Här finns barn

Vid det här laget finns bara två vägar. Att vänja sig och stundom slåss, eller att ge upp och fly, fly långt långt bort där inga barn längre finns. Jag tittar ut genom fönstret från andra våingen på hotel Breslow i de nedslitna delarna av någon hamnstad jag redan glömt namnet på och försöker bestämma mig. Att fly, dit där inga barn finns, eller att bli kvar – och till sist, som alla andra, bli galen?

Kanske är jag redan galen. Kanske är det därför jag fyller sida efter sida med min täta, vagt åt höger lutande handstil. Min mamma var lärarinna. Det var hon som lärde mig skriva. Jag antar att min handstil är det sista konkreta minnet av mitt arv – lärarbarnet. Jag har inget minne av mina barnsliga fantasier och det är kanske lika så bra. Jag är lärarbarnet som växte till en vuxen man, fångad i en konflikt ingen hade kunnat drömma om … Jo, någon kunde drömma om den.

Barnen drömde om den.

Senare blev jag journalist. Min karriärdröm om att knäcka den organiserade brottsligheten med avslöjande reportage i Capotes anda kom på skam. Jag hamnade på Dagbladet (som bara kom ut en gång i veckan) i Rackarsjö, en avkrok av världen trots sin närhet till Stockholm. Två timmars bilresa till storstaden, men ändå låg Rackarsjö vid världens ände. Där fann jag en kvinna, Eva, att bo ihop med. Vår kärlek var aldrig tillräckligt stark för att någon av oss skulle våga sig på ett frieri. Dessutom var jag feg, jo – jag var feg. Hon hade varit gift tidigare. Hon hade barn med sig från det äktenskapet. Sara och Dennis, tvillingar, sex år gamla, med linblont hår och stora själlösa blå ögon, som alltid tycktes se på en som genom en hinna av vatten. Jag hatade dem, från första början. Deras ögon, deras kroppar, deras väsen. Deras namn, deras personlighet. Deras fantasi.

Det var så det började.

Hotel Breslow. Ännu en avkrok. Mitt liv är fyllt av avkrokar. Kanske är jag galen, kanske det är därför jag dras till dem, dessa världsändar utan hopp på gränsen till förtvivlan och (numer) definitiv undergång. Från fönstret ser jag den trånga hamnen, U-formad med en stenlagd kaj. Inga fiskebåtar plöjer längre ut genom det blygrå vattnet i dimmig morgon. Inte längre. Ingen vågar ge sig ut på sjön såvida de inte är alldeles säkra på att först ha dödat barnen. Kajen är inte folktom, där finns gott om små grupper av män i brandgula fiskarbyxor av gallon och blekt krökta uråldriga gummor i otidsenliga kläder. Men ingen ger sig längre ut på havet. Kanske spenderar de all sin tid på kajen, rädda för att gå hem. Då och då kastar de en skräm blick mot vattnet, när något mörkt bryter vattenytan, som en påminnelse om vad som döljer sig där nere, bland de drunkade och döda, de redan döda.

Monstren bor inte längre i garderoben.

Första gången jag såg vad Sara och Dennis hade skapat, spenderade jag en hel natt i skogen, skräckslagen för att gå hem, öppna dörren och mötas av … Egentligen vad som helst. Som journalist frågar jag mig det självklara: När, Var, Hur, Vem, Vad, Varför? Som yrkesman vet jag När (den tredje september 2006) och var (i mitt eget hem) och vem (Sara och Dennis, mina styvbarn). Men sen tar det stopp. Inte ens vår tids mest framstående vetenskapsmän har någon förklaring – något Varför – eller någon beskrivning – något Vad – eller ens något Hur. Vi vet bara, alla vi vuxna, att vår tid är slut.

Det är barnens fel.

