Gudomligt Ingripande Gav Finsk Seger

”Jag minns ingenting,” säger Athena

uggla(Olympiastadion, Helsingfors) Först efter sju minuters avbrott vågade domaren dra igång den stora fotbollsmatchen mellan Finland och Belgien igen, detta på grund av en arg uggla som satt på Belgiens målbur och gjorde hotfulla utfall mot vem som än kom i närheten. DN rapporterar om den uppmärksammade händelsen. Sportintresserade läsare minns säkert skandalmatchen mellan Sverige och Danmark, som efter ett UEFA-beslut avgjordes med 3-0 till Sverige efter att en dansk supporter rusat in på plan och försökt klocka domaren. Andra läsare minns säkert också skandalmatchen mellan Sverige och Island, som slutade 5-0 (1?) till Sverige därför att inte en enda islänning sprang in på plan, i alla fall ingen utom dem som fick vara där. Och nu har det hänt igen, en skandalmatch. Den här gången avbröts matchen på grund av en uggla.

Herr Klokbok kan (som den grävande journalist han är) avslöja sanningen bakom händelsen. Ugglan träder nu för första gången fram på bild (på den här bloggen) och ger en exklusiv intervju. Det är en tragisk, djupt traumatiserad varelse, som i sökandet efter sin far och tyngd av årtusendens tradition till sist fann hur allt brast. Hennes, ugglans, namn är … Pallas Athena.

”Jag minns ingenting,” säger Athena, en gång hyllad som bland annat krigsgudinna. ”Jag vet bara att jag satt vid bakre läktaren, där jag har bott i vinter, och då slog det mig: Jag är en grekisk gudinna på Olympiastadion. Det var en intressant känsla. Det … kändes som ödets ironi … ”
Pallas Athena
Efter att ha bytt skepnad från uggla till ung kvinna (bilden till höger), fortsätter Athena:

”Jag kommer inte ihåg vad som hände, alltså, från det där med matchen, menar jag. Ena stunden sitter jag i mitt rede och drömmer om pappa, i nästa sitter jag på den där målburen och är arg, så fruktansvärt arg.”

Trots en viss stelhet i sin kropp tänker hon efter, långt tillbaka. ”Vet du,” säger hon, ”jag har längtat efter att någon skulle fråga om min bakgrund, min barndom. Det finns så många historier, men nästan alla är fel. Ja, det är sant att jag gav pappa huvudvärk. Ofta. Särskilt när jag var tonåring. Dagis var faktiskt riktigt hemskt; tänk dig själv att vara fullvuxen kvinna med ett bra krigstjut men med ett barns intellekt! Bara för att jag hoppade fram fullvuxen och i rustning från pappas huvud betydde det inte att mitt sinne följde med. De första tre åren var värst, speciellt som min styvmamma, Hera, aldrig ville veta av mig. Jag fick sova i stallet, visserligen Augiasstallet så det var ju rent och fint, men ändå?”

Ju mer hon berättar, desto värre blir bilden av henne. Athenas uppväxt präglades av oförstående vuxna, hot, misshandel, sexuella övergrepp och en ständigt ökande vrede. Som barn till en likgiltig pappa och en allt mer hatisk styvmamma utan kontakt med Metis, sin biologiska mor, kom Athena snart att hamna i en destruktiv spiral. Hon hade inga riktiga vänner, undantaget Nike, om vilken Athena efter ett hätskt utbrott – ”hon och hennes jävla skor!” – inte vill tala om.

”Jag lockades av, som de kallas, ‘de farliga killarna’,” säger hon. ”Du vet, Jason, Perseus, Odysseus och dom? Hjältar, kraftkarlar? Riktiga Män, inte … ” hon ger mig ett snett ögonkast, ”såna som dig. I början trodde jag att de kunde ge mig något jag saknade, men efterhand insåg jag att de var idioter, hela bunten.” Athena skrattar, inte utan skadeglädje, och fortsätter: ”De ville helst bara ligga med mig, men en sak har jag alltid varit noga med: Min oskuld.” Athena skrattar högt, påmind om något. Så säger hon: ”Perseus! Han var kär i mig. och vet du vad han gav mig, som kärleksgåva? Min syster Medusas huvud. Snygg passning, grabben … ”

Riktigt när hon bröt med det gamla gänget minns hon inte. Athena vet dock att vid någon punkt i hennes liv drev hon bort från det destruktiva, mot visdom och (som hon säger) ”en mer disciplinerad sida av krig”. De stora hjältarna lockade henne inte lika mycket. Den namnlöse bassen, den okände hopliten som alltid fick ta värsta smällen – de fångade hennes intresse. Så få bryr sig om fotfolket, säger hon och fortsätter:

”Det var däromkring jag började med trolldom. Först mest på skoj, plocka mynt ur örat på Jason och så där … Och han såg alltid ut som en fisk när jag gjorde det. Den store dummern. Men, i alla fall – sen blev jag mer disciplinerad. Jag tror det var mammas arv, hon var ju i alla fall en vishetens gudinna, hon med?”

