Kattutredning sågas av KKK

tempusKonservativa Katters Kommitté, KKK, fräser åt förslaget om en kattutredning, som DN rapporterar om. Enligt KKK:s jamarkatt Tempus Kitekat (vänstra bilden) vittnar det vänsterpartistiska förslaget om en kattutredning om ‘en hög nivå av okunskap, blindhet och uppenbar brist på något vettigt att göra, som att jaga garnnystan’. Tempus fortsätter vidare med en lång marskattsharang om fraterniseringen med hundar, släpphäntheten mot människor vilka hyser råttor som husdjur och den alarmerande bristen på räkor i bland annat Östersjön.

Pipis

KUK, Katternas UtvecklingsKomitté, väljer dock att med hänförda svansviftningar och loja tåbit hylla vänsterpartisterna Ulla Anderssons och Wiwi-Anne Johanssons förslag till jordbruksministern Eskil Erlandsson. Pipis Whiskas (högra bilden) gläds stort åt att tvåbeningarna äntligen börjar ta en förkattad och ständigt skymfad mjauoritet på allvar.

”Vi är trötta på att framställas som leksaker,” säger Pipis Whiskas i ett uttalande. ”Vi är utleda på att i media framställas som råttfångare – även, och detta är värt att påpeka, även om råtta är ovanligt gott! Vi vägrar att finna oss i att i bland annat skämttidningar utmålas som lasagnefrossande latmaskar, när vi i själva verket redan har svaren på kvantfysiska gåtor och vad som händer i Schrödingers låda. Vi Vet! Vi har varit där!”

Enligt obekräftade uppgifter har en viss schism uppstått mellan de två organisationerna, en schism som HUD, Hundarnas Underjordiska Nation, väntas utnyttja i en vinteroffensiv.

Squek, pipråtta för RAID, Råttornas Alliansfria Internationella Detachement, firade nyheten med en vällagrad bit grevé.

(En pesonlig reflektion från en subjektiv synvinkel, i det bägge de där politiska kissarna redan nämnda i text och bild är mina*, är: Det är ett bra initiativ. Katter har en slags skadedjursstatus, ungefär som hundar i bland annat Spanien eller på Irland**, och om stämpeln som skadedjur kan tvättas ur en smula slipper vi kanske företeelser som sommarkatter. Vi brukar vara hemskt noga med att djurhållningen ska vara human och kvalitativ – men katter tycks falla mellan stolarna.

Mina katter bruka springa in i stolar, men de är å andra sidan lite stolliga 🙂 Och ja, bilderna är inte alldeles färska. Mina feliner är större nu. Mycket större … )

– – – – – – – – – –
Fotnötter:
* Så tillvida att de bor hos mig, men ingen kan väl anses äga ett av jordens mest individualistiska djur. Fast de är smarta; varför sticka sin väg när jaktmarkerna är goda – om lite torra och ofta förpackade i en gul pappkartong?

** Rekommenderade länkar för hundar och katter:

VOV!

Hundar Utan Hem:
http://www.hundarutanhem.se/

Djurskyddsföreningen NeverNeverLand:
http://www.neverneverland.se/

SOS Animals – spanska hundar:
http://www.sos-animals.se/
MIAU!

Stockholms Katthem – under ‘Övrigt’ hittar du fler länkar till katthem utanför STockholmsområdet
http://www.katthemmet.nu/

Stadskatten:
http://www.stadskatten.org/

Södertälje Katthem:
http://www.sodertaljekatthem.se/

Hittekatten:
http://www.hittekatten.se/

– – – – – – – – – –
Intressant?

Andra bloggar om: , , , , ,

Allt är inte guld som glimmar

Non omne quod nitet aurum est.

Inte ens det vidsträckta fältet av kött och sten kunde få Clavius att börja förstå. Tusentals män, hundratalet elefantkadaver, fortfarande skriande hästar vilka futilt sökte resa sig med avhuggna senor. De hade gått hårt åt kavalleriet. Varför lät sårade hästar så mycket värre än allt? Kanske för att de i sin friskhet var soliditet och ståtlighet, men på marken – döende av smärta – inte mer än blodigt kött. Som människan. Människorna. Männen, alla de tusentals männen.

Det var redan natt. Den hade kommit så fort att han knappt märkt den, försvunnen i ett rus av död, överallt död. Han hade använt sig av hitills outforskade reserver styrka, som när den store tunge khartagensaren slagit sina jättelika händer omkring hans hals och tryckt till. Ren överlevnad hade tvingat fram en kort men fullkomnad seger; borde han ha tagit en skalp? Muribellum och de andra i kohorten skulle aldrig tro honom, Clavius, den ständige eftersläntraren, en dödlig farsot för varje fiende i sin väg.

Det var natt, men lika ljust som på dagen. Tänk att en hel stad kunde brinna så, som Khartago brann? Det var … magiskt. Hur elden dansade som av eget liv över de rasade taken, de nedbrutna murarna, över de stora högarna av lik där vid den första bräschen. När muren hade fallit hade ödet beseglats – hade inte prästerna spått om det i sina getkadaver? Nu såg han en flyende man, en vagn framför sig, en svartnad skugga i koppel bundet intill vagnen. Där hördes ett hest skri – mannen rasade mot skuggan, en kvinna?

Clavius orkade inte tänka efter. Benen skakade, nu när han rensat sig själv på styrka. Vid sådana här tillfällen önskade han att han kunde räkna, men spelade det någon roll? Vem skulle bry sig om ifall han kunde säga hur många fiender han fällt, när allt som räknades var att ha överlevt? När allt som räknades … men det enda som räknades var guld.

Tillräckligt mycket guld och han kunde muta sig fri, bli fri, inte längre legionär, bli fri. Fri att göra vad han alltid hade önskat, att bruka jorden, att äta svarta bönor under det gamla olivträdet där hemma på faderns gård, få vin i lekrus. Fri från trötthet, en vacker slavinna som kunde bada honom och utan att protestera – som hororna på badhusen – tog emot honom när han ville. Sex år av tjänstgöring och tröttheten hade aldrig riktigt gått ur kroppen, som en ständig kramp djupt i ryggen, en kramp inte ens hororna kunde mildra.

Det enda som räknades var guld. Clavius vacklade, hans ena ben vek sig, han sjönk ned på knä mot het sand, solvarm och blöt. Den brinnande staden svepte svarta moln över himlen, upplysta alltjämt av en aldrig sinande och alltid hungrig svåda. Från hus till hus, från ruin till ruin. Ett glimmade i fallnas harnesk, i deras hjälmar, tappade vapen och sköldar, fallna standar, betsel och seldon till hästar. De närmaste djuren hade slutat att skrika nu. De felsta var döda, en och annan frustade, sparkade futilt, försökte resa sig, slängde med huvuden, rullade ögon. Dog. I skenet av en brinnande stad, vars eldbegängelse speglades i splittrade rustningar, döda ögon, guldringar på svartnade händer … Guld. Glittrande som de döda kropparnas missfärgade naglar, gula mot redan liksvarta fingrar, som knotiga krökta trädgrenar.

