Doktor Plattfot och Syster Yster

Eller:
Grå Anatomi – Komplett Med Sjuk Sköterska
Samt Maskiner Som Låter Ping!

En stereonovell i mono, sänd från två högtalare, i samarrangermang med Lenak

I ett alldeles vitt rum täcktes väggarna av en rad märkliga maskiner, vilka alla lät ’ping!’. Nu var rummet inte fullständigt vitt; bordet i mitten av det var rostfritt och där fanns en myckenhet grönt också, mest framträdande de åtta personernas heltäckande klädsel samt lakanet som täckte mannen på bordet. Här och där omkring sagda bord stod fler maskiner, vilka alla lät ’ping!’.

Han hette Treschow, killen på bordet. Han låg här därför att han dumt nog hade svalt något högst olämpligt. Ingen hade upplyst honom om att ostron inte åts med skal och det var skalen som skulle plockas bort. Om allt detta var nu Treschow lyckligt ovetande; hans svävade i en rosa himmel och under sig hade han en väldig blå hed, fylld av … Elefanter. Tusen elefanter.

För en ögonblicklig anblickare skulle det vara lätt att dra slutsatsen att allt handlade om Treschow. Men en sådan iakttagelse skulle vara fullständigt fel. Inget handlade om Treschow och hade sällan gjort; redan som liten hade han varit förbisedd såvida han inte av en eller annan orsak behövt uppsöka sjukhus. Han var en man som inte existerade utan hjälp av Landstinget. Vissa i hans bekantskapskrets sa till och med att om det inte vore för Treschow skulle Sverige inte ha någon sjukvård. Ända sen han föddes för femtiotre år sedan, en onsdag när det regnade, hade han ofta återkommit till sjukhus. Han hade skurits upp så ofta att läkarna kallade honom oxfilén och IVA-sköterskorna nämnde honom som Frankenstein. Det var därför ganska uppseendeväckande – rentav olustigt – att inget handlade om honom.

Det hade sin orsak. Ty i samma rum som Treschow opererades stod nu, bara en decimeter från honom, Världens Största Man. Inte till längden, men väl till egot. Hans namn var Stephan Peter Lattfot. Eller doktor P. Lattfot. Av en ren slump bar han ortopediska skor, ity Lattfot led av plattfot. Om någon annan än han själv hade kommit på tanken att kalla honom Plattfot skulle ha omedelbart ha förintat dem. Stora Män kan förinta små människor hur lätt som helst, oftast med en blick. Men Plattfot var humorist, han tänkte på sig själv, nej – var övertygad om! -, att han faktiskt var Den Roligaste Mannen I Världen. Vilket också stämde, åtminstone i den trånga värld som Plattfot rörde sig, mänligen hans egen.

Ingen kunde ifrågasätta det faktum att Plattfot var Världens Största Man. Redan när han närmade sig sjukhuset spred sig en vördnad i luften; vindarna drev mer stillsamt, trafiken strömmade mer varsamt och tunnelbanan rullade mer skonsamt. Plattfot anlände alltid sjukhuset klockan 07:57, och klockan 08:05 köpte han sitt kaffe i Pressbyrån och sen … Var han. Plattfot var så medveten om sin storhet, om sin förmåga att under alla omständigheter vara här, att han var en här-lig man.

Det hade förstås sina sidor, detta att vara Stor. För där fanns alltid någon som ansåg sig större. På ett sjukhus med alla sina viktiga och livsavgörande beslut fanns det alltid någon större. Och en av de största var, vid sidan om Plattfot, Stina Yster, sjuksköterska. Fram till denna dag hade de rört sig i två olika världar, ty Plattfot såg inte sköterskor och sköterskor … Ja, de såg ofta Plattfot, drömde ofta om Plattfot men såg sällan Plattfot. Syster Ysters ego skymde utsikten för alla. Till och med sig själv.

Det sades om syster Yster att till och med Döden bokade tid när Den hade vägarna förbi sjukhuset. Om naturen stillnade inför doktor Plattfots ankomst drabbades naturen av en djup förlägenhet när syster Yster steg utanför sin port och medelst kollektiva färdmedel (vilka tack vare Plattfot gick i tid) tog sig till sjukhuset. Ju närmare hon kom sitt dagliga mål, desto mer blygsel drabbades omvärlden av. Få hade vågat forska i det, inte sällan därför att det var ett förbisett faktum, men när syster Yster rörde sig på väg mot sjukhuset så väntade till och med Bagdads självmordsbombare med att dra i tåten. Och de befann sig ändå ett par hundra mil från henne. Händelsevis brukade Universum hicka till om syster Yster noterade något hon ogillade och därvidlag uttryckte sitt missnöje, alltid med en krökt överläpp. Ibland med ett ’Usch!’.

