Sportkrönikan!

Då och då framöver kommer den här bloggen att inhysa något jag hitills inte ens tänkt tanken på att skriva. Nämligen sportreferat. Men med biskop Brasks gamla lapp om ’härintill är jag nödd och tvungen’ i ena handen ska jag … välja en lite okänd sport.

Krig.

Krig är sport. Sport är krig, dock med en mindre andel dödsfall, men med samma grundläggande motivation som i vilket fältslag som helst, nämligen att spöa skiten ur den andra sidan så att de förhoppningsvis aldrig mer reser sig (eller åtminstone vinner en returmatch). Därutöver finns en del andra gemensamma nämnare, t ex teritoriell protektionism. I fotboll, t ex, eller handboll, gäller det ju att förvara straffområdet till vilket pris som helst. Sven Duva släppte ingen jävel över bron, och duktiga försvarare släpper inte en forward över straffområdeslinjen.

Demonisering och dehumanisering av motståndaren är också en viktig faktor i sport. När det kommer till kritan handlar ju i slutänden sport om ett förakt för moståndaren. Det kanske inte gör sig så tydligt gällande på plan, men på läktarna blir det desto mer framträdande. Hejaramsorna är designade att omänskliggöra motståndarlaget och knäcka deras moral. Ju mer defaitistisk en motståndare är, desto lättare blir segern. Tyskland 1919 var bankrutt på alla plan – och motståndarlaget vann matchen. Samma sak med returmatchen 1945. I modern tid har ju USA fått vissa svårigheter med ett otippat lag, mujahedin.

Sportspråkbruket är kanske det tydligaste exemplet. Ju mer krigisk framtoning, desto mer hotfullt lag. Ju mer mordiska hejaramsor, desto bättre laganda. Ser man på sportkommentarorernas ordval är det också ett uppenbart agressivt språk; det handlar om att krossa, knäcka, bryta ned, gå på offensiven, attackera. Blodtörst och och skoninglöshet är något eftersträvansvärt. Och ju mer maskulin en sport är, desto högre agressivitetfaktor. Hockey är blodigare än handboll, fotboll hårdare än curling. (Alltså, curling? Putta på stenar? Vad är det för fjollerier, egentligen?)

Sveriges eufori över sportsliga framgångar, grundas kanske i vår avsaknad av krigiska hjältar. Norge, ett utpräglat nationalistiskt land, hade ju moståndsrörelsen under andra världskriget – de har krigiska hjältar nära i tiden. Men vi har det inte. Vi har inte fört krig sen 1809. Militärhistoria och vår stormaktstid är något som nästan är fult att tala om. Samtidigt har vi fortfarande stormaktstidens arv kvar; var vi än befinner oss i listan nu, låg vi på första plats en gång i tiden. Dominerade serien totalt. Lite nesligt, att som topprankat lag så ha halkat ned i gärdesgårdsserien – det sårar oss, men vi törs inte säga det högt. För då är vi krigiska. Och det är fult.

Vår nationella stolthet är nästan helt utraderad – på gott och ont. Den enda gången svenskar kan jubla över sitt land utan att behöva skämmas, den enda gången svenskar kan få uttrycka sitt hat och förakt för andra nationer, är när folk sitter i TV-soffan och lyssnar på sportkommentatorns ‘Mååååååååååååååål!‘.

Hur ofta har vi, utom i sportsliga firanden, sett femtiotusen människor vifta med svenska flaggor? Aldrig. Faktum är, att om så många människor viftade med svenska flaggor i något annat sammanhang, skulle det snart dugga tätt med indignerade ledarsidor. Sist femtiotusen svenskar viftade med flaggor, som inte handlade om sport, var den sjunde maj 1945 (ett sportligt evenemang vi nästan helt missade).

Sport är den sista nationalistiska bastionen. Och ärligt talat tror jag att det är en fästning, som aldrig kommer att falla – globalisering till trots. Så, därmed, kära läsare, dyker det såsmåningom upp sport (eh, krig) på denna blogg.

Först ut är matchen mellan Grekland och Persien, 480 f kr. Över till vår utsände:

Annonser

Dyrköpt Seger Skakar Persiska Landslaget

Thermopyle

Leonidas vid Thermopyle, av Jacques-Louis David (1814)

Trots en massiv laguppställning blev drömmen om en persisk triumf dyrköpt i augustimatchen mot den Grekiska Ligan. Experter varnar redan nu för att Persien kan komma att förlora nästa match i september, vid Salamis. Mönstret riskerar att återupprepa sig, säger experterna, med tydliga pekpinnar till Marathon-matchen för ett par år sedan.

”Gudars! Vi mötte ett lag som spelar för äran, inte för pengarna!” säger Tritantaechmes, en av de persiska lagkaptenerna, till både vår utsände och chefstränaren Mardonius.

Thermopyle, 480 F kr, 11 augusti: Fansen hade sen länge sett fram mot matchen, som enligt experter skulle bli avgörande för den nyligengrekiska serien. Allt tydde på att persernas lagledare, Xerxes I, hade skapat ett enormt professionellt lag utan motstycke i sporthistorien. Få förståsigpåare höjde ett varnande pekfinger för den nyetablerade Grekiska Ligan, en kombination av de bästa spelarna och lagen ur både höga och låga divisioner.