Clavius rasade ihop på sidan, så trött, bortom utmattning. Men törsten hade väckts, febern, längtan efter frihet och makt, bara en knivslängd bort. Det borde vara tillräckligt med rikedom omkring honom på alla de dödas händer att köpa honom en plats i senaten! Eller åtminstone en egen gård (han hade aldrig tyckt om sin far, en flåbuse och suput som inte ens haft den goda smaken att överge sina manliga älskare när han hade gift sig). En egen gård, en egen frihet. Och kniven var redan i handen, pånyttfödd kraft i armarna, greppande stela fingrar kring det läderomgjärdade hjaltet och knivbladet redan halvvägs igenom det första fingret. Det gick oväntat lätt, som att skära genom revbenspjäll.

En hand, två händer. Tio. Han krälade och kröp bland de döda, blind för om det var en frände eller fiende. Femton händer, trettiofem fingrar, fyrtio – där en hals prydd av en guldlänk lika tjock som hans tumme! Till och med att gnaga kniven genom en hals var förbluffande lätt, nu när där inte rådde en kamp. Clavius blev blodig, täckt av blod, en hals som fortfarande hade pulserat av liv – kanske hade mannen kunnat räddas … Sextio händer, famnen full av ringar och kedjor. Död åt de döda, låt de levande leva!

Yr av döden omkring sig föll han i slummer, somnade, vagt medveten om att där hördes bronslurar någonstans. Lämnad på slagfältet, som död. Som levande, men död.

Och långt senare skulle han vissa nätter vakna med ett vrål halvvägs upp genom halsen lika tjockt som spyor. Då, ännu hemsökt av de döda fingerlösa vandrande liken med sin anklagande blick, vände han alltid skräckvrålet till ett skrik efter Lupa. Nubiern Lupa. Född slav, såld slav, friköpt slav men ännu slav. Hon sov vid hans fotände, vaknade alltid som om hon inte ens hade blundat och höll honom i sin famn tills han somnade. Han skämdes alltid, vagt medveten om att något i relationen var fel. Visst var han huset herre? Visst var han hennes härskare? Ägare? De var trots allt gifta! Hon var hans ägodel, den dyrbaraste av allt, köpt för likguld.

Nu – en förmiddag. En sol insvept av disiga moln. Morgondimmor, som aldrig hade flyktat utan förbytts till blindhet, en starrhinna över solen. Från sin vilstol på terassen såg Clavius ut över ägorna; de smäckra träden, de hårdarbetande dagverkarna på fälten. Det skulle bli en bra skörd, tillräckligt bra för att inhösta en större summa pengar av vilket hälften (han visste hur mycket hälften var) skulle gå till fredsdomaren. En affärsuppgörelse mellan hederliga män, förstås; så länge Clavius betalade skulle ingen fundera över om han hade dött eller deserterat. Slavar skötte administrationen, här som överallt annars i Imperiet. Och slavar gjorde som de blev tillsagda, som …

”Lupa!” sa Clavius, högt. ”Lupa! Hit!”
Hon stod redan vid hans axel. Senig som en svartbränd olivstam, det magra ansiktet med sina kritvita ögon fläckade av svart iris till hälften riktad mot marken. Vid det här laget hade Clavius vant sig vid att hon alltid log – det var något med hennes ansikte, inte ens när han hade slagit henne hade hon slutat att le. Han hade inte haft tålamod att ta det ur henne och dessutom var den där munnen som gjord för att suga av honom. En bra fru på det hela taget, räknekunnig, ofrivilligt hånleende ja – men en bra fru.

”Gör inte så där,” sa Clavius, en sur ton i rösten. ”Dyka upp så där. Säg nåt, din slyna!”
”Förlåt,” sa Lupa, slog ned blicken och knäppte lydigt händerna på ryggen. ”Härsk … are … ”
”Har vinhandlar’n varit här än?”
”Inte ännu, härsk … are … ”

Clavius nickade slött. Det var för kvalmigt för att han skulle orka tillrättavisa henne. Dessutom hade han den senaste tiden börjat roa sig med att spara på hennes försyndelser, och när hon minst anade det först bestraffa henne och sen vräka omkull henne och ta vad som rätteligen tillhörde honom. Hon protesterade aldrig, även om hånleendet aldrig lämnade hennes läppar. Inte ens när han band fast henne hopkrupen över en stol och piskade henne. Lupa – hora.

‘Men det betyder också varghona’, tänkte Clavius, plötsligt illa till mods. Han kastade en blick på henne. ‘Och den som vässar vargars tänder … ‘
Han rös. Något var fel i deras relation. Visst var hon hans ägodel? Hans guld? Svart guld, som guld överdraget av en hinna sotbemängt, fastbränt blod.
”Slyna,” sa han, kraftlöst. ”Jag borde piska det där leendet ur dig nu med en gång.”
”Varsågod,” sa Lupa, vände ryggen mot honom, lät sin enkla klädnad falla och böjde sig fram. Hon gav honom en blick – spefull? – mellan sina ben. ”Härsk … are … ”

Clavius daskade till henne på stjärten. Vanligtvis brukade han få stånd redan vid tanken på att få ge henne smisk – hundra slag var vad som tillråddes för uppstudsiga slavar – men det var hett i dag. Kvalmigt. Molnen, ännu disiga, hade redan börjat mörkna. Värmen steg; dagtingarna på fälten tycktes inte längre lika flitiga. Han hade huvudvärk, den började bakom ögonen – alldeles under ärret på vänster ögonbryn där en av fienderna slagit honom med ett spjutskaft. Började, spred sig genom huvudet som rök, värkte sig ned genom nacken och gav honom frossbrytningar över ryggen. Borde han gå och lägga sig?

”Jag vill ha ett bad,” sa Clavius. ”Följ mig.” Han reste sig, daskade Lupa på stjärten mest i förbigående och hejdade sig. ”Nå?”
”Jag ska följa dig,” sa Lupa och sträckte upp sig. Den där jävla munnen … kunde hon inte sluta flina!?

Hon fick en örfil, det bekom henne inte, det var inget hårt slag utan mer en markering. Hon visste vad hon kunde vänta sig. Clavius metoder var inte särskilt nyskapande, den här leken hade de lekt många gånger förr. Hon slog sedesamt ned blicken och lät honom slå till henne ännu en gång.
”Nåd,” sa hon, tyst, ”Nåd, min härsk … are … ”
Och vände sina vitsvarta ögon mot honom. Och blinkade. En gång. Utan att sluta le.

