Popovas senaste blogg

Ett par stycken kändisbloggar som läggs ned och genast vittrar den traditionella pressen morgonluft, med en mening som:

”Länge ledde medierna kampen om de bra tänkarna, de välskrivna texterna och att det som kom i tryck var både sant och relevant. Det var ett tag sen.”

(Susanna Popovas blo… krönika, i SvD)

De bra tänkarna’ … ‘De välskrivna texterna’ … Implicit betyder detta att vad som skrivs på till exmpel en blogg inte är något värt att fästa något intresse vid, det är ingen tidning – ingen journalist – som skrivit det. Utan någon som du och jag. Och, förstås, som Linda Skugge då.

Jag undrar varifrån föraktet för det skrivna ordet kommer ifrån. Lär man sig det på journalisthögskolan, eller är det något som växer fram i en analrentitativ tidningsredaktionsmiljö? Jag bloggade tidigare om kulturkriget i DN och skrev där:

”Mellan kulturexperterna på DN:s kulturredaktion och de allmänna bokläsarna råder en abyss av totalt och outsägligt lovecraftianskt mörker, vari eongamla och abyssymala bubblande hemskheter släpar sig fram som spöken i ett sen länge övergivet kulturellt Hill House. Vi lever i två världar, väsensskilda från varandra.”

Jag är benägen att tro att den djupa abyssen även råder mellan vanliga journalister (alltså inte omphallotiska kulturskribenter) och läsaren. I och med bloggen har även läsaren blivit en skrivare, rentav en journalist. De, som förr fick hålla sig till obskyra fanzines och pamfletter stencilerade i en källare (typ), når nu en masspublik via nätet. Den … outbildade skribenten … kanske hotar den utbildade?

Eller ser vi ett arketypiskt exempel på (vissa) högutbildades förakt för ‘alla andra’ här? Människor vars ego kommit i vägen för dem själva, vars grandiositet vilar på den lergrund de själva skapat genom sina Stora Ord Och Viktiga Tankar. Minns vad Popova skrev – ‘de bra tänkarna’. Underförstått – de tänkare, som arbetar på en tidning (eller ett förlag, eller i vart fall ägnar största delen av sin vakna tid åt att bolla med ord, vilket i och för sig vi alla gör, men inte så många får betalt för det – än färre bra betalt för det). Jag har svårt att se någon skillnad mellan Popovas kolumntext och något blogginlägg från till exempel Intressant.se. Där finns en uppsjö fantastiska texter; Jonas Morian, till exempel, eller BloggenBent. Den enda skillnad jag kan tänka mig är att Popova arbetar på SvD – och de gör inte de andra (vad jag vet 😛 ).

Personligen ser jag alla raljanta tidnignskrönikor över bloggens meningslöshet som en gammaltraditionell medial dödsryckning. Det är rädslan föra att tappa kontrollen över vad folk ska tänka (tänka efter utifrån från ledarplats eller krönikas givna riktlinjer), som får blogghatarna att ta till de stora orden. Kanske får de ett genomslag; kanske kände sig hatarna på Linda Skugges blogg lite extra sporrade eftersom det tydligen är Helt Okej att gallvomera över bloggar och deras författare.

Men vad de traditionella tidningskrönikörerna inte riktigt verkar förstå (eller vill förstå) är att de också bloggar. De bloggar, eftersom deras krönikor och kolumner numer publiceras på nätet. Susanna Popovas blogg finns i SvD, hennes blogg kamouflerad som ‘seriös’ krönika. Det som skiljer är bara ord; blogg, eller krönika. Är det här en krönika, eller en blogg?

Där krönikörer förr var utan konkurrens måste de nu slåss mot en uppsjö andra, mig till exempel. Jag låter läsarna avgöra vem som ska bli kvar. Bloggen – eller SvD.

Velourmannen – och hans arv

För närvarande dissikeras velourmannen i DN. Det är på det hela taget väldigt intressant läsning, som inspirerade mig till en tidigare bloggpost, sprungen ur ett inlägg jag skrev på Feminetik.