”Xerxes styrka är att han är en krigare,” säger Mardonius, en av Xerxes närmaste lagkamrater i både vått och torrt. ”Han är en kille som aldrig ger upp. Han kör på, med blodmak i munnen, står pall för vad som helst. Vem annan än Xerxes skulle ha vågat knäcka det babyloniska laget genom att stjäla deras matchtrofé, figurinen av Bel?”

Xerxes själv säger, i en sällsynt intervju, på kvällen före matchen:
”Det är min pappas förtjänst. Darius. Och mamma Atossa då, fast mest pappa. Han gav mig råg i ryggen och visade att man aldrig ger upp, inte ens mot Babylon. Så även om man har ont är det bara att bita ihop och gå vidare. Inget offer är för stort för att vinna. Vinna, det är väl vad livet går ut på, inte sant?”

Återkommande läsare minns säkert skandalen kring Bel-figuren. Den förgyllda statyn av Babylonlagets grundare Marduk är en av de klassiska vidskepligheterna. Legenden säger att varje babylonisk lagledare som ville lyckas behövde fatta statyns händer. Men Xerxes, med sin sedvanliga machismo, knäckte motståndaren genom list och stöld. Det rättsliga efterspelet kom av sig i och med den tragiska dödsolyckan där det enda vittnet avled. I och med det stentuffa anslaget skar Xerxes för evigt in sitt namn i den förgyllda sporthistoriens fundament. Ta Ingen Skit, säger en del att där står.

Ingen blev förvånad när Xerxes alltså utnämndes till persisk lagledare. Ingen blev heller förvånad när han snart vände sig mot den Grekiska Ligan.
”Det var naturligt,” säger Mardonius. ”En kille som Xerxes måste ha nåt att bita i. Han är född med blodsmak i svalget och utslitna ligament. En hård spelare, men alltid rättvis. Han är planens skräck, kung Xerxes!”

Den Grekiska Ligan är en helt annan femma. Få experter hade skänkt dem särskilt höga tankar inför matchen. Ett hopkok av superstjärnor utan laganda, där var och en drog åt sitt håll – så var den allmänna uppfattningen.

”Det gick inte ens att enas om ett lagnamn så de kallade sig helt enkelt grekerna,” säger expertkommentatorn Herodotus. ”Det var ett ojämställt lag av fjollor redan från början. Hälften av dem var upptagna i de Olympiska Spelen och den andra hälften ägnade mer tid åt sina håruppsättningar än sport.”

Trots åsiktskillnader och konkurrerande spel lyckades Grekiska Ligan dock få fram ett lag. Men de var redan på förhand tippade förlorare. Men även losers har moral; som ett led i den vanliga psykningen före en match föreslog Xerxes den Grekiska Ligans lagledare, Leonidas, att helt enkelt ta en walk-over.

molon, svarade Leonidas. Kom och plocka! Gissa vem som kan strunta i en sån kommentar? Ingen!

Men matchen var ett sömnpiller i de första tio minuterna med feglir och taktiska rörelser utan kroppskontakt. Publiken buade ut bägge lagen vid ett flertal tillfällen. Först i andra halvan av första halvlek tände det till. Med den mediska forwardens första anfall mot den grekiska försvarslinjen blev det fullt krig på plan. Hopliterna, de grekiska elitspelarna, visade sig styva motståndare för de matchovana mederna, trots grekiskt fegspel med snabba reträtter och oväntade kontringar. Xerxes sågs vid flera tillfällen vara på väg ut på plan, ursinnig över ‘de grekiska fjollerierna’, som han uttryckt det i en senare intervju. Först efter flera försök att knäcka ryggen på grekerna lugnade matchen ned sig med den grekiska linjen obruten.

”Vi är hopliter och tänkte på igelkottar,” säger Phalanx i det grekiska laget. ”Så vi drog ihop linjen och bet ifrån rejält. Det gjorde ont, men det var värt varenda blodsdroppe! Fast för Sparta hängde det på håret. De bet ifrån rejält, det gjorde de. Bokstavligt talat.”

Mot slutet av första halvlek var persisk moral låg. Inte ens de persiska storspelarna, De Odödligas, hårda stöt i de grekiska hålen gav något resultat. Lagen gick till halvtidsvila med sargade egon och ett par allvarliga skador. Men om första halvlek hade varit hård väntade en mardröm i andra halvlek.

Xerxes strategi med frontanfall misslyckades även i första halvan av andra halvlek. Först efter en timeout och färska omflyttningar i laguppställningen slogs ett hål i grekernas försvarslinje. Den grekiska punktmarkeringen misslyckades och perserna kunde smita förbi på en oväntad flank. Den grekiska lagmaskinen bröt ihop. Det var, säger många, bara spartanerna som egentligen spelade i till slutet av matchen. Alla andra vimsade mest omkring.

”Många av gubbarna thåg dem thom hjältar,” säger den thespiske superstjärnan Demophilus med sin säregna läspning. ”Fath det hängde på håret för Thparta viththe vi thethpier att de behövdde athithanth.”

Men inte ens thespiernas välkomna matchrevansch kunde förbättra läget. När slutsignalen blåstes låg spelplanen i praktiken öppen för Xerxes perser. Men det hade kostat på.

