Eden – Den Sanna Historien (?)

Via ett skojigt och intresseväckande inlägg om vem som egentligen kom först av Adam och Eva och Lilith hos Lenak blev jag plötsligt påmind om en grej jag skrev en gång … För länge sen.

Somliga skulle antagligen vilja bränna mig på bål på grund av det, men jag har alltid varit lite frusen av mig så det kanske vore en förbättring av temperaturen :o)

Det här är lååångt, men det är å andra sidan en (slags) novell.

—– EDEN —

”Skynda på! Skynda på!”
Lucifer, Ariel och Raphael manade med hetsiga röster på Cassiel, som just ställt in timern på kameran och – i deras tycke – var för långam att placera sig framför dem.
Det surrade… Och sa ’klick!’. På ett ögonblick var de förevigade av fotografiskt hemlighetsmakeri. Ljus hade överförts genom slutaren och snart skulle mystiska kemikalier vilka alla luktade illa överföra dem på papper.
De skrattade gott efteråt. Medan Cassiel började montera ned kameran spankluerade de övriga bort mot ett litet vitt trädgårdsbord under en stor ek, där vin och småkakor dukats fram.
Så slog de sig ned. Cassiel gjorde dem sällskap efter att ha skickat iväg en kerub med kameran. De skålade, skrattade, drack och åt kakor. De talade om just ingenting – det är en konst blott änglar som har ledigt till fullo behärskar.
Men under hela tiden kunde Lucifer inte släppa henne med ögonen. Den vita silkesklänningen och hennes platinablonda hår skimrade i ljuset. Hennes hemlighetsfulla gröna ögon spelade lite spefullt över dem alla, återvände gång på gång till Lucifers mörkt mandelformade ögon och hastade vidare, nervöst. Varje gång Cassiels blick mötte hans blick kände han hur hjärtat tog ett skutt, hur magen tycktes fyllas av konjak och mild värme sprida sig i blodomloppet.
’Det är bara fenyletylamin, adrenalin och annat junk,’ tänkte han. ’Det är åtminstone vad Samael säger. Men Samael har fel – det här är inte kemi. Det här är kärlek.’
Lucifer tog en kaka, bet av en tugga, blåste bort några smulor från underläppen och försökte att inte stirra på henne. Cassiel. Det lyckades bara nästan. Cassiel var inte en person man ignorerade någon längre tid, särskilt inte som hela ens kropp var sprängfylld av fenyletylamin. När hon började sjunga – hon började med ett högt C – trodde Lucifer att han skulle smälla av.
Så bedårande vacker hon var!
En av nackddelarna med änglarnas sångröst var det faktum att man ännu inte kommit underfund med hur man skapade glas som höll. Två toner in i hennes lovsång exploderade först karaffen, därpå allas vinglas, i tur och ordning. Vin stänkte ned ned dem, glasskärvor yrde omkring dem. Ingen blev skadad – bara vinfläckiga.
De skrattade. De skrattade länge, skrattade gott. Lucifer skrattade så ögonen tårades och när skratten klingade av lutade sig Cassiel fram och gav honom sin näsduk.
”Låt vara att det är glädjetårar, ingen får gråta i mitt sällskap,” sa hon, med sin underbart beslöjade röst.
”Åh, eh, eh – tack!” Lucifer kände hur han rodnade. Han gömde ansiktet i hennes näsduk, torkade tårarna och passade på att dra in doften av Cassiel. Lindar och violer, syrener och granar – friska, sköna, underbara dofter vilka lade sig som balsam på hans själ.
”Behåll den,” sa hon när Lucifer gjorde en ansats att lämna tillbaka näsduken.
En tystnad föll över sällskapet. Lucifer lutade sig tillbaka på stolen, flätade ihop fingrarna bakom nacken och tittade upp bland trädets grenar. Sebaot, nästan ända uppe vid toppen, tittade ned på honom och vinkade, innan Sebaot återvände till att leta mistlar.
”Lever träd?” sa Lucifer, eftertänksamt. Han sneglade på de andra. ”Som vi, alltså?”
”Hur menar du, hjärtat?” sa Raphael, strök ut en rynka i sin malvafärgade särk och kastade en blick upp bland trädets grenar. ”Det klättrar en gubbe i trädet.”
”Jag hörde det där!” hojtade Sebaot från ekens topp.
Alla skrattade.
