Jag fick i uppdrag att …

Jag fick i uppdrag att skriva ihop en liten text för Skogås Bibliotek, där jag för närvarande huserar min lekamen såsom varande praktiserande assistent (och bloggansvarig :O ). De som ens känner mig lite lite grand vet att ‘en liten text’ och jag …

Det är inte en så bra kombo. Jag har trots allt en släng av kreativ elefantiasis ibland.

I vilket fall blev det en text. Den kan åses här, på Skogås Biblioteks blogg, Bibtech142. Och om ni nu inte orkar klicka på den där länken – den här länken alltså* – så finns den fullständiga texten här. Här nedanför. Men klicka på länken, det är en blogg väl värd ett besök (inte minst för att jag svullar i ego och utbrister i ett ”Det är JAG som har gjort den!”).

(Egentligen är inte bloggen officiellt öppnad, men å andra sidan släppte Microsoft en betaversion av Vista långt innan ‘retasil’-versionen kom, så se bloggen som en Bibtech142, beta.

Fullständig version utan planerade uppgraderingar (yeah, right …) släpps den 27/6. Eller möjligen den 28/6. I alla fall senast den 29/6. Kanske något senare**.)

– – – – –

*: Jag upprepar mig bara för att ni inte ska missa länken 😉

**: Uppmärksamma läsare lägger säkert märke till att där inte finns något årtal.

– – – – –

Det var en gång när varje historia började med ett ‘hark!’, eller möjligen ett ‘lo!’. På den tiden fanns inte datorer – vad vi vet; multiversum är dock en besynnerlig plats och L-space är än värre. L-space, eller dimensionen mellan alla bibliotek skriver Terry Pratchett bra mycket mer om än det får plats här, så den intresserade rekommenderas till ‘P’, i hylla ‘Hce’ (eller möjligen hyllan ‘Saker du inte trodde fanns!’).

Det är länge sen nu, som varje historia började med ett ‘hark!’, eller möjligen ett ‘lo!’. Numer börjar många historier med … lite till mångas förvåning … ett ‘<HTML>’. Eller något än värre.

Den här historien börjar …

dore”Hark!” ropade ledsagaren, en väderbiten ruskprick med ett skägg som, sade somliga, hyste en hel liten värld av vättar. Riktigt vad för kolonier som doldes i resten av hans utseende och klädsel vågade få spekulera i. Han hade dock varit en god guide, även om vår skepticism från det första mötet på bykrogen här och var höll i sig. Han hade sina … sidor. Redan från början hade vi förstått det. Hans klädsel var en sida; grova stövlar, svarta hosor och kolt, en yvig bländvit slängkappa, vars syfte (sa han på väg uppför en stenig stig) var att gömma honom. Om det behövdes. För vad … sa han inte.

Orsaker bortom de flestas kontroll hade fört oss hit, till en avkrok av världen i skuggan av massiva berg. Här i en ruvande by med korstimrade vitkalkade väggar och tjärade vasstak sades Öppningen ligga, Porten Till Universum. Det var den vi hade varit på jakt efter, ett äventyr som tagit oss genom en snårskog av regelverk och hotfulla ryttare, besynnerliga manicker och, förstås … Vår guide.

Han ville inte tala om vad han hette, trots att det var han som tog första kontakten på bykrogen, en av de där rustika serveringarna där hälften av möblerna var golvfast och andra hälften lätt utbytbart; gästerna var hårdföra, personalen ännu hårdare och brödet hårdast av allt. Jo, vi kände oss tämligen vilsna, en hel liten grupp förvirrade stadsmänniskor på besök i ett land som – uppseendeväckande nog! – ingen hade skrivit någon bok om. Inte ens en pamflett.

När vi förstått att vår ledsagare hade väntat oss (hur han visste att vi skulle komma sa han inte heller) accepterade vi hans tjänster, med viss tvekan. För redan på ett par meters håll innan vi ens sett honom hade vi känt hans närvaro. Åtminstone hans klädsels närvaro; våt ull och oidentifierbara dofter drev framför honom i ett halvskimrande moln, som en vålnad.

Det var för att skrämma grävlingarna på flykt, sa han. När vi påpekade att vi inte hade sett en enda grävling under vår färd hit till byn, nickade han och sa: ”Nä. Just det.”