”Det här var stenhårda killar vi mötte,” säger Xerxes i en intervju från omklädningsrummet, sent på matchkvällen. ”Grekerna visade totalt förakt för svaghet och visste precis vilka av mina spelare de skulle trycka till. Visst, lite oschysst, men du vet, som de säger: Krig är ett helvete. Huvudsaken är att vi vann, sen får vi gå vidare med vad vi har kvar. Personligen kan jag knappt vänta på returmatchen. Salamis! Här kommer vi!”

Alla ser fram mot nästa match. Den kommer garanterat bli ett rafflande slag.

Morgoth Lives!

Den sjätte installationen i trilogin om Härskarringen släpps den 17:e april, kan vi utröna ur en artikel i DN. Att jag påstår det vara den sjätte beror på en bok som kom för ett par år sen, med titeln ‘Return of the Shadow‘ av Christopher Tolkien. Den bar undertiteln ‘the History of the Lord of the Rings, Part One‘. Före den kom en rad andra böcker, baserade på anteckningar ur J.R.R Tolkiens författarskap och sammanställda och redigerade av hans son, Christopher Tolkien.Och snart är det alltså dags för ‘the Children of Húrin‘, ett enligt artikeln trettioårigt hantverk. Som gammal Tolkienfan och rollspelare (de går nog hand i hand, skulle jag tro) känner jag mig lite … kluven. Å ena sidan ryggadsreagerar jag med ortodox nitälskan mot alla försök att formulera om Tolkiens verk, å andra sidan törstar samma ortodoxt nitälskande ryggrad efter mer. J.R.R Tolkien ägnade i stort sett hela sitt liv åt att skapa Midgård, hans fantasivärld. Då han (vad jag vill komma ihåg från en biografi) var extremt pedantisk med detaljerna måste där således finnas ett enormt hav av hitills opublicerat material. Det påminner om Bibeln eller Koranen: Där finns en grundtext – och sen ägnar visa gubbar (i långa skägg) tusen år åt att försöka komma underfund med vad texten handlar om.

Jag tycker inte att vi ska dissa Christopher Tolkien; han har vigt sitt liv åt att upprätthålla sin fars liv. Det är lite sorgligt, nästan – men ändå djupt hedervärt. Tycker jag. Att han blivit mångmiljonär på Ringen-material spelar inte så stor roll; Tolkien Enterprises är ett företag och som företag måste det gå med vinst. Nej, istället borde vi fokusera på det arbete Christpher Tolkien lägger ned. Jag tror att vi egentligen är lite avundsjuka på honom; han blir rik på att göra något han alldeles uppenbart tycker om att göra. Det är en gåva få förunnat. Och han är inte ensam om det – se på George Lucas, vars fantasier sväljs med hull och hår så fort de dyker upp. Det är vad varje konstnär traktar efter – att bli så pass erkänd att folk skulle se en filmatisering av ens egen tvättlista. Alla som säger tvärtom, ljuger. Eller är åtminstone ‘ödmjuka’ – men gissa vart ödmjuka författare tar vägen? Har någon sett dem? Nä, kunde just tro det.

Jag slår mig i backen på att alla som i bloggar uttryckt sin avsky för boken ‘the Children och Húrin‘ (och den möjliga filmatiseringen) kommer att vara först i kön till biografen för att få se en maffig CGI-Morgoth få spö. Jag kommer ihåg alla föraktfulla kommentarer jag hörde om Peter Jackson, för många år sen, när de första ryktena om hans epos kom igång. ‘Ska han!?‘ sa folk. ‘Han, den där som gjorde Bad Taste!? Nämen fyyy, det kommer att bli så dåligt! Jag ska bojkotta, det ska jag göra! När släpps biljetterna?

Jag vet i alla fall en sak. Den här gången hoppas jag att orcherna äntligen spöar skiten ur alverna. Och medan ni väntar på det, så kan ni lika gärna läsa den här boken – Recept för Domedagen.

(Ja, det där var ett skandalöst fult knep av mig, att tipsa om min egen bok så där oförblommerat och utan synlig konsekvens med resten av inlägget. Men har ni sett en ödmjuk författare någonstans?

Nä, kunde just tro det.)

Vådan av en stor bokhylla

Vådan av att ha en stor bokhylla (där man inte hunnit med att läsa alla titlar*) är att när man släpper lös på bokrean, speciellt den nätbaserade och snuskigt billiga, upptäcker man vid en liten biblioteksinventering att …

Den där hade jag förut, den där med, och den här … Har jag.’

Så nu står två exemplar av Margret Atwoods ‘the Handmaids Tale‘ bredvid Terry Pratchetts ‘Eric‘.

Vilken tur att det snart är jul 😀 **

(Å bafatt ja typ e så jääla ego/emo, dårå – typ en bok va: länk.

———–
*: Om man inte läst alla böcker man har i sin bokhylla har man, detta har jag blivit upplyst av av ingen mindre än Torsten Ehrenmark, inte en bokhylla – utan ett bibliotek. Om än lite mindre än de vanliga boklagren.

Jag brukar f övr alltid bestämma en människas karaktär utifrån vilka böcker som står i personens bokhylla. Om jag bara hittar ‘Sportgrodor’, Italienska Ligans 1000 Bästa Mål‘ och ‘Vildsvinsjakt Med Trebuchet***’ kommer jag förmodligen ha väldigt tråkigt i den personens sällskap. Möjligen med undantag för det där med trebuchetjakt :o)

**: ”God Jul och gott Nytt År;
Med denna lilla gåva till en bror
som alltid varit stor
blir bror aldrig mer en tok,
utan lika klok, som en …”)

***: Det här är en trebuchet; jag tror inte man ska jaga vildsvin med sådana … Dock har jag faktiskt gjort det. Det trodde ni inte va!?