DN-följetongen om velourmannen fortsätter idag i artikeln ‘Vi ville lära oss att visa känslor’, i vilken bland annat Bo Widegren, numer pensionär efter en tidigare karriär som jurist, ger oss sin syn på 70-talets RFSU-sponsrade mansläger. På dessa läger skulle Riktiga Män lära sig att bli mjuka, i kontakt med sina känslor och … Ja, antagligen mer manliga (efter tidens rådande politiska ideal kring hur en ‘Nyriktig Man’ skulle vara). Lägren dog ut, inte minst på grund av Jan Guillous artikel i FIB Kulturfront (som kom att utvecklas till porrblaskan FIB Aktuellt). Kvar blev ett antal vilsna karaktärer och en potentiellt sett nydanande mansrörelse kvävd i sin linda. Om det inte hade hänt hade feminismen antagligen haft en möjlig konkurrent om samhällsskådandet, eller kanske en allierad? Vem vet. Som det föll sig fasades i vart fall männen ut till förmån för 80-talets (i stort sett anonyma) feminism och senare 90-talets verbalt agressiva feminism. Det är den folk minns, det är därför det är fult att kalla sig feminist idag. Ronnie Sandahl, killen som skrev boken ‘Vi som aldrig sa hora’ (som jag bloggar om här), säger till exempel i en DN-artikel angående velourmannendebatten, att:

”Jag skulle aldrig kalla mig feminist. Det ligger något uteslutande redan i ordet. Och det är orimligt att åstadkomma någon förändring om man inte får med dem som faktiskt sitter på makten, männen.”

Sandahls replik är ganska symptomatisk för den moderna ‘mansrörelsen’ (att jag satt den inom citationstecken beror på att det inte finns någon etablerad mansrörelse; Män är pigga på att gnälla om feminismens tillkortakommanden, men itter inte se på sig själva). Till och med jämställda män, män som önskar se rättvisa, önskar se rättvisa ur ett manligt perspektiv: Som när Sandahl säger ”att åstadkomma någon förändring om man inte får med dem som faktiskt sitter på makten, männen”.

Det är män som ska förändra, därför att män har kontrollen. Det nämns inte med ett ord att män kanske kunde släppa kontrollen för att åstadkomma en förändring, att män – genom kvinnor – kunde bli något nytt. Det är riktiga Män som ska förändra världen.

Velourmannen försökte att bli en Ny riktig Man. Nu lyckades det inte alldeles – han var för skräckslagen för att bli uppfattad som bög och dessutom blev det politiska klimatet bistert, i och med att vänstern kidnappade 70-talsfeminismen och gjorde den till sin grej, trots att den ansåg könskampen underordnad klasskampen. Det som blev kvar av velourmannen var faktiskt … Nästan inget alls. jo – lite positivt förde han med sig, till exempel en gradvis förändrad mansroll, som inte bara handlade om att vara ‘breadwinner‘, utan också mänsklig, i kontakt med sig själv, känslig och barnkär. 50-, och 60-talets pappor, vilka bara förmådde kontakt med sina barn om barnen var pojkar (och då kontakt i termer av erövring och teknik, läs Susan Faludis ‘Stiffed‘, så fattar ni), lämnade ett vilset arv efter sig som det tog mannen tjugo år att hitta fram igenom.

Vi, som män, är fortfarande ganska vilsna, för vi har inga verktyg för att skärskåda oss själva med, mindre än dem som givits oss från en ibland isolationistisk feminism, som behandlat mansfrågan som någon slags bieffekt av kvinnlig frigörelse. Men vi, som män, är inte lika vilsna som velourmännen var. De hade ett bittert arv på sina axlar: De var barn av en postapokalyptisk tid med världskrig och kallt krig ännu i minnet. De hade sett sin farfar bli tyst och indragen när Normandie kom på tal, och sett sina far bli tyst och indragen när Arbete kom på tal.

