Han sveper med handflatorna över veteaxens toppar

Han sveper med handflatorna över veteaxens toppar. Runt honom frasar vinden i det gula havet. Veteåkern står midjehög och gyllene. Det är september, men i år kommer ingen slåtter till den här åkern. Det här året är det enda som skördas på dessa väldiga fält det mänskliga köttet och det svartnade stålet. Det lurar på honom, överallt i skogsbrynen utmed åkerns kanter. Men nu är det bara han och solljuset. Axel och vetet, det väldiga fältet av ofött bröd.

Uniformen krafsar mot förbiglidande vetestrån. Kängorna känns redan varma; strumporna är fuktiga av svett och där finns en bula i plösen som alltid irriterar honom. Dåligt sydda kängor, folk som syr under hot syr sällan bra. Läderbältena kring midjan och bröstet stramar, metallbehållaren och bajonettslidan klirrar mot varandra. Geväret hänger tungt på hans rygg och hjälmen pressar mot hans hjässa, varm, nästan skållande het. Så känns det i alla fall, då och då.

Axen kittlar hans handflator. Han svettas, känner dropparna rinna nedför pannan och kinderna. Han går genom raderna av vete, som förlorad. Så stannar han upp, vänder huvudet mot himlen, blundar och ler.
Snart kommer hon. Snart kommer hon gående utmed stigen vid åkerns kant. Snart ska han få se henne, glittrande och vacker i solskenet. Grå klänning och vitt förkläde, det långa blonda håret flätat och uppsatt. Snart – när han sänker huvudet och vänder blicken mot fältets slut – ska han se henne och hon ska se honom, en mörk fläck i ett hav av guld. Nära varandra under få nätter, långt borta från varandra under för många dagar. Avstånd finns inte bara på kartan; avstånd finns även i sinnet. Men de är alltid varandra nära, var de än befinner sig. Alltid i varandras tankar, i varandras tänkta famn.

Han sveper handflatorna över veteaxens toppar. Ända sen tidig morgon har han gått här, planlöst men ivrig i stegen. Förmodligen får han fan för det senare, men nu kan han inte göra något annat. Kanske förstår de … Männen där i skogsbrynet, kurande bakom fallna träd. Kanske låter de honom vara därför att en karl ibland behöver sin tid i ensamhet, oavsett omständigheter, oavsett väder och vind eller hat eller kärlek. Kanske, för ett ögonblick, påminns de alla om sin egen mänsklighet av hans vandringsdans bland vetet. Han hör dem tissla och tassla …

”Hämta kapten, hämta läkar’n va?”
”Om de skjuter honom ska de få fan, kamrater. Inte sant!?”
”Vad är det den där galne svensken gör egentligen!?”
”För djävulen, klarar han inte av en död hora har han inget här att göra!”
”Äh håll käften din jävel. Har du inte ett fnask själv där hemma?”
”Allihop håller käften, det är en order! Ut på åkern och hämta in den fan. Han drar ryssen över oss!”
”Åh, han håller dem nog borta, en elak jävel, det är han.”

Men Axel lyssnar inte. Världen kring veteåkern må vara hur den vill, här känns friden. Här finns Gud, eller åtminstone en stillsam stund bortom kriget. Här är känslan av att han snart ska få glömma allt det onda, bara hon kommer. Som alltid – hon får honom alltid att le. Kämpa ännu en dag. Så de får kalla henne vad de vill. De får kalla honom vad de vill. Vem som helst får göra vad som helst med honom nu, för här i solen, bland vetet … I väntan på henne … Idag kommer hon, för hon kom inte igår och inte dagen före dess.

Men hon kom aldrig.

Många timmar senare, när Axel förbi av trötthet satt hopsjunken över matburken och med trötta rörelser svalde den smaklösa maten, förstod han. De hade hämtat honom till sist. Den här dagen hade de skällt på honom, men det var mest för syns skull. Majoren fick inte visa sig blödig inför översten. Och kapten satte honom på handräckning i verkstaden. Hårt arbete och ett överraskande flyganfall fick honom att glömma. Ibland, medan han stått lutad över någon motor, hade vetefältet känts overkligt. lika overkligt som de långväga explosionerna. Men nu, i nattens mörker och med kroppen stel av trötthet, mindes han. Kom ihåg allt.

Hon kom inte. Varken den här dagen eller någon annan.
En del av honom hade alltid förstått det. Någon liten bit av honom hade hela tiden hyst sanningen, den obehagliga upplysningen som schassen kom med, för fyra dagar sen. Men då var det en regnig dag och vad som sägs under ett slagregn kan aldrig vara sant. Inte helt och fullt. Men nu förstod han. Nu, när han reste sig, gick fram till pumpen på gårdsplanen och sköljde ur matkärlet – då förstod han.

Hon kom inte.
Hon kom aldrig.
Aldrig mer.

Månen – Den Sanna (?) Historien

En intressant artikel i dagens SvD handlar om Månen. Ja, den där stora osten i himlen alltså. Forskare hoppas kunna finna fossil efter det allra mest primitiva livet på vår planet. Hoppet står till att bitar av Jorden slungades iväg till Månen på grund av ett eller flera asteroidnedslag. Nu skulle nog SvD bli jättesura om jag plankade artikeln rakt av och skrev hur det egentligen gick till. Så jag gör så här istället:

Eftersom alla vet att Jorden är 6000 år gammal och att evolutionen är en fabel, väcker DN-artikeln ett rent löjets skimmer över den så kallade forskarvärlden. Sagofarbröder, hela bunten, det är vad de är, det. Bränn dom! Eller, nej – jag menar … Ifrågasätt forskarnas så kallade fakta med krassa, kalla och oomkullrunkeliga vetenskapliga bevis. Till exempel ett sådant här ovedersägligt konstaterande av basal empiri:

”I Begynnelsen var Mörkret.”

