I skönhetsbombers detonationers skugga

Eftersom jag har en tråkig (och ensam) lördagskväll roade (?) jag mig med mig själv – eh, jag läste igenom gamla bloggartiklar jag har skrivit, alltså. Samtidigt deltog jag i en diskussionstråd på Feminetik (Sveriges bästa feministcommunity) och det här blev resultatet. Det knyter an till ett annat inlägg här på bloggen – Utan muskler är du ingen man – och det knyter ihop en säck, som legat öppen ganska länge. Säcken, det är jag det. Jag är inte världens lyckligaste människa, det medges, och det har sina skäl. Ett av dem är att hur jag än försökt värja mig, har jag påverkats av skönhetsidealen – för Män. Trodde ni att bara kvinnor lider av skönhetshysteri och friskvårdsfascismens stormbombardemang från varenda löpsedel, varenda reklamplats, varenda husvägg? Eeeeeee! Wrong answer.

Nu tänker jag begå en stor manlig synd – och inte hålla inne längre, inte knyta näven i byxfickan och bita ihop. Jag tänker inte stå pall något mer. Fuckers. Här är den, mea culpa, mea maxima culpa:

Utseendeidealet för en modern man – vältränad, kortklippt, fylld av energi och framgångsrik – trummas ut i alla media. Vart jag än vänder mig ser jag detta ideal. Hånflinen från Dressmanreklamen växer på dig, som mossa. Dag för dag gröps ännu en liten bit av självkänslan ur och desto svårare blir det att dels orka med sig själv, dels orka med att förändra sig själv. Vilket leder mig till frågan:

Varför ska jag förändra mig? För att bli hälsosam? Bullshit! För att bli ett ideal, det är vad det handlar om. Tränar du får du knulla, för att förenkla det hela. Idealhetsen ämnar att göra dig till en lika stor plastdocka som alla andra, utan personlighet, utan integritet, utan åsikt. Ja, ni ser – bitterheten över ens eget misslyckande som ickevältränad människa ligger ständigt på lur. Men det handlar inte om hälsa – det handlar om att vi ska stöpas in i en konformistisk form och bli Män. Män. Vältränade, antagligen ska vi vara tystlåtna med fyrkantig haka och en blick in i fjärran också. och slåss mot grizzlybjörnar på fritiden. Eller kunna hantera en Kärscher (i vilken jävla ände håller man egentligen!?)

Fuck off. Jag vill inte vara Man (alltså, inte varumärket Man, utan en man – och människa). Jag vill vara människa, men det är fan så svårt att vara människa när man dag för dag inser att chansen för att någon skulle falla för en minskar i takt med hur avståndet till hantlarna växer. Ju fler skönhetsbomber som briserar, desto svagare blir jag, desto mer ensam blir jag.

Ändå vet jag att jag inte skulle må bättre av att träna. Jag skulle må sämre, för det skulle vara att sälja det viktigaste jag har: Min integritet, som människa. Spelar det någon roll om jag (kanske) mår bra fysiskt, om jag har svikit mitt inre? Vad har jag uppnått då? Inte ett skit, jo – jag har bitit i gräset och konformerat mig. Jag har så att säga utfört den manliga motsvarigheten till kvinnors krav att raka sig under armarna. Är det bättre att ha shcyssta muskler och gråta sig till sömns, kanske?

Som en följd av motståndet mot att bli en sell-out mot mig själv lever jag antagligen aningens självdestruktivt, vilket i sig inte får mig att må bättre, men det spelar liksom inte en jävla roll, eftersom jag iaf är i praktiken värdelös. Bara för att jag inte är vältränad (och därmed per automatik kommer att uppfattas som frisk, sund, framgångsrik och lycklig; som om ens måbraende satt i utseendet … ).

Nu är mitt värde som Man i andras ögon inte mycket bevänt, i det jag varken har tvättbräda eller massiva biceps (jag har xylofon och selleristjälkar istället). Insikten om att jag sannolikt kommer att få gå ensam bra jävla länge bara för att jag inte inlemmar mig i kollektivet och blir en Borg-klon bland alla andra – den insikten är ganska så destruktiv. Vore jag överviktig skulle jag i alla fall ha en ursäkt, men som naturligt smal (utmärglad, tänker jag i dystra stunder) höjer alla på ett nedlåtande ögonbryn och undrar om jag är sjuk. Nej, jag är inte sjuk: Jag är smal. Fuckers!

Jag klarar inte av att träna, psykiskt. Av flera orsaker, främst ett par rejäla hämningar mot att t ex visa upp mig halvklädd eller oklädd inför kompletta främlingar och en rädsla för att bli förudmjukad. Och ja, det är antagligen inbillning och en irationell rädsla, men jag tänker fan i mig inte sätta mig i en situation där jag blir till åtlöje. Vältränade unga män förstörde mig nästan för gott i plugget genom mobbing och jag glömmer inte en oförätt. I vart fall inte deras. Så för att bibehålla min psykiska hälsa och hålla lyckopillren borta ur badrumsskåpet, så kämpar jag vidare likt Ferlin, ganska mager om bena, tillika om armar och hals.