Bruno K Öijer skriver i sin dikt ‘Hey Ängel (Natt utan frispel i New York City)‘ att:

”hey ängel, vi är i slutet av 1900-talet
vi är i slutet av 1900-talet
och livet är så hårt packat med ömhet och gemenskap
att selarna skär in i huden
och tvingar hästarna att ta vägen om slakthuset

hey ängel, vi har letat efter något att leta efter”

Han är framsynt där. För velourmännen i slutet av 1900-talet, egentligen vanliga snubbar som inte längre hade något Ädelt att leta efter, försökte hitta något att leta fram. Men de lyckades inte, de stagnerade i ny könsroll – nämligen velourmannens. Förvisso ett bryt mot dåtidens traditionella mansroll, men inte något nytt, bara något förändrat gammalt. Nu är vi i början av 2000-talet och vi män letar fortfarande efter något att erövra, fast vi redan har erövrat allt utom vår egen spegelbild. I brist på utmarker hänger sig somliga av oss åt våld, andra åt konsumtion. Men vi är alltjämt vilsna. Vi är alltjämt svaga – och för somliga är svaghet så skrämmande att den måste kontras med våld. Eller en konservativ återgång till ett sen länge svunnet mansideal, Kämpens.

Anna Larsson, krönikör på SvD, skriver i en krönika re velourmannen att ”Bratsen är vår tids mjuka velourmän”. För att bevisa denna tes anför hon metrosexualitet som exempel, men det hela blir ett tråkigt snömos från en vanligtvis skarp kolumnist. För velourmannen och bratsen går inte att jämföra: Velourmannen sökte sig bortom den kapitalistiska normen, bratsen anammar den, omhuldar den, kramar den, ger (kanske) sitt liv för den. Jag ser inte riktigt hur Mannen skulle vara en Ny Man i bratsen, eftersom de anammat och moderniserat alla gamla tradtionella uppfattningar om hur en man ska vara: Framgångsrik, karriärhungrig, snygg, vältränad. Det är lätt att se målmedveten ut med backslick och ett helrör på bordet, men hur ser de ut om de vågar sänka garden?

DN-debatten om velourmannen ger honom ett lite oförtjänt rykte. Ja, han försökte hitta något nytt men gick fel, ja – bilden av honom är bilden av en mesig pajas med gylflös byxa. Hans frigörelse sträckte sig inte tillräckligt långt, för trots att han försökte komma i kontakt med sin känsliga sida, upprätthöll han ändå en norm, en ny norm, en nygammal norm. Det var itne han som bar ut soporna, eller diskade. Inte när det verkligen gällde. Men han gav oss inte bara en negativ ära.

Det positiva velourmannen gav oss var att det inte längre var fult att vara lite mjuk. Det blev till och med officiellt accepterat att som man ta hand om barn (en traditioneltl sett kvinnlig syssla). Vi blev, trots velourmannens välmenande nederlag, lite mer män-skliga.

Rent konkret ser jag exempel på velourmannens arv omkring mig varje dag. Som till exempel pappan, som med en förlägen blick (eftersom han är en kille med en liten pilta i släptåg) frågade ”Vart har ni de dära … Mamma Mu-böckerna?” (han själv höll krampaktigt i en bok om bilar). Eller pappan, som en varm vårdag inte bara visade upp sina överdimensionerade manliga muskler, utan också försökte trassla upp en knut på ett ballongsnöre medan han klämde en mobiltelefon mot axeln och snackade om middagsmatsinhandlingslista. Eller pappan, som klädd i dyr kostym och med en tung attachéväska bredvid sig, som trots Det Viktiga i vad han nu gjorde, med stressat tålamod men lugn röst läste upp all information och lät sonen fylla i alla siffrorna på bankblanketten.

Allt det där och mer därtill jag sett på stan och på jobbet (på ett bibliotek) får mig att fundera över vilken syn jag har på män. Är Mannen verkligen en sådan bitter jävel som jag låtit påskina i andra bloggposter, eller är det jag där beskrivit en (fördomsfull?) generalisering av ett kollektiv, där vi till skillnad från myror är individer – men också män?

Ärligt: Jag vet inte. Å ena sidan är det bara att slå upp en tidning för att se hur den moderna mansrollen genomsyrar allt, inte sällan med uppslagna negativa aspekter, som huliganvåld och mord och hatbrott mot homosexuella. Å andra sidan finns de där männen jag pratade om, papporna, arvtagarna till _sina_ fädrer, vilka vilsna därför att arvet från deras fädrer visade sig vara älvaguld gjorde det bästa av situationen, men aldrig fann något att leta efter.