Åskan började. Den kom som en avlägsen bastrumma, ett nästan så mörkt ‘baa-oouuum’ att det blev ljudlöst
, det kändes i kroppen mer än hördes av örat. Clavius hoppade till sin förvåning högt, skrattade till nervöst och rådde bot på den hastiga förlusten av härskarens prestige genom att snärta till Lupas stjärt med ena handen. Hon sa, som sig bör, ett kvidigt ‘Aj!’. Och log. Visst var hennes läppar aningen särade nu? Han skymtade vita tänder, som benbitar mot svartbränd mark. Plötsligt – en hastigt flyktande och förvirrande tanke! – ville han att hon skulle bita honom.

Badstugan, en för ändamålet för liten byggnad med dålig puts på väggarna, var het som en ugn. Solen hade legat på, eller så hade man eldat för hårt under varmvattenkaret. Men hettan till trots – svetten bröt ut på Clavius rygg redan efter ett par andetag – klädde han av sig, satte sig på en varm träpall och lät Lupa hälla olja över honom. När hon böjde sig fram för att hämta upp en skopa fin sand att kasta på hans kropp slog han henne på stjärten.

Clavius svalde ett andetag. Hon vände sig hastigt mot honom, ögonen smala, läpparna krökta i ett rovdjursflin. Lupa morrade. Morrade!
”Din lilla hora, vad gör du!?” sa Clavius, men hans röst bar inte och sista orden blev en viskning, ett väsande. Han hostade, varför var det så lite luft här inne? Varför luktade det … djur? Hade hon inte tvättat sig på länge? Hennes kön luktade alltid, men inte så obehagligt att det gjorde honom avtänd, snarare tvärtom.

”Förlåt,” viskade Lupa, vek undan med blicken och mumlade: ”Förlåt, det är bara … värmen. Härsk … are.”
”Slyna,” sa Clavius, orkeslöst. Han sjönk bakåt, lutade sig mot väggen och grimaserade när svetthal hud mötte het sten. ”Nå? Bada mig.”

Lupa sträckte upp sig, hennes smala fingrar i ett grepp kring träkåsan fylld med sand. Vad långa naglar hon hade … Gula naglar. Målade? Hon bad om ursäkt på förhand med nedslagen blick – och stötte sanden ur kåsan över honom.

Clavius blundade, hörde henne släppa träkåsan på stengolvet och kände hennes slanka händer massera sanden över hans kropp. När hon närmade sig hans kuk började den resa sig, när han kände henne sluka honom grymtade han belåtet. Nöjd. Nästan lika salig som när han vaknat upp en tidig morgon med manteln ett knyte fyllt av guld.
”Djupt,” stönade han. ”Djupt nu, din hora! Lupa!”

Det blev djupt, hennes tunga slingrade sig som en orm i hennes mun, smekte hans ollon, hans rot. Hon hostade till men han höll henne kvar, med ens med en önskan om att kväva henne helt. Det där leendet, med tänder … Han drog sig bakåt, plötsligt iskall.

Lupa tittade upp mot honom, guldögd, avlång. Svart ragg lika krulligt som könshår. Men bara ett ögonblick. I åsksken – himlen rämnade av en våldsam knall och gnistrande blixt – stod hon på huk framför honom, ännu med munnen öppen. Det var erotiskt vidrigt, en fulländad upplevelse av att vara frikopplad från världen. Han kom i hennes ansikte när regnet började falla, jämrade sig av vällust och skrattade till, förryckt.

Clavius vacklade, hans ena ben vek sig, han sjönk ned på knä mot het sand, solvarm och blöt. Med ett stön och en duns hamnade han tillbaka på den varma träpallen och vinkade Lupa till sig. Det hade mörknat, ett ovädersmörker en sensommardag. Som natt. Gula blixtar i en regntung himmel fick molnen att flamma som underifrån, flödade guld genom fönstren och dörröppningen. Dören blåste igen – det blev mörkt, men bara ett ögonblick. Med nästa vindstöt slets dörren bort från sina gångjärn med sådan kraft att Clavius ropade till, förfärad.

Lupa stod framför honom, bredbent med armarna halvvägs höjda som för att gripa honom om huvudet. Hon log. Det ständiga, förbannade slynleendet, läppars krökning i ett ansikte om skuret ur svart ebenholz. Vita ögon med pepparkornsiris, långt flätat hår som sjögräs – som stelt ragg. Den svarta könshårstriangeln var både lockande och hotfull; han ville slita håret från henne, bränna henne, störta sin kuk i henne och spetsa henne, piska henne medan han pumpade in och ut tills han hörde henne skrika och gråta. Straffa leendet ur hennes ansikte.

Istället lät han henne smeta ut olja och sand över hans kropp, ånyo. När hon sträckte sig efter den böjda slöa spateln att dra sand och olja från hans kropp med, suckade han, skakade på huvudet åt sitt vankelmod och log, stort.
”Älskar du mig?” sa han, generat.
”Ja, härsk … are.”
”Jag köpte dig fri från den där khartagensiske handelsmannen,” sa Clavius med nöjd ton. ”Med likguld, guld från hans likars fingrar. Vet du det?”
”Ja, härsk … are.” Lupa strök honom över kroppen med spateln, ömhet och kärlek och förtröstan i varje rörelse. Men hennes leende … visst blev det bredare? Hennes tänder, vita.
”Bit mig,” sa Clavius.

Lupa bet honom i underarmen, ömt, mjukt. Ofarligt. Hon tittade upp på honom med frågvis blick, leende.
”Bra så?” sa hon. ”Härskare, min legionär, min redan döde legionär …”
”V…” Clavius hostade till. Hennes tänder – hon hade knappt nuddat honom och ändå smetade hans blod ned hennes läppar och haka, flödade som vatten från hans underarm, där två prydliga punkteringar i huden svärtades av mörkt blod mot blek hud.

”Vem är din härskare nu?” viskade Lupa, kröp mot honom, smekte honom över ansiktet med fingrar och tunga, böjde sig mot honom och kysste hans hals. Likt guld glimmade Lupas naglar, likt likguld, där de rörde sig in genom hans bröstkorg. Hennes svartnade fingrar kramade hans hjärta. Allt han känt – all triumf, all glädje, all skräck, all kåthet och makt – förvittrade.

När han kände öknen inom sig, kallade han det fred.

