Kvinnan – Ointressant

Natalia Kazmierska skriver i en krönika på Expressen om SVT:s höstliga dramasatsning ‘Upp till kamp!’, av Peter Birro (manus) och Mikael Marcimain (regi). I krönikan undrar hon vart tusan kvinnofrågorna tog vägen i serien, och varför fokus ligger på en liten grupp män.

Egentligen borde väl Peter Birro få svara på det där, men min lilla teori är denna:

Fokus ligger på män därför att – trots kvinnorörelsen och dåtidens stora kvinnofrågor – 70-talets kvinnor är ointressanta. Tough shit. Orsaken till att 70-talets kvinnor är ointressanta är förstås att historien skrivs av segrarna, och segrarna i revolutionernas årtionde var män, inte kvinnor. De få kvinnor som slog sig in i historieböckerna – Janis Joplin till exempel – faller snabbt i glömska eftersom så stora manliga namn – Jim Morrison, Bob Dylan, Mick Jagger – suger åt sig all eller det mesta av uppmärksamheten likt när skådespelaren Edward Persson lär ha sagt ‘allt ljus på mig!’.

Men riktigt så enkelt är det inte. ‘Ointressant’ är ett ord med flera facetter; kvinnor är historiskt ointressanta under 70-talet därför att allt globalt omvälvande, som Vietnamkriget och de amerikanska desertörerna och the Stones och Watergate-skandalen och de svenska velourmännens försök att hitta sig själva – allt globalt omvälvande bär en manlighetsstämpel. Till och med förment solidariska rörelser med fokus på De Svaga I Samhället, som FNL-rörelsen, var en … manlig lekstuga, en homosocial grabbarna grus-förening blott utåt sett, när kamerorna var på, kvinnosakskämpande solidarier.

Samhällsstrukturmässigt är 70-talets kvinnor något mer intressanta. Tiden var onekligen en spännande tid, och för att hålla kvar tråden vid Peter Birros ‘Upp till kamp!’ låter jag de två arketypiska kvinnorna representativa för 70-talet komma ur just det dramat. För det är arketyper hela serien är uppbyggd kring, att försöka täcka in hela 70-talets ofta våldsamma omvälvning i en serie skulle kräva mer än … tre eller fyra avsnitt. Vi snackar ‘Dallas‘ – progg-style! – här, typ. Så – arketyperna:

Å ena sidan – den övervintrade och tjugo år efter 50-talet lovligt uttråkade, desperata hemmafrun, makan och modern, vars enda nöje när sonen slutat att vara barn är att kedjeröka och ta sig änu en hutt konjak. Hon är representativ för vad kvinnan, åtminstone i samhällets och gemene mans ögon, var: Ett kuttersmycke, utan större vilja. Ointressant.

Å andra sidan – den unga (och oförstörda?) och hoppfulla kvinnan, på drift bort från både folkhemmet och landsbygden, som ser sin chans att Bli Sedd inte bara genom att börja studera (något som var mer eller mindre otänkbart för hennes mamma när mamma var ung, på 50-talet), utan också genom att göra vad hon vill och älskar, att spela musik. Här uppstår genast ett par stora konflikter, vilka – om konflikterna hade varit mäns – hade varit högst intressanta, men nu blir något mer än ointressanta, trots deras i grunden omstörtande och revolutionerande kraft:

Den unga kvinnan, Lena, sviker Kvinnoidealet, det som annars skulle kedja henne metaforiskt vid hemmet, helt beroende av en mans inkomst, i praktiken osynliggjord och – ointressant. (Faktiskt lika ointressant som rocksångaren Tommy, vars arbetarklassmamma går omkring i ett kyffigt kök med en cigg i mungipan men ändå är så där rustikt ‘Goa Gôbbar’-charmig; också en arketyp, lite grand av Den Ädle Vilden …)

När skrev en hemmafru in sig i historien sist? Kvinnoidealet då, på 70-talet, är inte så fasligt långt från Kvinnoidealet nu, för bakom ytan av nutidens platinablodnerade hår och stora lökar ruvar ändå tanken att hålla henne _hemma_, i en kontrollerad miljö, hålla henne ointressant. Om det inte går ska hon ändå hållas i beroendeställning, inte minst genom generellt sett lägre lön.