Hmm. Det här blev visst lite personligt. Men, skit i det. Jag vet vad jag är – en sparris – och nu vet ni varför. Fuck off eller ge mig en kram, ni bestämmer. Och om det händelsevis är så att någon inte vill ha muskelknippen, utan smalisar med elakt intellekt, så är jag inte bara feminist – utan också singel 😉

3 thoughts on “I skönhetsbombers detonationers skugga

  1. Hej käre Klokbok!

    Här kommer en virtuell kram från en gammal, sur käring (se mitt senaste inlägg hos Nina angående själtafsning) som börjat tycka om dig, en fin, manlig människa, på grund av din höga intelligens, förmåga att sätta in denna uppenbarligen vältränade muskulatur lämpligt, genom att tänka själv (jag är till stor del rentav förtjust i din ideologi, eftersom du värjer dig mot programmatiska förhållningssätt av alla slag) samt för den värme och humor du utströmmar i etern/nätet via synnerligen träffande, välformulerade ord.

    Tillåt mig att påpeka att intelligens är sexigare än varje kokosinoljad biceps, de bara man rutschar bort på. Hög tankeförmåga kan man däremot ”mysa i”, och det menar jag sexuellt, fantasin är vårt ivirgaste könsorgan.
    Att man inte alltid får knulla fast man kan tänka, är ett problem, som ibland beror därpå.
    Tillräckligt många tjejer med rimlig tankeförmåga har lidit och lider av detta för att jag ska kunna säga trösterikt: du är inte ensam i ditt lidande.
    …Fin ”tröst” va? Hjälper inte ett skit, jag vet.

    För att även våga svara personligt tillbaka:
    som en extremt långsmal tjej i unga år med oförmodad hjärna under vitblonda strån, men inte en kurva när det var livsviktigt att ha såna och endast därav uppkommen pojkvänbrist i tonåren -när det gör som mest ont- antar jag?, hade jag synnerligen svårvägande problem med min egen person, för den ”fanns ju inte”. Jag var ”matsjuk” (bulimi) i cirka åtta år av mitt liv och det tog mycket tillit och kärlek (han lagade all mat åt mig och var ihop med mig på villkor att jag inte tog de livsfarliga psykofarmaka jag fått utskrivna av ansvarslösa läkare) från en kille jag blev kär i huvudsakligen via hans dösmarta, roliga brev, samt därtill arbetet med mig själv bland annat via en frivillig grupp (motvilligt som fan, jag passar inte alls i grupper, vilka som helst) att bota mig från eländet och lära mig att ”ta emot livet” sånt det är. Jäpp.

    När jag ser bilder på lilla mig såhär i efterhand kan jag bli gråtfärdig över de bortslösade åren av mitt unga liv, för jag ser en tjej som hatade sitt yttre medan hon i själva verket ser fullkomligt passabel, ibland rentav ”snygg” ut. Det absurda är, att detta inte hade minsta betydelse när det begav sig, jag gjorde alla dieter (och blev sjuk av dem, alltså) i tron att behöva vara ännu smalare, köpte alla kläder jag trodde att man skulle ha för att bli gillad, etc.

    Punkten är, att genom ”sell-out” av sådant anpassningsslag till ett ideal som ingen levande människa kan leva upp till, förråder man inte bara sig själv utan även andra. Efter att ha sett på reklambyråer hur man genom bildbearbetning, alltås på onaturlig väg framställer(!) dessa mediekloner till män och kvinnor, som i original faktiskt ser ut precis som du och jag; med cellulitis och mörka ögonringar, sladdriga armar och veck på knäna, whatever) samt ett antal fotomodeller in natura, vet jag att dessa ”människor” inte existerar annat än på alla reklamstolpar som ögonterror mot oss alla ofria dito.

    Vore jag inte lyckligt gift skulle jag f.ö. minsann ta en titt på dig och helt säkert känna mig inspirerad;-)

    De killar jag varit ihop med är en så både färggrann och sammelsuriumartad blandning att, skulle man ställa upp dem på rad bredvid varandra, som hos ”Lill-Babs möter alla sina före detta älskare”, kunde man endera brista ut i gapskratt över den ändå rätt egenartade gottpåseblandningen eller också börja undra om jag någonsin haft tillstymmelsen till smak, eftersom sådan förutsätter någon form av urval efter vissa kriterier.

    Mina kriterier var i alla fall inte i första hand det yttre; och isåfall snarast det som en blick säger om en människa, hur någon luktar i nacken, hur han tar i ens hand, och annat, hur han kysser: jag har varit ihop med tjocka, små (jag är nästan 1,80 lång) riktigt smala (yes; min kille i Wolfsburg som jobbade på bilfabriken som mekaniker var dösmal och, långt viktigare för kärlekslivet än alla muskler: smidig!, med en riktigt stor, höknäsa som snarast var Commedia dell Art-stuket, jag älskade den för den var sexig, som hela han) håriga (nuvarande make) och helt hårlösa på både kropp och huvud, name it: I loved them… Haha, alla ”tretusen” jag ”hade” mellan åratal av ofrivillig ensamhet där jag undrade vad det var för fel på mig och var övertygad om att aldrig få vara ihop med någon ens för en kort tid.

    Så; vänligen motta mina uppriktiga komplimanger och vet att den eller de tjejer som passar till dig både finns och kommer (på alla vis). I promise!

  2. Jag tackar för dina värmande ord. Och så många det var – inte för att det gör nåt, alltså 🙂

    Där finns mycken klokskap i din kommentar, som jag tar till mig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s