Vi är fortfarande vilsna. Vi försöker balansera vad det inenbär att vara man och människa. Vi försöker leva upp till de tysta stumma kraven på Mannen, samtidigt som vi inte bara är Mannen, utan också Pappan, eller Den Hjälpsamme, eller Den Sökande. Vi letar fortfarande, det gör vi. Och vet ni vad? Vet ni vad jag tror att vi män letar efter?

Jag tror att vi letar efter någon som förstår oss.
Jag tror vi letar efter någon som ännu inte har höjt garden.
Jag tror vi letar efter barns förundrade blick på sin omgivning, ett barns förståelse.
Jag tror att vi letar efter ett legitimt sätt att få bli lite barnsliga igen, lite loja, lite ovuxna.
Jag tror att vi letar efter förståelse.

För själva förstår vi oss inte.

Eciton burchellii i brallan?

myraDet är tidig gryning i närheten av trädstam 26 994/6. Morgondimman ligger ännu tung över marken, nästan som ogenomtränglig bomull. Så här tidigt är djungeln stilla, efter en rasande natt med jakt och kopulation och den ständigt pågående kampen mot onaturen, i vilken myggor briljerar med effektiva flygangrepp mot tvåbeningarna och deras hårdjordting. Få kryp rör sig i den nästan fortfarande mörka morgonen, men glesa solstrålar letar sig ned mot marken. Det är här, på vad kolonin kallar Kulle 451, som jag har möjligheten att få en exklusiv intervju med AM 199 999, AM 179 000 och S(o)M 2, den senare en ärrad veteran från över tusen räder – ‘förskaffningsexpeditioner med tillhörande arbetskraftsinsourcing‘, som S(o)M 2 förklarar det.

AM 199 999, AM 179 000 och S(o)M 2 är alla delar av samhället, en koloni av över 200 000 enheter i hjärtat av Amazonas, alla av arten Armémyra, Eciton burchellii. Föga förvånande … Hatar de Carl von Linné. Allt på grund av namnet. Själva kallar de sig inte Eciton burchellii, inte ens ‘myror’. De är, helt enkelt, ett ‘Vi‘.

Deras värld – Amazonas – är bara vårt namn, ett mänskligt namn, på deras omgivning, deras värld. AM och S(o)M är inte människor, de är myror. De kallar allt omkring dem helt enkelt för … Här. Allt annat är … Där. Det som är där ska oundvikligen bli en del av kollektivets här. Det är naturen, deras natur.

Det är, som tvåbening, svårt att förstå denna totala uppgång i kollektivet, denna fullständiga likgiltighetmyra inför individen, individers drömmar – ens individers liv. På min fråga om ifall inte vissa myror ibland stannar upp och tänker ‘Varför finns jag?‘ svarar S(o)M:

‘Nej. Eller ja, oh ja. Många stannar upp. Hela drösar av enheter. Problemet är att vi, som art, har en tendens att få de där existensiella ångestblixtarna ögonblicket innan Guden Med Stor Tunga [myrslok, min anm] visar sig. Och efter det är det … Ja, för sent att tänka ‘jag är en fri myra!’. Då är det bara tid kvar att tänka ‘åh ski … ‘”

S(o)M suckar melankoliskt, gnuggar sina antenner och suger för några ögonblick in feromondofterna från nattens rekognoceringspatrull. Med tvåbeningars avståndmätning mätt ligger fienden, en koloni av myror av en annan art, omkring fyra kilometer bort genom oländig terräng, fylld av gropar.

”Vet du, tvåbening,” säger S(o)M och viftar menande med ena antennen, ”Människans tidsålder är över … Det här är myrans tid.” På min något oförblommerade humanoida chauvinism (gestaltad i orden ‘ja, tjena, vi stampar på era arméer‘), viftar S(o)M lojt med antennerna och utbyter ett fniss med AM-enheterna. Därpå fortsätter S(o)M:

”Stampar på oss? Hur många är ni? Hur tåliga är ni? Kan era hårdjordting klara av den massiva smet som många många myror skapar när de dör för kollektivet? Kan ni leta er fram i totalt mörker, hundratusentals åt gången, under era fötter? Håll i er, mänsklighet … Ni är dömda.” S(o)M nickar nöjt, verkar vakna upp ur en slags myrchauvinistisk exoskeletal eufori och återtar ämnet för intervjun. ”Men du ville egentligen fråga oss om hålen, inte sant? Och vad vi känner när vi trampar på våra likar?”