Det vet väl vilken idiot som helst? Endast så går det naturligtvis att
(låta inkvisitionen ha sin gång)
vinna debatten om vem som skapade Världen: Darwin eller Gud. Så. Där. Alltså, här är några bra meningar ni kan sticka in i DN-artikeln, för att den sak bli riktigt sann:

Först var det mörkt, sen blev det ljust. Det var då det så kallade Solsystemet (en sinnrik uppfinning av allas vår Gud) skapades. Det skedde en måndag för 6 000 år sen. Okej? Bra!

Efter ett par timmar hade allt blivit som det skulle. Jorden var ganska så nyfödd, men Gud kom på att markpriserna skulle stiga om vatten skildes från land. Och så blev det. Okej? Cool!

Atmosfären, det vill säga det där osynliga vi har omkring oss, blev till så att det skulle bli lättare att se. Okej? Goodie – eller snarare … God-ie!

Sen blev Gud lite putt. Så han slängde sten på sin skapelse. Sten, inte asteorider. Kom ihåg det. Okej? Nice!

En av de där stenarna träffade marken, och där växte ett berg upp. Ararat. Ja, det tog lite tid – ett par timmar – men inte några hundratals miljoner år, som forskarna (puh-tvi!) påstår. Ett par timmar. Okej? Supernice!

När det hade hänt växte det upp en massa träd och sen kom en massa djur. Nu hade det gått ett par dagar och Gud var ganska nöjd med vad som hände. Så därför skapades Människan, den första Människan. Adam. Okej? Suveränt!

Gud tänkte att det var ju synd att Adam skulle vara helt ensam, så därför snodde Gud ihop en
(synderska)
kvinna. hon hette Lilith. Olyckligtvis blev Lilith i skapelseögonblicket 15 år gammal och därför revolterade hon mot sin pappa. Hon var ju tonåring, typ. Okej? Mja … Inte så okej.

Inte okej, därför att Lilith blev störig. Stööörig! Liksom typ en fjortis, okeeej!? Så hon fick inte vara med längre – Gud sparkade ut henne. Så. Där. okej? Bra, nu vet ni er plats!

Entré – en skarp kniv och en sovande Adam (som just kommit på att kokosnötter inte öppnades med huvudet). Efter lite karvande med ett revben och med [det här är inte tillåtet att veta] skapades
(Steve … Eh, eh! Ännu en synderska)
en annan kvinna. Eva. Okej? Fantastiskt!

Under tiden hade det puttrat på i Skapelsen och två ganska så stora floder hade bildats kring den plats där Adam och Steve, eh – Eva – bodde. Nu hände det sig dumt nog att det hade puttrat väldigt mycket på sina håll och ur puttret slingrade sig Satan (en mikrob) upp i ett träd och övertalade Adam att sluta undersöka vad som hände om man torkade tagg-gräs och sen satte fyr på det, och istället äta äpplen. I alla fall ett. Fast Adam var en mes. Så det var Eva som tog en tugga. Okej? Definitivt inte!

(Nu förstår ni varför kvinnor ska hållas kort. De är vegetarianer.)

Äpplet var en dålig idé. Och, för att göra en lång historia kort (det här tog flera år) sparkade Gud ut sina resterande ungar ur boet och sa åt dem, på skarpen, att inte ha sex före äktenskapet. Okej? Hmm, okej då …

Lydde dom? Mja … Jo, alltså … De gifte sig ju, men deras äktenskap skulle med största sannolikhet inte ha godkänts i vår tid. Det fanns ingen präst där. Och definitivt ingen påve. Allt det kom långt senare, när
(syndarna)
människorna behövde lite ledning, en guide till evigheten, s å att säga. Åh andra sidan hadde de en djävulsk masa sex efter att ha gift sig, för de fick många, många barn. okej? Bra! Och säger någon ‘kondomer‘ så, så, så … Usch!

Vad som sen hände är, faktiskt, en helt annan historia*. Den involverar b la aminosyror, mikrober, trilobiter, dinosaurier, fiskar, fåglar, apor, apmänniskor och såsmåningom en skäggig gammal gubbe (inte Gud) vid namn Darwin. Det fina i kråksången, vet ni vad det är?

Om Gud skapade människan till sin egen avbild, och George Darwin var en människa, skapade Gud Darwin – och därmed evolutionsteorin, i sin egen avbild.

Okej? Okej!? OKEJ!!?

(Huh? Dinosaurier? De har aldrig funnits. Det är benbitar dumma arkeologer gräver ned för att lura stackars människor.)

———
*: En alternativ väg denna historia tar kan ni läsa om i min bok, Recept för Domedagen, i en boklåda ett klick bort.

