Kulturchock, del II!

Efter att ha läst Sigge Eklunds artikel i Expressens kulturdel slår mig en tanke, apropå den senaste tidens lågintensiva och mer eller mindre för den stora läsarkretsen osynliga kulturdebatt om den svenska romanen, om den är död eller inte. Det som slår mig är en strof ur W B Yeats dikt ‘the Second coming‘:

‘Things fall apart
the center cannot hold’.

De kulturella murarna faller, en efter en. Kulturskribenterna och de ryggdunkande poeterna finner sig omsprungna av ‘patrask’, det vill säga såna som hittar andra vägar att nå publicering. Såna som jag till exempel, en dåre, en galning, en parasit på både samhälls- och kulturkroppen*. Vad annat är jag än en dåre, som med brått mod försöker slå mig in genom kulturens sköldpadddsformation, där bland författarnas kohorter?

Idag läste jag Aase Bergs ‘Loss‘. Det kändes som ett typexempel för vad hela den här debatten handlar om. På ena sidan har vi till exempel Sigge Eklund, Johan Lundberg och Jesper Högström, vilka anfäktar sin tes om att den moderna svenska romanen har lidit sotdöden på grund av navelskådande på språket och jakten på stipendier. Å andra sidan har vi till exempel Anna Hallberg och Lars Mikael Rataamaa, vilka hävdar att angreppet på svensk litteratur egentligen är avundsjuka på något obskyrt poesimagasin, OEI, har jag för mig att det hette. Vid det här laget har debatten blivit en inavlad affär enbart för de närmast sörjande, vilket är ganska talande för svensk kulturdebatt. Det namedroppas hej vilt – som den här uppräkningen:

”Mirja Unge, Lotta Lotass, Peter Törnqvist, Lars Jakobsson, Ninni Holmqvist, Daniel Sjölin, Andrzej Tichý, Sara Stridsberg, Jerker Virdborg, Maria Zennström, Peter Fröberg Idling, Gertrud Hellbrand, Jonas Hassen Khemiri, David Nessle”

(Anna Hallberg, ur DN, som fick mig att blogga om Kulturchock’). Bortsett från Khemiri och Stridsberg har de andra namnen med största sannolikhet gått majoriteten av bokläsare förbi. Jag talade om att där finns en avgrund mellan kritiker och läsare, i mitt blogginlägg ‘Kulturchock‘ – och jag vidhåller att det stämmer. Så därför ska jag göra ett litet exepriment, här och nu – och namedroppa för att se hur många namn ni känner igen. Och det här, folks … Är böcker** som faktiskt blir … He he – lästa. På riktigt:

Stephen King, Robert Jordan, Håkan Nesser, Henning Mankell, Astrid Lindgren, Sara Stridsberg, Johan Hassen Khemiri, Joakim Andersson**, Marcus Birro, Camilla Läckberg, Dan Brown, J.R.R Tolkien, Clive Cussler, Marian Keyes …

Det råder en avgrund mellan ‘oss’ och ‘dem’. Det är en avgrund som grävts ur av föga intressanta namn, de flesta överlästa (och kanske av ego överjästa) litteratörer, puttinuttade hundraexemplarförfattare vilka inte utan stipendiers välvilja skulle ha råd att fortsätta spy ur sig högtravande matematik – förlåt, litteratur, lyrik. Aase Berg lämnade mig visserligen berörd med sin ‘Loss‘, men det berodde på orden, det berodde inte på innehållet. Okej, omslaget var ganska illamåendeframkallande också, men vem köper böcker efter omslage… Oops …

Vi gör det. Vi vanliga dödliga. Till och med jag, som av uppsvällt ego kallar mig författare. (Jag är säker på att Rataamaa och andra skulle ge mig ett höjt ögonbryn och en klapp på huvudet, jag är nog inte fin nog … Fast vi säkert har lika många läsare**) Det är på grund av oss masskulturkonsumenter, som Ni gourmetkulturister överlever. Det är på grund av Stephen King som Lars Mikael Raatamaa kan ge ut sina dikter. För … Om ingen köper ett förlags böcker, går förlaget under. Och då blir inga böcker publicerade. Eller – så var det.

Så är det inte längre.

