Velourmannen – en myt

Velourmannen

(En bettraktelse inspirerad av Feminetik)

Med mjuk och behaglig stämma mumlar han försynt genom sitt oborstade skägg:
”Vill du ha lite örtte? Det är kamomill, så man blir … Lugn.”

Det frasar inte om honom. Velour är mjukt och frasar aldrig, ett perfekt tyg för badhanddukar, barnkläder och … Hmm. Sparkbyxor? För män? Men det låter mjukt från hans fötter, inneslutna i (egenhändigt tillverkade) näbbstövlar. Han är en varelse i kontakt med sig själv, en Ny Man, en ny människa. Nära till både gråt och skratt och skattar freden högst av allt (och hatar USA). Han lever som ‘den ädle vilden‘, i samklang med naturen och sig själv och diskar, helt utan hjälp! (Ställ vem som helst framför en skitig stekpanna och nog fan kommer personen på hur man diskar. Det behövs varken kvinnlig omtänksamhet eller manlig kraft för att klara det, bara mänsklighet och en förhållandevis intelligent tröskel kring vad som är motbjudande och vad som är aptitligt.)

Velourmannen beskriven ovan har aldrig funnits. Utom i ett par enstaka exemplar, som förmodligen blivit så samklanga med naturen att de … Blivit en del av naturen. Åtta fot under jord. Ändå finns han, velourmannen, i vår föreställningsvärld. Den ultimata kännande, empatiserande och trygga-i-sig-själv-mannen. Mannen. Med stort M. Drömmen om hur mänsklig utveckling skulle ha gått från den agressiva hannens beteende till den ädle vilden. Komplett med långt hår samt skägg (palestinaschal en valfri ascessoar).

Men vart tog han vägen? Velourmannen? Och om han fanns, var han det ultimata mansidealet, fri från förstockade och förtryckande tankar och åsikter, fri från snäva könsrollers påtvugna pålagor, fri från omedvetenhet och Solidarisk (med FNL)?

I DN finns idag en intressant artikel om fenomenet Velourmannen, baserad på en doktorsavhandling av Helena Hill.

När jag var liten träffade jag en velourman en gång. Nu så här långt senare förstår jag att allt det velourmannen anses stå för var en lögn. Eller åtminstone en schimär, en yta. Han var precis lika inkrökt och könsrollsorienterad som vilken ‘vit medelålders man‘ som helst. Men på ytan var han snäll, och mjuk, och ‘omanlig’, och skäggig, och velourig – och faktiskt ganska skojig. Han var pappa till en av min skolkamrater och en diametral motsats till en annan barndomsväns farsa, som var bankdirektör. Där kunde vi snacka hårda nypor och ‘go get ’em and give ’em hell!‘.

Velourmannen, han som jag träffade, hade faktiskt näbbstövlar (visserligen köpta) och klädde sig i gamla uniformpaltor (och velourbyxor), röstade sannolikt på VPK och var mjuk. Mjuk. Och, händelsevis, strikt i sin könsroll. Mjukheten (och kommunismen) till trots. Gissa vem som lagade maten i deras familj? Gissa vem som tvättade? Gissa vem som arbetade? Gissa vem som bar ut soppåsen medan velourmannen visade oss hur man med ett kalkeringspapper och en spetsig pinne kunde rita ett fotbollsmål på en gammal tidning (för att det var miljövänligt att återanvända tidningar)? Gissa vem som visade oss ungar vår första porrtidning (En Fib-Aktuellt, btw)?

Velourmannen var ett ideal dömt till undergång. Velourmannen blev så extremt sammankopplad med den under 70-talet rådande politiska strömmingen – revolutionär marxism – att när 80-talet gjorde entré med sin glamrock-David-Bowie-flirts-with-gay-trend och laissez faire tog den alldeles udden av Mannen. Jag förstår reaktionen; världen hade befunnit sig i ett tillstånd av världskrig sen 1939 och var trött på krig, på vad den benhårda kolonialistiska mancahuvinismen gjorde oss. Det kalla kriget – mer ljummet iom Korea och Vietnam – var i praktiken en fortsättning på Andra Världskriget, när allt det gamla verkligen tog slut. För evigt (?). Vi behövde inga fler soldater, vi behövdde någon som kunde – och ville – kramas.