En åsikt om saudiska körkort

Överstelöjtnant (pens.) Gustaf von Bromsklouss har ordet:

Körkort hit och körtkort dit!? Vad är det för sätt att låta de där … vad det heter nu, ah! Kvinnor! Det ska jag äga er, go’vänner, att hade det inte varit för kvinnorna så skulle jag baske mig ha haft ett tråkigt liv. Jajamensan! Jag minns en gång när jag var posterad som någon sorts FN-arbetare i Nahassapirihan, en dag när kalfaktorn, löjtnant Nilsson, korkat nog låg sjuk i denguefeber. Ja, sånt är inte att leka med; det bryter ned vem som helst. Fast Nilsson var förstås alltid en fjolla, vaxade mustachen och använde hårolja. Vi brukade säga till honom, sa vi, på skämt, sa vi till honom att ”Hörru Nilsson! Ska vi ta och måla ditt gevär rosa?”. Ja, det var tider det … I Nahassapirihan, i utkanten av någon djungel jag har glömt namnet på, men det var i ett av de där hompabompaländerna utanför Europa. Har ni varit där? I Europa? Det är fint, inte sant? Vackra skogar, och en sak ska ni ha klart för er!

Hamburgs kvinnor kan gör en vekling av vilken soldat som helst. Jag vet i alla fall att jag kom hem med mer än jag hade räknat med – hon hette Ivana. Gullan blev lite upprörd, den hysterikan … Ack ja, men så är det. Fast Nilsson, han med febern, oj vad han var sjuk! Denguefeber är nog faen värre än Hamburgs kvinnor, ska ni veta, även om jag fick hetfeber – möhöh! Kärlek, kamrat! Kärlek! – när jag såg Liesl, fast hon var gift och en del saker gör man helt enkelt inte. Så jag var tvungen att vänta tills hennes käre make sov. Tyskarna kan inte bara bygga bra bilar, om ni … förstår vad jag menar. Höh! He he! Möhöh! Höh! Höh! Det är nästan så jag funderar på att ta reda på om hon den där fröken som slutade skriva dagbok på nätet fortfarande är till salu, he he. Höh! Rycker i bagetten, som en kär vän till mig – von Pansarmjälte – sa. Det rycker i bagetten, dags att hala fram bajonetten. Han sitter visst på Hall nu, för han menade verkligen bajonetten. Det nötet.

Nilsson! För helvete! Jag skulle ju berätta för er om Nilsson! Där låg han, den lille smygisen, en stjärtis fast ingen sa nåt om ‘et. Alla visste, ingen frågade. Så var det, så är det. Lika så gott det. Ger man dem ringfingret tar de hela kuken. Det är som med de små fröknarna i Saudiarabien. Jag hade en gång förmånen att få nicka en hälsning till Lawrence av Arabien, en stor man, en verklig hjälte. Där hade vi en gosse som minsann skulle ha fnyst åt både körkort och dengue, jajamensan! Han och jag träffades … Ja, han stod utanför ett hus i Haifa och jag stod på andra sidan gatan och jag är säker på att han verkligen nickade åt mig. Så jag nickade tillbaka, som om vi varit gamla kompisar. Inte illa, va? Va? Höh!

Och jag har alltid undrat vad saudiska kickor döljer under de där svarta råseglen de har på sig. Det var när jag tänkte ta reda på det som jag kom i kontakt med saudiernas kultur, ungefär som min käre vän Lawrence. Fast jag tror inte att de piskade honom … Men, äsch. Höh!

Ociviliserat folk, det där. Har ingen ryggrad. Jag brukar säga – och jag vet att det gör mig impopulär i somliga kretsar men någon måste vara sanningssägare – jag brukar säga att, säger jag, den ende med lite tåga var han, den där? Hette nåt på Ladan? Där har vi minsann en lysande strateg, i alla fall vad jag har hört. Nu ska det tilläggas att jag aldrig ser på TV; TV är kommunistiskt. Jag läser tidningarna, Post och Telestyrelsens publikation och ‘Allt om Fiske‘. Allt en man behöver veta. Ja – och så … Möhöh, Aktuell Rapport, förstås. Fast det där nya, det där Slitz? För lite naket. Så tycker jag inte om hur de objektifierar kvinnan heller. Mansgrisar. Jag ville vara med i Fi, men de bad mig gå. Jag vet inte varför. Kommunister, hela bunten. De skulle minsann aldrig nicka åt en om de såg en över gatan, inte. Inte! Höh.

Nilsson nickade inte. Han gjorde inte så mycket alls, minst av allt något med de där, ska vi kalla dem … frigjorda kvinnfolken. Ogifta, små näpna fötter, fina munnar – på fler sätt än ett, om ni förstår vad jag menar. Möhöh! Fast Nilsson, det kräket, gick och blev sjuk. Vi brukade ropa till honom, sista gången när de lyfte in honom i flygplanet hem – han ligger på Skogskyrkogåden nu om ni har vägarna förbi – att, brukade vi ropa: ”Nilsson, för helvete! Häng kvar där, vi har sparat några stycken åt dig!”

Fast Nilsson hängde inte kvar, ja – jag vet inte … Men jag undrar vad han skulle ha sagt i dag? Frågar ni mig har vi gett dom för mycket frihet. Det är som jag säger, ge dem lillfingret och de tar kuken i mun (sånt säger jag i förtroende, för jag vet ju att det inte finns några kvinnor här). Som det här med körkort. Det är kommunism! En riktig karl kan köra bil utan körkort! Se på mig, jag har nästan kommit hela vägen ut från garageuppfarten utan att köra över någon annan än grannens katt … Nä fan, det var visst grannen. En svart jävel, liten till växten, ser ut som en huskatt? Jag tror han är från Iran, eller om det var Örnsköldsvik.

Det är inte gott att veta för nu finns de ju överallt, de där, örnsköldsvikarna. Inte har han körkort heller! Han ha tatt tjugotre lektioner säger han och inte en enda uppkörning. Sicket sätt, bryta mot lagen så där? Och nu ni, nu ska den här … den här så kallade nya regeringen – ni vet, den med en hippie som finansminister? – kanske lägga ut körkortsprov på privata intressen. Det luktar kommunism lång väg! Vad är det för fel på Vägverket, va? En fin instans, ärevördig. Vilken dag som helst får jag ocks körkort – får tillbaka det alltså, för efter förra årets kräftskiva gick det undan. Lite för undan. Den där moderna poliskåren vi har, de tror inte ens at en karl är karl nog för en sup. Eller trettiofem. Jag var full som en finne, lika skakis dagen därpå som Nilsson. Han med denguen?

Kärringen hans – inte Nilssons, grannens – blev himla upprörd, det gamla nötet. Går man bakom en Hummer får man för fan i våld se sig för! Vägen är till för bilar, inte de där, vad heter de, muslimer. Hade han bara sett upp skulle inget ha hänt, men den pappskallen – jag antar att hjärnan blir för varm i den där handduken de har omkring huvvet – den pappskallen! Sätta upp en rondellhund i grannskapet när föreningen sagt nej! Är det skick det? Och fason? Vi sa nej till dem, de där rondellhundarna, för vi har faktiskt muslimer i området. Och en sak ska ni ha jävligt klart för er: Jag är progressiv. Jag och dom är verkligt goda vänner.

