Guds mening med orsaksförloppen …

… jag spanade efter besviken. Nu går jag med ångest i kroppen. Jag har sett mekaniken.

Så skrev Hjalmar Gullberg en gång. Och i sanning … Guds vägar äro outgrundliga.

Ändå är Gud ganska rättfram vad det gäller information, särskilt i jämförelse med de mystiska vägar info tar på internet. Via bloggen Bent hittade jag fram till en artikel om vatten på Mars i SvD och av ren nyfikenhet googlade jag mig vidare till NASA:s hemsida om Mars reconnaissance orbiter. Så, snacka om outgrundlig väg, huh? Jag får väl också passa på att framföra ett litet tack till Twingly-tjänsten. Om den inte hade funnits skulle jag antagligen inte skrivit det här. För hur det än är vill jag ju ha besökare, vilket jag får fler av tack vare Twingly. Speciellt vill jag ha besökare som klickar på den här länken :o)

Vägen om hur jag hittade vatten på Mars påminner mig, återigen, om Guds vilja. Hen (det är min fasta övertygelse att Gud är könlös, sug på den ni, patriarker) är som en dagstidning, vars artiklar ligger stumma och olästa fram tills någon intresserar sig för tidningen. Gud är också något av en murvel, för om inte mänskligheten kommer till Gud kan vi slå oss i backen på att Gud förr eller senare kommer till oss. Inte sällan med hjälp av asteroider, slagregn, insektsanfall och fyra hästintresserade män i vid det här laget hopplöst otrendiga kläder. Snacka grävande journalistik här!

Men, riktigt så enkelt är det förstås inte. Jag har en tendens att komplicera mitt tänkande kring Gud och jag tror att det är Guds precisa intention. Nämligen, när vi skalat bort allt tingeltangel, att vi ska Tänka Själva. Just nu tänker jag inte reflektera mer över min personliga Gudsresa, det är ett kapitel i sig. Något av min syn på saken kan ni dock utröna i min bok Recept för Domedagen (det var den länken ni skulle klicka på förut, om ni råkade missa det).

Jag ska istället prata om Mars. Och vatten på Mars. Och vad tusan Store G ska göra nu, nu när vi upptäckt att Vi inte Är Ensamma (*). Gud myser väldeliga nu, för i vilket ögonblick som helst kommer vi, vi mänsklighet, att upptäcka världens dolda kamera.

The joke’s on us, som amerikanerna (och britterna?) säger. Här har vi traskat omkring i monoteistisk planetprotektionistisk sörja i flera tusen år och då och då bränt någon stackare på bål för dess tankar om att ‘vi är inte ensamma‘. Och nu … Kanske … Med lite tur … Om inte Store G bestämmer sig för att skruva skämtet ännu ett snäpp … Hittar vi våra grannar. Våra närmaste grannar. Enligt vissa astronomer ska det ju trots allt finnas ett oräkneligt antal världar där liv kan finnas, eller finns. Tatooine, till exempel (när går vi med i Republiken, egentligen?).

Med tanke på att en av de bärande idéerna i de tre största religionerna är att vi är alldeles ensamma (och därmed ska göra som vår Herre säger, annars blir Hen lack) är det sprängstoff NASA har lagt fram. Trotyl av sådan oanad detonationspotential att den skulle göra vilken självmordsbombare som helst till marsian (alltså – grön, grön av avund). För tänk om vi inte är ensamma? Tänk om vi bara är en oansenlig planet i änden av Universum, i stort sett menlös, bland en myriad andra världar?

Vad vi har här är missuppfattad information. Ja, att vi skulle vara ensamma alltså. Att vi startade vår bana som Adam och Lilith (förlåt, Eva) och sen traskade vidare på ömsom breda, ömsom smala vägar. Såsmåningom, eftersom vi aldrig såg Någon Annan (eller i alla fall trodde på dem som sa att de sett Någon Annan), tänkte vi att vi var mol allena. Miljarders miljarder små Adamar och Lil… Evor på en boll av sten, jord och lite lava. Ju mer ensamma vi kände oss och uppfattade oss, desto mäktigare blev vi i uppfattningen att Vi, vi människor, får göra som vi vill (nästan; glöm inte Gud). Hugga ned skog, bränna timmer, kultivera jorden, klyva atomen, bomba varandra, förgifta varandra – och förgifta Gud.

The joke’s on us.

För att sälla mig till miljöalarmismens skara (bara för att det är kul att skrika ‘ALLT ÄR FÖRLORAT!‘ (**), vill jag visa vart vi är på väg. Om tio miljarder år vinglar en slagkryssare eller forskningsstation eller lågteknisk sattelit förbi en gråsvart planet vars yta tycks innehålla spår av vatten och där möjliga konturer i klippformationer bildar en lång mur och pyramidformade strukturer … Varpå doktor Spiff från planeten Phallus föreslår för förstummade forskningskollegor att den där planeten, Tellus, en gång myllrat av liv.

‘Var inte fånig, Spiff‘, kommer de att säga (***). ‘Var inte fånig! Det finns inget liv någon annanstans än här. Så det så. Bevisa motsatsen!’

Bevisa motsatsen. Är vi ensamma?

Hell no. Vi har nyss hittat resterna av en Imperiets avloppssystem …

—–
*: Vi har iofs inte upptäckt liv ännu, men väl sannolikheten för att liv har funnits eller finns.

**: ‘Allt Är Förlorat!‘ brukade jag alltid få skrika förr. På den tiden kämpade jag i massiva tennsoldatsslag mot min bror. Varje gång mitt stolta, handmålade, Västerbottens regemente anföll någon rysk kanonredutt – eller en ensam ryss på drift från in armé – fick de västerbottningarna storstryk. Gång på gång var det deras fel att en exemplarisk seger i von Klausewitz anda förvandlades till … Mitt Thermopyle. Dumma västerbottningar. Och ja, vi snackar riktiga tennsoldater här, 40 mm. Inte de små fnuttiga Warhammer-figurerna alltså. Utan the real deal. 2 500 av dem, eller runt 20 kilo.

***: Om det är forskare, alltså. Phallus överstepräster kommer att bränna Spiff på bål, för det är en gammal ärevördig tradition när det gäller folk som vågat sig på att tänka lite längre än näsan – och Skriften – räcker.

(Jag vill be om ursäkt för det här fullständigt svamliga inlägget, men jag hade en svart katt i knät och en mindre konferens av småjävlar på min ena axel. Alla bär vi våra kors, dock är det få förunnat att numera bära dem till Golgata.)

Advertisements

2 thoughts on “Guds mening med orsaksförloppen …

  1. Och nu har jag garvat så att det är risk för att min (spinkige) granne kommer farande i sin (pinsamma) vita frottébadrock IGEN och väser sitt ”vissa av oss jobbar faktiskt” (det jobbas även i detta hem, men inte på hans tider, så det fattar han inte)samtidigt som han försöker (men totalt misslyckas med) att se ut som Tyson…
    Kommer han sättandes, så skyller jag på dig! 😀

  2. Pingback: Retrospekt « Herr Klokboks Kollektion

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s