På 80-talet blev mannen den som hamnade i fokus. Från att ha varit politiskt kastrerad blev det istället viktigt att vara Man, fast på ett nytt sätt. Inte som farfädrerna, vilka dog på Utah Beach, eller som fädrerna, vilka dog i utkanten av Saigon, utan som den Moderna Människan; å ena sidan en krigare in spe, å andra sidan en lyhörd och ‘mjuk’ man. Lagom mjuk alltså, annars kunde ju den gamla sparkbyxan i velour åka fram igen (och såna är _inte_ manliga). Give ’em Hell, but not too much Hell.

Sen skulle alla bli affärsmän och då fick den mjuka sidan stryka på foten, för affärer är krig. Vips! Tillbaka till förfädrerna. Fast istället för en Enfield i ena handen var det en NMT-mobiltelefon (med en batteriväska stor som en attachéväska) och istället för en Shermanstridsvagn var det en Porsche (helst röd) som gällde. Cash is king. ”Greed! Is good …”, som Michael Douglas karaktär, den obehagliga Gordon Gecco, säger i Oliver Stones film ‘Wall Street‘.

Sen, förstås, fanns få eller ingen av de där krigarmännen (undantaget dem som dog på Utah Beach och i utkanten av Saigon). Velourmannen fanns definitivt inte /nästan; jag har träffat en, som sagt. De var ideal. Velourmannen var ett ideal, precis som yuppien. Det närmaste velourmannen vi i Sverige kom var väl Staffan Westerberg – och det är till viss del p ga av honom som jag faktiskt sitter här, istället för på AFS. Så Westerberg förstörde inte min barndom helt med sin ‘Vilse I Pannkakan‘.

Men vill vi verkligen ha (tillbaka) en velourman? Jag tror inte det. Vidare tror jag att vi alla är lite vilsna vad det gäller mansideal. Alla vill förändra mansrollen, men ingen vet riktigt vad den ska förändras till. Velour i alla ära. Men den passar bäst som badhandduk. (Tror jag.) I sin bok ‘Stiffed‘ beskriver Susan Faludi Mannen som fångad i en låda. Det är en låda, eller en fästning, han har byggt själv och i och med att han bor i lådan själv, ser han den inte så som andra (det vill säga kvinnor) ser den.

Velourmannen skapade sig en ny låda. Han skapade en ny låda för män att leva inom, en annan låda än den Mannen levt inom fram tills dess. Istället för en ‘lone ranger‘, som red ut i vildmarken och när han fått kontroll över barbariet återvände efter sin familj, tog Velourmannen med sig familjen från början och blev i samklang med barbariet. Eller, snarare – de ädla vildarna.

Men bara för att nya regler skapades kring hur en Ny Man skulle vara innebar det inte någon befrielse, tvärtom. Grundproblemet fanns kvar, då som nu. Vi är alla barn av feodalism och kolonialism, tusenåra traditioner går inte att bryta bara genom att flytta ut i skogen och väva sina egna kläder. En låda är en låda, även om den är ny. Den stipulerar att det åligger mannen att ta kontroll, att förändra sin omvärld, att leda sina likar (och kvinnorörelsen), genom nya manlighetsideal i samklang med rådande politiska strömmning och rådande uppfattning om hur en man ska vara för att få tillträde till det privata. För män (även om de klär sig i velour) existerar inte uppmaningen att det personliga är politiskt. Gränsen går här – så drar han en linje i sanden kring sin stuga i skogen och kilar iväg till ett politiskt möte medan frugan tar hand om ungarna.