Mannen, Lyckan – Och Ensamheten

Räcker det att vara man?
Jag får ofta känslan av att när jag läser i media om ditten och datten som refererar till ‘manlighet‘ (dvs allt från Irakkriget till Dressman-reklam), finns där en svårgripbara känsla av … Frustration. Liksom, hur vi än gör blir det fel. Jag tror (jag har inga som helst fakta att backa upp det med) att frustrationen genomsyrar hela samhället, från dagis till ålderdomshem via mörk-gata-på-stan-efter-att-krogen-stängt. Det enda vi har är oss själva – och, om man nu är tillräckligt social, Gruppen (eller flocken, eller Firman, eller fight club, eller helt enkelt bara korpfotbollslaget). Så länge vi har den klarar vi oss, för då kan vi åtminstone tämligen riskfritt ventilera oss.

Det är som om allt säger att det räcker att vara Man. Egentligen. Ja, visst – det är bra och fint om du kan visa lite känslor också, men när det kommer till kritan ärdet fyrkantig haka och tvättbräda som gäller. Och kamp, förstås. Du ska vara ‘hungrig‘ (speciellt på en karriär; att hungern ger dig magsår och migrän är ovidkommande). Det räcker att du är Man. Det vill säga – det räcker, under förutsättning att du antingen inte börjar ifrågasätta dig själv och den roll som skapar dig, eller gör något Mycket Fult och börjar ifrågasätta hur mansrollen även skapar andra och därigenom hur andra ser på dig.

Att det räcker med att vara Man tror jag till viss del beror på att män, även om det ytligt sett talas om hur Manligt det är att visa känslor och tala om dem (och allt som hör till dem), egentligen är så att det spelar inte så stor roll, det där om du är ”stark nog att våga gråta”. För när skiten träffar fläkten är det ändå underförstått att du ska göra vad vi alltid har gjort; knyta nävarna och bita ihop, Be A Man. Numer är det ju t om vetenskapligt bevisat (?) att vi har ett defekt känslospektrum (tack, Annica Dahlström).

Själv känner jag mig ytterst frustrerad, stundom. Vilket i sig blir ännu mer frustrerande. Jag vet ju vad jag är, jag behöver inte försöka leva upp till någon jävla påklistrad roll. Men ändå … Å ena sidan har jag mina egna tankar om hur jag borde vara, å andra sidan har jag alla yttre attribut om hur jag borde vara. Dvs Manlig. Det är ganska … irriterande. Som om jag tar ett steg framåt och tvingas tre bakåt av Kollektivet, varje steg jag tar. Förr eller senare är jag antagligen på ruta noll igen – och vari finns min vinst som människa då? Vad har jag vunnit? Inget alls.

Mannen är alltid ensam
I skenet av detta faller mig frågan in om ensamhet – rättare sagt: Manlig Ensamhet. Ju mer ensam en känner sig som man, desto svårare blir det att bryta ensamheten. Eftersom självförtroende och självkänsla går hand i hand med bekräftelse (i det vi är sociala varelser) bryts de senare ned utan ett socialt bekräftelsenät. Nu menar jag inte att man ska gå omkring med en slags Se på Mig! Bekräfta Mig!-attityd (sånt är ganska störigt, tycker jag, men många män jagar bekräftelsen med ibland en dåres frenesi). Jag menar den naturliga bekräftelsen man får genom att ha andra människor omkring sig. Och andra män.

Könsrollen man stipulerar vissa orubbliga krav. T ex, som man anses det att du ska vara mer socialt kompetent än en kvinna. Kvinnor kan sitta ensamma och … knyppla, eller nåt, men män ska tjäna pengar (och släpa hem mammutar). Om en man inte är socialt kompetent är han i stort sett rökt på de flesta marknader – arbets-, partner-, vänmarknad. Män Ska Vara kompetenta. Punkt.

Det är svårt, nästan omöjligt, att bryta en manlig ensamhet när den väl satt in. Ju längre bort från det sociala nätet du driver, desto större blir pressen på att hitta tillbaka till det. Ju kraftigare press, ju mer skamkänsla över att inte leva upp till Kraven. Ju mer skam, desto sämre självförtroende, vilket leder till en större isolering och ett ännu längre avstånd. Ju färre människor man har att umgås med, desto lägre sjunker man. Man glömmer bort hur det är att umgås. Att umgås, att vara social, är ingen automatisk förmåga. Det är inget medfött, utan något inlärt. Och om inte kunskapen vidmakthålls genom ett odlat socialt nät dör den ut, sakta men säkert. Till slut har man sjunkit så djupt ned att depressionen sätter in, vilket i sig är ett stigma. Män ska inte vara deprimerade, i alal fall inte så mycket. Inte på riktigt. Detta eftersom män, när det kommer till kritan, inte behöver några andra känslor än, just, instinkten och styrkan. Hungern. Hungern efter lycka, efter förbättring, ‘to boldly go where no man has gone before’.

Det privata är politiskt, även för män
En av stenarna i den manliga könsrollens palats är lycka. Allt går så mycket lättare med lite eufori. Manlig lycka tror jag är starkt förknippat med status – den är viktig, liksom positionen i det politiska, dvs det offentliga, livet: Laget, Gruppen, Samhället, Arbetslivet.