Vilken dag som helst får jag veta vad deras bruttor har under råseglet.

– – – – – – – – – –

Intressant?

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

Världens grönaste stad ska inte ha något badhus.

Låt mig först säga att rubriken är missvisande, eftersom den i mitt tycke är fel. Men – den är ett uttryck för ‘folkviljan’. Väl? Kanske borde man ha låtit folk få rösta om det, istället för att låta lobbyister och stadshus bestämma det åt oss. Fast … Vi kanske inte själva vet vad vi vill?

Men, för att inte hamna snett från början ska jag börja med att ställa en fråga: Vilket sorts Stockholm vill vi se i framtiden? Jo, det här bli en ganska så … ‘etnocentrerad’ blogpost, givet att vi leker med tanken att stockholmare – infödda eller mångkulturellt assimilerade från bonnlandet – är en egen liten folkgrupp. Vilket vi egentligen inte är, men för sakens skull bara. Vill vi se en modern stad, eller ett den ruinerade arkaismens äremärke? Vill vi fortsätta att ha ett city som ser ut som en belägrad stad efter stängningsdags, eller ska Stockholm leva dygnet runt? Mörker – eller ljus?

Stockholm står inför en hel del utmaningar de närmaste tjugofem åren. Inte bara ekonomiska sådana, eftersom länet växer så det knakar. Ekonomiska frågor lämnar jag med varm hand vidare till vem som vet mer om dem, jag tänkte istället fokusera på … det estetiska. För även om Stockholm är en himla tjusig stad – världens grönaste stad, enligt Reader’s Digest – har vi en och annan vit fläck, eller snarare grå fläck. Betonggrå fläck. Från mitt perspektiv i rännstenen, långt från de stora politiska flosklerna, är de där fläckarna gansak lätta att peka ut. Jag tänker inte ens gå in på vissa förorter nu, utan hålla mig till city, innanför tullarna, där de grå platserna framför allt är Sergels Torg med omnejd och Slussen. Och det stora mörka vattnet mellan malmarna, en höstkväll är det som att se ut över en rännil av beck, inte en ljusglimt i sikte utom speglingarna från långväga Stomatolskyltar. Vad sägs om ett badhu… Nä, förlåt att jag sa nåt. Per Ankersjö skriver mer om det (och förmodligen inte lika etterdrypande galligt).

Plattan, eller Sergels Torg, är inget vidare. Ganska så osexigt. En jättelik ingjuten krater mitt i stan, utsmyckad med en stor tandpetare av glas. Den nya gallerian är visserligen rätt snygg, men den syns ju inte, där den ligger nedgrävd. Jag antar att tanken bakom Sergels Torg (Johan Tobias Sergel, efter vilket torget är uppkallat, snurrar nog som en elektromagnetisk spole) var en knutpunkt, en samlingsplats. En tyngd på den yttersta delen av den raka linjen Sveavägen.
Det var en idé som raskt kom på skam; Plattan är, kort sagt, FUL. När det uppfördes rådde funktionalistisk yra; det gamla gyttret i Klarakvarteren revs och på dess plats uppfördes Den Nya Tiden, stramt, konkret, kantigt och – skulle det visa sig – kallt. Har ni gått uppför Hamngatan en höstkväll så förstår ni; det är kallt, det är öde, det är tomt men inte tyst. Det är livlöst (trots att det oftast är en del människor ute). Så länge varuhusen är öppna råder liv och rörelse, men efter åtta på kvällen känns det som att skynda uppför en gata som i vilket ögonblick som helst kommer att bli skådeplats för kravaller. Plåtjaluiser, stängda dörrar, galler – en air av belägring. Enda gången Plattan lever upp är vid polisrazzior och demonstrationer.

Min oansenliga idé för Plattan är att göra den mer tilltalande. Riv de där fula svartvita triangelplattorna och så gräs. Stoppa ner ett par träd, ringla stenlagda gångvägar genom grönskan och tryck ner några små tjärnar – inte fyllda med vatten dock, utan av polykarbonatglas, belysta underifrån. Skapa en ljussatt fasad av Kulturhuset och – viola! Vi har en ny, modern, vältempererad park, mitt i stan. Jag tror att det skulle skapa en synergieffekt för omkringliggande kvarter, om vi bara vågade släppa garden och ‘go a bit crazy’. Smart va? (Demonstrationerna kan hålla till på gatorna, det funkade ju i Göteborg?)

Slussen … Egentligen kunde de gott sätta upp en stor skylt vid Slussen, med texten: ‘I som är inträden, låten hoppet fara’. Det känns som en tullstation före Inferno, nämligen. Jag är alltid lika förvånad över att bilar och bussar lyckas ta sig igenom Slussens labyrint. Det är bara på ytan … gå ned en våning och du befinner dig i mörka kakelgångar med väl nerpissade väggar, vittrande betongfundament och en ständig känsla av götterdämmerung. Det var en härligt dystopisk miljö på den tiden då jag gick på synthklubb, men nostalgi och Slussen hänger inte ihop. Längre. När den byggdes var den säkert ett unikum – och, ja fan, den är fortfarande ett unikum. Det är unikt att en miljömedveten stad som Stockholm behåller en betongspärr inte bara för vattnet, utan även för folklivet. Utan tunnelbanan skulle inte en käft ta sig upp från Gamla Stan till Söder, vilket kanske är tanken.

Mitt oanseliga förslag är att göra om Slussen från grunden. Från botten till topp. Riv den. Riv den helt. Öppna upp vattenleden, led trafik, tunnelbana och fjärrtåg under vattnet och slå en gångbro (med cykelbana) över vattnet. Vad är det för nytta med att ha en innerstad av vatten om vi i alla fall inte kan se det i sin fullständiga prakt? Bara tänk, vad snyggt det skulle bli med en badring i Riddarfjärden sen!

Det är förstås bara idiotiska drömmar, alltihop. För vad som kommer att hända är att Plattan blir kvar, såsmåningom kanske uppiffad med tråkiga jävla pastellfärger. Och Slussen kommer att stå där den står medan vi argumenterar kring vad vi ska göra med den. En dag rasar den ihop, och då kommer vi att dividera kring huruvida grushögen ska kulturminnesmärkas eller inte, men den kommer att bli kvar. Alla stockholmare är överens om att stan måste bli lite mer modern, men ingen vill modernisera. Gärna ett badhus, men NIMBY! Lägg den i Ulvsunda, ingen jävel vet vart det ligger i alla fall! Och rör du Slussen slår jag ihjäl dig!

