Velourmannen – och hans arv

För närvarande dissikeras velourmannen i DN. Det är på det hela taget väldigt intressant läsning, som inspirerade mig till en tidigare bloggpost, sprungen ur ett inlägg jag skrev på Feminetik.

DN-följetongen om velourmannen fortsätter idag i artikeln ‘Vi ville lära oss att visa känslor’, i vilken bland annat Bo Widegren, numer pensionär efter en tidigare karriär som jurist, ger oss sin syn på 70-talets RFSU-sponsrade mansläger. På dessa läger skulle Riktiga Män lära sig att bli mjuka, i kontakt med sina känslor och … Ja, antagligen mer manliga (efter tidens rådande politiska ideal kring hur en ‘Nyriktig Man’ skulle vara). Lägren dog ut, inte minst på grund av Jan Guillous artikel i FIB Kulturfront (som kom att utvecklas till porrblaskan FIB Aktuellt). Kvar blev ett antal vilsna karaktärer och en potentiellt sett nydanande mansrörelse kvävd i sin linda. Om det inte hade hänt hade feminismen antagligen haft en möjlig konkurrent om samhällsskådandet, eller kanske en allierad? Vem vet. Som det föll sig fasades i vart fall männen ut till förmån för 80-talets (i stort sett anonyma) feminism och senare 90-talets verbalt agressiva feminism. Det är den folk minns, det är därför det är fult att kalla sig feminist idag. Ronnie Sandahl, killen som skrev boken ‘Vi som aldrig sa hora’ (som jag bloggar om här), säger till exempel i en DN-artikel angående velourmannendebatten, att:

”Jag skulle aldrig kalla mig feminist. Det ligger något uteslutande redan i ordet. Och det är orimligt att åstadkomma någon förändring om man inte får med dem som faktiskt sitter på makten, männen.”

Sandahls replik är ganska symptomatisk för den moderna ‘mansrörelsen’ (att jag satt den inom citationstecken beror på att det inte finns någon etablerad mansrörelse; Män är pigga på att gnälla om feminismens tillkortakommanden, men itter inte se på sig själva). Till och med jämställda män, män som önskar se rättvisa, önskar se rättvisa ur ett manligt perspektiv: Som när Sandahl säger ”att åstadkomma någon förändring om man inte får med dem som faktiskt sitter på makten, männen”.

Det är män som ska förändra, därför att män har kontrollen. Det nämns inte med ett ord att män kanske kunde släppa kontrollen för att åstadkomma en förändring, att män – genom kvinnor – kunde bli något nytt. Det är riktiga Män som ska förändra världen.

Velourmannen försökte att bli en Ny riktig Man. Nu lyckades det inte alldeles – han var för skräckslagen för att bli uppfattad som bög och dessutom blev det politiska klimatet bistert, i och med att vänstern kidnappade 70-talsfeminismen och gjorde den till sin grej, trots att den ansåg könskampen underordnad klasskampen. Det som blev kvar av velourmannen var faktiskt … Nästan inget alls. jo – lite positivt förde han med sig, till exempel en gradvis förändrad mansroll, som inte bara handlade om att vara ‘breadwinner‘, utan också mänsklig, i kontakt med sig själv, känslig och barnkär. 50-, och 60-talets pappor, vilka bara förmådde kontakt med sina barn om barnen var pojkar (och då kontakt i termer av erövring och teknik, läs Susan Faludis ‘Stiffed‘, så fattar ni), lämnade ett vilset arv efter sig som det tog mannen tjugo år att hitta fram igenom.

Vi, som män, är fortfarande ganska vilsna, för vi har inga verktyg för att skärskåda oss själva med, mindre än dem som givits oss från en ibland isolationistisk feminism, som behandlat mansfrågan som någon slags bieffekt av kvinnlig frigörelse. Men vi, som män, är inte lika vilsna som velourmännen var. De hade ett bittert arv på sina axlar: De var barn av en postapokalyptisk tid med världskrig och kallt krig ännu i minnet. De hade sett sin farfar bli tyst och indragen när Normandie kom på tal, och sett sina far bli tyst och indragen när Arbete kom på tal.

Bruno K Öijer skriver i sin dikt ‘Hey Ängel (Natt utan frispel i New York City)‘ att:

”hey ängel, vi är i slutet av 1900-talet
vi är i slutet av 1900-talet
och livet är så hårt packat med ömhet och gemenskap
att selarna skär in i huden
och tvingar hästarna att ta vägen om slakthuset

hey ängel, vi har letat efter något att leta efter”

Han är framsynt där. För velourmännen i slutet av 1900-talet, egentligen vanliga snubbar som inte längre hade något Ädelt att leta efter, försökte hitta något att leta fram. Men de lyckades inte, de stagnerade i ny könsroll – nämligen velourmannens. Förvisso ett bryt mot dåtidens traditionella mansroll, men inte något nytt, bara något förändrat gammalt. Nu är vi i början av 2000-talet och vi män letar fortfarande efter något att erövra, fast vi redan har erövrat allt utom vår egen spegelbild. I brist på utmarker hänger sig somliga av oss åt våld, andra åt konsumtion. Men vi är alltjämt vilsna. Vi är alltjämt svaga – och för somliga är svaghet så skrämmande att den måste kontras med våld. Eller en konservativ återgång till ett sen länge svunnet mansideal, Kämpens.

