Män och Andra Världskriget

Feminetik finns just nu en tråd om könsskillnader (no shit). I den debatt som uppstått har mäns intresse för Andra Världskriget (1939-1945) kommit upp som exempel på ett typiskt manligt intresse. Det här fick mig att fundera lite kring vad det är som lockar med andra Världskriget, lockar mig som man. En annan medlem på Sveriges bästa feministcommunity ( 😉 ) sammanfattade det med:

”/ — / det allmänna intresset bland män beror nog delvis på att det finns en personlig dimension för dem som inte kvinnor upplever alls. Jag får iaf en känsla av ”det kunde varit jag” när jag ser eller läser om soldaterna. De var inte professionella krigare, de var vanliga killar. Kriget hände för inte alltför länge sedan, inte alls långt härifrån. Det hemska i krig plus den personliga närheten och känslan att det nog skulle vara värt att riskera livet för har någon slags mörk lockelse för mig iaf.”

Jag tror att inkörsporten till t ex ett intresse för Andra Världskriget skiljer sig mellan män och kvinnor så tillvida att män intresserar sig mer för mekaniken och kvinnor mer för det sociala. Ändå finns där en gemensam punkt, en slags gräns utmärkt med en skylt med ‘Enemy Ahead‘. För, efterhand flyter bägge områdena samman, det tekniska och det sociala. Det går inte att till fullo förstå varför t ex personalomsättningen i dödslägren var en vakt/vecka utan att sätta sig in i varför och vad som skapade en sådan personalrotation. Eller – hur mycket brutalitet kan en människa uthärda innan hen bryts ned och behöver miljöombyte (till en något mindre brutal miljö)? Att utforska denna gräns (i teorin, alltså) är vad som skiljer en historieintresserad från en verkligt historieintresserad. Tror jag. Jag kan ha fel (fan tro’t).

Under årens lopp har jag märkt att där finns en ganska tydlig gräns mellan män och män, rörande det Andra Världskriget. Gränsen är hur djupt man, som man, väljer att gå. Vissa nöjer sig med att veta allt om SDKFZW-251 (ett tyskt infanterifordon), andra (som jag själv) väljer att inte bara fokusera på kliniska fakta, utan även fördjupa mig i vad kliniska fakta faktiskt åstadkom – och innebär. Ja, en helmantlad gevärskula är potentiellt sett mindre farlig än en mjukspets, men varför? Se där är frågan – och den frågan leder vidare till en rad andra frågor. Förr eller senare känner man sig lite lätt illamående, såvida man inte är alldeles befriad från empati. Hjälten som dör i en kulsvärm är ändå en människa, och där Hjälten dör, där dör en människa (med släkt och vänner). Busen, som dör, är också en människa, fast Busen är (ur ett slags krasst idealperspektiv) inte fullt mänsklig. Hen är ju en buse.

Min historiska resa in i det Andra Världskriget började när jag var en … Mmmm … sju, åtta år, ungefär. Min storebror fick mig intresserad. Jag började med att i sällskap med familjen se på gamla krigsfilmer, undrade vad som hände och fick veta. När jag kunde läsa själv började jag läsa om Andra Världskriget, först i lätta böcker, sen i tyngre böcker och till sist i svåra böcker, som Winston Churchills memoarer. Miljontals fragment av fakta placerade sig i mig, och i och med att jag runt elvaårsåldern också började bygga modeller (då fanns fortfarande Airfix) vaknade historien till liv inför mina händer. För att summera: Jag gick från nyfiken till krigsromantiker (jag drömde om att bli soldat och få döda, öhm … ryssar. Sorry … ), till kritiskt tänkande historieintresserad till empatiserande med bägge sidor i konflikten. Ja, tyska SS-soldater var svin av Hin, men vad hade gjort dem till det, och varför? Varför? Till och med när jag spelade det taktiska brädspelet ‘Squad Leader‘ kunde jag aldrig riktigt släppa tanken på att det var _människor_ det handlade om. Pappbiten med en symbol och några siffror representerade en pluton, men en pluton utgörs av människor – var och en med en bakgrund, var och en med drömmar, rädslor, önskningar och hopp. Det är nog därför jag blev så såld på Erich Maria Remarques ‘På Västfronten Intet Nytt‘, om än att den handlar om Första Världskriget.

Apropå böcker: Historikern Anthony Beevors ‘Stalingrad‘ är ett utmärkt exempel på ‘varför?’. Det är också en sjujävla bra bok, för den har … Tja – allt. Den har dels oändliga uppräkningar av arméenheter, men också – inte sällan via dagboksanteckningar från dem som var med – en mänsklig aspekt. Det fullständiga lidandet är nästan omöjligt att omfatta utan att först ha tragglat sig igenom _vad_ som skapade lidandet. När man har läst om hur det var, då framstår alal fakta inte bara som kalla statistika, utan som en summering av allt blod som flutit, all krutrök som andats in, all dödsångest och för oss trygga människor oförståeliga, gastkramande skräck, all ilska, allt hopp, alla svikna hopp … Fakta blir mänskliga. Den okände soldaten får ett namn, det är nästan som om vi hittade hans plånbok och såg fotografiet av flickvännen (och kanske hittade hans Käre John-brev också … ).