”Men lever de?” sa Lucifer på nytt. Nu gav han dem alla en mer ingående blick – längst såg han på Cassiel. Trots att han kände hennes ansiktes minsta lilla särdrag kunde han inte bli mätt på henne. Någonsin.
”Du menar – går de omkring?” sa Ariel.
”Kan vi få dem att gå omkring, tror du?” sa Lucifer.
”Ja tror gör ja,” sa Ariel, ”att om di sku gå omkring … Då sku vi behöv å dom rösträtt. Å kramar. Ent nåt nån vill se, ent.”
”Kramar?” Lucifer skrattade.
”Alla behöver kramar,” sa Raphael. Han sneglade på Cassiel, sneglade vidare mot Lucifer och log, hemlighetsfullt.
”Nähäpp, det här går inte!” sa Raphael och reste sig. ”Hänger någon på till Tigris?”
”Vad ska vi göra där?” sa Cassiel.
”Bada?” sa Lucifer. Han hade bara tänkt det – men han hade aldrig riktigt kunnat hindra sina tankar från att bli ord. Dessutom var det oerhört svårt, hart när omöjligt, att tänka när man satt mindre än en halvmeter från Cassiel.
Det rasslade till i ett buskage några meter bort. En mörkhårig ängel med breda axlar och om möjligt än mer svällande muskler än Ariels imponerande biceps stövlade ut, kastade lagom hätska blickar på dem och skrattade. Det lät som åska.
”Han vill bara se dig naken, Cass!” sa den mörkhårige.
”Mors, Sam,” svarade Lucifer. Det magiska ögonblicket när Cassiel för ett ögonblick ändrat ställning och snuddat vid hans vad med sina tår var förbi.
”Och?” sa Cassiel. ”Jag tror att du menar något alldeles specifikt, Samael.”
”Höh,” grymtade Samael, slog sig ned vid bordet och rafsade åt sig några kakor. När han rörde sig föll ett halvätet äpple ur hans mörkröda klädnad. Det dunsade mot marken, rullade iväg någon meter och lade sig tillrätta vid en grästuva.
Samael stirrade på äpplet. Så gjorde ock de andra.
”Oops,” sa Samael.
”Oops?” sa Cassiel, och höjde en oförstående blick.
”Du, Lucifer – är inte det där ett…” Rapahael gjorde en ansats att böja sig ned och plocka upp äpplet, men hejdades av Lucifers utrop:
”Rör det inte!”
”Ett äpple…” sa Ariel. Hans breda panna rynkades, hans blå blick föll på Samael.
Samael svalde en munfull kakor och försökte le avväpnande.
”Så det kan gå,” sa han.
”Har du..?” sa Lucifer, höjde blicken mot buskaget och vidare över buskaget. Där borta skymtade Eden – och något hördes därifrån. Något säreget.
Grymtningar, uffanden och puffanden, ett och annat gutturalt stön och ljudet av en kropp som smällde mot en annan kropp. Ett högt kvinnoskri fick dem alla att hoppa till – och därpå röt Adam något om att det var kul att rulla, eller möjligen krulla.
”Sam..?” sa Lucifer, dröjande. ”Vad har… Du gjort?”
”Eva var lite sugen, förstår ni…” sa Samael och gav dem alla en skälmfull blick. ”Första gången borde vara bäst. Det är inte alltid den är det, men den borde vara bäst.” Han reste sig, kastade en nyfiken blick bortåt Eden och skrockade. ”Världshistoriens första knull verkar vara det bästa av dem alla.”
Fyra misstänksamma blickar vändes mot honom. En av dessa blickar såg lite perplex ut, ty i just det ögonblicket tog Cassiel nervöst Lucifers hand. Om hon ville beskydda honom eller sökte hans skydd var omöjligt att se. Och när det rasande skriet hördes från Eden, ett skri som började dovt och gick upp i falsett likt ett flyglarm – då störtade alla upp. Lucifer kastade sig i Cassiels famn med ett ömkligt ’Oh hjälp!’.
”Lessen, men jag har mycket att göra!” sa Samael och tog några hastiga steg bakåt. Därpå vände han sig om och tog det första av totalt två springande steg när något vitt, något rasande, föll över honom ur trädets grenar.
”Du går ingenstans!” röt Sebaot.
Från Eden hördes tumult. Adams röst hördes ropa ’Fria Val! Fria Val Nu!’ och Eva skrek ’Krossa Patriarkatet!’.
Nyfikenhet tog överhanden. Cassiel smet ur Lucifers famn och var strax framme vid buskaget, tätt följd av de andra. Lucifer var blott vagt medveten om vad som hände bakom dem – Samael skrek och grät, Sebaot höll honom i örat och röt ’Tyst! Tyst! Tyst, din orm!’.
Eden var viktigare.