Det var i och för sig i Age of Empire – the Age of Kings, men …

Hur står det till i era huvuden, kära läsare?

Den hitillsvarande månadens flora av sökord (fetstilade) fick mig att … bli lite knäpp. Men knäppheten till trots undrar jag dock, lite stilla, hur det egentligen står till med vissa läsares sökbegrepp …
I likhet med många andra bloggare finner jag ibland folks sökord ganska roliga . Till skillnad från andra bloggare broderar jag dock inte ut texten om sökorden i ett, faktiskt, ganska meningslöst inlägg. Nej ni, istället gör jag så här – jag kommenterar en Mycket Viktig Politisk Fråga, nämligen den om fula ord förr, när musik [var] ett oanständigt förslag och ingen anade vad för konsekvenser [det skulle bli ] av rinkebysvenskan. Då minsann var inte bloggare hjältar i böcker. Det hade varit, och är nog fortfarande, ett oanständigt förslag att påstå. Möss och människor hade varit lika illa, möjligen undantaget om den, romanen av Steinbeck (?), kom lättläst [i] ‘free‘ [(gratis)] barnböcker. Fula ord är en Viktig Fråga, för numer finns de överallt, möjligen undantaget en lista över terrorattentat, vilket ibland är något svårdefinerbart. För rent melodiskt sett är inte ens Polethylen Terephtalat särskilt fult.

Pingströrelsens syn på kvinnor är att de är möss och människor, en åsikt som härrör inte från dagis [i] Usa utan från feminism + ideologi – och porr, förstås. För det är något pornografiskt över männen i kvinnor och äppelträd. Kanske är det svaret på frågan varför Dan Brown skrev da Vinci.

Det är ingen ful bok, omslaget – iaf det jag har kring exemplaret jag har i min bokhylla – är ganska nyggt. Det vore nog ett ett oanständigt förslag att påstå att da Vinci-koden härrör ur porr, ungeär lika befängt som att påstå att H.P. Lovecrafts talböcker är ett oanständigt förslag [om en] bok om dagis i europa. Vad för bok?

Möss och människor + undervisning, en bok som mig veterligen inte finns – ungefär som min ‘hjälte’ Martin Krok i en novell jag skrev en gång, långt innan jag bloggade om GB Girlie och, händelsevis, Möss och människor.

Så då är vi tillbaka vid fula ord. Innehåller den ovan nämnda boken sådana? Eller innehåller tonåringar
möss och människor
? Är det fult att ljuga om Filosofi? Och vad är de största religionerna i sverige? Kanske är det, fast ingen tror det, Gustav Vasa-kulten, som genom tysk försorg spreds över Skandinavien tack vare [koncentrations]lägret Grini, i Norge. Personligen tror jag inte på något jag skrivit i det här stycket, enär det ur en postmodernistisk ickekongruent litterärstil måhända icke kan anses vederlagt till fullo att, a priori, kanslisvenska [är] översatt modern svenska, och a secundo, att medborgare mot rosa glass definieras av en mus+flicka, möjligen först efter rövknull, tonåringar och våld i en keltisk cirkel skapad av, just det … Marx och feminism.

Möss och människor är inte alls fina flickor. Män och möss, som t ex Giordano Bruno, är faktiskt motsatsen. Det är därför vi kan skylla på det gamla vanliga när vi får frågan ‘varför hata Usa?‘. Alternativt kan vi helt enkelt strunta i att svara och stämma upp i en sång istället, en sång som går så här:

”Nu ska vi ut på rövajakt och ni ska v…”

Men se det går inte för sig! Komma här och komma med sådana där otäcka, omoraliska visor! Usch! Nej, vet ni vad – det är definitivt inte en katolskt livsstil. Att visa gardinuppsättningar däremot – det är moraliskt, det. Så, nu vet ni det. Usch! Fett usch!

vad betyder ordet fett? Har det någon bäring på argumentationen i en debatt om argument om utländska kvinnor,

(knulla spaniens nationspolitik, tonåringar!)

Aha! Där var de! De fula orden, de dyker upp när man minst anar det. Ungefär som den ständigt återkommande gåtan kring möss och människor, som lyssnar på Stairway to Heaven, trots att skivan – iaf den jag har sett – är ful. Har dessa lyssnare förstått Hemsöbornas budskap? Eller gör de som Behemot, den svarta katten i Bulgakovs bok om Mästaren och Margarita, den vars mol-koefficient säkert skulle kunna räknas ut av … Just det. Möss och människor.

Michail Bulkagov och Johnny Depps filmkarriär som kapten har mycket lite gemensamt med hur gamla kvinnor knullar – ja, ens Guds mening. Det enda vi kanske kan säga är, att vi som aldrig sa hora, numer kommenterar artiklar på Svd om soldaten Svejk, eller möjligen vilka religioner [som] bär kors; förresten är det en myt, det jag nyss sa. Hur vet jag det? Det är bara att titta på hårkollektionen för män, där alla ser ”ut som Johnny Depp” (eller möjligen Anders Arborelius). Och vet ni vad de ser ut som? Aha … Alldeles. Möss och människor.

