Uttrycket ‘Det personliga är politiskt’ har – och ger – mig vissa betänkligheter, men det kanske beror på ur vilken synvinkel man betraktar det från början. Ur en (liberal) frihetlig synvinkel kan det kanske innebära ett underförstått ‘hot’ om statlig/samhällelig inblandning i den privata sfären. Tanken på detaljstyrning av människors liv i deras eget hem dyker upp – och vem vill ha polis i sovrummet, typ …
Men jag tror att det är fel vinkel att se det ur. Så som jag förstått uttrycket handlar det mer om att politisera de heliga korna: Hemarbete, barnomhändertagande, ‘kvinnliga sysslor’ och ett försök att spränga vallen in mot (den manligt dominerade) offentliga sfären – yrkesliv, politik, försvar. Makt.
Om vi behandlar uttrycket som en politisk metafor, och tänker in en slags nedre gräns för vart politiken faktiskt inte har något att göra (t ex i folks sexliv), tror jag inte att vi riskerar att gräva ned oss i en obstinatism mot hur politisera det privata.
Samtidigt är jag fortfarande betänksam. För vem ska sätta den nedre politiska gränsen, om vi ser uttrycket som en metafor? Hur långt kan politiseringen av våra liv gå? Rimligen skulle vi, i ett slags worst case scenario, kunna tänka oss att inget ska förbli privat – inte ens våra tankar. Hur feministfundamentalistiska vill vi vara, s as? Ska vi sätta allt över den personliga integriteten, eller dra en gräns, en slags ‘den här delen av mitt hem/mitt kön/min person är min borg!’.
Jag tror ingen (utom kanske några få vanvettiga) vill offentliggöra (dvs politisera) det mest personliga av våra liv, vare sig det är vårt sexliv eller vad vi lagar för mat. Jag tror att uttrycket ‘Det personliga är politiskt’ också har förändrats, med rätta, sen 70-talet. då var det snudd på livsavgörande att det offentliga maktlivet skulle öppnas upp, att sudda ut den tydliga linjen mellan privatliv och offentlighet. Som, t ex, våldtäkslagstiftningen, eller barnagalagen av 1973 (?) där det ‘privata’ var ett orörbart tillstånd, skilt helt från det offentliga. Metaforen var mindre metaforisk, om ni förstår mig?
Sen dess har mycket förändrats. Väldigt mycket. De senaste tio åren har möjligheterna för övervakning förbättrats och ökats; vi lämnar hela tiden spår efter oss, vi är aldrig riktigt _privata_, utom i hemmet (så länge vi inte använder telefon, internet, webcam, radio, TV, el etc etc). Vi har, hävdar några, kommit så nära George Orwells ‘1984’ som vi kan komma (vilket är fel, vi kan komma oändligt mycket närmre, fråga Bodström och Odenberg). Vår frihet är hotad. Som människor, som individer, som feminister. För vem kan hindra ‘moståndaren’ från att använda sig av uttrycket, använda det som förespegling för ökad säkerhet (dvs kontroll)?
Här kommer mina betänkligheter fram … För mitt hem är min borg med viss insyn (då menar jag inte bara genom fönstren). Jag accepterar att visa delar av mitt privatliv redan nu är offentligt; elräkning t ex, TV-licens, internet. Jag personligen drar gränsen just där, vid det ekonmiska. Sant – jag räknar inte in mitt oavlönade hushållsarbete i det ekonomiska (jag får göra det själv, för katterna vägrar hjälpa till). Sant – jag räknar inte in barnuppfostran (eftersom jag inte har några). Och, förstås, jag är inte direkt utestängd från det offentliga, förutsatt att vi bortser från sådana detaljer som ringa arbetslivserfarenhet och utbildning …
Liberal som jag är reser sig nackhåren på mig ibland när jag tänker in för mycket … socialism, i detta feminismens härskri. Fast istället för att dissa det rakt av försöker jag vinkla det; för, som Nick Cave sjunger i ‘O’malleys Bar‘ – ‘I’ve been known to be quite handsome, in a certain angle and in certain light ‘.
I rätt belysning och med rätt vinkel kanske det inte är ett så skrämmande härskri, trots allt (retorisk fråga)?
Var ska gränsen dras, om den ens ska dras? Även om uttrycket är en metafor? Ska det privata bli offentligt i alla situationer, eller är det en ‘behovsprövad’ metafor?
Herr Klokboks Kollektion 
Jag håller på ”behovsprövad” metafor!Håller mitt hem så ”borglikt” som möjligt och blir direkt lömsk på ytterligare ”säkerhetsåtgärder”.
Ohjälpsamma katter du har, nästan lika ohjälpsamma som min muränmus, är dom släkt, tror du? 😀
Problemet vad gäller avlyssningen är att den alltid har funnits där.
Förut – när tekniken inte var så förfinad som den är idag – så kunde man till och med höra när man blev avlyssnad. Det blev som rundgång i telefonen.