Men vet ni vad? Bättre att lyssna till den sträng som brast, än att aldrig spänna sin båge.

Reader’s Digest tycker att Stockholm är världens grönaste stad. Jag tycker att den kan bli ännu grönare – och ta klivet in i framtiden. Var är våra skyskrapor?

I Malmö.

– – – – – – – – – –

Intressant?

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

IDOL för bloggosfären, med alla de stora stjärnorna!

(Det här blev visst lite långt … :X )

‘Innan du klagar på grandet i din broders öga, ta ut bjälken ur ditt eget’. Så sa en långhårig kis en gång för länge sen. Ja, han fick rätt mycket däng för det; en slags Idoljury mobbade honom offentligt och på det hela taget blev det bra underhållning. I alla fall tills himlen mörknade och marken skalv, men det kanske var påkostade specialeffekter.

Men, jag har funderat kring en sak. Om Idoljuryn. Hur bra på att sjunga är de själva?

För att undvika att hamna i en rännstenspsykologi nu, där jag skulle kunna dra upp att deras mammor är en hamster och luktar fläderbär, ska jag istället välja en helt annan approach.

Jag ska agera Idoljury. Och det är ni som står på scen; med ni menar jag dem i listan nedanför. Redan på förhand vet jag att ni säkert kommer att bli förbannade, men hey! It’s show! Det är ju på skoj! Var en grabb och ta en smäll, för fan!

Tävlingen är mycket enkel. Jag läser er senaste blogpost och fäller sen ett avgörande om jag tycker att ni platsar eller ej. Se det som en slags blogosfärens motsvarighet till Drömmen Om En Musikartistkarriär. Jag kan mutas. Eftersom jag inte orkar vänta på att folk ska anmäla sig frivilligt, så använder jag mig av den romerska metoden – jag pekar ut er som frivilliga.

  • Tävlande:
  • Att vara Alex Schulman
  • BloggenBent
  • Blogge Bloggelito
  • Bokhora.com
  • Daniel Breitholz, Idoljurymedlem
  • Erik Lakso: På uppstuds
  • Esbatis Kommentarer
  • Intressant
  • Jinges web och fotoblogg
  • Promemorian – Jonas Morian
  • Tiarafeministen

Häng med!, som Robert Aschberg lär ha sagt. (Orkar inte scrolla? CTRL+F. I alla fall på PC. Mac vete katten 🙂 )

– – – – – – – – – –

Att vara Alex Schulman
Och vem är du då?

Bloggenbent
Vad har hänt med det anrika bondeförbundet!? De gamla centerpatriarkerna må studsa inför åsynen av den gröna färgen i kombination med orange! Liberalt så det förslår, jo jag tackar jag, men du, Bernt – Bent? Ska du lyckas i showbiz är det konservativa värderingar som gäller. Hade Schwarzenegger blivit både stjärna och californian blue-guvernör om han varit orange? Nä. Och sen är det det här med headern … Det är som en illustration till en nidskrift om bögar. Men lite positivt finns – det är i alla fall alltsomoftast genomtänkt material, även om kommentarerna är roligare än inläggen. Men det är i och för sig alltid roligare att se publiken göra bort sig, så. Du går – med tvekan – vidare. Kom ihåg att le, och säg gärna något om din svåra barndom också. Sånt älskar kvällspressen och visst vill du bli känd, lille vän?

Blogge Bloggelito
Det känns som att kliva rakt in i en snöstorm, för det är väldigt vitt. Faktum är att det är överraskande positivt, till och med den enorma svadan, som skulle göra vilken rappare som helst grön av avund, känns nästan uppfriskande. Efter så mycket snuttfiering kan det behövas en tung textuell motvikt och Blogge Bloggelito går tio ronder mot vilken tungviktare som helst. Och vinner. Fett. Fast det kinesiska? Liksom – do we care!? Men ändå … du går vidare. Kom ihåg att le, och säg gärna något om din svåra barndom också. Sånt älskar kvällspressen och visst vill du bli känd, lille vän?

Bokhora.com
En hel liten grupp av sex appeal och Dylanesque. Superlayout (nästan), coolt innehåll och en gemensam röst som drabbar en lika svårt som en cat 5-orkan. Det är faktiskt förvånande att inte paparazzis redan har stormat lokalen, men jag tror jag vet varför. Det är namnet … Alltså, inget illa menat, det är jättebra med små tjejer som slår sig fram och så där. Vi lever ju i 00-talet, liksom, och är ju jämställda? Men namnet. Det är kanske inte så smart. Ni vill väl inte bli tagna som feminister? Men, ändå … ni går – med tvekan – vidare. Kom ihåg att le, och säg gärna något om er svåra barndom också. Sånt älskar kvällspressen och visst vill ni bli kända, lille vän?

Daniel Breitholz, från Idoljuryn
Lilla vän, hur långt tror du att du ska komma i tävlingen om du ser ut så där? Jag tänker mer på din blogg nu alltså, än din nuna (som är ganska alldaglig; hade du inte varit jurymedlem skulle du blivit utskälld på en scen). Den här … futuristiska inramningen, med metallgrått och rundad logo och rörigt, rörigt – rörigt! Blinkande reklam och en söt apa. Det är som ett avsnitt av din den där TV-seriendramadokusåpan. Fulsnyggt förpackat utan innehåll. Tyvärr, du får nog lämna scenen, för ärligt talat är branschen redan full och behöver inte en diva till. Hur känns det nu? Ska du börja lipa? Gör det inför kamerorna, det blir bra TV.

Erik Lakso: På uppstuds
OMFG!!? Är den här sidan på riktigt!? Väx upp, du går inte på dagis längre. Fixa till både den där fula frisyren och den där hemska layouten. Det märks att du kommer från Tierp, bonnläpp. Det märks att du är sosse också, för din header är faktiskt ungefär lika tilltalande som Marit Paulsens glasögon. Lila var modernt på 80-talet, men som du kanske har märkt är det numer 00-tal? Byt slips, byt blogg, byt karriär. Jag har hört att de söker vårdbiträden. Fast allt är inte så illa: Även om förpackningen är lika tändande som en sur hög ved, är innehållet nästan gemytligt. Lite Göran Persson på buttert humör så där, nästan folkhemsaktigt. Det är som om man väntar sig en Tor Modén ska dyka upp i cape av en bordsduk med spiselkrok i ena handen och sjunga ‘jag är en mexikanare!’. Du går – med tvekan – vidare. Kom ihåg att le, och säg gärna något om din svåra barndom också. Sånt älskar kvällspressen och visst vill du bli känd, lille vän?