När pesten eller sjukdomen eller vansinnet eller vad det än är, när det började sprida sig, spred sig detta Något med krypfart. I början var det få som lade märke till det. Hade jag inte stirrat det i vitögat, den där eftermidagen då jag …

Men nu går jag händelserna i förväg. Låt mig först, snabbt, rekapitulera vad som har hänt. Det är så löjligt enkelt att det kan beskrivas i ett par ord, men innan jag skriver ned de fem orden ska jag försöka ge en förklaring. Min förklaring, kanske inte den bästa eller ens den rätta, men det var hos mig som det började.

Det började hos mig.

Sara och Dennis förstod aldrig att jag hatade dem. Jag dolde det väl, förstår ni. Jag älskade deras mor Eva och visste att vår saga skulle ta slut om jag visade mitt hat. Efterhand vande jag mig; dubbelspelet blev slentrian och rentav en del av mig. Jag var (om detta råder ingen tvekan) en bra far, styvfar, plastpappa. Jag var definitivt bättre än Ove, deras biologiska far, som gjorde sitt bästa för att supa bort både sitt liv och sin bensinmack. Först nu i efterhand förstår jag varför.

Skräcken är alltid för stor.

Allt tog slut och början på eftermiddagen den tredje september 2006. Eva ringde mig på jobbet och bad mig hämta Sara och Dennis vid skolan för hon hade fått förhinder på grund av något arbetsrelaterat trassel. Hon jobbade på en av de större dagstidningarnas kulturredaktion och ska jag vara ärlig nu … så hatade jag henne för det. Eva hade lyckats där jag hade misslyckats. Det kändes ibland som om Gud hade kastrerat mig, men jag älskade henne mer än jag hatade hennes jobb. Så därför hämtade jag barnen, som så ofta förr. Jag vet fortfarande inte riktigt hur jag släppte min kontroll, jag vet bara att det skedde.

En ögonblicksbild av en clown i backspegeln …

Hela vägen hem hade barnen tjatat och tjoat i baksätet på Volvon. Väl hemma ville de hellre leka på gatan än gå in för ett mellis, trots att det regnade småspik. Jag blev … Ursinnig. Jag vet inte varför. Jag grep tag i deras nackar och med ett rytande släpade jag in dem i huset. Grannarna såg mig, men sa inget. Sånt gör man inte. Andra ungar och allt det där. Jag sparkade igen ytterdörren och …

Då såg jag Honom.

En man i obestämbar ålder stod i slutet av trappan. Han bar svart rock och slokhatt, ett ansikte av skugga och hans händer … Hans händer var bleka, som vitsminkade, med svarta naglar. Överraskningen blev så stor att jag släppte barnen och när de vände sina äckliga ögon mot mig _föddes_ andra ting omkring mig. Då skrek jag. Då skapade jag de fem orden, de fem orden som är:

Barnen födde fram sin fantasi.

Den bleke mannen i trappan kom mig närmare men jag väntade inte på att han skulle säga något. Jag flydde och spenderade sen en hel natt i skogen, på gränsen till vad en man faktiskt kan uthärda. Det finns så många barn i världen.

Varför har vi aldrig sett vad de ser, förrän nu?

Det var så det började. Ett par veckor förflöt. Mitt förhållande med Eva kraschade påföljande dag, när jag stel av skräck försökte sticka ut Sara och Dennis ögon med en grilltermometer. Polisen kom, de hämtade mig, jag tillbringade en natt i arrest och kände mig som en av alla de många hustrumisshandlare jag så ofta skrivit korta notiser om. ’Trettiofemårig man försökte döda sin flickväns barn’. När man släppte mig sov jag ett par nätter i tunnelbanan och på nattbussar, innan jag drevs bort från Stockholm av alla barns fantasier. En gång såg jag vad en ettårig flicka ser. Det gjorde mig så rädd att jag kissade på mig.

Låt ingen någonsin få se vad små barn ser.

Jag flydde hit, till hotel Breslow. I … Jag kommer inte ihåg vilken stad det är, bara att den ligger i England, på västkusten, längst ut på en smal udde med bara en enda väg. Här hoppades jag att barnen inte fanns, det är en döende stad.