Jag nickar, förstummad. Ty morgondimman tätt utmed marken har börjat flykta nu, och där kommer de, likt vålnader ur en mardröm. Kohort efter kohort, legion efter legion. Tusentals, hundratusentals, redan innan alla enheter har hunnit ut ur kolonin täcks marken av en svart matta av jämlika kroppar. Med ens förstår jag att de är oövervinnerliga, för går det att segra mot en fiende vars enda tanke är kollektivets fortlevnad, till vilket pris som helst, där ingen individ är viktigare än någon bredvid? De är som Borg, i Star Trek. En för alla, alla för en. De är En.

myra”Vad känner ni,” frågar jag, sväljer hårt och tvingar ned rädslan. ”När ni trampar på era likar för att främja ert eget krig, er egen erövring?”

AM 199 999, AM 179 000 och S(o)M 2 svarar unisont, alldeles som de tiotusen första kohorterna som en enhetlig kropp sväller ut över den gropiga marken och skapar lejdbroar och hängbroar över djupa regnklyftor. De svarar alla, som en enda varelse:

”Ingenting.”

——
Läs mer i dagens DN.

Tack, Esbati!

Mina fördomar om vänstern kom alldeles på skam efter att via Ali Esbatis blog ha hittat denna … PÄRLA!

Jag får väl göra som Esbati, och tacka Banal.

*Herr Klokbok skrattar hela vägen till Elgiganten*.*

——–

piptemp*: Detta Elgiganten-besök beror på att en av mina katter, den som är beige här på bilden intill, roade sig med att bita sönder 1) Kabeln till mina högtalare och sen bita sönder kabeln till mina nyinköpta högtalare, och 2) bita av muskabeln.

Jag förstår Pipis, den beige katten alltså, angående musen. Det hör ju liksom till katters natur, men högtalarna … Jag menar – bara för att jag lyssnade på Laibachs ‘God Is God’ (från deras album ‘Jesus Christ Superstar’) behöver kattskrället väl inte framföra sin divergerande musiksmak på ett sådant tandfast sätt, som att bita av kabeln!?

Som straff fick Pipis 150 gram räkor. Ja, jag är en jävla mes. So sue me.)

Kulturchock!

I DN:s kulturdel frågar sig i dag Anna Hallberg (som jag inte har hört talas om) varför Johan Lundberg (som jag inte heller har hört talas om) inte orkar läsa svensk samtidslitteratur. Efter en inledande ironiserande liten del om bland annat väskdebatten, frågar hon sig något mer. Nämligen:

”Ursprunget till Högströms text var symtomatiskt nog en debatt, som följde på Therese Bohmans recension i Aftonbladet av Frederik Stjernfelts och (poeten) Søren Ulrik Thomsens bok ”Kritik av den negativa uppbyggligheten”. Vilka var det som svarade? Poeterna Hanna Hallgren, Lars Mikael Raattamaa och Viktor Johansson. Och så några kritiker förstås. Varför uttalar sig så sällan prosaister i frågor som rör litteratur och samtid?”

Jag har inte hört ett knyst om någon av de där namnen. Jag är antagligen för okulturell för att förstå deras vikt, eller så är jag helt enkelt som folk är mest – korkad. Anna Hallberg går sedan i spinn med en enorm namedropping när hon skriver:

”Vad tycker till exempel så intressanta författare som Mirja Unge, Lotta Lotass, Peter Törnqvist, Lars Jakobsson, Ninni Holmqvist, Daniel Sjölin, Andrzej Tichý, Sara Stridsberg, Jerker Virdborg, Maria Zennström, Peter Fröberg Idling, Gertrud Hellbrand, Jonas Hassen Khemiri, David Nessle om det litterära dagsläget? Tell me.”

Jag ska vara en kulturell lodis och en brandbomb i den finkulturella bordellen nu, men – hey! Bortsett från Sara Stridsberg och Johan Hassen Khemiri så är alla de där namnen jävligt okända. Anna Hallberg vill alltså ha svar på varför ‘så intressanta’ författare knipit käft kring en fullständigt okänd bok – ‘Kritik av den negativa uppbyggligheten‘. Jag ska svara:

Vi vet inte vad för jävla bok det är!