Men nu, tack vare eller på grund av Treschow (den i dramat olyckligt ovetande katalysatorn av Storhet), befann de sig en halvmeter från varandra. Syster Yster stod på andra sidan operationsbordet, på vilket Treschow just nu drömde om flygande giraffer och en mycket smal kvinna med minimal bikini och fräck uppsyn. På andra sidan bordet pillade doktor Plattfot ut en bit ostronskal från strax intill mjälten, vagt hummande på en symfoni, som Plattfot just komponerat i sitt sinne. Han var tillräckligt Stor för att göra sånt. Också.

I sin dröm var Treschow olyckligt ovetande om att han inom loppet av tre minuter skulle vara död. Möjligen anade hans hjärta något, för det började slå fortare, men ingen vågade säga något om det eftersom doktor Plattfot just nått crescendot av sitt hummande och, med en elegant knyck, avslutade det med ett ’Hmmmmmm!’ samtidigt som han angrep levern.

Atmosfären i detta rum var nu sådan att om någon hade tagit in en katt i rummet skulle dess päls ha ställt sig på ända på samma sätt som när man gnuggar ett kattskinn mot en glasstav (dock ej samma katt som den imaginära rumstrippande felinen, vilken av en ren slump ägdes av en okänd man vid namn Schrödinger). De två giganternas närvaro, doktor Plattfot och syster Yster, på varsin sida om operationsbordet fick elektronerna i varje liten atom att spraka av förväntan (och rädsla). Resten av sköterskorna och kirurgerna såg spänt på när doktor Plattfot sträckte ut en blodig latexklädd hand och knäppte, vänligt men bestämt, med fingrarna.

En sax lades i doktor Plattfots handflata. Han tog den, klippte, justerade. Opererade. Han hade aldrig förr råkat på en kropp så fylld av krossade ostron som denna och det kändes som en verklig utmaning. Hittills hade han plockat ut halvdussinet skal (allt hopräknat; fragmenten var små och gömde sig ibland bakom de langerska öarna, som pirater på jakt efter svalda guldplomber). Men, ity doktor Plattfot var här-lig, var skalen var inget större problem. Så länge han höll ögonen på dem, lät fingrarna sköta sitt och rätt instrument lades i handen så skulle Oxfilén nog klara sig även denna gång. Om detta var doktor Plattfot alldeles övertygad. Förresten hade han en hjärttransplantation klockan två och den ville han inte missa. Patienten ville nog inte missa den heller, men i doktor Plattfots värld fanns det liggande kroppar och stående kroppar, inget mer. Liggande kroppar var sådana som skars upp, oftast, såvida de inte några minuter tidigare hade burit kjol eller klänning. Dem brukade han också skära upp, efteråt, en dryg halvtimme efteråt …

Doktor Plattfot sträckte ut handen, knäppte med fingrarna. Något lades i hans hand, han förde den mot den öppna kroppen – och stelnade till. Det här … kändes väldigt ovanligt. Faktum var att han inte riktigt visste hur han skulle göra. Efter en tung stunds gravtystnad harklade han sig och sa:

– Ähumm … Rösten lät dämpad genom kirurgmasken, halogenlampan på svanhals i ett pannband kring hans grönklädda huvud glittrade som en stjärna, glittrade i takt med Plattfots ego. Ähumm, men det här är ingen peang.

– Nej doktorn, löd svaret, en röst som sammet, ljuvt beslöjad och just så där exakt sensuellt hes som man kan förvänta sig av en (liggande kropp nyss klädd i kjol, fylld av förväntan på den Store doktor Plattfot, som ju var Stor både här … Och där.) Det var en röst, doktor Plattfot insåg det med en besynnerlig känsla av att just ha halsat en flaska konjak, det var en röst som tillhörde en … Här-lig kvinna. Och rösten fortfor: Doktorn, jag ber om ursäkt. Jag blev bara så … Tagen?