Lycka, speciellt manlig lycka, är starkt förknippad med framgång och framgång är lika med status och status är lika med bekräftelse. Den ‘politiska‘ vägen till lycka är en bra karriär, både privat och offentligt; ju bättre du är på ditt jobb desto bättre människa är du. Här uppstår också ett slags likhetstecken mellan det privata och det politiska, i det att du som man per automatik anses lyckad även förhållanddemässigt om du är lyckad i karriären. en man med bra karriär men utan förhållande är … Inte helt lyckad. Alla områden måste erövras för att du ska kunna kalla dig Man; karriären, såväl som Kvinnan. (Eller Mannen, om du händelsevis är homo/bi; könsrollen skiter fullkomligt i din läggning när ddet handlar om karriär).

Vilken karriär som är viktigast stipuleras av könsrollerna. Rätt karriär är viktig, för det är den som ger högst status (och därmed lycka). För män (ursäkta generaliseringen) är arbetskarriären viktig. En bra arbetskarriär – ett bra politikst liv – ger bra inkomst, som ger bra materiell standard, som ger bra (?) livskvalité. Livskvalité är, förvånansvärt ofta, likställt med materiell standard. Det är som om vi till viss del är kvar i stenåldern; ju fler flintyxor en man har, desto rikare är han – och desto lyckligare. Kanske var Ötzi på väg över Alperna på jakt efter
(flintyxor)
lycka?

A Made Man – En lyckad man
Samhället projicerar bilden av att ‘a made man‘ är en man med gott om pengar (och fyrkantig haka). Flukta in vilken reklam du vill, som riktas till män; bilreklam, t ex, eller klädreklam. Det är underförstått att de där distingerade medelåldersmännen med sitt hånleende i Dressmanreklamen är ‘made‘, Lyckde. Klara. Riktiga. På sätt och vis är det en lika stor och potentiellt skadlig objektifiering, som sexistisk reklam kring kvinnor. Samhället stipulerar ideal vilka är omljliga att nå, utom i fantasin. Filmer om framgång, t ex klassikern ‘Wall Street‘, verkar kretsa kring ett 48-timmarsdygn. En ‘made man‘, som Tom Cruise, sover aldrig, snörvlar aldrig p ga förkylning, hinner alltid med allt oavsett det är börsplacceringar eller racketball, är aldrig hungrig, får aldrig panikångest – och behöver självklart inte sköta hemmet. Också.

Ju mer samhället projicerar uppfattningen om att Karriär är lika med Lycka, desto hetsigare blir karriärloppet. De som inte pallat trycket (se vad som hände med Michael J Fox karaktär i filmen ‘Bright Lights, Big City‘) faller ur och betraktas som svaga, som sjuka, som … parasiter. Det är, hur gärna vi än vill tro motsatsen, fortfarande skamligt att vara arbetslös – och man. För att slippa skammen tar vi ibland till vilka medel som helst för att hänga kvar i loppet. Sprit. Droger. Eller mer arbete, mer prylar, mer konsumtion, mer … Artificiell lycka.

De som pallar trycket, de som hinner med och accepterar tanken om att Karriär är lika med Lycka, för samhällsprojiceringen vidare till sin omgivning och nästa generation. Sina barn, i det att en modern Made Man inte bara är en kanonkarriärist – han är också Farsa. Alla Män måste förr eller senare sluta så sin vildhavre (iaf öppet; om de vänstrar spelar ingen roll, för ”såna är män”) och stadga sig. Sluta hänga på efterjobbet-öl, sluta med äventyrsresorna (och boka en charter till Mallis). Ge upp Gänget. Det är en paradox, men för att kunna vara manlig nog att vara man måste du till sist överge det som gör dig manlig nog att vara man, nämligen Friheten. En familjeman som säger ”nu är det bra” i sin karriär ses inte som en svikare, tvärtom. Han ‘tar sitt ansvar’, han ”har ju blivit farsa”. (Å andra sidan finns det en slags underförstådd meding att han ska lyckas lika bra som farsa, som karriärist.)

Det är ett jävla liv, att vara man
För varje varv dras snaran åt. Pressen ökar månad för månad, ibland dag för dag. Ju längre upp i hierarkin vi kommer, desto mer ska hinnas med. Arbete, fritid, familj. De fem veckornas respit från arbetslivet innebär i praktiken ett lika stort heltidsjobb, som jobbet. Till sist behöver vi mediciniera bort samhällets svaghet för att upprätthålla den stränga disciplinen. Ora et labora. Bed, och arbeta. Grottekvarnen drivs med hjälp av blod, svett och antidepressiva.

Lycka nås inte enbart genom arbete. I min artikel om status citerade jag den där reklamfilmen för Master Charge-kortet Re:Member, den där killen säger: ”Remember, you’re not the watch on your wrist”. Du är inte din konsumtion, ägodelar är förgängliga. Det krävs ibland bara en tappad tändsticka för att utplåna ett lyckligt konsumentliv (ja, det finns försäkringar, men pengar kan inte ersätta minnen; affektionsvärde är ett ickekontant värde). Jag vill hävda att personlig lycka, personlig självkänsla, personlig status, är alldeles oavhängig vad du äger: Det handlar om vad du är, inte vad samhället och samhällets oskrivna lagar hävdar att du är. Kanske handlar konsumtion om ögonblicklig lycka, men vad handlar varaktig lycka om?

Det handlar om Självkänsla. Om Stolhet. Om Egenvärde. Det handlar inte om klockan på din handled. Inte handväskan. Inte den solbrända kroppen. Inte ytan.

Det handlar om dig.

Män – och Svag Sexuell Identitet?