Tiotalet meter in i lustgården utspelade sig en högst förunderlig scen. Den Helige Ande (som för bekvämlighetens skull på den här tiden gick omkring som en grizzlybjörn) hade lagt sin ena tunga ram på Adams axel, den andra tunga ramen på Evas axel. Bakom dem vajade äppelträdet med sina kunskapsfrukter lojt i en stilla bris.
”Varför rodnar de?” sa Cassiel.
”Hon har schyssta lökar,” sa Lucifer – och slog handen för munnen.
Raphael sa ingenting. Hans mun var halvöppen och blicken ville inte riktigt slita sig från Adam.
Det var, i slutänden, blott Ariel som reagerade. I samma ögonblick som Anden vrålade av raseri och började skuffa Adam och Eva framför sig mot grindarna, klev Ariel ut i Edens lustgård, fann ett brinnande svärd som satt nedkört i en sten och drog det. Med några få språng var han framme vid äppelträdet och fattade posto vid det.
”Rrraaaaaaahhhh!” röt Anden, harklade sig och fick slutligen bort grizzlyn ur rösten. ”Ariel! Släpp ingen – Ingen! – fram till det där trädet!”
”Litt på mej!” sa Ariel och kastade bestämda blickar omkring sig. Han hötte hotfullt med svärdet mot en makak vid namn Nicke som närmat sig, nyfiket.
”Kom!” sa Lucifer, tog ett skutt ut i Eden och skyndade fram till Anden. ”Vad har hänt!?”
”Nå!?” Anden skakade på Adam, men denne fnös bara. ”Då så!” Och med några hårda skuffar sköt Anden människan framför sig, skuffade upp de gyllene grindarna med en tass och sparkade ut mänskligheten i kylan.
Så slog han igen grinden, låste den och vände sig mot de församlade nyfikna.
”Det var dömt att hända, förr eller senare,” sa en lejonhanne och skuffade menande på gasellen bredvid sig. Lejonet gäspade stort, lade sig tungt ned bredvid ett lamm och nickade.
”Ääääär dääää ööööver nuuuu?” sa lammet.
”Gosse,” muttrade lejonet, kastade en obehagligt hungrig blick på gasellen och morrade dovt. ”Det har bara börjat.”
”Oj då…” sa lammet, bräkte skrämt och sprang iväg till tryggheten hos en flock vargar.
”Man ska hålla sig till gräs, tycker jag,” sa en röst ur en närbelägen bäck. Ett antal blickar vändes mot vithajen, som log brett och sjönk ned under vattnet.
”Jupp,” sa en hyena och gäspade. ”Men det var lite orättvist, tycker jag.”
”Nån mer som vill få respass!?” sa Anden och sköt en rasande blick mot hyenan, som gläfste till och sprang och gömde sig bakom en elefant.
Det frasade ur buskarna. Sebaot stövlade ut med ett hårt nackgrepp om Samael, som gjorde sitt bästa för att slingra sig ur Herrens grepp – men misslyckades.
”Han här har något att säga!” sa Sebaot och skakade Samael. ”Nå!? Låt höra!”
”Vad ska jag säga?” sa Samael. Han lät oroväckande lugn. ”Adam ville veta.”
”Han behövdde inte veta,” sa Anden. ”Han var lycklig!”
”Men människan ville ha sanningen!” sa Samael och försökte sig på att smita ur Sebaots grepp – utan verkan.
”De kan inte hantera sanningen!” röt Anden, korsade ramarna på bröstet och kastade ilskna blickar omkring sig. ”Det här innebär bara problem för oss! Samael! Hur många tuggor fick de!?”
”Det räckte med en…” Samael log. ”Jag tog en också, händelsevis.”
”Ursäkta mig, men…” Lucifer tog ett steg tillbaka när alla stirrade på honom. ”Men kan någon förklara vad som har hänt?”
”Se själva,” sa Anden, nickade bortåt grindarna och muttrade: ”Se efter själva – om ni vågar…”
Lucifer tvekade ett ögonblick. Han gav alla en bedjande blick men ingen rörde sig. Samael skuffades dock fram av Sebaot, höll på att falla men stabiliserade sig med ett ilsket fotsteg. Så, med målmedvetenhet gnistrande i sin blick, klev han framåt, pressade sig ut mellan några buskar och försvann ut i världen med en väsning.
”Nå!?” sa Anden. ”Är ni inte nyfikna!?”
Alla skruvade på sig. Makaken gjorde en ansats att skutta iväg, men Sebaot satte foten på apans svans och hindrade vidare utforskning.
Lucifer svalde hårt och började gå. Han trängde sig ut genom det frodiga buskaget, först med en hand, sen en fot, följt av ena benet och huvudet.