Doktor Plattfot gjorde här något ovanligt. Han höjde blicken, redan med pannan rynkad och ögonbrynen irriterat neddragna. Han tänkte, under den alldeles korta huvudknycken, att det var då märkligt att det inte gick att hitta pålitliga sköterskor längre, vart tog de vägen egentligen? Visste de inte vem han var!? Han höjde blicken …

Det tog bara en sekund. Den där rösten … De där ögonen, glittrande gröna stjärnor mesmeriserade honom. Det behövdes inget mer än ögonen; allt annat anlete var insvept i grönt och munskydd, men anade han inte en blond hårlock? Hans blick sjönk nedåt, han höjde ett ögonbryn. Doktor Plattfot var så Stor att han sen länge passerat stadiet där han skämts för att stirra på kvinnors vegetabiliska attribut, ergo – deras lökar. Och nu, nu anade han, under de tjocka lagren skyddskläder, hur … Det var väldigt besynnerligt, det var det, men plötsligt kunde han inte tänka på något annat än frukt. Meloner, rättare sagt. Doktor Plattfot blev perplex och övervägde under en ångströmenhets tidsrymd om han var utbränd. Kanske dags att ta itu med den andra karriären han alltid drömt om, som pirat?

– Doktorn? Sa en röst vid hans sida, en narkossköterska antagligen. Doktor Plattfot visste inte så noga, han brydde sig inte. Vad Plattfot anbelangade var alla andra i ett rum stafflage. Jo, jag … Doktorn, jag undrar …

Plattfot spratt till. Det var under omständigheterna inte ett lyckat drag. I ena sekunden hade han bägge händerna sänkta i en kropp, i nästa stod han med ett litet kluster droppande saker i händerna. Men inte ens detta kunde rubba honom; inte när han återigen höjde blicken och såg de där gröna stjärnorna.

Maskiner sa ’PING!!!’. De sa ’PING!!!’ väldigt högt. Några av dem utmanade till och med ödet, medvetna på ett maskinellt vis om att doktor Plattfot ibland utkrävde en fruktansvärd hämnd på maskinparken, och sa ’PING PING PING PIIIIIIIIP!!!’.

– Doktorn, sa ägarinnan till de gröna stjärnorna. Jo, doktorn, jag vet inte om ni händelsevis råkar märka det men … Jag tror minsann att ni har dödat patienten. De gröna ögonen smalnade lite, som om den osedda munnen hade ägnat sig åt att le stort. Doktorn? Operationen lyckades, det gjorde den. Ser ni? Det sista ostronet, där i er hand. Åh, ni har till och med hittat en pärla!

Doktor Plattfot vaknade upp ur sin dvala och såg ned på sina händer. Jo då, där mellan tumme och pekfinger höll han en pärla. Märkligt. Vad gjorde den där? Han skrockade svagt, sträckte fram den mot syster Yster och sa:
– Den är till er, fröken. Frun. Syster. Och svaret är, förstås, ja.

(Notis, DN:
Läkare friad efter skandaloperation

På måndagen friades Stephan P Lattfot, chefskirurg vid NN-sjukhuset, från på alla punkter. Enligt rätten anses det inte bevisat att han låtit en kärleksaffär gå före en patients säkerhet. Därmed faller alla anklagelser som familjen Treschow framfört. Doktor P Lattfot avböjer att kommentera, men hälsar via sin advokat att han är nöjd och lycklig och glad över att rättvisa är vad han alltid förutsatt den vara.

Notis, SvD, en vecka senare:
Äktenskap ingicks igår mellan Stephan P Lattfot, Dr, och Stina Yster, sjuk sköterska. Ev uppvaktning förutsätts fortsätta.

One thought on “Doktor Plattfot och Syster Yster

  1. Ha, ha – den var bra.

    Märkligt det där med 8:05…

    Är det något läkaraktigt med den tiden – eller varför har vi båda med den tiden?

    En Treschow är förövrigt min f.d. hyresvärd.

    Maskinen som säger pling är en mycket god vän, kan ping vara släkt med pling?

    Och jag är glad att du tagit reda på att ostronskalen inte ska ätas – tills du debuterar som ostronätare – det vore snopet om första ostronmåltiden även skulle bliva den sista.

    Mesmerisera – gör man det i andra sammanhang än hos Artemis Fowls alver?

    Jag ska läsa en gång till – åter kommer – förresten var det kul det här – det gör vi om!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s