Vi som aldrig sa Horace

(En stereonovell i mono, i samarbete med Lenak )

”Ta skydd!”

En granat gick lågt över parapeten, en av de lågkalibriga. A följde den med blicken, hukad intill väggen med händerna krampade kring geväret. Glittrande mässing i solsken for förbi med ett whizz!. Så en femtio meter bortom linjen …
BANG!!!

A reste sig lite, tittade försiktigt upp över kanten och andades ut. Rökmolnet drev snabbt bort, men inga skrik eller skriande hästar hördes. Av alla ljud var ändå hästarna värst. Till och med värre än de döende barnen. En sårad häst skrek som inget annat. A hade växt upp på en gård och hä…
”Fick dom dig!?”

A vände sig om mot den klena rösten. B – nitton år och tack vare alla granater återigen i målbrottet. Sömnlöst svartringade ögon, så blodsprängda att de såg glödande ut, stirrade på A.
”Du, mina cigg är slut … ”

A nickade men kom inte längre än till rörelsen uppåt med handen innan någon skrek:
”Ner! B! Ner för i helvete!”

Ljudet kom. Och ljudet gick. Det lät som ett mynt släppt i lera, ett dovt kladdigt ’klonk’. B föll, det rök fortfarande från tinningen. En krypskytt. Det fanns gott om dem. Om natten krälade de ut på fältet och låg där hela morgonen bakom vraken och i kratrarna och prickade folk. Svaret lät inte heller vänta på sig; linjen öppnade eld. Såsmåningom upphörde eldgivningen. C småsprang utmed linjen, hukade sig här och där, klappade uppmuntrande på de andra, gick ned på knä en bit från B och kröp närmare kroppen. Medan C rumsterade om i B:s fickor och hämtade upp fotografier, några brev och ID-brickan, tände A en cigarett men tröttnade på den redan efter ett bloss. A knycklade ihop cigaretten, släckte den i handflatan och sprätte iväg fimpen.
”A?” sa C. ”Är du allright?”

A nickade, så C stoppade på sig föremålen, suckade tungt, satte sig på en ammunitionslåda och tände tre cigaretter samtidigt. Det såg lite lustigt ut. A log smått. Små glädjeämnen i en värld av smuts. Efter ett par bloss böjde sig C fram, stack en cigarett mellan B:s läppar och gav en annan till A. Varför inte, tycktes A säga med blicken. Rökning dödade, men alla skulle dö idag. Eller imorgon. Eller kanske först vid hög ålder, om de hade riktig tur. De rökte under tystnad och följde den blågrå röken från B:s cigarett med blicken. Ringelrök uppåt, bortsvept av vinden. När den brunnit ut – snabbare än deras egna – satt de tysta, slängde trötta blickar bortåt de andra utmed linjen och såg på medan likbärarna bar bort B.
”Sergeant!?”

C fimpade och reste sig, alldeles precis lagom lågt för att fortfarande ha skydd men ändå stå upp. En bit bort vinkade kapten D och C gick sin väg.
”Jävla idiot, sticka upp huvudet så där va?”

A fimpade, vände sig om lite och nickade, pliktskyldigt. E hasade sig närmare, bet av änden på en cigarr och tände den. Med en förnöjsam puff på cigarren lossade E sin vattenflaska, strök svett från ansiktet, hällde vatten i munnen, sköljde och spottade.
”Jag idrottade förr, så där gjorde vi alltid då. Konstigt va? Liksom minnen, av småsaker? Har du nåt sånt?”

”Nä, eller, ja … Kanske.” A ryckte på axlarna. ”Jag vet inte, det är fånigt.” A log snett. ”Det är hästarna, vet du. Och åsnorna, när de är skadade? Deras skrik … De … Ja. De påminner mig om pappa. Pappa var bonde. Vi hade en hingst på gården, en ståtlig jävel, men hästen bröt benet och innan farsan hunnit ut med geväret. Ljudet, ve…”
”Ner!”