Män som är rädda för starka kvinnor har ofta en svag sexuell identitet‘, skriver Jinge på sin blogg Jinges web och fotoblogg. Detta apropå en artikel i SvD om vad som hände med ROKS* ordförande Irene von Wachenfeldt efter Evin Rubars dokumentär ‘Könskriget‘.

Jag ger Jinge medhåll. Hans teori – ‘Män som är rädda för starka kvinnor har ofta en svag sexuell identitet‘ – bör kanske inte tolkas bokstavligt. Alltså inte som ‘antingen är jag stark i min sexualitet och därmed hetero, eller så är jag svag i min identitet och därmed homo‘. Den tolkningen verkar dock vara fallet, utifrån vad ett par av kommentarerna på hans blogginlägg tolkar det som.

black eller white

Men aldrig någon gråskala.

(Jo, livet är ganska grått. Alltid.)

Som jag ser det upplevs starka kvinnor med välutvecklade och egna åsikter som ett potentiellt hot mot … tja – patriarkatet (eller snarare den uniforma känslan av kollektiv, som i ‘vi män‘). Det äldsta och mest beprövade knepet att ‘näpsa en kärring‘ är att angripa henne sexuellt (inte nödvändigtvis fysiskt sexuellt). Så, hur kan det skildra en mans svaga sexuella identitet?

Först och främst är ‘sexuell‘ inte lika med ‘sex, handlingen‘. Sexuell Identitet är, tror jag så där helt oförblommerat gåpåigt, upplevelsen av sin egen förmåga. Jag kan ha fel (fan tro’t). Om förmågan är hotad gäller det att förstärka den på bästa sätt, inte sällan genom att nedvärdera andra människor; främst kvinnor, men också andra män (genom att skälla dem för ‘bög!’. Angrepp på kvinnor utgår ifrån deras uppfattat undermåliga ‘moral‘, eftersom ‘alla vet’ vad kvinnor som erkänner att de är sexuella varelser är. Och de är inte en madonna …

Moral alltså. Utifrån en normerad syn på sexualmoral, där kvinnan inte äger någon eller mycket liten egen sexualitet; i de fall hon utagerar den – eller på annat sätt bryter mot normen** – är hon, förstås, en hora. Ett luder. En, som det står i SvD:s citat av ett telefonhot Irene von Wachenfeldt fick efter dokumentären:

”en gammal surfitta som aldrig hade sett en kuk / — / men jag ska jävlar i mig ta dig så du får smaka på en rejäl kuk och komma på andra tankar.”

(Hon har barn och är gift. You do the math … )

Är det ord från någon som är trygg med tanken att även kvinnor har åsikter (och, Gud förbjude, yttrar dem)? Knappast. Det är våldets mekanik bakom det hela. Hot om våld är effektivare än att bruka våld. Stephan Mendel Enk skriver lite om det, i sin bok ‘Med Uppenbar Känsla För Stil‘. Om von Wachenfeldt hade varit en man skulle hotet förmodligen ha låtit ungefär som ‘Vi ska förstöra din karriär, döda dig, sprätta upp din familj‘ osv osv.

Genom att med ett sexuellt våldshot bekräfta sin egen förmåga att – även om det bara är teoretiskt – utföra ett sexuellt våld, bekräftar de (männen, fast inte alla män, men det förstod ni väl?) sin (hetero)sexuella förmåga med kvinnor.

Men, förstås … Sånt orkar ju ingen man tänka på. Kvinnor är antingen horor, eller madonnor. Och de som händelsevis försöker skydda misshandlade kvinnor är, tada! Surfittor.

Det är något ruttet i staten Sverige,’ för att parafrasera Hamlet.

————
* ROKS, som jag länkade till, alltså Riksorganisationen för Kvinnojourer och tjejjourer i Sverige, driver en kampanj med Sharaf Hjältar. Spana in den.

** T ex genom att yttra starka åsikter, hotfulla åsikter, obekväma sanningar. Som att (vissa) ‘män är djur, vandrande dildos‘, som von Wachenfeldt lär ha sagt (egentligen ingick det i ett större sammahang, vilket kan läsas i SvD-artikeln.)

Ook?

I dagens DN (visst är det skoj med artikelreferat?) kan vi läsa om amerikanska forskare som har genomfört minnesstudier på rhesusapor. Enligt artikeln, efter en redogörelse för hur experimenten gick till, slås det fast att …

Hemligheten med varför blommor blommar inte alls är känd, utan tvärtom bortfuskad. Men det var en annan artikel. Dock i samma tidning, dagens DN.

I dagen DN kan vi alltså läsa om en
(blomma)
apa. Nej, vänta, fyra apor. Eller tre. Nej, fyra. Fyra – både apor och människor, samt större delen av Jordens intelligentia*, kan … Hmm. Nåt.

Fyra!

Fyra grejer! Det är så mycket vi kan komma ihåg, samtidigt. Ta den här notisen, t ex. Medan jag skriver på den väntar jag på att SvD ska ladda i min webläsare, vet att Word är öppet och på bordet bredvid står en mugg kaffe. Dessutom borde jag (för en gångs skull) byta från nattkläder till dagkläder före tolv. Jo, Jeeves skulle svimma om han såg mig. Så, den här notisen är maxgränsen för vad jag …

Visste ni förresten att jag tror det var i Casinorevyn, som där finns en ganska minnesvärd (häpp!) sketch om dåligt minne? Säkert. Säkert vet ni det – ni är väl inga rhesusapor? En gång skrev jag förresten en grej om rhesusapor och demoner. Iaf en demon. Carreau. Hen utförde nu inga experiment, men gjorde en del annat. Till rhesusapan Rhesus Kristus (han hade konverterat från djurisk reinkarnation till kristendom i efterlivet; ja, det är komplicerat att förklara … ) stora förtret.