Jag tror också att en annan orsak till mitt och många andras Andra Världskrig-intresse härrör från att vi fortfarande har kontakt med denna Domedagskamp; många av oss har släktingar, eller vänner till släktingar, eller vänner vars föräldrar eller farföräldrar deltog i kriget, på olika sätt. Allt från soldater till överlevare. Andra Världskriget är oss fortfarande nära; vi kan få en skymt av en tatuerad sifferserie på en gamlings arm i kön till ICA. Vi kan. All politik bortsett, har vi fortfarande en djupt mänsklig kontakt med vad som hände mellan 1939 och 1945. Här är skiljelinjen mellan män och kvinnor (tror jag): Män intresserar sig först för fakta, sen för empati. Kvinnor gör tvärtom (eller gör ni det? Jag känner för få historieintresserade kvinnor för att vara alldeles säker).

Andra Världskriget har fortfarande sin lockelse, just för att det ligger oss så nära. vi kan fortfarande hitta fysiska spår efter det utan större ansträngning. Första Världskriget har börjat glömmas bort, vilket är djupt tragiskt. Första Världskriget är mer mytiskt nu, än reellt, för vi har så lite kontakt med det. De som deltog i det Första Världskriget är döda och vi, som ‘unga’, vet inte mer än vad som står i böcker eller vad som visas på film. Det är opersonligt. Den fullständiga utrotningen av mänsklighet i landet mellan skyttegravarna är oss drömlikt, för det hände ju för så länge sen …

Men vet ni vad? Förr eller senare tröttnar man, som man, på alla tekniska detaljer. Det är _då_ den verkliga historien träder fram, i hela sin blodiga kostym, ungefär som första världskrigspoeten Wilfred Owen beskrev sviterna av en giftgasattack i sin dikt ‘Dulce et Decorum est‘:

In all my dreams, before my helpless sight,
he plunges at me, guttering, choking, drowning.

7 thoughts on “Män och Andra Världskriget

  1. Dessvärre tror jag att en del av fascinationen inför andra världskriget härrör ur det faktum, att få mänskor i Sverige (utom flyktingar) haft någon direkt kontakt med det, det saknas alltså vanligen föräldrar eller far/mordito som kan berätta något alls ur första hand.

    Dessutom tror jag att Hemingway hade rätt: dödandets fascination har blott kriget som ursäkt, de som gör det tycker o m att göra det; förmodligen blir det som att vara på en drog?, ”ondskan” har ett helt annat ”sug” än…tja; ”velouren”!, som du beskrev så bra längre fram i en annan artikel.
    En obehaglig åsikt, som vanligen ingen vill kännas vid. De flesta, oavsett var i historien, tar till ”we only followed orderz”, etc. Jag tror inte alls att det stämmer, alla de få böckerna jag läst i ämnet, Joseph Heller, t.ex. eller Vonneguts ”Slakthus 5”, Hemingway med flera öonvittnen, bekräftar saken.

    Historieböckerna, även äldre, före världskrigen, beskriver nästan alltid krigen som mer eller mindre ”nödvändiga” eller rentav hjälteaktiga (k a n de ju vara, vid försvar mot tyranni…oh, d ä r blir det knepigt med moralen…vilket krig är rättfärdigt exakt när??) och gör allt för att elda på patriotismen i vilket land som helst.

    Min egen far, som räddades från att inkallas till Waffen-SS som femtonåring (far var över 1,80 lång; sic!) bara av sin resolute, kejsartrogne, första världskrigsveteran till far, som avskydde Hitler av just dessa! skäl, -farfar var självklart patriot-, berättade om fascinationen inför vapnen i s i g där far, femton år gammal, hamnade på sjöofficersskola.
    På så vis undgick han Waffen-SS indragningen.
    (TACK, farfar!)

    Jag var en tjej (väl fortfarande;-) men lyssnade fascinerat på dessa historier, när de berättades.
    Far talade både om hur de som pojkar lärde sig att verkligen ä l s k a sina vapen ”Dein Gewehr ist Deine erste Braut” sade officerarna till grabbarna, och om hur fint det gick att skjuta ner engelska flygplan med de utmärkta Boforskanonerna (Kustförsvaret i Flensburg; Küstenabwehr) tills ett plan kraschade obehagligt nära där grabbarna var, och den svårt sårade piloten drogs ut och dog. Då var det plötsligt en människa, inte en fiende, och det hela var inget s p e l längre, innan kändes det väl som det, för dessa ungdomar?

    Far var långt ifrån korkad, men många av dagens gråhåriga gamlingar man kan höra på i intervjuer på historietunga programmet Phoenix här i landet (Tyskland) talar på ett liknande vis om just det.