Den unga Lena sviker också Kvinnodealet på andra sätt, till exempel genom att Ta Plats. Hon ifrågasätter lärarnas dogmatiska lärande, hon väljer att följa en bana inom musiken och – hemska tanke vart ska det sluta? – hon blir politiskt engagerad. Allt ett brott mot vad 50-talskvinnan skulle vara; tyst, hemmavid – ointressant. Men hjälper det att Lena följer sin egen väg? Blir hon friare? Nope.

När dagen är slut och sången är över, är hon fortfarande kvinna, främst kvinna. Hade sångaren Tommy hälsat en manlig trubadur med samma slemmiga charm, sm han visar upp inför Lena? Nä – män slåss istället. Men Kvinnor, kvinnliga artister, hälsas med ett ”hejsan gudinnan”. Hur Lena – rebellen, den Nya Tidens Kvinna – än kämpar för att bli intressant är hon, i slutänden, ointressant. Faktum är att hon är så ointressant att hon blir intressant bara genom att vara så ointressant. Till och med hennes protegé, en FNL-aktivist, uppvisar ett så schablonartat ägande att det vänder sig i magen på mig. Okej då … Jag har en hang-up kring killar som beskyddande/ägande lägger armen om sin flickväns axlar och kramar när de pratar med en annan man.

Kanske är det inte så illa som det låter, detta att 70-talets kvinnor var ointressanta. För, tänk lite annorlunda (vilket ju är vad feminismen syftar till, i alla fall lite grand). Hade framgångarna – bättre löner, bättre daghem, bättre abortlagstiftning, bättre kvinnofrid etc etc – kommit så pass snabbt om kvinnor hade varit intressanta? Jag tror inte det. Tvärtom skulle frågorna ha dragit på sig en stormeld av kritik, men just genom att vara ointressanta som grupp, kunde ‘kvinnosakskvinnorna’ arbeta i det tysta, i det fördolda. Med bara några uppseendeväckande stormtruppsangrepp, då och då. På det hela taget gled vi in i en förändrad samhällsstruktur där kvinnan inte bara vara Kvinna, utan också en produktiv enhet och skattebetalare, just genom att frågorna smögs in. (Man kan ha åsikter om hur vi numer betraktar människor som produktiva enheter och ine människor, men det får bli en annan blogpost.)

Kvinnofrågor var (är?) Ointressanta frågor, särskilt för förstockade socialdemokratiska folkhemsfascister vilka ansåg att inget kunde bli bättre, att allt var uppnått, att det nu var dags att i grunden omstöpa den svenska människan till en paret myrdal-medborgare, en solidarisk klon.

Kanske var det därför man från Statens sida slog ned så hårt på ‘omoralen’ bland ungdomen. Därför att de, de … Nya Svenskarna, de som inte nöjde sig med en Volvo och en miljonprogramslägenhet och ett fackförbund, därför att De Ville Ha Mer. Precis som de där … vad hette de nu igen, de där i kjol och BH … Ah, kvinnorna. De ointressanta.

Al Pacino som Djävulen i filmen ‘the Devils Advocate’ säger vid ett tillfälle, hånfullt med spefull blick, att:
”You won’t see me coming.”

70-talet såg inte kvinnorna förrän de stod på tröskeln och sparkade på dörren, och därför är vi där vi är nu. I, på det hela taget, ett bättre samhälle än på 70-talet. Ja, alla är fortfarande lika vilsna, alla är fortfarande lika arga och ungdomen är fortfarande lika långhårig – men nu, 2007, bemöts du inte med förakt bara för att du är kvi…

Fuck. Det gör du visst.

Lilla vän, du är fortfarande ointressant. Visst är det intressant?

Andra bloggar om: , ,

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s