En tonåring som alla andra

Det bor människor i Irak. Ja, det kan komma som en överraskning, men det bor människor – unga människor – i Irak. En av dem har en blogg. Hon kallar sig Sunshine. Hon är femton år.

Då och då, ofta när man minst anar det, snubblar man över Verkligheten. Med versalt ‘V’. När man för femtioelfte gången läst ännu en rubrik om Irak och man stängt av i princip alla mentala processer kring vad som pågår är det lätt hänt att glömma bort den. Verkligheten. Med versalt ‘V’. Utrifrån rubrikerna i tidningen eller på skärmen får vi en monokrom bild av omvärlden; allt är i stort sett pest och pina och vem orkar egentligen med att läsa om det längre?

Att glida in i generaliseringar och retorik utifrån ens ideologiska och/eller politiska övertygelse är enkelt. Rentav bekvämt. De oräkneliga döda förvandlas till statistik, till propaganda. De miljonerna leenden och miljonerna tårar syns inte i statistiken. Och det gör inte de avklarade läxförhören heller, eller de randiga strumporna.

För att bygga en liten halmgubbe här, så sitter vi i våra ombonade hem eller kontor, bakom våra datorer och spyr ut våra ord, vilka egentligen bara ger oss själva bekräftelse och blåser upp våra egna bombastiska bloggegon. Ärligt talat – hur många ‘kommentatorer’ bryr sig om vad som händer, i Verkligheten? Med versalt ‘V’. Vi får ju verkligheten filtrerad genom media, och därigenom tar vi sen ställning för eller emot. Och TV-soffeexperterna talar och vår värld förvandlas till ‘the good huys’ och ‘the bad guys’. Fast mest ‘the bad guys’, eftersom det alltid lockar mer läsare att skriva om blod och våld och galenskap och omänsklighet och tortyr och förtryck. Vi generaliserar sönder verkligheten till en sörja, ett myrkrig, av svarta och vita punkter. Av statistik. Av politik. Men inte av liv.

Och så, medan man en sömnlös natt av ren leda surfar runt på bloggar och knappt läser orden om krig och politik och alla upprörda röster över det -istiska förtrycket och om terror är frihet eller om frihet är terror och om bomber är rätt eller fel … Plötsligt händer det. Precis som i Trissreklamen.

daysofmylifeAlla ord verkar med ens futtigt. Som om ett hemligt fönster öppnats till ett hus i Mosul träder den fram. Verkligheten. Med stort ‘V’. På skärmen gestlatas den av den skrikrosa bakgrunden. De långa och ibland felstavade textsjoken. Raderna om vardagsliv. Den igenkänneliga vardagliga nojan alla med datorkrångel någon gång upplevt, som i:

”On Thursday I had an interview with NHK TV, that was at 6:00pm , I was so excited and nervous in the same time, the reporters talked to me on Skype, but guess what? my microphone didn’t work !!!!!!.”

Jag fortsätter läsa, glömsk om att jag faktiskt uppnått ett stadium av trötthet som innebär att jag borde sova. Efter den vältaliga redogörelsen kring en trasig mikrofon insmyger sig känslan av att allt, på något sätt, är alldeles normalt. Om jag inte utifrån bloggens tidigare inlägg visste att det här skrivs av en tonårstjej i Irak, skulle Days of My Life lika gärna kunna ha skrivits i … Tja, Stockholm. Eller fucking Åmål. Men, förstås, sånt här händer inte i Åmål:

”they were about 25 soldiers , three of them stayed with us ,while the others went up to the roof./ — / You won’t believe what happened , every one from the three soldiers read some posts from my blog during their stay in my house , but that was very funny , they took off there weapons , sun glasses & balaclavas , sat & started reading, with suckers in everyone mouth showing a bulbous cheeks”

Sunshines blogg, Days of My Life, är hypnotiserande i all sin enkelhet. Mellan obehagliga reportage om granatkastareld, bilbomber och kidnappningar, dyker det plötsligt upp en bild av ett par randiga strumpor. Bland oroande inlägg om astma och sjuka släktingar kommer redogörelser om skolarbete, om vilka böcker som lästs, om mat och musik … Hon läser ‘Anne på Grönkulla‘, förresten. Bland annat.

Det bor människor i Irak. Ja, det kan komma som en överraskning, men det bor människor – unga människor – i Irak. En av dem har en blogg. Hon kallar sig Sunshine. Hon är femton år. Men hon har inte postat något nytt sen den åttonde mars. Nu, så här innan jag slår av datorn och går och lägger mig, måste jag erkänna att det är lite oroande …

Annonser

7 thoughts on “En tonåring som alla andra

  1. Gråt inte.

    Le.

    Skratta.

    Det här är säkert en naiv tanke från en snubbe i trygghet vars värsta upplevelse har varit ett slagsmål i en tunnelbanevagn, men jag tror att Sunshine uppskattar skratt mer än tårar. De senare har Irak (och USA, och andra länder involverade i konflikten på bägge sidor) nog av, minut för minut.

    Eller, som jag tror det var Martin Luther King (möjligen Mahatma Ghandi eller nån annan skarp oneliner-filosof) sa:

    ‘Förbanna inte mörket. Tänd ett ljus istället.’

    (Hey! Jag kom ihåg att svara som administratör av bloggen 😀 )

  2. Pingback: Sunshine, still around « Herr Klokboks Kollektion

  3. Pingback: Multitask – info is Gods middle name « Herr Klokboks Kollektion

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s