Come on, people, så här är det: Mellan kulturexperterna på DN:s kulturredaktion och de allmänna bokläsarna råder en abyss av totalt och outsägligt lovecraftianskt mörker, vari eongamla och abyssymala bubblande hemskheter släpar sig fram som spöken i ett sen länge övergivet kulturellt Hill House. Vi lever i två världar, väsensskilda från varandra. Emedan DN-kulturen rör sig i ett idylliskt landskap av Stora Tankar, ett finkulturellt (ptwi!) ellyséeiskt fält, vandrar den vanlige bokläsaren genom en skuggig dödsdal av lika delar jämmer (på grund av bokpriser) som sorg (på grund av ännu en dålig skrivarkursklonad svensk samtidsroman, som inte röner någon framgång såvida den inte innehåller ordet ‘hora’). Läsaren vill inte läsa om sin vardag. Vi är trötta på att i bokform få återuppleva ännu en taskig skolgång, ännu en hemsk barndom, ännu en förnedrande Konsumkö och ännu en angst-attack när lyckopillren inte längre skänker lycka åt våra döende liv, ryckiga av den döda grå vardagens spasmer.

Vi Vill Inte Läsa Om Våra Liv. Och inte Era Liv, Heller. Deal with it, you scumbagged cultural fuckers*!

Svensk samtidsroman är tråkig. tråkig. TRÅKIG. Jag har nyss skickat iväg ett samtidsmanus till förlag, och vet ni vad? Det var den jävligaste och tråkigaste bok jag någonsin skrivit. (Det var den bästa bok jag läst, i och för sig, men jag är litterär narcissist.)

VARDAGEN ÄR TRÅKIG. TRÅKIG. TRÅKIG.

Vi har nog av den till vardags. Vi vill inte läsa om tvättstugelappar, glamourprinsessor med weltschmerz och döda barn och sorgeprocesser – jo, det sista vill vi läsa, för det är ett viktigt ämne. Läs Marcus BirrosSvarta Vykort‘. Nu! Om någon finnig jävel i någon jävla köping någonstans i det här jävla landet klapapr sig för bröstet för att kisen aldrig sa hora – liksom, do we care!?

Nej.

Vi läser för att glömma problemen, eller lära oss att handskas med dem. För att lära sig måste det vara en lärdom som delas av fler än tio läsare (varav hälften är ryggkliande bokhoror**), annars är det ett stort fucking ‘jaha?’ i ansiktet på den stackars jävel som skrev boken. Missförstå mig rätt, så här är det:

Jag älskar författare. Alla författare. Till och med Ronnie Sandahl. Det är ett helvetes jobb att skriva en bok. Den som lyckas med det är väl värd all cred. Jag hatar inte författarna, jag hatar samtidslitteraturen. så är det. Okay? Och ja, jag är en billig liten stinkande kulturprostituerad jag med, annars hade jag inte skrivit en samtidsroman (som förhoppningsvis blir publicerad). Att jag gjorde det är Machiavellis fel (luska ut den teorin, om ni kan, fuckers).

Vi läser till största delen för att glömma tvättstugan, och kastrullen med makaroner (som vi ska ha till blodpuddingen därför att den senaste tegelstensromanen är så jävla dyr). För verklighetsflykt krävs något utöver det vanliga, defintivit inte ett upprapat ‘åh det är så synd om mig för jag växte upp med en alkoholiserad schäfer som aldrig sa hora‘. Det behövs något annorlunda, varför inte ett Recept för Domedagen?

Vi vill inte läsa om oss själva. Att se sig själv i litteraturens skrattspegel ger ingen cred till vilken stackars sate som än skrivit en bok. Vi läser för att glömma. Det tror jag på. Fullt och fast. När vi läser för att lära oss, läser vi för att lära oss – och det är ett arbete i sig. När vi vill glömma, då läser vi … Ja, i alla fall inte ‘Kritik av den negativa uppbyggligheten‘. Vad för jävla titel är det, egentligen!? Hallå! Vart fan var marknadsförarna!?

Anna, nu vet du varför inte en käft svarade på din fråga.

Vi hatar böcker om vårt eget liv.

——
*: Gäller ej Marcus Birro.
**: Gäller ej den eminenta bloggen och dess crew på bokhora.com