Meteorer, myggor och papperstigrar

Ett meteoritnedslag i en peruansk bergsby har gjort byborna sjuka. Nu oroar sig många för fler meteornedslag. Oron hos byborna är något jag inte riktigt kan få ur skallen när jag bläddrar lite mer i DN och hamnar på en kulturdebattartikel lika träffsäker som den peruanska meteoriten.

”Drevet mot Maja Lundgren har nått en oacceptabel nivå. Vi uppfattar det som ett avsiktligt försök att tysta henne som författare.”

skriver Christer Hermanson, Anneli Jordahl, Marie Peterson och Mats Söderlund i DN:s kulturdel. Detta som slutklämmen på en ripost mot de kritiker vilka har sökt könsstympa Maja Lundgren som författare på grund av hennes bok ‘Myggor och tigrar’.

Den främsta behållningen av boken, nyligen utläst, är: Jag är jävligt glad att jag inte tillhör kultureliten. Sen smyger sig en annan tanke på, nämligen: Om det är en sådan elit som har givits makt över vår kultur – då är kulturen död.

Jag vet inte om det var Maja Lundgrens intention, men ‘Myggor och tigrar’ är en av de där sällsynta böckerna som gör en arg, sen äcklad, sen arg igen – och till sist överlycklig. För desauveringen av Maktens Män Inom Kulturen måste innebära något mer än död och förintelse. Liv.

”Kulturen i sig själv är egentligen fri från polemik. Den bara är det den är; en fristad från all futtighet och obetydlighet. En fristad från allt det som inte betyder eller vill något.”

Så skriver en annan av kulturmaktens naglar i ögat, Marcus Birro, på sin blogg. Vilket är sant – kulturen överlever även om dess supernovor känner sig mobbade, till och med överlever den Maja Lundgren. För en utomstående betraktare ter sig de kotterier som beskrivs i ‘Myggor och Tigrar’ som den degenererade sektens sista tid. Under den bildade ytan jäser föraktet och den obildade moralens dubiösa leverne; där finns inga plebejer, bara proletärer, vilka av en eller annan orsak också överlevt Pompeji. Längst där uppe i den glänsande parnassens boningar pöser egon av egna ord som få, utom de närmast invigda, läser. Jag påminns om vårens stora strid på de kulturella barrikaderna, om vilken jag bloggade här och här, där den svenska romanen förklarades död. Det var De Upphöjdas Krig; sannolikt obegripligt för de allra flesta. Det striden handlade om var något gemene läsaren helt saknade refernspunkter kring. De böcker som blir lästa av många är inga kulturens fixstjärnor.

Kanske är det som Jenny Aschenbrenner skriver i en DN-artikel den fjärde augusti, om ‘finkulturens’ apostlar:

”Och genom att sky skvaller skiljer vi oss från pöbeln.”

Kanske resonerar de upphöjda kulturpersonligheterna på ett slikt sätt? Det kan de bara svara på själva – och de Svarar på det själva. Å ena sidan genom en massiv tystnad inför Maja Lundgrens skamgrepp på den kulturella populasen, å andra sidan genom att dissa henne. Hon är brännmärkt, hennes hår har blivit rakat och ‘Lupa!‘ har sprayats på den kulturella väggen. Myggorna som stack henne har – på kultursidorna – blivit tigrar, papperstigrar.

Så vad är egentligen oförlåtligt? Jag kan tänka mig att kulturvåningarna har skakat i sina grundvalar på grund av alla gräl kring otrohet. Men det karnala är inte det viktiga. Det viktiga är att någon sparkade in dörren och släppte in lite storm. Bort flög det unkna analrentitativa! Fram kom ilskan, indignationen, de sårade egonas hjärtskärande skrik. Förhoppningsvis har det kulturella klimatet förändrats drastiskt, inte minst när den välvilla vänsterfernissan har fått sig en kraftig smäll. Om elfenbenstornen har störtats återstår att se, men sannolikt överlever de. Säket filas det på motböcker i detta nu. Kanske kommer fler ‘ickeromaner’, som både Maja Lundgrens ‘Myggor och Tigrar’ och Daniel Sjölins ‘Världens sista roman!’ har kallats.