När det kom till kritan var det inte velourmannen som diskade, eller bytte blöjor. Såvida inte TV dök upp med socialrealistiska reportageteam, förstås. Velourmannen var strängt upptagen med att samla in pengar till FNL och skandera ‘Usa Mördare!‘ – hushållet tillföll kvinnan. Då, som nu. (Män skanderar inte till FNL:s favör längre, men väl till AIK:s.)

Velourmannen ville ta avstånd från vad som skapar de manliga idealen. Som t ex aggressivitet, okänslighet, tävlingshunger, konkurrens. Han misslyckades, därför att detta är inte manliga ideal, utan allmänmänskliga ideal. Beroende på hur dessa egenskaper används (och av vem) kan de lika gärna förvandlas till positiva sidor. Karolina Klüft skulle aldrig ha vunnit guldmedalj genom att vårda sina ‘kvinnliga‘ egenskaper (empati, omvårdnad, undflyenhet). Att göra som Velourmannen gjorde, att fokusera på det negativa i ‘manliga‘ aspekter, förstärker könsrollerna, istället för att försvaga dem. Det måste gå – det måste vara tillåtet att – ha en krigares själ men ändå betraktas som människa, inte som Man. Utan som människa. Och vill ni läsa om ett exempel på vad jag menar, så ska ni läsa Isabel Allendes ‘Inés min själs älskade‘.

Att sätta upp velourroller är lika begränsande för människor som traditionella könsroller. och det är, krasst uttryckt, förtryck.

Manliga‘ egenskaper är lika bra eller dåliga som ‘Kvinnliga‘ egenskaper. Allt beror på hur de utnyttjas. Känslighet, empati, omvårdnad etc – klassiska Kvinnliga egenskaper – kan också förvandlas till negativa sidor. En förälder kan älska sitt barn till döds. En förälder kan älska sitt barn så mycket att den dränker barnet för att bespara det världens ondska.

Jag tror att velourmannen växte fram som en politisk antiarketyp mot den normaliserade arketypen, dvs familjefadern, krigaren, arbetaren, industrialisten, karriärmakaren. Velourmannen fick aldrig något genomslag just därför att velourmannen saknade samtliga egenskaper som krävs för en människa (framför allt för en Man). Den blev, i likhet med Pol Pots Kambodja, ett drömprojekt (dock inte med samma fruktansvärda resultat). Men Veloursnubben var ändå könsrollsbunden, om än att hans könsroll hade bytts ut från Krigaren till Mjukisen. Bägge rollerna är lika hämmande och inger lika mycket skam.

En velourman skulle knappast känna stolthet över att älska att gå loss med paintball (krigslekar) på helgerna, lika lite som en Krigare skulle erkänna att han faktiskt älskar att baka. Så håller sig Velourmannen hemma vid spisen och gör oätbara kakor, medan Krigaren inte hinner två steg innan hans khakikamouflageuniform har förvandlats till ett collage av rödd, blått och gult. Bägge hatar (sannolikt) sitt liv, ingen av dem är fri. Ofrihet är ett resultat av könsrollerna, oavsett om de kommer klädda i rustning eller velour.

Varken velour eller rustning kan befriar Mannen. Varken Peps Persson eller the Boss. Oavsett giltig mansroll är det fortfarande den uråldriga traditionella mannen som styr förändringen. Det är mer ‘Einsturzende Neubauten‘ – mer nedstörtande nybygge! – som behövs, mer avant garde, och mindre konservatismkramande!

Enda sättet att befria mannen är att först i grunden krossa honom.

Advertisements

8 thoughts on “Velourmannen – en myt

  1. Mannen kan väl få vara man o c h mänska, helt enkelt?

    Jag är rätt förtjust i sådana, särskilt en av dem!
    Skämt åsido; faktiskt tror jag inte att någon behöver krossas, det går enligt min mening utmärkt att leva med all den hord klischeer som omger oss, om man betraktar dem vaket och någorlunda humoristiskt, så långt det går.
    Eftertänksamhet angående det egna mänskliga beteendet är väl egentligen allt som krävs?
    Det fungerar åtminstone för det mesta i det förhållande (äktenskap) jag själv lever i, och har nu gjort så i nio års tid, och jag tycker inte att vi är ”insomnade” utan försöker hålla det hela levande, trots tidsbrist.
    Den kan ersättas med intensitet.