Whizz. Över parapeten. Det plingade och sjöng när granaten studsade iväg över den steniga marken, lade sig tillrätta vid en husvägg och exploderade.
BABANG!!!

Regnet av aska och grus tycktes aldrig upphöra, men det upphörde ändå till sist, i takt med att röken drev bort och skingrades. Eld knastrade i kratern; huset var alldeles fördärvat och brann. Hukade och skrämda gav sig några ur plutonen på eldsvådan för att släcka den, men de arbetade halvhjärtat och efter ett tag gav de upp. Snart luktade brand över hela nejden.
”Tjena … ” sa F. ”Bra nära det där va?”

F nickade mot dem, satte sig i skräddarställning intill väggen och bet av en bit choklad. De andra avböjde trots att de blev bjudna. Efter ett par tuggor drack F lite vatten, tände en cigarett och kikade försiktigt upp över bröstvärnet.
PLINK.

F:s hjälm for iväg som om någon slagit den från huvudet. F ropade till, kastade sig platt på marken och hasade sig upp till sittande efter en stund, skrattande. Det var ett hest skratt, ganska hysteriskt.
”Det var där var för nära …” sa F. ”Närmare än så och ungarna därhemma hade slup…” F tystnade, stirrade bortåt linjen och störtade upp, alltjämt hukad.
”Men G för i helvete!”

G, en av de tyngre, verkade ha fått panik. Varför försökte annars G att kravla sig upp över bröstvärnets mur? Händer grep tag i G:s kläder och bälten, drog tillbaka G till relativ trygghet och till sist lade sig lugnet igen, så som det var här, i fjärde linjen. Någonstans långt borta exploderade något; G skrek högt, försökte slita sig fri men de andra höll fast.
”Lugna dig! Lugna dig nu, för fan!”

G lugnade sig. Efter en stund vände G på huvudet, gav A en bedjande blick och log svagt när A reste sig och huksprang utmed skydden. Framme vid G gick A ned på knä och sa:
”Hur är det? Är du okej?”

De andra drev närmare. Till sist satt de i cirkel kring G. De försökte hitta några bra ord att säga, men vad kunde man säga när någon som G, en av de bästa, till sist hade nått brytpunkten? De utväxlade blickar med varandra, manade varandra att säga något. Men alla satt tysta, lyssnade på G:s hesa andetag, gråten som stockade sig i halsen och det trummande ljudet från granateld någonstans, långt borta. Så började skriken. De långa, ekande skriken. De iskallt hesa, de smärtsamt falsetta, de hysteriskt levande, vridande, ekande råa skriken. G såg upp på dem alla, svalde hårt och viskade:
”De skjuter hästarna nu.”

A skakade på huvudet. Det fick inte vara så! Hästarna – varför just hästarna!? Men varför inte? Fjärde linjen var den sista posteringen före fienden. Efter fjärde linjen tog bara ett ingenmansland vid och sen fienden. Om fienden kunde ingen sluta tro det värsta, så hästarna, ja – varför inte? Fienden hade redan dödat allt som kunde dödas; fjärde linjen var det sista, det sista före de öppna fälten – och bortom dem, allt annat. Det de slogs för att skydda, eller kanske för att fördärva. Ingen visste riktigt längre vad de slogs för. Men att skjuta hästarna … De sköt hästarna nu.
KABOOM!!!

Alla slängde sig omkull, huller om buller. Tjock svart rök drev in över dem, förblindade ögonen under ett par ögonblick innan en vind slet sönder röken till trasor och glesnande moln. Damm regnade, småsten och grus haglade. Vad som än hade slagit ned hade varit en rejäl doning; halva parapeten var sönderslagen. De hade fruktat det här; det tunga artilleriet, men inte kunde det väl komma nu? Ingen hade väl nämnt … H?
KABOOM!!!