Såsmåningom – ”när jag blev vuxen”, som Athena säger – fattade hon tycke för helt andra gudomliga göromål, som vävning och hantverk. I efterhand, under alla långa år i exil, har hon ofta funderat över om det var vad hon ville, eller om det var vad hon skulle. ”Jag är i alla fall kvinna,” säger hon och tillägger: ”Och det är männens värld … ”

Men hur hamnade hon här, på Olympiastadion? När jag frågar henne om det blir hon mörk och tungsint, och säger efter en lång tystnad:

”Jag vet inte. Ibland har jag pratat med andra från den tiden. Alla verkar vara överens om att vi … blev utkonkurrerade. Nya gudar, En Ny Gud, en enda … Besegrade oss. Somliga av oss har valt att glömma, som Hekate? Du skriver ju om henne, i din den där boken – Recept för Domedagen? Andra … Vägrar att glömma, som Ares. Det sista jag hörde om honom var att han är legoknekt nedåt Marduks gamla ställe, Babylon? Irak, heter det visst numer …” Athena suckar. ”Jag drev bara iväg, tappade fotfästet och alla vänner. Bästa kompisen Nike satsade helhjärtat på sin löpning och alla andra gled bara undan. Faktiskt var den enda vän jag hade kvar en uggla. När Strigi – ugglan alltså – dog gled jag liksom in i Strigis skepnad, det kändes tryggt. Fast maten lämnade en del att önska … ”

Athena är fåordig om sin tid som uggla. Den verkar ha bestått av enkla göromål utan större dramatik. Råttor upptar en hel del av hennes intresse, liksom kyrktorn, träbjälkar och fullmåne. När jag frågar henne om där finns något spännande att berätta mumlar hon generat något om en ung brittisk pojke.

”Han blev visst rätt så känd,” säger Athena och ler svagt. ”Men nä, jag vill helst inte tala om det. Låt oss säga att jag … blev lite besviken på hur han kom att bli? Så jag drog iväg, levde vind för våg här och där och fick till sist ett bra kontrakt på ett rede, här, på stadion. Jag flyttade in i vintras och tänkte börja bygga om nu under sommaren, men så … Kom de. Hjältarna. De där fotbollsspelarna.”

Varför avbröt hon matchen? Handlade det enbart om att skydda sitt revir? Eller var det något större, kanske en slags markering av något? På dessa mina frågor svarar Athena:

”Markering? Nej nej! Nej, jag hatar fotboll. Så det var därför … ”

Som avslutning undrar jag vad hon ska göra nu. Athena svarar:

”Först ska jag ta mig en råtta och sen … Sen ska jag nog titta förbi hos Winnie, för en kopp te och kanske lite honung. Det är märkligt, men … Jag, som varit en visdomens gudinna, känner mig alltid bakom flötet när jag hör vad ett huvud fyllt med trätrassel tänker på.”

Athena återgår till uggla, ger mig ett högdraget ögonkast och breder ut vingarna. Alldeles som solen går upp över Olympiastadion i Helsingfors lyfter hon och flyger iväg. Mot vad? Det vet jag inte. Ensam där bland läktarna funderar jag på en fråga jag borde ha ställt, innan hon flög sin väg: Vad gör de gamla gudarna när de inte längre har någon som tror på dem?

Jag förväntar mig inget svar, så jag samlar ihop mina saker och börjar gå min väg. Och då, från under en stol, viskar en sköldpadda:

”Vad vi gör!? Du, det ska jag tala om för dig!”

—-
Andra bloggar om: , , , ,

Annonser

4 thoughts on “Gudomligt Ingripande Gav Finsk Seger

  1. Pingback: En sportkrönika på en bibblablogg? « Bibtech142 - Skogås Bibblablogg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s