Esbatis Kommentarer
Det är svart. Det är hårt. Det är revolt och grus. Det är misär och grymkäft (och så har han humor också). Inte en punkt sitter fel. Till och med profilbilden är så där lagom eftertänksamt miserere miserere. Som Rhodins ‘Tänkaren’ eller en trött Che sitter han och … Eh … Håller om näsroten. Är det stanken från Riksdagen han försöker stänga ute, eller surret av alla hemsökande revolutionärers vålnader? För även om intentionen är god verkar inte revolutionen börja idag heller. Men, grattis – du går vidare. Kom ihåg att le, och säg gärna något om din svåra barndom också. Sånt älskar kvällspressen och visst vill du bli känd, lille vän?

Intressant, bloggportalen
Det är lika grått som en film av Roy Andersson … Jag är faktiskt förstummad över hur ni ens kunde nå så här långt. Ska det där vara intressant? Det enda intressanta är … Ja, ingenting. OM det nu inte vore så att jag figurerat hos er stundligen skulle ni gå fetbort, men ni går – med tvekan – vidare. Kom ihåg att le, och säg gärna något om er svåra barndom också. Sånt älskar kvällspressen och visst vill ni bli kända, lille vän?

Jinges web och fotoblogg
Alltså, inget illa menat, men ska man sticka ut lite så ska man se ut som Erik Lakso, färgglad. Du är bara en blekfis med tråkig layout – även om dina foton är rätt okej. Fast det är för lite porr. Det är faktiskt konstigt at du ens har läsare, med tanke på det kverulanta rapandet av uppstötta floskler. Och pinngvinen? Är det till att vara lite alternativ, kanske? Lite AFA light? Lite ‘jag är minsann ingen Windows-slav’? På den positiva sidan ska dock tilläggas att du för det mesta – trots den griniga ljudnivån – har ganska hyfsade åsikter. Ibland. Men ‘ibland’ gör ingen till en stjärna, antingen brinner du som en supernova eller så ebbar du ut. Men ändå … Du går – med tvekan – vidare. Kom ihåg att le, och säg gärna något om din svåra barndom också. Sånt älskar kvällspressen och visst vill du bli känd, lille vän?

Promemorian – Jonas Morian
Cleant. Postmodernt eklektiskt. Inte en avantgardeanfang så långt ögat kan se. Den enda färgklicken är de små bloggportaletiketterna och sen det där lite tråkiga men förtroendeingivande profilfotot. Det påminner om en sån där PR-bild för en politiker, lagom. Inte upprörande. Lite Frazier Crane ‘I’m listening’. Det går inte ens att se att det är en sosse. Innehållet är också så där genommysigt gemytligt ‘jag är din bäste vän i politiken’-aktigt. Det är fan så nära att SAP får min röst, men bara nästan. Men Morian får min röst – grattis, du går vidare. Kom ihåg att le, och säg gärna något om din svåra barndom också. Sånt älskar kvällspressen och visst vill du bli känd, lille vän?

Tiarafeministen
Ja, eller nä. Nej! Nej! Gah! Snälla någon, kan ingen ta ut den där sidan och skjuta den!? Kontrast, har någon hört talas om det!? Innehållet till trots – innehållet är utmärkt, för att vara av en kvinna – är förpackningen ungefär lika snygg som Daniel Breitholz skägg. Gör om, gör rätt, som de säger i lumpen. Men som ende öppne feminist går du vidare, grattis! Kom ihåg att le, och säg gärna något om din svåra barndom också. Sånt älskar kvällspressen och visst vill du bli känd, lille vän?

– – – – – – – – – –

//Biskop Brasks vanliga eftermäle:
If you can’t stand the heat, get out of the kitchen. Till alla som läst mig vill jag framföra ett tack, för efter den här posten lär jag väl bli avstängd, hånad, brännmärkt och utburen ur blogosfären på en räls. Eller kanske inte – ni har säkert humor. Ni är säkert skojiga typer, som uppskattar lite så där rekorderlig mobbing. Liksom – kan Hamas, så kan väl vi(lks)?//

– – – – – – – – – –

Intressant?

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

Welcome cyberpunk

Verkligheten överträffar dikten, sägs det. Jag vill tillägga ett ‘nästan’, i alla fall för tillfället. Men medan morgonkaffe sörplas och jag gluttar igenom dagens tidningar (på nätet, kom ihåg det) kan jag inte hjälpa det, men jag blir påmind om William Gibsons ord i hans kortroman ‘Johnny Mnemonic’:

”If they think you’re crude, go technical. If they think you’re technical, go crude.”

William Gibson anses vara cyberpunk-genrens pappa. Cyberpunk – den hårdkokta, nedskalade, nära framtids-science fiction ofta förlagd till någonstans mellan 2010 och 2070 – ansågs när den var ny och fräsch som en verklig vitamininjektion för en då nästan död genre, litterär science fiction. Före cyberpunk hade den tenderat att bli alltmer arkaisk och teknokratisk; Gibson tog ner rymdskeppen på våra egna gator, slog sönder dem och spred ut högutbildad spetskompetens utan inkomst i de väldiga städernas slumområden där högteknologins skräp samlades i rännstenen. High tech blandades friskt med low tech – som filmen Blade Runner, fast i bokform. (Jo, jag vet – Blade Runner finns i bokform, Philip K Dicks ‘Do Androids Dream of Electric Sheep”, men jag är mer ute efter den visuella känslan i filmen, något som i alla fall för mig saknas i Dicks bok. Nu läste jag i och för sig boken efter att ha sett filmen, så jag kanske skadade min visualitet där …)

För inte så länge sen alls läste jag om ‘Count Zero’, av William Gibson. En historia om en ung men redan illusionslös hacker, som av diverse omständigheter råkar i trubbel med makter han inte visste fanns eller kan förstå. Han lejs för att utföra dataintrång – cyberterrorism.

Dikten överträffar än så länge verkligheten. Systemen är inte riktigt så förfinade som ofta förekommande i cyberpunk-genren. Men begreppen – cyberterrorism, virtuella världar, nanoteknologi, cybernetiska implantat etc etc – är inte fantasier. Tech-sidan av cyberpunk-samhället (sällan så levande som nu) är redan här; i DN finns i dag en orolig debattartikel av Roland Heickerö och Dan Larsson, säkerhetsexperter för totalförsvaret.
Än så länge, menar de, har inte attackerna eller hoten mot svenska informationsnäts infrastruktur – vad vi vet – varit i klass med terrorism utan sannolikt begränsat sig till ‘amatörmässiga intrång’. Vad vi vet, för ni kommer väl ihåg vad kuriren Johnny Mnemonic sa? ”If they think you’re crude, go technical”.