Forskarna lät rhesusaporna (de som fortfarande lever, alltså) titta på medan de, forskarna alltså, inte aporna, fyllde … Tror det var skålar … Svårt att komma ihåg, för jag gör fem (eller om det var fyra) saker samtidigt och DN-artikeln inenhåller … 232 ord, exklusive rubrik. Mer än fyra ord, alltså. Och fyra är gränsen.

För att komma ihåg …

… gurkor!

När man har dåligt minne, som rhesusapor, kan man, när man glömt, istället tala om, om … om gurkor! Ja, så gick en del av den där sketchen i jag tror det var Casinorevyn. Medan jag funderar på detta tänker jag
(gurkor)
att de där forskarna, de där … Gurkorna, nej forskarna …

åt de upp några morötter själva?

—————–
*:det nämns inget om jordens intelligensia, vilket är diskriminerande och kränkande mot daggmaskar. Och mikrober. Och de där små röda spindlarna man kan hitta. här bloggas det också om spindlar, i alla fall en …


Modig Människas Ensamma Kamp Mot Den Fasansfulla Ondskan!
Passion I Skenet av En Eld!
Ett Rum I Inbördeskrig!
Med Tusen Elefanter!

 

(Klicka här för att läsa den spännande krönikan)

(Friskrivning: Enda orsaken till det här inlägget är gurkor, nej – jag menar Twingly. Och förstås, för att ni inte ska glömma bort denna min blogg, något av det bästa som hänt gurkorna … Er, menar jag. Inte nog med att jag är snygg, cool, extremt allmänbildad och fantastisk älskare – jag är också väldigt anspråkslös.

Det är faktiskt jävligt jobbigt att vara så ödmjuk som jag är.)

Sportkrönikan, del 2!

Uppmärksamma bloggläsare har säkert i min blogroll noterat kategorin ’sport’. Nu är jag ingen enorm sportsman, men varje blogg skriven av en man med lite självaktning borde, säger normen, ha en sportkategori. Eftersom ju män ska vara intresserade av sport. Så ja, jag vill dra mitt strå till stacken för att upprätthålla könsrollen (Eh … ) och därför, kära läsare … En sportkrönika så här dagen efter Modos hockeyvinst. En krönika av lite annorlunda art …

Krig är sport. Sport är krig, dock med en mindre andel dödsfall, men med samma grundläggande motivation som i vilket fältslag som helst, nämligen att spöa skiten ur den andra sidan så att de förhoppningsvis aldrig mer reser sig (eller åtminstone vinner en returmatch). Därutöver finns en del andra gemensamma nämnare, t ex teritoriell protektionism. I fotboll, t ex, eller handboll, gäller det ju att förvara straffområdet till vilket pris som helst. Sven Duva släppte ingen jävel över bron, och duktiga försvarare släpper inte en forward över straffområdeslinjen.

Därför ger jag er, här och nu, den rafflande matchen mellan Ryssland och Tyskland! Klicka på texten eller scrolla ned för att komma till sportkrönikan, del 2!

En tidigare krönika finns här.

(Nedanstående text innehåller klyschor. Känsliga läsare varnas.)

HÅRD MATCH GAV RYSK VINST

Ryssland – Tyskland, 4-3 i sudden death. Efter en hård match härförleden var resultatet klart och tyskarna tvingas nu koncentrera sig på ligans returmatcher. Trots en stenhård kampvilja hos de tyska spelarna lyckades ‘bondelaget’ Ryssland att vinna matchen och peta ner tyskarna från förstaplats. De många tyska framgångarna vilka sänt chockvågor genom Världskuppen anses nu ligga laget i fatet. Ryssarna talar redan om finalspel i Berlin, något experterna ställer sig tvekande till. Det är, säger de, långt kvar på Världskuppen.

sg(Stalingrad, från vår utsände) Serien har kantats av skandaler. Tyskland, vars lag störtades ned i de lägre divisionerna efter Första Världskuppen 1914-1919, drabbades värst. Den katastrofala förlusten mot ett starkt England och Frankrike och den överraskande amerikanska närvaron i kuppens slutskede hade knäckt lagandan. Inför den Andra Världscupen var det tyska landslaget åderlåtet på talanger, materielen undermålig och samarbetsviljan obefintlig. Som om det inte vore nog plågades sporten i sin helhet av utmattning och allvarliga huliganbråk. Minns ni Spanien, t ex, där supporterbråken blev så allvarliga att experter t om talade om ’inbördeskrig’. Sådant osportsligt uppträdande bland publiken hade ingen sett sen 1917, när ryska fans gick man ur huse och till sist avsatte hela den gamla ryska landslagsledningen. Det är vid tillfällen som sådana, som en ’Svennis’ behövs – och fram på arenan trädde den nuvarande tyske landslagsledaren, Adolf Hitler. Med en storstädning bland föråldrade tränare, nyrekrytering av smarta sportexperter som t ex PR-mannen Joseph Goebbels, och med en krigares själ i sina tal till lagspelarna, fick han lagmaskinen på fötter. Dessutom med, ibland, uppmärksammade och överraskande metoder.

