Han sveper med handflatorna över veteaxens toppar

Han sveper med handflatorna över veteaxens toppar. Runt honom frasar vinden i det gula havet. Veteåkern står midjehög och gyllene. Det är september, men i år kommer ingen slåtter till den här åkern. Det här året är det enda som skördas på dessa väldiga fält det mänskliga köttet och det svartnade stålet. Det lurar på honom, överallt i skogsbrynen utmed åkerns kanter. Men nu är det bara han och solljuset. Axel och vetet, det väldiga fältet av ofött bröd.

Uniformen krafsar mot förbiglidande vetestrån. Kängorna känns redan varma; strumporna är fuktiga av svett och där finns en bula i plösen som alltid irriterar honom. Dåligt sydda kängor, folk som syr under hot syr sällan bra. Läderbältena kring midjan och bröstet stramar, metallbehållaren och bajonettslidan klirrar mot varandra. Geväret hänger tungt på hans rygg och hjälmen pressar mot hans hjässa, varm, nästan skållande het. Så känns det i alla fall, då och då.

Axen kittlar hans handflator. Han svettas, känner dropparna rinna nedför pannan och kinderna. Han går genom raderna av vete, som förlorad. Så stannar han upp, vänder huvudet mot himlen, blundar och ler.
Snart kommer hon. Snart kommer hon gående utmed stigen vid åkerns kant. Snart ska han få se henne, glittrande och vacker i solskenet. Grå klänning och vitt förkläde, det långa blonda håret flätat och uppsatt. Snart – när han sänker huvudet och vänder blicken mot fältets slut – ska han se henne och hon ska se honom, en mörk fläck i ett hav av guld. Nära varandra under få nätter, långt borta från varandra under för många dagar. Avstånd finns inte bara på kartan; avstånd finns även i sinnet. Men de är alltid varandra nära, var de än befinner sig. Alltid i varandras tankar, i varandras tänkta famn.

Han sveper handflatorna över veteaxens toppar. Ända sen tidig morgon har han gått här, planlöst men ivrig i stegen. Förmodligen får han fan för det senare, men nu kan han inte göra något annat. Kanske förstår de … Männen där i skogsbrynet, kurande bakom fallna träd. Kanske låter de honom vara därför att en karl ibland behöver sin tid i ensamhet, oavsett omständigheter, oavsett väder och vind eller hat eller kärlek. Kanske, för ett ögonblick, påminns de alla om sin egen mänsklighet av hans vandringsdans bland vetet. Han hör dem tissla och tassla …

”Hämta kapten, hämta läkar’n va?”
”Om de skjuter honom ska de få fan, kamrater. Inte sant!?”
”Vad är det den där galne svensken gör egentligen!?”
”För djävulen, klarar han inte av en död hora har han inget här att göra!”
”Äh håll käften din jävel. Har du inte ett fnask själv där hemma?”
”Allihop håller käften, det är en order! Ut på åkern och hämta in den fan. Han drar ryssen över oss!”
”Åh, han håller dem nog borta, en elak jävel, det är han.”

Men Axel lyssnar inte. Världen kring veteåkern må vara hur den vill, här känns friden. Här finns Gud, eller åtminstone en stillsam stund bortom kriget. Här är känslan av att han snart ska få glömma allt det onda, bara hon kommer. Som alltid – hon får honom alltid att le. Kämpa ännu en dag. Så de får kalla henne vad de vill. De får kalla honom vad de vill. Vem som helst får göra vad som helst med honom nu, för här i solen, bland vetet … I väntan på henne … Idag kommer hon, för hon kom inte igår och inte dagen före dess.

Men hon kom aldrig.

Många timmar senare, när Axel förbi av trötthet satt hopsjunken över matburken och med trötta rörelser svalde den smaklösa maten, förstod han. De hade hämtat honom till sist. Den här dagen hade de skällt på honom, men det var mest för syns skull. Majoren fick inte visa sig blödig inför översten. Och kapten satte honom på handräckning i verkstaden. Hårt arbete och ett överraskande flyganfall fick honom att glömma. Ibland, medan han stått lutad över någon motor, hade vetefältet känts overkligt. lika overkligt som de långväga explosionerna. Men nu, i nattens mörker och med kroppen stel av trötthet, mindes han. Kom ihåg allt.

Hon kom inte. Varken den här dagen eller någon annan.
En del av honom hade alltid förstått det. Någon liten bit av honom hade hela tiden hyst sanningen, den obehagliga upplysningen som schassen kom med, för fyra dagar sen. Men då var det en regnig dag och vad som sägs under ett slagregn kan aldrig vara sant. Inte helt och fullt. Men nu förstod han. Nu, när han reste sig, gick fram till pumpen på gårdsplanen och sköljde ur matkärlet – då förstod han.

Hon kom inte.
Hon kom aldrig.
Aldrig mer.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s