Den världsliga sidan, om vi kliver ut ur det virtuella – Second Life påminner mig om Tad Williams ‘Otherland’-serie – är i nuläget en märklig dekokt av dikt och verklighet. Det som för bara tjugofem år sen var fantasier – Sovjetunionens fall, till exempel, – är konkret verklighet. Efterdyningarna av det kalla kriget blev ett ljummet globalt krig utan distinkta fiendestyrkor, utkämpat inte så sällan i mörklagda gränder och i länder långt, långt borta från teknokratins elfenbenstorn och glaspelare. Ett pseudohemligt krig, utkämpat inte av två arméer på ett fält, men med mikrostyrkor, high tech-vapen, externa legosoldatsformeringar och … ‘säkerhetsföretag’. Begreppet ‘corporate warfare’, en mardröm som målades upp av nära framtids-författarna för bara femton år sen i böcker och filmer, är rå och brutal verklighet. Vem ockuperar egentligen Irak – Halliburton och Blackwater, eller nationen USA med allierade?

I SvD läser jag om en orolig polisman, Lars Tonneman, chef för polisrättssektionen inom Rikspolisstyrelsen. Ett nytt EU-direktiv kan komma att ge utländska säkerhetsbolag tillgång till svensk mark, utländska väktare att operera – beväpnade? – mitt ibland oss. En ganska vanligt förekommande företeelse inom cyberpunk-fiction är ‘utländsk spetskompetens’, inte sällan experter på säkerhet – eller antisäkerhet. Profesionell brutalitet förpackad i Armani. Minns ni vad Johnny Mnemonic sa? ”If they think you’re technical, go crude.”

De närmaste tjugofem åren kommer att bli förbaskat spännande att leva i, såvida man inte råkar ladda ner film eller musik. För vad händer om Antipiratbyrån – som redan har använt sig av svensk polis – frågar Blackwater om de eller någon annan av de många ‘säkerhetsföretagen’ kan bistå med handräckning vid nästa tillslag mot the Pirate Bay?

– – – – – – – – – –

Intressant?

Andra bloggar om: , , , , ,

Jävla Borg … are

(Varning: Denna blogpost innehåller sensmoral.)

”Mexitegel-Svensson är inte ledarskribent. Han vill vakna upp i samma land han gick till sängs i. Det är för honom den här regeringen arbetar, och det är i relation till hans förändringsbenägenhet reformerna måste vara avvägda. I år kommer han att kunna köpa både ny tvättmaskin och tv, se grannen gå till jobbet, och skjutsa barnen till skolan utan att ha ont i magen.”

skriver Per Gudmundson på SVD:s ledarsida. Det där stämmer alldeles säkert – såvida man inte är

”En bilburen, deltidsarbetslös rökare med hem-pc är den stora förloraren i budgeten för 2008.”

som Expressen/Dinapengar.se uttrycker det. Det är då själva fan, va? Att här har de där jävla borgarna gått till val på lycka till alla och vad gör de? Straffar ut raggare i Överkalix med en dator köpt på Blocket.

Så här säger Sonny Eriksson till mig när jag ringer upp honom på hans Nokia:

”Vaihelvete!? Ska de där jävla borgarna höja snuset och ciggen med 1.5 miljarder!? Hur fan ska jag ha råd att röka då!?”

Sonny Eriksson lugnar sig lite när jag förklarar att det inte är _priset_, utan skatten, som ska höjas. Han säger:

”Det är så jävla typiskt de där jävla borgarna! Bara höja skatterna hela tiden, fy fan! Nä, tacka vet jag sossarna, det är reko grabbar det. Dem kan man lita på!”

När Sonny Eriksson får veta att Mona Sahlin numer är partiledare för sossarna blir han tyst, en lång stund, innan han säger lite försiktigt?

”Är inte det hon … chokladtanten?” Där hörs en djup suck. ”Jävla sossar, förbannade ministfittor hela bunten eller vad fan det heter. Nä fy fan, nästa val ska jag fan i mig rösta bort dem. Den där jävla Renfält eller vad fan han heter kan få min röst, eller Sverigedomkraterna. Jävla muslimer. Vad har de egentligen emot hundar!? Min Butch – egentligen heter hon Tiina, enligt uppfödar’n, är ju hur snäll som helst, har inte bitt en svarting i hela sitt liv. Nu har vi inte så många muslimer här uppe vad jag vet, men Jon på Nippakoski har visst en av de där tyska vahetere fleischlit eller nåt, en sjömansfitta. Och det är ju lite utländskt, men ingen jävel litar på han för han _har_ faktiskt släkt i Torneå. Och så röstade han visst på Vänstern, jävla kommunist. Det är som de där jävla ryssarna, de bara kommer hit och säljer sina fruar. Fy fan, ska man behandal människor så, va? Va!?”

Sonny Eriksson tystnar ännu igen en lång stund när jag påtalar att borgarna redan sitter vid makten och att sossarna är i opposition (vilket är ungefär som att vara en Jon från Nippakoski, någon alla tycker synd om och gärna ser att det går lite bättre för, men inte riktigt litar på ändå). När Sonny får veta att en undersökning för en tid sen pekade ut lågutbildade män i glesbygd som vanligaste sverigedemokraten blir han glad, innan han säger oroligt:

”Men alltså, jag är inte rasist va, förstår du? Jag menar – min kompis Pekka var i Danmark i höstas, på fotboll? Så jag känner ju liksom … Folk som har varit liksom, där. I Umbabumbaland?”

När jag frågar Sonny Eriksson vad han tycker om regeringens miljöbudget får jag inget svar. I alla fall inget tydligt svar, bara ett svävande läte som visserligen börjar med ett ‘jävla borgare!’ men sen försvinner i något mummel där det bara går att urskilja ‘renjakt’ och ‘björnkorv’. Eller om det var tvärtom, Sonny Eriksson bli mer och mer otydlig, vilket han efter att ha tagit sig samman förklarar så här:

”Det är ryssarna. De kom förbi här häromdagen och jag köpte en låda vodka av dem. Jävla typiskt, de jävlarna kommer hit med sin sprit! Men vad ska man göra? Det är ju förbannat långt till bolaget! Och jag har inte hajat det där med hemkört; jag borde kanske ha vatt i plugget mer … Förr i tiden var det fan så mycket bättre, då kunde Manne i Kiskaluokta sälja hur mycket som helst. Det är den där jävla globaliseringens fel, jävla borgare. Nä fan, man borde ställa dom mot en vägg, allihop. Vi skulle ju få FRI SPRIT (!!!) när vi gick med i det där, eh … uh … EG, eller vad fan det heter! Och så istället höjer de priset på snus med 1 och en halv miljard!”

Olyckligtvis bryts samtalet här. Något senare får jag ett MMS av Sonny, där han stolt visar upp sin nya fru. Ivana, från Archangelsk.

Hon var tydligen ganska billig.

– – – – – – – – – –

Intressant?

Andra bloggar om: , , , , , , , ,