Svenska svärord [och] könsord [är] fula ord. Om det håller nog alla med. Moderna herrfrisyrer och Mästaren och Margarita-artikeln, som jag inte just nu hittar, påminner förresten om Gustav Vasas politik, vilken redan före sin tid utgick ifrån att Joakim Anderssons Recept för domedagen är en bok av en idiot med Bibeln i ena handen, Jimmie Hendrix i öronen och Ronnie Sandahl [säger under tiden inte ett knyst om] horor. Kanske inte ens om Eufrat, eller Grini läger, eller ens om islam och sju synder (det finns fem pelare inom islam, inte sju synder, ni har fått det om bakfoten). Möjligen är alla religioner överens om att dete finns något mycekt fult att säga, nämligen att säga hora till sin mamma.

Men vet ni vad? Allt det här ovan relaterade … Är ert fel. För ni har använt alla de här uttrycken som sökord. Själv är jag rätt nöjd med att jag fått er att kasta bort ett par minuter av ert liv!

*författaren skrattar nu spöklikt, sveper sin svart rock om den magra kroppen och lämnar lokalen …*

100 000 000 år utan att ha doppat veken

Batty(Eller snarare utan att ha tagit en tugga av pälsbiffen, eftersom de två urdjursexemplaren är honor.)

(Bilden av Roy Batty har inget med innehållet i texten att göra. Kanske. Se fotnot.)

Forskare är tydligen lite förbluffade, åtminstone om man ska tro en artikel i the Times onlineversion. De små sötnosarna har i ett svep slagit undan fötterna för vetenskapen, som antagit att varelser behövt para sig för mångfald. Urdjuren – för jag antar att ‘bdelloid rotifer‘ betyder det, på ett ungefär (f om nu refererar jag till den som Batty, se fotnot) – återfanns på en vattenloppa (och de är också små, små rackare). En Batty på vattenloppans bröstkorg och en Batty på vattenloppans ben. och det är en gammal liten krabat också; forskare har hittat exemplar av den i bärnsten, daterad till bortåt 40 miljoner år sen. DNA-studier har visat att de kan vara så gamla som 100 miljoner år. Vi tvåbeningar (som inte lever på vattenloppor) har varit med i leken i runt 160 000 år. Vilket ger lite perspektiv. (Om du är kreationist kan du räkna bort 154 000 år, och antagligen får du blunda när du läser Times-artikeln också, eftersom Jorden skapades på en vecka för 6000 år sen.)

Mer om Batty (urdjuret alltså) finns här.

Missa inte heller Dr Tatianas sex- och relationsråd till alla varelser. Radikalfeminister bör speciellt lägga märke till hermafroditsnigeln som kastrerar sig själv genom att äta sin egen penis.

——–
fotnot:
Det är
nu inget nytt att varelser inte behöver para sig för mångfald. Tyrell Corporation skapar liv på löpande band, inte minst modeller som legoknekten Roy Batty. Den enda lilla obetydliga detaljen i detta mitt resonemang är kanske att Roy Batty inte finns, förutom i Philip K Dicks roman’ Do Androids Dream of Electric Sheep?‘ och filmen Blade Runner.

Men äsch. ”Petitesser! Detaljer!”, som kreationister brukar säga angående dinosaurier (se fotnot). De har numer ett eget ‘informativt’ hangout på nätet – www.Conservapedia.com.

——–
fotnot till fotnot:
Bara för att klargöra det hela så är jag
inte kreationist. Alltså. Så, nu vet ni det (Se fotnot).

——–
fotnot till fotnotens fotnot:
Det står faktiskt klart och tydligt i sidhuvudet att den här blogen kan innehålla spår av nötter, om ni nu irriterar er alltså. Vidare ber jag om ursäkt för det slentrianmässigt könsrollskonservativa i rubriken, som ju utgår från ett manligt perspektiv. Detta eftersom ‘alla vet’ att kvinnor är urdjur … Eh, jag menar asexuella. Jag vill också be om ursäkt för att jag i denna fotnot varit lite sarkastisk och/eller fylld av satir samt för mångfalden av fotnoter.

Eden – Den Sanna Historien (?)

Via ett skojigt och intresseväckande inlägg om vem som egentligen kom först av Adam och Eva och Lilith hos Lenak blev jag plötsligt påmind om en grej jag skrev en gång … För länge sen.

Somliga skulle antagligen vilja bränna mig på bål på grund av det, men jag har alltid varit lite frusen av mig så det kanske vore en förbättring av temperaturen :o)

Det här är lååångt, men det är å andra sidan en (slags) novell.