    Man kan rentav leka med klischeerna, skratta åt dem och njuta av dem, och då menar jag inte bara sexuellt.
    Visa mig den tjej som inte generas om hennes kille gråter öppet (vilket ju känns svårt -”förbjudet” för många män, min egen man gråter varje gång han hör oerhört vacker, bra sång, han accepterar det och säer att det är inget att göra åt, och varför skulle han?) eller den tjej som accepterar att hennes kille reagerar fridfullt om hon blir angripen…

    Kort sagt, detta har jag försökt hävda i åratal, även i mitt lastgamla fanzine ”Subbornes”: att tjejers förväntningar på män och killar, med början hos mamma, har rätt mycket att göra med hur befriade killar kan vara eller inte vara.
    Utan att nu vilja skylla alla manliga avarter enbart på kvinnor! Jag envisas helt enkelt med att hävda det mänskliga framför det könsrollsbetingade.

    Men så länge det finns någon sorts ”fiendskap” och hävdas närmast rasistiska klischeer från kvinnlig sida, behöver man inte förundra sig över att vissa, många män fastnar (mer eller mindre bekvämt) i dem.

    Har en kille försökt eller gör sitt bästa för att befria sig från rollmönstren, reagerar de flesta tjejer nog i bästa fall med vänlig förvirring och tror att han är ett kramdjur men ingen man, eller rentav med förakt och aggressivitet för att han inte passar i deras mönster.
    Det finns något djup förljuget där, hos många ack så befriade kvinnor jag mött.
    Undrar alltid stilla över varför man låter tankegången stanna på ett visst plan…

  2. Pingback: Sagor från livbåten » Bloggarkiv » Velourpappan: Mannen, Myten, Mjukosten

  3. ”Eftertänksamhet angående det egna mänskliga beteendet är väl egentligen allt som krävs?” sa Liten Karin.

    Vilket förvisso är sant, men jag tror att en av orsakerna till (framför allt) mäns ovilja att skärskåda sig själva är att män inte ska tänka efter. De ska gå framåt, erövra, ta kontroll.

    Könsroller är ett jävla skit. Inte misnt för att när man väl har börjat frigöra sig från (några av) dem hoppar backlash-effekten upp och biter en i baken. Upplevelsen av fiendeskap från bägge könen hänger ihop, för om den ene inkräktar på den andres område (t ex genom att gråta offentligt fast det inte är fotboll), har någon sorts dunkel kränkning begåtts. Riktigt vad som är kränkt vet ingen, men alla vet att något har hänt.

    Det här är också ett kulturellt fenomen, för där att visa känslor – speciellt för män – anses som något fult, eller iaf som svaghetstecken, ses det som något bra – något starkt – i andra kulturer. Jämför skandinaviska män med t ex latinamerikanska män, eller med mellanösternmän (vilka enligt gängse västerländsk uppfattning är hemska; terrorister och kvinnomisshandlare är väl summeringen av dem).

    Personligen tror jag att det är bättre för mannen/människan att bli euforisk, överlycklig, våldsamt hatiskt, rosenrasande, bränna-flagga-ursinnig-och-dra-på-sig-bombbälte, än att göra som vi gör:

    Knyta näven i fickan och sänka en snaps.

    (Disclaimer: Eventuell demagogi är helt avsiktlig.)

