Sportkrönikan!

Då och då framöver kommer den här bloggen att inhysa något jag hitills inte ens tänkt tanken på att skriva. Nämligen sportreferat. Men med biskop Brasks gamla lapp om ’härintill är jag nödd och tvungen’ i ena handen ska jag … välja en lite okänd sport.

Krig.

Krig är sport. Sport är krig, dock med en mindre andel dödsfall, men med samma grundläggande motivation som i vilket fältslag som helst, nämligen att spöa skiten ur den andra sidan så att de förhoppningsvis aldrig mer reser sig (eller åtminstone vinner en returmatch). Därutöver finns en del andra gemensamma nämnare, t ex teritoriell protektionism. I fotboll, t ex, eller handboll, gäller det ju att förvara straffområdet till vilket pris som helst. Sven Duva släppte ingen jävel över bron, och duktiga försvarare släpper inte en forward över straffområdeslinjen.

Demonisering och dehumanisering av motståndaren är också en viktig faktor i sport. När det kommer till kritan handlar ju i slutänden sport om ett förakt för moståndaren. Det kanske inte gör sig så tydligt gällande på plan, men på läktarna blir det desto mer framträdande. Hejaramsorna är designade att omänskliggöra motståndarlaget och knäcka deras moral. Ju mer defaitistisk en motståndare är, desto lättare blir segern. Tyskland 1919 var bankrutt på alla plan – och motståndarlaget vann matchen. Samma sak med returmatchen 1945. I modern tid har ju USA fått vissa svårigheter med ett otippat lag, mujahedin.

Sportspråkbruket är kanske det tydligaste exemplet. Ju mer krigisk framtoning, desto mer hotfullt lag. Ju mer mordiska hejaramsor, desto bättre laganda. Ser man på sportkommentarorernas ordval är det också ett uppenbart agressivt språk; det handlar om att krossa, knäcka, bryta ned, gå på offensiven, attackera. Blodtörst och och skoninglöshet är något eftersträvansvärt. Och ju mer maskulin en sport är, desto högre agressivitetfaktor. Hockey är blodigare än handboll, fotboll hårdare än curling. (Alltså, curling? Putta på stenar? Vad är det för fjollerier, egentligen?)

Sveriges eufori över sportsliga framgångar, grundas kanske i vår avsaknad av krigiska hjältar. Norge, ett utpräglat nationalistiskt land, hade ju moståndsrörelsen under andra världskriget – de har krigiska hjältar nära i tiden. Men vi har det inte. Vi har inte fört krig sen 1809. Militärhistoria och vår stormaktstid är något som nästan är fult att tala om. Samtidigt har vi fortfarande stormaktstidens arv kvar; var vi än befinner oss i listan nu, låg vi på första plats en gång i tiden. Dominerade serien totalt. Lite nesligt, att som topprankat lag så ha halkat ned i gärdesgårdsserien – det sårar oss, men vi törs inte säga det högt. För då är vi krigiska. Och det är fult.

Vår nationella stolthet är nästan helt utraderad – på gott och ont. Den enda gången svenskar kan jubla över sitt land utan att behöva skämmas, den enda gången svenskar kan få uttrycka sitt hat och förakt för andra nationer, är när folk sitter i TV-soffan och lyssnar på sportkommentatorns ‘Mååååååååååååååål!‘.

Hur ofta har vi, utom i sportsliga firanden, sett femtiotusen människor vifta med svenska flaggor? Aldrig. Faktum är, att om så många människor viftade med svenska flaggor i något annat sammanhang, skulle det snart dugga tätt med indignerade ledarsidor. Sist femtiotusen svenskar viftade med flaggor, som inte handlade om sport, var den sjunde maj 1945 (ett sportligt evenemang vi nästan helt missade).

Sport är den sista nationalistiska bastionen. Och ärligt talat tror jag att det är en fästning, som aldrig kommer att falla – globalisering till trots. Så, därmed, kära läsare, dyker det såsmåningom upp sport (eh, krig) på denna blogg.

Först ut är matchen mellan Grekland och Persien, 480 f kr. Över till vår utsände:

8 thoughts on “Sportkrönikan!

  1. Det där är ursprungligen en liten idé jag hade om Limbus folksport, men sen så gick Vatikanen och lade ned stället – Limbus, tomrummet – i 2001 tror jag det var.

    Just my luck :S

  2. Typiskt, ja…
    Nåja, jag tycker att du har hittat en fullgod ersättning.
    Och om du väntar några år till, kan du ju alltid kreera något i stil med ”Limbus, as we knew it”
    ”Limbus”, the true story”
    ”Limbus”, a nostalgic walk down my memory lane”
    Och till sist, ”Au cherche de Limbus perdue”

  3. Förresten, LenaK har också ett manus, som hon vill att jag -ja-du vet-ska titta på, för vidare befordran till dig, för du kan ju lika gärna ranta med två manus som med ett, till din förläggare…hennes är tydligen helt underbar (se min blogg) inte nog med att dom får varandra, där är tydligen en stråkorkester med också…

    ”Liten Karin”, har inte skrivit sin än, men påstår sig ha hela i skallen, så så fort hon bara hittar en strand, lär den komma på pränt, men till hennes kria, behöver du nog en skottkärra för att kunna forsla iväg den, utan bestående ryggproblem… 😉

  4. So you did, so you did…den här fällan satte du dig alldeles själv i…”vadå servera på silverfat.” 😀

    Varsågod, gissa vad jag tar för den… 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s