Ja, jag vet att det var avlyssning – inte några paranoida konspirationsteorier – dels för att min morfar arbetade på försvarsstaben och jag fick veta i förtäckta ordalag att man inte skulle vara för privat på telefonen…
Och därför att när någon ville avbryta ett långt telefonsamtal – s.k. samtal väntar – så kom en telefonist in och meddelade detta – men innan hon (det var oftast kvinnor)meddelade detta satt hon och lyssnade – kanske för att hitta en lämplig passus att säga detta – kanske för att hon var lite nyfiken. Men hennes tystnad hördes – jag frågade alltid: Vem är inne på linjen? När den svaga rundgången började – oftast var det då en telfonist som framförde sitt meddelande – men ibland hördes ett klick – någon la på.
Och min mamma räknades nog som en suspekt individ – hon prenumererade på FIB-kulturfront – där bland annat Jan Guillo och Peter Bratt avslöjade IB-affären, umgicks med både folk i VPK och SKP, gick i alla demonstrationer, 1 maj, grupp 8, FNL, svarta pantrarna osv…
Och sedan Vietnam blivit fritt så umgicks vi med folket på Vietnams ambassad.
Jo, nog var vi avlyssnade alltid.
Jag skulle helst se att all avlyssning var olaglig, tills synnerliga skäl för avlyssning föreligger.
Och om en person som visar sig vara oskyldigt misstänkt har avlyssnats så ska denne meddelas detta.
Jag gillar verkligen inte detta tjyvlyssnarsamhälle. Även om jag förstår att det behövs för att stävja tung kriminalitet.
Men vem som helst kan som sagt råka ut.
Det räcker ju med att min brorsa anställer någon med tvivelaktig bakgrund – och sen ska ju hela omgivningen anses som inblandad.
(Även detta har jag råkat ut för – min lägenhet har varit satt under bevakning – det var mycket märkligt och obehagligt att bli överfallen av två civilpoliser när jag kom hem från BB.)
Nej, sådant är mycket obehagligt, även min mor blev utsatt för ”ovälkommen uppmärksamhet” här i Sverige också, hon var marinlotta (befäl) och detta att hon inte bara hade bott i ett ”kommunistland” i flera år, utan även haft den dåliga smaken att ”importera en kommunist” (hennes äkta man!)och ändå ville vara kvar i kåren, var visst högst problematiskt.
Det inleddes utredning, i omgångar, jag måste ju säga att spanarna såg rätt så fåniga ut, när de stod vid tomtgränsen och försökte se trädlika ut, de insåg ganska så snabbt det lönlösa i det hela och började istället snoka runt bland grannar och barndomsvänner.
I nästan två år, tjafsades det om huruvida hon skulle få vara kvar eller inte, det fick hon, men det tog ytterligare något år innan hon fick (nästan) samma uppgifter och ansvar som innan och helt ”fritt fram”, blev det inte förrän hon var skild och det ansågs vara ”utom allt tvivel” att det handlade om ”en skenskilsmässa” (?!)vad tusan nu det ska vara?
Den gamla ”samtal väntar” tjänsten, utnyttjade både hon och jag friskt, när vi ville ha tag på varandra men inte ville betala avgiften 😉 ringde vi upp och vädjade : ” det har varit upptaget i timmar, jag är så orolig för att det ska ha hänt något, ni KAN väl gå in och lyssna om det verkligen pågår samtal eller om ni hör något alls ”.
Eftersom man,tydligt, hörde klicket både när de gick in och ut igen, plus förändringen i ljudet, visste man att det bara var att lägga på så fort som möjligt.
Ha, ha – min mamma var också marinlotta – fast bara en sommar – i Karlskrona – där fick hon sin första puss av en några år äldre pojke.
Hon började gråta och trodde att hon blivit gravid – av pussen – och trodde hon måste gifta sig med honom.
Stackars min mamma. Men inte var hon gravid – det skulle ta ytterligare ca tio år innan jag sprattlade till som en liten fiskstjärt i henne.
Ha, ha igen – civilpoliser som tror de ser ut som träd – jag kan faktiskt tänka mig hur de såg ut – gud vad roligt – så här på håll alltså.
Att vara där och vara bevakad måste ju vara ganska obehagligt.
Usch, stackars din mamma!Det där visar ju bara att (sexual)undervisningen, trots allt gått framåt. (Det är bara att blunda och tänka på fosterlandet!)
Jo, det var ganska lustigt, detta var i Ljunghusen och på den tiden, var det minsann inte många som kunde passera obemärkt där, kan ju tillägga att de varken gjorde sig som : tall, björk eller ljungplanta och det var det enda som fanns på vår tomt! 😀
Visst var det obehagligt, men inte på långa vägar så obehagligt som att ha mikrofoner i varje rum och grannarna vägg i vägg (parhus) som spioncentral, fullt utrustad med inspelningsapparaturen och en lika full uppsättning av fördomar mot ”västerlänningar och deras dekadens” (det spelades Beatles,Tom Jones och,oh the horror, Elvis och Stones!)förutom att vi, minsann hade BÅDE tvättmaskin och dammsugare, två på den tiden, okända uppfinningar för ”gemene man”.