  4. Hihi!
    Som bekännande knytanävenifickanochsinkaSJUsnapsar…jo.
    Håller (våldsamt emfatiskt) med om att det är sundare att släppa ut känslorna (släpp fångarne fri, det är vår!) & klischemässigare kan man väl knappast uttrycka sig…, än att gå hem och dränka katten av pur frustration över det andra könet, vilket det må vara?
    Det är ju alltid den egna frustrationen det gäller, ach was…
    Demagogin är fin, själv eftersträvar jag en Billy Graham- karriär.
    Ja, det där med att en ”mystisk kränkning” som ingen lyckas inordna hänt, när man förhållit sig atypiskt, känner jag väl till. Man frå se upp så att det i sin tur inte blir ett sjlävändamål, utan att man verkligen menar det, trots till exempel våldsam ironi.

    Det jag menar är ju ingen ”kontrarevolution”, utan att försöka befria sig (verkligen göra det, på alla plan..) så att den (revolutionen) blir överflödig.
    It´s a long way to Tipperary.
    Jag förnekar inte nödvändigheten i till exempel feminismen (såframt den är en humanism, annars är jag ointresserad, särskilt om den urartar till hatisk rasism) men irriteras, just av dessa skäl, om folk, i det fallet kvinnligt sådant, inte märker att det sker.

  5. Besvajsern i mig måste få påpeka att velour inte passar så särskilt bra som handduk.
    Velour är alltså ungefär som elastisk sammet. Passar utmärkt till bebiskläder, mjukisdjur och hemmakläder.

    Frotté är bra för handdukar. Bäst är dyr, tät, vattenupptagande frotté.

    Och velourmän fanns det massor av – det kryllade av dem i min barndom. Men det var mest yta – för tjejerna var de som jobbade hårdast – både hemma och på arbetsmarknaden. Bland min mammas bekanta alltså.

    1970-talet var ganska mycket macho. Både tjejer och killar var macho.
    Rosa kläningar och prinsessor och Barbie var ful och skulle bort.
    Byxor, stövlar, jeans, brunt, meka, hamra var fint.
    Tjejer skulle bejaka mannen i sig.

    På 1980-talet fick mannen bejaka kvinnan i sig.
    Då växte homo-rörelsen.
    Då dansade vi disco.
    Killarna trängdes med tjejerna på tjejtoa och lånade mascara.
    Då blev After Dark stora i Sverige.

    Och 1980-talets yuppie-man var mer feminin än 1970-talets Macahan-man.

  6. Även jag reagerade på ”velour som badlakan”, det funkar ju inte alls!

    Nej, dubbelvävd frotté, ska det vara, dyrt men effektivt och det håller, år ut och år in.

    Även jag minns dessa näbbstövle och velourmän, dock inte med någon större glädje…

    Gläds heller inte över sjuttiotalsminnena om diverse utskällningar från (vilt främmande) näbbstövelkärringar ( i diverse åldrar) för att jag hade oförskämdheten att vara välklädd och välmålad…

    ”Osolidarisk” var det vänligaste epitetet, mer att ses som ett slags uppvärmning.
    På min (standard) kommentar att det inte var mycket bevänt med en rörelse om den kunde stjälpas med hjälp av snygga kläder och smink, samt att solidaritet, i mina ögon, inte bevisades genom (ful och illsasittande ) klädsel, besvarades enbart med harmsna fnysningar.

    Många blev, i sin jämlikhetsiver, direkt hatiska och ansåg dessutom ha rätt att både fördöma och attackera de kvinnor de ansåg vara ”osolidariska och bakåtsträvande”.

    Håller med Lenak, tacka vet jag åttiotalet!

    Oroar mig, dessutom, för att samma hatiska tendenser dyker upp nu igen, fast denna gången tycks den vara riktad enbart mot män.

    Det är farligt, mycket farligt, att ständigt stirra sig blind på olikheter och att lika ständigt belysa dessa olikheter, ett sådant beteende ökar bara oförståelsen könen emellan.

    Är det inte dags att börja se människor som just människor och individer, istället för att dela upp och generalisera så förtvivlat?!

  7. Pingback: Velourmannen - och hans arv « Herr Klokboks Kollektion

  8. Pingback: Kvinnan - Ointressant « Herr Klokboks Kollektion

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s