Anna Larsson, krönikör på SvD, skriver i en krönika re velourmannen att ”Bratsen är vår tids mjuka velourmän”. För att bevisa denna tes anför hon metrosexualitet som exempel, men det hela blir ett tråkigt snömos från en vanligtvis skarp kolumnist. För velourmannen och bratsen går inte att jämföra: Velourmannen sökte sig bortom den kapitalistiska normen, bratsen anammar den, omhuldar den, kramar den, ger (kanske) sitt liv för den. Jag ser inte riktigt hur Mannen skulle vara en Ny Man i bratsen, eftersom de anammat och moderniserat alla gamla tradtionella uppfattningar om hur en man ska vara: Framgångsrik, karriärhungrig, snygg, vältränad. Det är lätt att se målmedveten ut med backslick och ett helrör på bordet, men hur ser de ut om de vågar sänka garden?

DN-debatten om velourmannen ger honom ett lite oförtjänt rykte. Ja, han försökte hitta något nytt men gick fel, ja – bilden av honom är bilden av en mesig pajas med gylflös byxa. Hans frigörelse sträckte sig inte tillräckligt långt, för trots att han försökte komma i kontakt med sin känsliga sida, upprätthöll han ändå en norm, en ny norm, en nygammal norm. Det var itne han som bar ut soporna, eller diskade. Inte när det verkligen gällde. Men han gav oss inte bara en negativ ära.

Det positiva velourmannen gav oss var att det inte längre var fult att vara lite mjuk. Det blev till och med officiellt accepterat att som man ta hand om barn (en traditioneltl sett kvinnlig syssla). Vi blev, trots velourmannens välmenande nederlag, lite mer män-skliga.

Rent konkret ser jag exempel på velourmannens arv omkring mig varje dag. Som till exempel pappan, som med en förlägen blick (eftersom han är en kille med en liten pilta i släptåg) frågade ”Vart har ni de dära … Mamma Mu-böckerna?” (han själv höll krampaktigt i en bok om bilar). Eller pappan, som en varm vårdag inte bara visade upp sina överdimensionerade manliga muskler, utan också försökte trassla upp en knut på ett ballongsnöre medan han klämde en mobiltelefon mot axeln och snackade om middagsmatsinhandlingslista. Eller pappan, som klädd i dyr kostym och med en tung attachéväska bredvid sig, som trots Det Viktiga i vad han nu gjorde, med stressat tålamod men lugn röst läste upp all information och lät sonen fylla i alla siffrorna på bankblanketten.

Allt det där och mer därtill jag sett på stan och på jobbet (på ett bibliotek) får mig att fundera över vilken syn jag har på män. Är Mannen verkligen en sådan bitter jävel som jag låtit påskina i andra bloggposter, eller är det jag där beskrivit en (fördomsfull?) generalisering av ett kollektiv, där vi till skillnad från myror är individer – men också män?

Ärligt: Jag vet inte. Å ena sidan är det bara att slå upp en tidning för att se hur den moderna mansrollen genomsyrar allt, inte sällan med uppslagna negativa aspekter, som huliganvåld och mord och hatbrott mot homosexuella. Å andra sidan finns de där männen jag pratade om, papporna, arvtagarna till _sina_ fädrer, vilka vilsna därför att arvet från deras fädrer visade sig vara älvaguld gjorde det bästa av situationen, men aldrig fann något att leta efter.

Vi är fortfarande vilsna. Vi försöker balansera vad det inenbär att vara man och människa. Vi försöker leva upp till de tysta stumma kraven på Mannen, samtidigt som vi inte bara är Mannen, utan också Pappan, eller Den Hjälpsamme, eller Den Sökande. Vi letar fortfarande, det gör vi. Och vet ni vad? Vet ni vad jag tror att vi män letar efter?

Jag tror att vi letar efter någon som förstår oss.
Jag tror vi letar efter någon som ännu inte har höjt garden.
Jag tror vi letar efter barns förundrade blick på sin omgivning, ett barns förståelse.
Jag tror att vi letar efter ett legitimt sätt att få bli lite barnsliga igen, lite loja, lite ovuxna.
Jag tror att vi letar efter förståelse.

För själva förstår vi oss inte.

Annonser

One thought on “Velourmannen – och hans arv

  1. mycket mycket bra skrivet! Önskar jag kunnde komma med något klokt instick eller tillägg, men jag tror jag bara ska luta mig tillbaka och läsa en gång till långsamt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s