Den uppmärksammade anslutningen av österrikiska spelare 1938, fick b la England att reagera kraftigt och tala om fusk. Fegliret i vänskapsmatchen mot ett svagt Tjeckoslovakien och flörten med de italienska och spanska proffsen Mussolini och Franco sågs inte med blida ögon av sportvärlden. Droppen var rågad när den tyska lagledningen efter ett uttalande om judiska spelare drog på sig en våg av protester. Få trodde att det tyska landslaget hade någon större chans. De flesta experter var också överens om att kriget mot USA, som gick amerikanernas väg tack vare hjälten Jesse Owens, hade knäckt tysk fosterlandsmoral i grunden. I ett uttalande kort före den Andra Världskuppens avspark i september 1939, sade en anonym engelsk spelare:
”Näe, tyskarna är ett land av fjollor! Det enda de har är korv, vattnig öl och Sarah Leander! Och hon är inte ens tysk. Ja – och så har deras nye lagledare en fånig mustasch också. Antingen har man mustasch eller så rakar man av den, det finns inga mellanting.”

Överraskande nog tycktes inget ha påverkat den tyska moralen. Kännare tillskriver lagledaren, Adolf Hitler, hela äran. Inför den första matchen mot Polen var stämningen på topp och alla gamla försyndelser förlåtna. I en elva timmar lång monologintervju sade lagledare Hitler, i sammandrag:
”Näe, vi har ett bra lag. Snabbt, elegant. Som en väloljad maskin. Vi har tidigare bevisat vår styrka och kommer att fortsätta göra det. Visst var det hårt ibland, men tyskt järn och tyskt blod har aldrig varit så fyllt av kamplust som nu.”

Nog hade tyskarna kamplust, alltid. Matchen mot Polen blev en triumfmarsch, faktiskt var Polen så svagt att publiken gick hem redan efter första halvlek och resten av matchen spelades inför nästan helt tomma läktare. Som väntat var intresset svagt för påföljande matcher mot ett svagt Danmark och ett något skarpare Norge. Men inte ens den norska hemligheten – inköpta engelska storstjärnor – kunde hindra Tyskland från att ta hem segern. När de senare mötte Frankrike, efter snabba matcher mot Belgien och Holland, var intresset för den svaga Världskuppen så dåligt att media döpte den till ’Låtsaskriget’. Inte ens engelska superstjärnor kunde stoppa tyskarna; det blev t om så illa att engelsmännen fick lämna walkover efter en match i Dunquerque. Istället var det den asiatiska ligan som tilldrog sig intresset, där Japan hade rönt oväntade framgångar mot b la Kina.

Efter alla fantastiska segrar verkade den tyska lagmaskinen omöjlig att stoppa. Tvärtom kritiserades tyskarna för fantasilöst spel. De använde sig konsekvent av snabba forwardkontringar genom motståndarens center och en svag backlinje. Inte ens skandalen kring hur en som en tysk lagspelare kallade den upprepade strategin för ‘blixtkrig‘ kunde knäcka den tyska moralen. Återkommande läsare minns säkert hur hela det intellektuellt sportsligt ointresserade samhället reagerade på uttalandet. Hjärntrusten av veka tänkare uttalade sin avsky för, citat, ”den omotiverade krigiska ordalydelsen!”. Skandalen, som ännu diskuteras inom intellektuella kretsar, fick sin kulmen när den tyske lagledaren Adolf Hitler under en presskonferens sa, apropå mötet med Ryssland:
”Mjae, sparka in dörren så faller hela den ruttna kåken ihop!”

Alldeles uppenbart hade skandalen inte påverkat tysk moral. Inte ens den uppmärksammade och överraskande matchen mellan Japan och USA, som efter japansk vinst öppnade Världskuppen för både japaner och ‘yanks‘, rubbade tyskarna. Medan seriens många olika matcher drev mot final blev det alldeles uppenbart att Tyskland var favoriten. Inte ens det hårdtippade England, med storstjärnor som Churchill och Montgomery, kunde stå emot tyskarna. Efter ett par katastrofala matcher i Nordafrika och snabba vinster över b la Grekland och Jugoslavien stod tyskarna som herrar på täppan. Oväntat finskt sisu i de lokala matcherna mellan Finland och Ryssland passerade publiken nästan helt obemärkt.
”Näe, det var en skön revanschlusta,” sade tränaren Erwin Rommel i ett uttalande i Seriens början. ”Vi led ännu av minnen från förra kuppen men det gav oss styrka och mod. Dessutom visste vi att många stod bakom oss, så jag vill passa på att tacka våra svenska fans för att de gjorde vår tågresa genom det vackra svenska landskapet till en avkopplande och gemytlig färd.”

När det blev klart att åttondelsfinalen skulle stå mellan Tyskland och Ryssland tändes intresset hos alla. Alla experter var snara att ge sina analyser. Tyskland, sades få enorma problem med den ryska björnen.
”Näe, ryssarna är helt enkelt alltid för många på plan,” sade en expert. ”Personligen undrar jag varför ingen protesterar mot det, men så är det i sport. Det är bara att bita ihop för gubbarna och sätta en strut i klykan.”

