Eciton burchellii i brallan?

myraDet är tidig gryning i närheten av trädstam 26 994/6. Morgondimman ligger ännu tung över marken, nästan som ogenomtränglig bomull. Så här tidigt är djungeln stilla, efter en rasande natt med jakt och kopulation och den ständigt pågående kampen mot onaturen, i vilken myggor briljerar med effektiva flygangrepp mot tvåbeningarna och deras hårdjordting. Få kryp rör sig i den nästan fortfarande mörka morgonen, men glesa solstrålar letar sig ned mot marken. Det är här, på vad kolonin kallar Kulle 451, som jag har möjligheten att få en exklusiv intervju med AM 199 999, AM 179 000 och S(o)M 2, den senare en ärrad veteran från över tusen räder – ‘förskaffningsexpeditioner med tillhörande arbetskraftsinsourcing‘, som S(o)M 2 förklarar det.

AM 199 999, AM 179 000 och S(o)M 2 är alla delar av samhället, en koloni av över 200 000 enheter i hjärtat av Amazonas, alla av arten Armémyra, Eciton burchellii. Föga förvånande … Hatar de Carl von Linné. Allt på grund av namnet. Själva kallar de sig inte Eciton burchellii, inte ens ‘myror’. De är, helt enkelt, ett ‘Vi‘.

Deras värld – Amazonas – är bara vårt namn, ett mänskligt namn, på deras omgivning, deras värld. AM och S(o)M är inte människor, de är myror. De kallar allt omkring dem helt enkelt för … Här. Allt annat är … Där. Det som är där ska oundvikligen bli en del av kollektivets här. Det är naturen, deras natur.

Det är, som tvåbening, svårt att förstå denna totala uppgång i kollektivet, denna fullständiga likgiltighetmyra inför individen, individers drömmar – ens individers liv. På min fråga om ifall inte vissa myror ibland stannar upp och tänker ‘Varför finns jag?‘ svarar S(o)M:

‘Nej. Eller ja, oh ja. Många stannar upp. Hela drösar av enheter. Problemet är att vi, som art, har en tendens att få de där existensiella ångestblixtarna ögonblicket innan Guden Med Stor Tunga [myrslok, min anm] visar sig. Och efter det är det … Ja, för sent att tänka ‘jag är en fri myra!’. Då är det bara tid kvar att tänka ‘åh ski … ‘”

S(o)M suckar melankoliskt, gnuggar sina antenner och suger för några ögonblick in feromondofterna från nattens rekognoceringspatrull. Med tvåbeningars avståndmätning mätt ligger fienden, en koloni av myror av en annan art, omkring fyra kilometer bort genom oländig terräng, fylld av gropar.

”Vet du, tvåbening,” säger S(o)M och viftar menande med ena antennen, ”Människans tidsålder är över … Det här är myrans tid.” På min något oförblommerade humanoida chauvinism (gestaltad i orden ‘ja, tjena, vi stampar på era arméer‘), viftar S(o)M lojt med antennerna och utbyter ett fniss med AM-enheterna. Därpå fortsätter S(o)M:

”Stampar på oss? Hur många är ni? Hur tåliga är ni? Kan era hårdjordting klara av den massiva smet som många många myror skapar när de dör för kollektivet? Kan ni leta er fram i totalt mörker, hundratusentals åt gången, under era fötter? Håll i er, mänsklighet … Ni är dömda.” S(o)M nickar nöjt, verkar vakna upp ur en slags myrchauvinistisk exoskeletal eufori och återtar ämnet för intervjun. ”Men du ville egentligen fråga oss om hålen, inte sant? Och vad vi känner när vi trampar på våra likar?”

Jag nickar, förstummad. Ty morgondimman tätt utmed marken har börjat flykta nu, och där kommer de, likt vålnader ur en mardröm. Kohort efter kohort, legion efter legion. Tusentals, hundratusentals, redan innan alla enheter har hunnit ut ur kolonin täcks marken av en svart matta av jämlika kroppar. Med ens förstår jag att de är oövervinnerliga, för går det att segra mot en fiende vars enda tanke är kollektivets fortlevnad, till vilket pris som helst, där ingen individ är viktigare än någon bredvid? De är som Borg, i Star Trek. En för alla, alla för en. De är En.

myra”Vad känner ni,” frågar jag, sväljer hårt och tvingar ned rädslan. ”När ni trampar på era likar för att främja ert eget krig, er egen erövring?”

AM 199 999, AM 179 000 och S(o)M 2 svarar unisont, alldeles som de tiotusen första kohorterna som en enhetlig kropp sväller ut över den gropiga marken och skapar lejdbroar och hängbroar över djupa regnklyftor. De svarar alla, som en enda varelse:

”Ingenting.”

——
Läs mer i dagens DN.

Annonser

4 thoughts on “Eciton burchellii i brallan?

  1. Underbart! En novell i samma anda skulle landa på listan tror jag. Helt bara skönt skrivet om vi och hur livet egentligen är 🙂

  2. Helt underbart skrivet. En fantastisk resa in i det kollektiva tänkandet hos en individuell myra. Snälla skriv mer i samma stil.

  3. Pingback: The void … « Bibtech142 - Skogås Bibblablogg

  4. Pingback: Den som söker, finner … « Herr Klokboks Kollektion

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s