visst hade han!
    Nej, införs en sådan lag, lär du få sällskap, där bakom gallerna…
    Kanske JAG hinner skri…

    Tusan, försent!

    Jag har det värre, hitintills, är det verkliga människor jag skriver om (däribland mig själv) så jag vågar VERKLIGEN inte ta kål på någon alls!
    Eftersom jag måste ”blanda ihop” oss och händelser, ändra namn och så vidare, råkar jag ÄNDÅ ut för Gibbs dilemma, helt plötsligt försöker berättelsen vingla iväg åt ett alldeles eget håll, så att jag får jaga efter, vrålandes ”get back here, damn it”! 😀

  4. Jag har precis för mig att Frederick Forsythe auktionerade ut en karaktärplats i en bok till någon livs levande person. Olyckligtvis (?) visade det sig vara mordoffret. Den kvinna som vann auktionen stämde honom visst …

    Nu är jag inte säker på om det stämmer, det är nåt som ‘jag har hört’ ;o)

  5. Jäpp, det gjorde han, jag minns det (olyckligtvis) tydligt…vad som hände EFTER auktionen, huruvida han blev stämd eller inte, har jag inte den blekaste om…bestämde mig efter första ”beskedet” för att jag varken hade min tid eller mina nerver till det priset… 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s