    Sedan fick far själv ett granatsplitter i huvudet och låg levande begravd i flera timmar i en grop efter ett granatinslag på kadettskolan, och hade ett livslångt trauma av det, fick inte simma, etc. splittret satt alltid kvar. Där blev kriget personligt.

    Far sade att alla grabbarna grät när de var tvungna att slänga sina gevär (bruden som de lärt sig att älska!) på en stor hög, när de sedermera avväpnades och tillfångatogs, och det framförallt på grund av gevären, inte i första hand över tillfångatagandet.

    När han fotvandrade hem till Altmark (mellan Berlin och Magdeburg) efter den tremånaders franska fångenskapen (vid danska gränsen) -på rotmos och vatten, varje dag-, var det en engelsk ordonnans som stannade, vände om och körde efter den tyska grabben på vägen och sade: ”Hoppa upp, vetja, eller vänd om mot väster, du går i fel riktning; där jag kommer från kommer ryssen efter oss!”

    Men far ville helt enkelt hem.
    (På ett hår när hade jag alltså senare fötts i DDR…)
    Samt var det en engelsk lastbil full med soldater som tog upp killen på vägen, körde honom en bit, och gav honom den godaste smörgås han ätit i hela sitt liv
    som han alltid sade, eftersom det var första brödet efter tre månader rotmos (han åt aldrig mer rotmos).

    Om det fanns något land far alltid svärmade för, så var det England och engelsmännen, deras korrekthet och fair play som far (även efter att ha upplevt plattbombningen av sitt land) var imponerad av.

    Vad gäller det kvinnliga, hade jag en rätt ovanlig mor.
    När ryssen kom rullande in mot byn hon bodde i, tog hon (fjorton år gammal) ett av jaktgevären från morfars samling, och ville störta ut på närmsta kulle och försvara sitt (potatis)land mot ryssen, helt själv.
    Hon skulle helt säkert ha gjort det, om inte mormor gett henne en rungande örfil och skickat ner henne och alla byns flickor i säkra källare. Det räddade helt säkert hennes liv och henne från att våldtas till döds, vilket var vanligt.

    Bara ett par små utsnitt av de krigshistorier jag är uppfödd med, berättade av två krigstraumatiserade föräldrar som aldrig hade någon riktig barndom, men lärde oss barn att till varje pris alltid tänka efter själva, innan vi ger oss in i några som helst föreningar, partier eller liknande.
    Hittills har jag varit medlem i Amnesty International exakt fram tills min kusin E. i DDR tvingades att skilja sig från sin dåvarande pojkvän (han var indragen i armén) på grund av hennes ”västkontakter”:
    VI.
    (Vår blotta existens var en fara för släktingarnas liv och leverne.)

    I demokratiska, socialistiska Sverige.
    När vi där hotades till livet (de visste var vi bodde, hur vi hette, vilka skolor vi gick i, allting) om far inte ville utföra industrispionage, lärde far oss att skjuta med både sin gamla pistol och luftgevär i trädgården, som ett s p e l…utan att säga varför. Geväret stod sedan alltid i hallen till sommarhuset vi bodde i.
    Långt senare fick vi reda på det verkliga skälet.

    Men mera om detta ska komma så småningom i min egen blog, som för närvarande inte är särskilt allvarlig, utan mera glad i hågen.
    Men historierna kommer, vartefter.
    Just nu finns där en reseansvisning för tyskar från 1905 att läsa, samt en massa mer eller mindre kul trams.
    Välkommen dit, om du har lust! Hoppas det är OK att jag skriver här?

  2. Modigt av killen som tillgav den mörka lockelsen, de flesta vidhåller alltid att de enbart skulle kunna döda av ”goda” skäl, rädda sina älskade, famljen, etc.

    Som jag är en fiende till idén om att jag skulle tänka grundläggande annorlunda än andra männsikor på grund av i första hand mitt kön, tror jag inte att alla kvinnor alltid bara betraktar världen uppfyllda av en massa empati (nej, naturligtvis är det inte det du säger, men man för höra på sånt dravel framförallt från brudar själva så ofta att det irriterar mig oerhört) och ”sociala intressen”.

    Som kvinna upplever jag kvinnor helt annorlunda, stenhårda, ofta, betydligt konsekventare också, i det, än många män, men detta är bara mina personliga erfarenheter, inget allmängiltigt.

  3. Hej Klokbok, förresten, får jag länka till dig via min blogrulle på Stupor Mundi?
    Jämt slinker jag hit via Nina, precis som jag gjort till Olas blog, och andra, men eftersom jag läser här allt oftare och börjat kommentera, vore det trevligt samt förenklar hitkomsten, för mig.

  4. Länka på bara 🙂

    Jag retalierar och gör sammalunda, och med lite tur hittar fler hem till dig. Eh – bloggen, alltså.

    *Klokbok är trött efter att ha suttit två timmar på buss*

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s