—– EDEN —

”Skynda på! Skynda på!”
Lucifer, Ariel och Raphael manade med hetsiga röster på Cassiel, som just ställt in timern på kameran och – i deras tycke – var för långam att placera sig framför dem.
Det surrade… Och sa ’klick!’. På ett ögonblick var de förevigade av fotografiskt hemlighetsmakeri. Ljus hade överförts genom slutaren och snart skulle mystiska kemikalier vilka alla luktade illa överföra dem på papper.
De skrattade gott efteråt. Medan Cassiel började montera ned kameran spankluerade de övriga bort mot ett litet vitt trädgårdsbord under en stor ek, där vin och småkakor dukats fram.
Så slog de sig ned. Cassiel gjorde dem sällskap efter att ha skickat iväg en kerub med kameran. De skålade, skrattade, drack och åt kakor. De talade om just ingenting – det är en konst blott änglar som har ledigt till fullo behärskar.
Men under hela tiden kunde Lucifer inte släppa henne med ögonen. Den vita silkesklänningen och hennes platinablonda hår skimrade i ljuset. Hennes hemlighetsfulla gröna ögon spelade lite spefullt över dem alla, återvände gång på gång till Lucifers mörkt mandelformade ögon och hastade vidare, nervöst. Varje gång Cassiels blick mötte hans blick kände han hur hjärtat tog ett skutt, hur magen tycktes fyllas av konjak och mild värme sprida sig i blodomloppet.
’Det är bara fenyletylamin, adrenalin och annat junk,’ tänkte han. ’Det är åtminstone vad Samael säger. Men Samael har fel – det här är inte kemi. Det här är kärlek.’
Lucifer tog en kaka, bet av en tugga, blåste bort några smulor från underläppen och försökte att inte stirra på henne. Cassiel. Det lyckades bara nästan. Cassiel var inte en person man ignorerade någon längre tid, särskilt inte som hela ens kropp var sprängfylld av fenyletylamin. När hon började sjunga – hon började med ett högt C – trodde Lucifer att han skulle smälla av.
Så bedårande vacker hon var!
En av nackddelarna med änglarnas sångröst var det faktum att man ännu inte kommit underfund med hur man skapade glas som höll. Två toner in i hennes lovsång exploderade först karaffen, därpå allas vinglas, i tur och ordning. Vin stänkte ned ned dem, glasskärvor yrde omkring dem. Ingen blev skadad – bara vinfläckiga.
De skrattade. De skrattade länge, skrattade gott. Lucifer skrattade så ögonen tårades och när skratten klingade av lutade sig Cassiel fram och gav honom sin näsduk.
”Låt vara att det är glädjetårar, ingen får gråta i mitt sällskap,” sa hon, med sin underbart beslöjade röst.
”Åh, eh, eh – tack!” Lucifer kände hur han rodnade. Han gömde ansiktet i hennes näsduk, torkade tårarna och passade på att dra in doften av Cassiel. Lindar och violer, syrener och granar – friska, sköna, underbara dofter vilka lade sig som balsam på hans själ.
”Behåll den,” sa hon när Lucifer gjorde en ansats att lämna tillbaka näsduken.
En tystnad föll över sällskapet. Lucifer lutade sig tillbaka på stolen, flätade ihop fingrarna bakom nacken och tittade upp bland trädets grenar. Sebaot, nästan ända uppe vid toppen, tittade ned på honom och vinkade, innan Sebaot återvände till att leta mistlar.
”Lever träd?” sa Lucifer, eftertänksamt. Han sneglade på de andra. ”Som vi, alltså?”
”Hur menar du, hjärtat?” sa Raphael, strök ut en rynka i sin malvafärgade särk och kastade en blick upp bland trädets grenar. ”Det klättrar en gubbe i trädet.”
”Jag hörde det där!” hojtade Sebaot från ekens topp.
Alla skrattade.
”Men lever de?” sa Lucifer på nytt. Nu gav han dem alla en mer ingående blick – längst såg han på Cassiel. Trots att han kände hennes ansiktes minsta lilla särdrag kunde han inte bli mätt på henne. Någonsin.
”Du menar – går de omkring?” sa Ariel.
”Kan vi få dem att gå omkring, tror du?” sa Lucifer.
”Ja tror gör ja,” sa Ariel, ”att om di sku gå omkring … Då sku vi behöv å dom rösträtt. Å kramar. Ent nåt nån vill se, ent.”
”Kramar?” Lucifer skrattade.
”Alla behöver kramar,” sa Raphael. Han sneglade på Cassiel, sneglade vidare mot Lucifer och log, hemlighetsfullt.
”Nähäpp, det här går inte!” sa Raphael och reste sig. ”Hänger någon på till Tigris?”
”Vad ska vi göra där?” sa Cassiel.
”Bada?” sa Lucifer. Han hade bara tänkt det – men han hade aldrig riktigt kunnat hindra sina tankar från att bli ord. Dessutom var det oerhört svårt, hart när omöjligt, att tänka när man satt mindre än en halvmeter från Cassiel.
Det rasslade till i ett buskage några meter bort. En mörkhårig ängel med breda axlar och om möjligt än mer svällande muskler än Ariels imponerande biceps stövlade ut, kastade lagom hätska blickar på dem och skrattade. Det lät som åska.
”Han vill bara se dig naken, Cass!” sa den mörkhårige.
”Mors, Sam,” svarade Lucifer. Det magiska ögonblicket när Cassiel för ett ögonblick ändrat ställning och snuddat vid hans vad med sina tår var förbi.