Men här finns barn.

Jag började leta efter spår av vad jag hade upplevt, om det jag hade sett hade setts av andra. I början hittade jag nästan ingenting. Kanske filtrerades det bort av internet, jag vet inte … I vilket fall tog jag mod till mig och återvände till Sverige, sov drömlöst med hjälp av narkotika och ägnade dagarna åt att gräva i arkiv. I tingsrätter, i tidningsarkiv, på bibliotek. Strukturen framträdde, likt en sen länge efterlängtad men väl hatad vålnad.

Andra hade sett vad jag hade sett. Andra såg!

Den elfte oktober dömdes ett äkta par till två års fängelse för att ha misshandlat sin femåriga dotter. De hade stuckit ut henne ögon med en strumpsticka. Den tjugofjärde november dömdes ett annat par till sex månaders fängelse för att ha hållit sin sexmånaders bäbis neddrogad. På nyårsafton 2006 greps fyra personer på en privat fest efter att de hade försökt bränna fem barn inne i ett sovrum.

De hade sett sina barns värld, och blivit galna.

Fler vuxna än mig klarade inte av att se sina barns fantasi bli till kött – och blod. Nyårsafton … Nyåret innebar en vändpunkt. Det är fascinerande hur fort Domedagen faller, när den väl faller. Min flykt tillbaka till hit, till det slitna rummet i hotel Breslow, var den värsta resan jag någonsin hade gjort.
Det finns så många barn. Alla föder monster i sin fantasi.

Nu är fantasierna verkliga.

Vuxenheten klarar inte barns fantasier. Så länge monstret under sängen är en overklighet kan vi hantera den. Vi pussar på panna och tänder en nattlampa och vet inte att monstret bidar sin tid. Barnen vet, de bär mörkret inom sig, den skräck vi lär oss att hantera, den fasa vi drogar iväg. Först när alla barriärer fallit och det okroppsliga blir kroppsligt – först då skriker vi. Fråga er – varför skriker barnen om natten?

De ser vad vi väljer att inte se.

Vi står på randen till vår egen död. Nu gör vi det. Vi är flyktingar i en värld som helt har tagits över av det vi inte sett sen vi själva var barn. Somliga länder har klarat sig bättre än andra; ett land har dödat alla sina barn, fastän det betyder undergång för nationen. Ett annat land har skapat barnläger, där barn hålls nedsövda och endast under kontrollerade former tillåts motionera. Ett annat land har gått i krig mot sina grannar, eftersom grannarna rensat sina städer och byar och landsbygd från allt vad barn heter – till och med hundvalpar! – och dumpat dem hos grannen.

Vi dör sakta, så sakta, men monstren lever.

Hotel Breslow är en svag men ännu trygg hamn för alla oss vuxna. För några kvällar sedan hade någon lagt ett hittebarn på trappan till bykyrkan. Innan prästen i byn kvävde barnet med en kudde höll vi oss inne, tätt sammanhållna av skräcken. Gatorna regerades av ett flytande okroppsligt mörker med viskande röster om död, av stora leende men sorgsna kvinnoansikten, kanske det första eller sista lindebarnet hade sett innan det lämnades på trappan till en kyrka. Inte ens där fanns räddning. Mörket blev kvar, som grå dimma i morgonen. I havet härskar terrorn.

Bara barn vet vad havet gömmer.

Gud har övergivit oss. Här finns barn i denna vår värld vart vi än vänder oss och Gud har övergivit oss och sagt oss att ”Låt barnen komma till mig” och de går barnen går men lämnar sin skräck efter sig och den dödar oss saka men säkert för vad är vi utan nästa generation? Vi dödar våra barn nu. Vi vill inte se vad de ser. Vi dödar barnen nu för att stilla skräcken, stilla den, så att vi kan överleva.

För här finns barn.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s