Genom ekot av den bortrullande krevaden hörde de alltjämt skriken; de döende hästarna. Ekande, som levande väsen i svart luft. Genom ridåerna av djurisk smärta kom det nya ljudet, det knackande ljudet, det hackande och stötiga:
Tock tock tock tock.

Kapten D tittade upp, hastigt. Rikochetter yrde från den söndersprängda parapeten. D reste sig, gav dem alla en blick och orden:
”Här kommer dom!”

De kom. Fienden kom. En vältrande massa över ett söndersprängt ingenmansland. Flytande kroppar mellan kratrar och gamla vrak. Ljudet av fotsteg var öronbedövande. Skriken hesa och så höga att de ibland lät som visslingar. A kravlade sig upp mot det som var kvar av bröstvärnet, slängde upp geväret mot axeln och öppnade eld. C och de andra, till och med G, följde efter. Händerna domnade bort av rekylerna, axlarna började värka. Det rang och skar i allas öron av krutexplosionerna så nära deras trumhinnor.
”Bajonetter på!”

C fumlade och tappade sin, men A och de andra satte bajonetterna kring pipan med vana rörelser. När C reste sig upp exploderade huvudet; ena stunden C:s häpna och generade flin, nästa stund ett ingenting, en halsstump. En kaskad av blod som stänkte ned dem alla. Men där fanns varken tid för att släpa undan kroppen eller fråga om hästarna: Varför sköt de hästarna? Vad var det för mening med sådant!?
”Ge dem vad de tål!”

Den första fiendelinjen dröp ned över parapeten som vatten. Det glimmade och blixtrade i bajonetter och yxor. På ett ögonblick blev allt ett virrvarr; kroppar dunsade mot varandra, metall klingade, skotten ekade. A fann sig stående rygg mot rygg med F, de slog undan fienderna som rön för vinden men massan var ohejdbar, oformlig, ständigt förnyad. Den kom och kom och kom. Men lika hastigt som den stormat fram, drog sig fienden tillbaka. Drivor av döda kroppar låg i skyttegravarna och över muren, röken var på sina håll ogenomtränglig. När A tog några utmattade vacklande steg bakåt stampade fötterna i blod. Det gick till anklarna på kängorna men rann undan, sögs upp av jorden. Vad för blommor skulle växa här, såsmåningom?
”Alla okej!?”

Kapten D gav dem alla en blick som kanske skulle vara uppmuntrande, men mest såg halstarrig ut. D var en veteran, men inte ens veteraner vande sig vid stormanfallen. Med van blick räknade D igenom sin grupp; alla närvarande. A tände en cigarett och spottade tobaksflagor. F strök svett och blod från sitt ansikte, spottade hårt, hällde vatten över nacken och ruskade på sig. Inte ens lunch och morgonen var redan het som en masugn. A skrattade skärrat och sa, högt, för högt för att låta oberörd:
”Det där var fan i mig en jävla fight, va!?”

De andra stod bara tysta och utmattade, flåsade tungt, vacklade på stället. Det var A som sa vad alla tänkte, men ingen vågade fråga:
”Kommer de tillbaka? Kommer de tillbaka, tror ni?”

Kapten D spottade. Det verkade på dem alla som om kaptenen var motvillig att säga det, medveten om vad skrock kunde göra med moralen, men somligt behövde sägas oavsett omständigheter. Så många hade upplevt samma sak vid det här laget att det osannolika hade blivit en konkret sanning; när namnet yppades, yppades helt, då kom fienden. Igen.
”D?” sa A. ”Kommer de tillbaka!?”

D spottade igen, tog emot en vattenflaska och drack begärligt. Borde det sägas? Kanske var det bara skrock? Visst var väl kriget inte beroende av en enda oskyldig kommentar, ett enkelt och helt namn, att fjärde linjen var den sista muren för allt annat? Visst kunde det väl sägas – det var ju bara ett namn! Ett namn … Kapten D såg på dem alla, tvekade ända tills A öppnade munnen för att upprepa frågan – och så:
”Ni vet. Ni vet, eller hur!? De kommer bara tillbaka om vi säger det. Säger det!”