Det för mig tillbaka till vad jag inledd med. Ha! Det trodde ni inte va!? Att en fucking schmuck som jag faktiskt hade en struktur i mitt ‘en kulturell underdogs gnäll på de lyckliga’? My brain’s sharp as a fuckin’ razor, people. You fucking well believe it … (Förlåt. Man får inte svära i litteratur. Speciellt inte på engelska. Däremot får man skriva … Tja – omphallotisk.)

Den enda vägen till publicering är inte längre via det trånga sundet mellan litteraturvärldens motsvarigheter till Skylla och Karybdis. Monstren har blivit omsprungna; numer finns det en uppsjö vägar förbi dem. Vi har books on demand, vi har möjlighet att, för bara en tjugo, tjugofemtusen papp, trycka våra egna böcker, göra vår egen layout, lägga ned vår egen själ i vad vi vill få publicerat. Vi behöver inte ens begränsa oss till papper längre; helfranska band i alla ära – framför mina fingertoppar finns en potentiell läsarskara av en miljard människor. Kanske fler än så. Och allt som behövs är … Inte en lektör, inte ett förlag, inte en välvilligt inställd kritiker på någon tidning eller tidskrift. Allt som behövs är … En dator. En bredbansuppkoppling. Och din kreativitet. Och kanske en blogg – men det är inte ett tvång. Skriv, människa! Och någon jävel läser dig. Det garanterar jag. Förr eller senare kommer du också att kunna leva på det, även om det kan ta tid (så sluta inte det där halvtidsviket som städare, mmm okej?).

Vi befinner oss i ett skede där den av gammal hävd kontrollerande uttrycksfrihetsapparaten håller på att störta samman, likt en väldig men uråldrig maskin där någon mutter till sist har gått sönder och dragit kugghulen med sig. Förlagen är visserligen viktiga, men de är inte längre den som sitter på makten över läsarna; jag når er, här och nu. För bara fem år sen skulle ni aldrig ha fått läsa det här***. Det skulle aldrig ha nått förbi en lektörs eller redaktörs vakande öga. Det är som Yeats sa, shit yeah:

‘Things fall apart
the center cannot hold’.

Det är därför som blogghatet ökar. Det är därför klyftan mellan Vi och Dom blir större och större. Det är därför det är aldrig så viktigt att bevaka vad som är ‘finkultur’ och vad som är ‘masskultur’. Det är i sammanhanget djupt tragiskt, för vet ni vad?
Det finns

ingen

finkultur.

Det finns

ingen

masskultur.

Det finns

bara

kultur.

dethärärenfotnot****dethärärenfotnot

——
*: Jag hoppas ge finkulturen samma irriterande ryggklåda vid just den där punkten handen aldrig når, som till exempel Marcus Birro.

**: Möjligen med undantag för min egen, Recept för Domedagen, som bara sålt i ett par hundra exemplar 😦 Gör mig glad, scumbags! KÖP MIN BOK.

***: Såvida jag inte hade blivit galen och stencilerat upp A4-blad jag sen klistrat upp på elskåp runtom i stan.

****:(Om ni tänker till lite, så kan ni säkert passa in denna min intressanta (?) bloggpost i Kulturmanifestet. All kultur är lika viktig, vare sig den handlar om manga (inkörsporten till bokläsande för många ungdomar) eller obskyra dikter. Så det så.)

Advertisements

6 thoughts on “Kulturchock, del II!

  1. Prova att minska ner textmängden till ungefär en tredjedel och slå på antisvammelfiltret så kanske man orkar läsa vad du skriver också…

  2. Sedan när är längden ett problem? 😉

    Om ovanstående vill reta sig på (tvättäkta!) svammel, rekommenderas mina och Liten Karins kilometerlånga kommentarkedjor på ”Stupor Mundi”, världens mest otäta och osäkra skepp.

    Klokboks inlägg däremot är, som alltid, jäkligt bra!

  3. Hmm.. intressant
    Vad har ”vi” i bokhyllan? Vad har sk ”vanligt folk” i bokhyllan? Finns det en ”dom-lista” och en ”vi-lista”?

    Såg ett annat inlägg angående bokhyllor – om den var jämställd. Antalet kvinnliga/manliga författare man hade.

    Så, jag borde studera min egen bokhylla som just nu packas ner (igen). Böcker tar plats. För mycket plats. Vi behöver bord för att måla, mecka mm.

  4. Pingback: Haschträdet - Kulturchock, del III! « Herr Klokboks Kollektion

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s