Imp!

impIbland … Händer de mest märkliga saker i mitt huvud. På väg till Farsta Centrum, per buss, blev jag händelsevis lite nostalgisk. Orsaken var att jag – utan annan orsak än att boken jag läser är förbannat tråkig – blev nostaligsk. Ser ni, en gång för länge sen så … spelade jag Doom.

Inte Doom 3D, utan Doom. Orginalet. Jag spelade dessutom Doom på en urgammal 486 med 16 MB RAM och 40 MB HD, utan ljudkort och bara med det mest basala i grafik. Hur nördigt är inte det på en skala? Nåväl – jag gick rätt igenom Doom medan Ministry dundrade på stereon och ärligt talat var det en av mina bästa dataspelsupplevelser i mitt liv. så, det tänkte jag på – och så, ur tomma intet i min tankeverksamhet, dök de upp. Imperna.

De där lättaste motståndarna, de där tvåbeningarna täckta av brun päls, om ni kommer ihåg. De kastade eldbollar och man kunde döda dem med motorsåg medan de hjälpligt grimaserade. Så nu när tanken på imperna bubblat i huvudet under några dagar, dök den upp. Början till vad som … kan bli nåt. Jag vet inte vad det kan bli, kanske ingenting, kanske en uppföljare till min bok Recept för Domedagen.

Så här börjar det:

—————-
Betrakta impen. Se den, se impen där den vältrar sig runt i dyngan. Sagda dynga är i sammanhanget oviktig. Det viktiga är att impen finns där, i den. I dyngan. Nåväl, impen vältrar sig inte så mycket, som går med raska kliv genom den halvmeterdjupa sörjan av beck, jord, halvstelnad lava, grönskimrande mystiskt avfall och uråldrigt vatten, vilket sipprat in genom Acherons flodbank. Impen trivs inte här, men vad ska en imp göra? Det är impens jobb att flytta dyngan från punkt A till punkt B, för att sen flytta tillbaka dyngan från punkt B till punkt A. I oficiella dokument kallas detta förvärv för ‘sysselsättningsbefrämjande åtgärd‘. Imper är, på det hela taget, alldeles värdelösa. Ingen i Inferno vet vad man ska göra med dem, så därför sysselsätts de. Imper är ungefär som sjuksrivna medelålders kvinnor med förslitna axlar – något samhället måste dras med, eftersom det är olagligt att skjuta dem.

Impen. En humanoid varelse täckt av sträv brun päls. Den lägst stående formen av infernaliskt liv. Impen är, detta är alla medvetna om (till och med imperna själva) allas boxboll. Eller dyngomförflyttare. Impens ansikte påminner lite om en chihuahuas, med sin trubbiga svarta näsa och sin lilla läpplösa mun fylld av jämna rader små huggtänder. Skillnden mellan Chihuahuan och impen är, att impens ögon inte är bruna – utan röda. Eldröda. Glödande.

Betrakta impen. Trots dess kastlöshet inom den komplicerade infernaliska hierarkin är den, likt stordemonerna, i det närmaste odödlig. I det närmaste, eftersom impens liv till syvende og sist beror på dess Skapares välvlilja. Trots att Infernos Kejsare låtsas som om det var _han_ som skapade imperna, vet alla (på det där ‘alla vet’-vetenskapliga sättet) att imperna skapats av … Just det. Högsta Hönset, big boss. Kejsarens Kejsare.

Anden, den Helige Ande (känd under många namn, varav Gud är ett).

Imperna vet det. De har sen länge förlikat sig med tanken att de skapats av Gud, i det närmaste är odödliga och ämnade att förstöra Infernos sjuksrivningsstatistik. Med sådan vetskap blir livet tämligen modstulet, men det imper saknar i hjärnkraft och medvetande har de ett överflöd av i fysisk styrka och tålamod. Ibland, om man har tur, kan man få se några imper stå stilla och bara … Stå. Lätt framåtböjda, händerna något ut från kroppen, blicken riktad mot ett egentligt ingenting. Det är, för en betraktare av imper, då lätt att ställa sig frågan ”Vad gör de!? Vad tänker de!? De gör inget alls! De är alldeles värdelösa! Ungefär som medelålders kvinnor med förslitningsskador!”.

Imper tänker inte. Så ofta. Ungefär som politiker. De behöver inte tänka – imperna alltså, inte politikerna. Imper är på det hela taget nöjda med sin lott i livet (till skillnad fråm politiker). Impens lotten är att skyffla dynga, stå och hänga och akta sig jävligt noga för motorsågar. De har gott om tid att hänge sig åt dessa nöjen, för imper är, som sagt, i det närmaste odödliga. Så länge de inte möter en förvirrad marinkårsoldat med ett hagelgevär, eller en kulspruta, eller … En motorsåg.

Nu är inte imper alldeles handfallna. De lever trots allt, och som allt liv vill de fortsätta leva. Gärna så länge som möjligt. Helst för evigt. Så, närhelst de ser en motorsågsviftande galning, gör imper vad de – vid sidan om att skyffla dynga eller bara hänga runt – gör bäst. Nämligen kasta eldbollar. (Sammansättningen av eldbollarna, vilka vid en imps upprördhet oförklarligt dyker upp i deras handflata, studeras för närvarande av forskare vid Dis Universitet.)

Betrakta impen. Missnöjd med sin lott i livet skyfflar den dynga från punkt A till punkt D (de har nyss fått nya direktiv från AMS – Allvetande MarknadsSyndikatet). Händelsevis, där borta i hörnet av dyngpölen, kastar de eldbollar på några elaka småjävlar vilka är lediga från sitt jobb och bestämt sig för att terrorisera. Bara så där, i största allmänhet. Imper är, på det hela taget, snarstuckna. Eldbollen är aldrig långt bort. Det har blivit så, eftersom de är allas boxboll. Knappt ens värdiga namnet kanonmat. Kakademonerna – en annan variant av hybridiserat infernaliskt liv, svävande, stor och röd med ett enda öga och jättelikt gap – blir ofta påminda om impers eldbollar. Kakademoner är, till skillnad från imperna, värdefulla, för de skrämmer barn (och stjäl deras kakor).

Betrakta impen. Studera den. Se särskilt noga på den där impen där borta i hörnet av dyngpölen. Hon – för Sheila är utan tvekan en honimp – är … Missnöjd. Av oförklarliga orsaker har Sheila, just nu när hon lyfter en näve dynga och dumpar i sin skottkärra, tänkt. Tänk efter, riktigt noga.

Betrakta impen Sheila, vars päls är något ljusare än alla andras. Grabbarna kallar henne Blondie. Betrakta Sheila, vars nos är något spetsigare än alla andras, vars blick är något rödare än alla andras. Betrakta henne. Se henne, där hon nu släpper dyngan i sina händer, tittar ned på sina handflator och med impens lätt skällande röst säger till sig själv:

”Varför får jag bara hälften så mycket syndarkött i lön, som alla andra?”

Betrakta impen. Betrakta Sheila.
Hon kommer att förändra världen.

One thought on “Imp!

  1. Pingback: Från Sinclair till Unreal - en exposé « Herr Klokboks Kollektion

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s