Överraskande nog blev det tysk triumf i de första matcherna. Ryssarna hade problem med både laguppställning och utrustning. Dessutom led de en skriande brist på kompetenta lagkaptener efter en uppmärksammad storstädning genomförd av den ryske lagledaren Stalin. Först när hotet om att få spela hemmamatch på Moskvas arena dök upp lyckades ryssarna bita ifrån och lagen gick till kvartsfinal sargade men vid gott mod. Som vanligt, enligt experter, utnyttjade ryssarna ett kylslaget spel för att mota bort de värsta tyska kontringarna och lyckades till och med ibland pressa tillbaka hela den tyska backlinjen. Men punktmarkeringen svek bägge lagen och match efter match visade sig bli ett hawaiispel där spelarna sprang runt som yra höns.

Intresset var därför enormt när Tyskland med en oväntad vändning i spelet gick till attack åt kanterna. Det var nytt, det var vågat – det var som att släppa ut ett dussin nakna cheerleaders på plan! Ryssarna togs med överraskning, rafsade ihop vad för lag de hade kvar och kollisionen blev oundviklig.
”Näe, inte ett steg tillbaka!” skrek lagledaren Stalin från sidlinjen medan ryssarnas stjärnspelare steg ut på plan. ”Vid Volga drar vi gränsen!”

Inför matchen i Stalingrad var experterna ense. Det var ett välbalanserat tyskt sputspetslag mot en skock illaluktande får. Inte ens de ryska kommentatorernas hybris hjälpte. Matchen, som av kommentatorerna kallades ’alla matchers moder’, skulle tilldra sig hela världens uppmärksamhet. Mest av allt såg alla fram mot de personliga matcherna mellan superstjärnorna – ryssarnas Sjukov och Bresjnev och tyskarnas von Paulus och Manstein.
”Näe, vi var vid gott mod efter avspark,” sa von Paulus i en kommentar efter matchen. ”Vad som sen hände känns bittert, väldigt bittert.”

I början kändes matchen som alla andra. Den ryska försvarslinjen visade sig svag och utan inre styrka. Ryssarna drog sig hela tiden tillbaka medan tyskarna gjorde hårda framstötar med forwards och mittbackar. Till sist stod nästan hela det ryska laget pressat med ryggen mot strafflinjen och först då började de bita ifrån. Trots hårda stötar mot linjen lyckades tyskarna inte bryta igenom. Spelet, som hittills hade gått tysk väg, började slakna. Tyskarna drabbades av ett par allvarliga skador och brast i flankmarkeringar. Vid pass halvlek var lagen hårt ansatta av varandra och gick till en kort vila med svetten rinnig som råolja. Matchkommentatorerna förväntade sig en helt ny tysk taktik inför andra halvlek, men tydligen hade fantasin tagit slut.
”Näe, vi visste bara att vi var tvungna att nå fram,” sa den tyske centerforwarden Manstein i en kommentar efter matchen. ”Men, näe, eller jao, eller näe, eller mja. Vi visste inte ut eller in. I och för sig var det inte så undra på, för ryska spelare hade ju smugit upp bakom oss och tydligen gällde inte offsideregeln då.”

Andra halvlek blev en stenhård kamp man mot man, inte sällan alldeles på mållinjen. Vid ett tillfälle utbrast till och med en rysk kommentator:
”Nu har vi straffpunkten och mållinjen! Nu har vi förlorat straffpunkten och mållinjen! Nu har vi straffpunkten och mållinjen! Nu har vi förlorat straffpunkten och mållinjen! Var är Mongolerna!?”

Den hårda kampen visade sig till sist tyskarna övermäktig. De hade tidigare matcher i benen och rörde sig långsamt och omotiverat. Det som alltid hade varit deras kännetecken, ett snabbt stötspel, blev en tråkig och stillastående defensiv match från bägge sidor. Det här ’utmattningskriget’ som bägge lagen körde med visade sig dock vara till ryssarnas fördel; alldeles innan slutsignal lyckades de med en sista chock bryta att igenom den tyska försvarsmuren. Vid ett tillfälle blev allt så kaotiskt att till och med den tyske megastjärnan von Paulus fann sig omringad av ryska spelare. Han gav helt enkelt upp, han liksom större delen av det tyska landslaget. Att näta under sådana omständigheter blev en lätt sak för ännu starka ryssar.
”Näe, vi orkade helt enkelt inte,” säger von Paulus från det ryska omklädningsrummets städskrubb, ”ibland måste även män av järn inse sina begränsningar. Men det känns tråkigt, det gör det. Hoppas bara att det här inte påverkar resten av kuppspelet … ”

När slutsignalen gick stod resultatet klart. Ryssland – Tyskland: 3-3. I en sista sudden death-förlängning tryckte till sist ryske stjärnan Sjukov in en sista poäng och vann matchen i Stalingrad med 4-3. Den tyska lagmaskinens motor hade då redan skurit samman. Nu hänger hinnan på gärsgår’n för de tyska proffsen. Desto mer oroande, säger en anonym källa i det tyska landslaget, är att USA verkar kunna nå till minst semifinal.
”Näe, amerikanare är inga vi vill möta direkt,” säger den anonyma källan. ”De har ju ett tufft spel och hårda killar, som Patton.”

Vår utsände har sökt den tyske lagledaren Adolf Hitler för en kommentar, men utan resultat.