D stod tyst en stund, tills alla lyssnade så som de aldrig förr hade lyssnat. Till och med det ständiga avlägsna granatregnet tycktes tystna. Vinden stillnade. Eldarna brann mer ljudlöst. Världen höll andan när kapten D sa:
”De kommer inte tillbaka om vi bara säger som alltid, bara säger H. Om vi fortsätter, fortsätter att vara … Att vara vi. Ni vet? Vi som aldrig sa Horace.”

Fienden kom. Igen.

Annonser

7 thoughts on “Vi som aldrig sa Horace

  1. Otroligt välskriven – man skulle kuna tro att du var där.

    Har du läst mycket krigslitteratur, sett många filmer?

    Tillhör du de där som Myelina pratade om, män är fascinerade av andra världskriget.

    Fast detta behöver ju inte vara andra världskriget. Kunde ju lika gärna varit kriget mellan perser och greker – om det inte varit för skott och granater – eller långdistanskrig överhuvudtaget – som ansågs omanligt.

    Närstrid för män, pilar för femininiserade typer.

    Som perser och Paris, den fege, som satt med sin kidnappade skönhet i en kammare kriget igenom, utom när har prickade Akilles i hälen – med pil. Bah, ingen riktig man slåss så.

    Men jag tänker på psykologin.
    Rädlsan och den ologiska ilskan. Man är arg för att de dödar hästarna, argare än när en vän blir dödad. Då blir man arg på vännen för att han reste sig.

    Skräcken får människor att handla och prata ologiskt.

    Men jag har ett litet aber…
    C – får inte han skallen bortblåst – för att sedan sätta igång o prata – jag tänkte att det kanske var hans osaliga ande som sa något – men insåg att det var han, levande igen – som om filmen backat.

    Eller har jag läst slarvigt?

  2. Det där med C missade jag helt :X

    Men det är ändrat nu, bra att någon har ögon att läsa med :o)

    Och ja, jag har sett en hel del krigsfilmer – och intresserar mig för b la Andra Världskriget, och första, och … Hmm, krig i största allmänhet. Förr var det mest strategin och vapnen och alla stora slag men efterhand har jag önskat se människan mer. En vändpunkt var för mig när jag kom över en diktsamling av Wilfred Owen, engelsk poet på uppgång vars bana tog slut i Flandern, 1918. Han avr god vän med Siegfried Sassoon, som gjorde sig mest känd för ett j’accuse-bred till brittiska politiker i vilket han krävde bättre vård för krigsskadade, främst de med psykos, och ett slut på kriget öht.

    En sak som slog mig när jag skrev den är att hur _svårt_ det är att skriva ‘könlöst’; jag lusläste texten på jakt efter ‘han’ och ‘honom’ och ändå höll jag på att missa några (och missade ändå det där med C :S). Krig och manlighet är så inpräglat att jag inte ens reflekterade över det – och även nu automatiskt kopplar ihop A, B, C osv med män. Dateringen var lite lättare; iaf förhållandevis modern tid, allt mellan 1860-2007.

    (F övr skulle jag vilja ta vem som än drog igång det där kriget i örat. Man ska inte börja krig bara för att någon vid namn Horace inte vill nämnas vid namn! 😛 )

  3. Hm, fjärde stycket nerifrån:

    ”C skrattade skärrat och sa, högt, för högt för att låta oberörd:
    ”Det där var fan i mig en jävla fight, va!?”

    Då är han väl redan död – när han säger det?

    Det var då jag tänkte att han liksom inte ville dö – att det var något trolltyg med honom…

  4. Pingback: Dulce decorum est? « Bibtech142 - Skogås Bibblablogg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s