Byn var slutet på allting. En smal sandig väg, ärrad av åratals störtregn och tunga transporter, upphörde i och med bytorget. Där fanns inga vägar bort från byn (såvida man inte reste tillbaka samma väg man kommit). Där fanns, faktiskt, inte ens några stigar. I vart fall inga för den här terrängen ovana vandrare.

Vår ledsagare hittade snabbt en stig; den började alldeles bakom bykrogens hemlighus och smet nästan blygt förbi en bergsrygg, över en vildvuxen äng och tog ett skutt med hjälp av utlagda stenar över en smal men mycket forsande bäck. På andra sidan bäcken kom mörkret över oss; skogen växte här så tät att den på sina håll bildade en naturlig pallisad.

Halvt sövda av skogsdofterna – mullen, de tunga barren, de obehagliga stankerna från
Onämnbara Ting I Undervegetationen – släpade vi fötterna vidare efter vår ledsagare. Och lika plötsligt som vi hade klivit in i skogen, klev vi ut ur den. Vi stod på randen till en
väldig stenhed, bortom vilken mörkt hotfulla berg reste sig med anklagande klipptoppar mot en mulen himmel. Ännu var det dagsljus kvar, men natten vältrade snabbt in från öster (eller möjligen söder; ingen av oss visste så mycket om kompasser).

Vi var nu mycket trötta, men vår ledsagare manade oss att fortsätta. Det var inte långt
kvar, sa han, inte långt kvar alls! Motvilliga men oroliga för att bli lämnade ensamma i
detta öde land fortsatte vi. Det var en kamp mot utmattningen. Terrängen var en
svårframkomlig moras, trots att vi gick i rad efter vår guide på den nästan helt försvunna
stigen. Ju närmare bergen vi kom, desto tätare blev också dunklet. När dimmor drev ned från bergskammarna blev vi alldeles vilsna, men vår vägvisare band ett rep om var och en av oss och ledde oss i rad utmed kanten av nattsvarta klyftor. Och så, plötsligt, stannade han. Och ropade: ”Hark!”

Natten hade fallit helt nu. Dimman var nästan ogenomtränglig. Men där … ett svagt ljus, blåaktigt … Vi klev närmare. Dimman drev isär. Och vi såg.

Det var en dator. Den stod på en liten stenpulpet. Bildskärmen flimrade muntert och lockade oss närmare. Med av anspänning och utmattning skakiga händer skrev en av oss in De Hemliga Namnen vi hade erhållit, längre tillbaka, på en helt annan plats. Så väntade vi (kom igen – det här är i otillgängliga berg, och vem som än ställde datorn här hade tydligen bara råd med ett Baud-modem, så uppkopplingen är långsam, okej!?).

Och väntade lite till.

Och en stund.

Och så några ögonblick.

Och så … På ett sådant sätt, helt odramatiskt efter den farofyllda färden, (smyg)öppnades Skogås Biblioteks blogg – ‘Bibtech142‘.

Vår ledsagare skrattade i mugg, svepte kappan omkring sig och … försvann.

(Här uppstår nu frågan: Vad gör ett gäng bibliotekarier när de befinner sig på toppen av ett hemskt berg med en dator framför sig? Om du råkar veta svaret … Plita ned det som en kommentar!)

Annonser

9 thoughts on “Jag fick i uppdrag att …

  1. Gillar din text…använde (faktiskt) länken… 😀

    Har bara en sak att anmärka på…harkel… egen… e g e n _egen_ !!!
    Inte för guds skull, ”egna”, vad ä r det med dig, du brukar inte ge mig hjärtinfarkt av irritation på detta sättet?! 😉

  2. Fniss…såg nu, att det är inne på den, famösa, länkade sidan…i nedräkningen…och alltså alls inte i introtexten…inte konstigt att du inte såg det! 😀

  3. Yyyyl!

    M å s t e du absolut ha ett eget liv?! 😉

    Vet inte hur många gånger jag har ilat in hit, bara för att bli gruvligt besviken… 😦

    Snuft…

  4. Ingen behöver ha ett eget liv om de inte vill!
    Jag har ett alldeles fullkomligt fullproppat EGET liv…så jag orkade inte läsa hela…för trött…
    Återkommer imorgon herr klokbok…
    hark, hark?
    Något nytt som jag missat? Morr..morr!

  5. Biblotekarier? De hoppar mot sin död, frustrerade på grund av usla löneavtal och irriterande snorungar som smetar tuggummi på datorskärmarna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s