”Och?” sa Cassiel. ”Jag tror att du menar något alldeles specifikt, Samael.”
”Höh,” grymtade Samael, slog sig ned vid bordet och rafsade åt sig några kakor. När han rörde sig föll ett halvätet äpple ur hans mörkröda klädnad. Det dunsade mot marken, rullade iväg någon meter och lade sig tillrätta vid en grästuva.
Samael stirrade på äpplet. Så gjorde ock de andra.
”Oops,” sa Samael.
”Oops?” sa Cassiel, och höjde en oförstående blick.
”Du, Lucifer – är inte det där ett…” Rapahael gjorde en ansats att böja sig ned och plocka upp äpplet, men hejdades av Lucifers utrop:
”Rör det inte!”
”Ett äpple…” sa Ariel. Hans breda panna rynkades, hans blå blick föll på Samael.
Samael svalde en munfull kakor och försökte le avväpnande.
”Så det kan gå,” sa han.
”Har du..?” sa Lucifer, höjde blicken mot buskaget och vidare över buskaget. Där borta skymtade Eden – och något hördes därifrån. Något säreget.
Grymtningar, uffanden och puffanden, ett och annat gutturalt stön och ljudet av en kropp som smällde mot en annan kropp. Ett högt kvinnoskri fick dem alla att hoppa till – och därpå röt Adam något om att det var kul att rulla, eller möjligen krulla.
”Sam..?” sa Lucifer, dröjande. ”Vad har… Du gjort?”
”Eva var lite sugen, förstår ni…” sa Samael och gav dem alla en skälmfull blick. ”Första gången borde vara bäst. Det är inte alltid den är det, men den borde vara bäst.” Han reste sig, kastade en nyfiken blick bortåt Eden och skrockade. ”Världshistoriens första knull verkar vara det bästa av dem alla.”
Fyra misstänksamma blickar vändes mot honom. En av dessa blickar såg lite perplex ut, ty i just det ögonblicket tog Cassiel nervöst Lucifers hand. Om hon ville beskydda honom eller sökte hans skydd var omöjligt att se. Och när det rasande skriet hördes från Eden, ett skri som började dovt och gick upp i falsett likt ett flyglarm – då störtade alla upp. Lucifer kastade sig i Cassiels famn med ett ömkligt ’Oh hjälp!’.
”Lessen, men jag har mycket att göra!” sa Samael och tog några hastiga steg bakåt. Därpå vände han sig om och tog det första av totalt två springande steg när något vitt, något rasande, föll över honom ur trädets grenar.
”Du går ingenstans!” röt Sebaot.
Från Eden hördes tumult. Adams röst hördes ropa ’Fria Val! Fria Val Nu!’ och Eva skrek ’Krossa Patriarkatet!’.
Nyfikenhet tog överhanden. Cassiel smet ur Lucifers famn och var strax framme vid buskaget, tätt följd av de andra. Lucifer var blott vagt medveten om vad som hände bakom dem – Samael skrek och grät, Sebaot höll honom i örat och röt ’Tyst! Tyst! Tyst, din orm!’.
Eden var viktigare.
Tiotalet meter in i lustgården utspelade sig en högst förunderlig scen. Den Helige Ande (som för bekvämlighetens skull på den här tiden gick omkring som en grizzlybjörn) hade lagt sin ena tunga ram på Adams axel, den andra tunga ramen på Evas axel. Bakom dem vajade äppelträdet med sina kunskapsfrukter lojt i en stilla bris.
”Varför rodnar de?” sa Cassiel.
”Hon har schyssta lökar,” sa Lucifer – och slog handen för munnen.
Raphael sa ingenting. Hans mun var halvöppen och blicken ville inte riktigt slita sig från Adam.
Det var, i slutänden, blott Ariel som reagerade. I samma ögonblick som Anden vrålade av raseri och började skuffa Adam och Eva framför sig mot grindarna, klev Ariel ut i Edens lustgård, fann ett brinnande svärd som satt nedkört i en sten och drog det. Med några få språng var han framme vid äppelträdet och fattade posto vid det.
”Rrraaaaaaahhhh!” röt Anden, harklade sig och fick slutligen bort grizzlyn ur rösten. ”Ariel! Släpp ingen – Ingen! – fram till det där trädet!”
”Litt på mej!” sa Ariel och kastade bestämda blickar omkring sig. Han hötte hotfullt med svärdet mot en makak vid namn Nicke som närmat sig, nyfiket.
”Kom!” sa Lucifer, tog ett skutt ut i Eden och skyndade fram till Anden. ”Vad har hänt!?”
”Nå!?” Anden skakade på Adam, men denne fnös bara. ”Då så!” Och med några hårda skuffar sköt Anden människan framför sig, skuffade upp de gyllene grindarna med en tass och sparkade ut mänskligheten i kylan.
Så slog han igen grinden, låste den och vände sig mot de församlade nyfikna.
”Det var dömt att hända, förr eller senare,” sa en lejonhanne och skuffade menande på gasellen bredvid sig. Lejonet gäspade stort, lade sig tungt ned bredvid ett lamm och nickade.
”Ääääär dääää ööööver nuuuu?” sa lammet.
”Gosse,” muttrade lejonet, kastade en obehagligt hungrig blick på gasellen och morrade dovt. ”Det har bara börjat.”
”Oj då…” sa lammet, bräkte skrämt och sprang iväg till tryggheten hos en flock vargar.
”Man ska hålla sig till gräs, tycker jag,” sa en röst ur en närbelägen bäck. Ett antal blickar vändes mot vithajen, som log brett och sjönk ned under vattnet.
”Jupp,” sa en hyena och gäspade. ”Men det var lite orättvist, tycker jag.”