Han flämtade till. Ett vidsträckt landskap, naket och sargat, bredde ut sig framför honom. Himlen var svart, gnistrande stjärnor spred ett ödsligt ljus över världens dälder, en bitande kall vind svepte förbi och rev upp damm från den sterila marken. Men… Inte helt steril. Här och var stretade gräs och små tjockbladiga växter upp genom marken. Lågt växande små träd greppade kring stenar med knotiga rötter. Och långt bort glimmade något rödgult i mörkret.
”Jag vill också se!” sa Raphael bakom Lucifer. Därpå fick Lucifer en knuff som sände honom pladask ut i världen.
Han reste sig, borstade bort damm från sina kläder och kastade en blick bakom sig. Fler nyfikna hade nu klivit ut genom buskaget – Raphael, Cassiel, djur och fler änglar. Medan de senare spred ut sig i en halvcirkel kring Lucifer, skuttade djuren iväg – in i mörkret.
Någonstans skrek en gasell. Ögonblicket efter skriade lammet, följt av vargflockens gutturala morranden när rovdjuren, för första gången i sin existens, smakade kött. Beskt metalliska dofter av färskt blod sökte sig snart in i allas näsborrar.
”Samael?” ropade Lucifer, men Samael fanns ingenstans. Åtminstone trodde inte Lucifer det, till en början. Först när den väsande rösten från marken hördes blev Lucifer varse vart den rebelliske ängeln tagit vägen.
”Lussssifer!” väste Samael. ”Ssssstället har potensssssial!”
”Pot – vaddå?” sa Lucifer.
”Potential,” sa Cassiel bakom honom. Det glimmade av ljus omkring henne. ”Möjligheter.”
”Jag vet inte om…” Lucifer tystnade. Något rörde sig i hans huvud – något han inte riktigt visste hur han skulle hantera. ”Kanske…” Han vände sig om, mötte Andens blick genom buskaget och svalde. ”Jag menar… Har du gjort det här med?” Lucifer svepte ut med handen. ”Världen?”
”Den fick bara lite hjälp på traven,” sa Anden. ”Aminosyror. Jag hade inte tid att slutföra den. Det här var mer som ett test, förstår ni. Vart tror ni jag dumpade dinosaurierna?” Anden nickade mot en benhög några hundra meter bort; en skalle stor som en sten med en käft fylld av huggtänder glimmadde i månljus. ”De hade också potential, men, tja… Inga träd får växa upp i himlen?” Anden suckade tungt. ”Världen tillhör humanoiderna nu. Nu är det upp till människan vad världen blir.”
”De har nyss upptäckt elden,” sa Raphael och nickade bortåt det rödgult glimmande bålet. ”När ska de upptäcka mord?”
”Mord?” Lucifer riktade blicken mot Raphael. ”Vaddå mord?”
”Människor ska dö,” sa Raphael. I dunklet såg han likblek ut, tycktes sväva strax över marken. Skuggor mejslade mörka stråk i hans ansikte, lade hans ögon i mörker. I det ögonblicket såg han mer ut som ett skelett än en ängel.
”Döden är bara början,” sa Anden bakom dem. ”Förr eller senare får vi tillbaka våra barn.”
Lucifer suckade. Han svepte med blicken över landskapet. Långt bort började himlen färgas av en annalkande gryning. Landskapet tycktes få ett helt nytt liv i det svaga röda ljuset – inbjudande, mystiskt.
Fyllt av potential.
”Får vi hjälpa dem?” sa han, nickade bortåt lägerelden och upprepade sina ord.
”Ja,” sa Anden. ”Gå med människan.”
Och Lucifer gick.

Advertisements

6 thoughts on “Eden – Den Sanna Historien (?)

  1. Den var fin – lite rörig bara med alla namn – men det vara bara att läsa om – man har väl plöjt igenom ”Mästaren och Margarita” och ändå njutit.

    Men sen har vi det här med Lilith och äpplena…

    *trummar med besserwisserhanden i skrivbordet så att tangentbordet hoppar*

    Jag ser framför mig illustrationer av tullmannen Rousseau. Tror du han skulle kunna göra några illustrationer?

  2. Hmpf…undanflykter, idel undanflykter… 😀
    Även jag hoppas att Lucifer och Cassiel får varandra…nååå, när kommer del två?! 😉

  3. Del två kommer nog aldrig, är jag rädd … Det som blev en lång novell var tänkt att bli något helt annat, men så är det med narativium – det är ett jäkla slipprigt grundämne ;o)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s