Parnassen är som Dödsstjärnan; har man inte ritningarna och prickar alldeles rätt får den sig en törn men överlever även en förintande explosion. Och varför inte? Den sjävlutnämnda stora kulturen har lika stor rätt till existens, som den lilla kämpande kulturen, som undergroundförfattarna, som alla den litterära världen underdogs vars verk sannolikt aldrig når Augustprisets kanonisering, men väl lever – bland folk – ändå. Med Birros ord – ”Kulturen i sig själv är egentligen fri från polemik.” Den rymmer både Pratchett och Lappalainen, Keyes och Proust. Och en och annan Andersson och Petterson och Lundgren – och jag.

”Det blir alltid ett sånt jävla liv så fort en kvinna har självförtroende nog att hänga ut någon annan än sig själv.” skriver Jenny Aschenbrenner i sin artikel. Vilket förstås är sant; hade samma krig utbrutit om … låt oss säga Ranelid hade stått på omslaget? Tveksamt, i vart fall hade förmodligen knivhuggen riktats åt ett annat håll.

De många orden om Maja Lundgrens påstådda paranoia liknar forna (?) tiders diagnoser om ‘hysterikor’ – och därmed avskrivs hon som olyssbar. Eftersom ‘Myggor och Tigrar’ också av somliga uppfattats som ett feministiskt verk oföräras hon också lite extra, till exempel i Dan Josefssons artikel. Artikeln är en den försmådde mannens försvarstal. Oförhappandes fångad med byxorna kring anklarna gäller det att snabbt ta ära och redlighet av Kvinnan (varför höll hon sig inte på plats!?). Vilket i och för sig är försvarbart; om någon gav mig en offentlig råsop i bokform skulle jag bli lite lack, jag med. Kan ingen göra det förresten? Det skulle nog vara bra för min egen bokförsäljning.

Men genomgående – i alla antiartiklar mot en verkligt bra bok, som bryter sönder begrepp och gängse uppfattningar om vad som är en roman – genomgående finns det underliggande. Paranoian. När ilskan och äcklet och euforin börjat sjunka undan efter att ha läst den, boken som satte kulturens piedeststaler i brand, då smyger den inpå. Känslan av att kanske … har hon rätt?

You rock, Maja! Du är en meteor som slår ned bland kritikerna och gör dem sjuka. Du exploderar oss 2000, för att parafrasera en annan cooling – Joakim Thåström.

– – – – – – – – – –

Intressant?

Andra bloggar om: , , ,

Advertisements

5 thoughts on “Meteorer, myggor och papperstigrar

  1. Sedan kan man ju saken också betraktas med sunt förnuft, och den klarsyn som följer därav. Att Maja Lundgren upplever något betyder inte att det är med verkligheten överensstämmande, och bevisligen är hon en psykiskt mycket labil människa (något som hon t.o.m. erkänner själv). Bevisligen har mycket av det hon skriver inte heller verklighetsbakgrund. Alltså har hennes upplevelser ingen relevans.

    Men… hennes ”personliga sanning” då? Tja, upenbarligen är den så personlig att den – återigen – inte har någon relevans. Utanför henne själv.

    Men först som sist är det ändå Bonniers som har ansvaret, både för Lundgrens smutskastning och att ha försatt henne i denna situation. Det heter trots allt ”ansvarig utgivare”.

  2. Sedan kan man ju saken också betraktas med sunt förnuft, och den klarsyn som följer därav. Att Maja Lundgren upplever något betyder inte att det är med verkligheten överensstämmande, och bevisligen är hon en psykiskt mycket labil människa (något som hon t.o.m. erkänner själv). Bevisligen har mycket av det hon skriver inte heller verklighetsbakgrund. Alltså har hennes upplevelser ingen relevans.

    Men… hennes ”personliga sanning” då? Tja, upenbarligen är den så personlig att den – återigen – inte har någon relevans. Utanför henne själv.

    Men först som sist är det ändå Bonniers som har ansvaret, både för Lundgrens smutskastning och att ha försatt henne i denna situation. Det heter trots allt ”ansvarig utgivare”.

  3. Pingback: Haschträdet - Kulturchock, del III! « Herr Klokboks Kollektion

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s