”Nån mer som vill få respass!?” sa Anden och sköt en rasande blick mot hyenan, som gläfste till och sprang och gömde sig bakom en elefant.
Det frasade ur buskarna. Sebaot stövlade ut med ett hårt nackgrepp om Samael, som gjorde sitt bästa för att slingra sig ur Herrens grepp – men misslyckades.
”Han här har något att säga!” sa Sebaot och skakade Samael. ”Nå!? Låt höra!”
”Vad ska jag säga?” sa Samael. Han lät oroväckande lugn. ”Adam ville veta.”
”Han behövdde inte veta,” sa Anden. ”Han var lycklig!”
”Men människan ville ha sanningen!” sa Samael och försökte sig på att smita ur Sebaots grepp – utan verkan.
”De kan inte hantera sanningen!” röt Anden, korsade ramarna på bröstet och kastade ilskna blickar omkring sig. ”Det här innebär bara problem för oss! Samael! Hur många tuggor fick de!?”
”Det räckte med en…” Samael log. ”Jag tog en också, händelsevis.”
”Ursäkta mig, men…” Lucifer tog ett steg tillbaka när alla stirrade på honom. ”Men kan någon förklara vad som har hänt?”
”Se själva,” sa Anden, nickade bortåt grindarna och muttrade: ”Se efter själva – om ni vågar…”
Lucifer tvekade ett ögonblick. Han gav alla en bedjande blick men ingen rörde sig. Samael skuffades dock fram av Sebaot, höll på att falla men stabiliserade sig med ett ilsket fotsteg. Så, med målmedvetenhet gnistrande i sin blick, klev han framåt, pressade sig ut mellan några buskar och försvann ut i världen med en väsning.
”Nå!?” sa Anden. ”Är ni inte nyfikna!?”
Alla skruvade på sig. Makaken gjorde en ansats att skutta iväg, men Sebaot satte foten på apans svans och hindrade vidare utforskning.
Lucifer svalde hårt och började gå. Han trängde sig ut genom det frodiga buskaget, först med en hand, sen en fot, följt av ena benet och huvudet.
Han flämtade till. Ett vidsträckt landskap, naket och sargat, bredde ut sig framför honom. Himlen var svart, gnistrande stjärnor spred ett ödsligt ljus över världens dälder, en bitande kall vind svepte förbi och rev upp damm från den sterila marken. Men… Inte helt steril. Här och var stretade gräs och små tjockbladiga växter upp genom marken. Lågt växande små träd greppade kring stenar med knotiga rötter. Och långt bort glimmade något rödgult i mörkret.
”Jag vill också se!” sa Raphael bakom Lucifer. Därpå fick Lucifer en knuff som sände honom pladask ut i världen.
Han reste sig, borstade bort damm från sina kläder och kastade en blick bakom sig. Fler nyfikna hade nu klivit ut genom buskaget – Raphael, Cassiel, djur och fler änglar. Medan de senare spred ut sig i en halvcirkel kring Lucifer, skuttade djuren iväg – in i mörkret.
Någonstans skrek en gasell. Ögonblicket efter skriade lammet, följt av vargflockens gutturala morranden när rovdjuren, för första gången i sin existens, smakade kött. Beskt metalliska dofter av färskt blod sökte sig snart in i allas näsborrar.
”Samael?” ropade Lucifer, men Samael fanns ingenstans. Åtminstone trodde inte Lucifer det, till en början. Först när den väsande rösten från marken hördes blev Lucifer varse vart den rebelliske ängeln tagit vägen.
”Lussssifer!” väste Samael. ”Ssssstället har potensssssial!”
”Pot – vaddå?” sa Lucifer.
”Potential,” sa Cassiel bakom honom. Det glimmade av ljus omkring henne. ”Möjligheter.”
”Jag vet inte om…” Lucifer tystnade. Något rörde sig i hans huvud – något han inte riktigt visste hur han skulle hantera. ”Kanske…” Han vände sig om, mötte Andens blick genom buskaget och svalde. ”Jag menar… Har du gjort det här med?” Lucifer svepte ut med handen. ”Världen?”
”Den fick bara lite hjälp på traven,” sa Anden. ”Aminosyror. Jag hade inte tid att slutföra den. Det här var mer som ett test, förstår ni. Vart tror ni jag dumpade dinosaurierna?” Anden nickade mot en benhög några hundra meter bort; en skalle stor som en sten med en käft fylld av huggtänder glimmadde i månljus. ”De hade också potential, men, tja… Inga träd får växa upp i himlen?” Anden suckade tungt. ”Världen tillhör humanoiderna nu. Nu är det upp till människan vad världen blir.”
”De har nyss upptäckt elden,” sa Raphael och nickade bortåt det rödgult glimmande bålet. ”När ska de upptäcka mord?”
”Mord?” Lucifer riktade blicken mot Raphael. ”Vaddå mord?”
”Människor ska dö,” sa Raphael. I dunklet såg han likblek ut, tycktes sväva strax över marken. Skuggor mejslade mörka stråk i hans ansikte, lade hans ögon i mörker. I det ögonblicket såg han mer ut som ett skelett än en ängel.
”Döden är bara början,” sa Anden bakom dem. ”Förr eller senare får vi tillbaka våra barn.”
Lucifer suckade. Han svepte med blicken över landskapet. Långt bort började himlen färgas av en annalkande gryning. Landskapet tycktes få ett helt nytt liv i det svaga röda ljuset – inbjudande, mystiskt.
Fyllt av potential.
”Får vi hjälpa dem?” sa han, nickade bortåt lägerelden och upprepade sina ord.
”Ja,” sa Anden. ”Gå med människan.”
Och Lucifer gick.