Allt är inte guld som glimmar

Non omne quod nitet aurum est.

Inte ens det vidsträckta fältet av kött och sten kunde få Clavius att börja förstå. Tusentals män, hundratalet elefantkadaver, fortfarande skriande hästar vilka futilt sökte resa sig med avhuggna senor. De hade gått hårt åt kavalleriet. Varför lät sårade hästar så mycket värre än allt? Kanske för att de i sin friskhet var soliditet och ståtlighet, men på marken – döende av smärta – inte mer än blodigt kött. Som människan. Människorna. Männen, alla de tusentals männen.

Det var redan natt. Den hade kommit så fort att han knappt märkt den, försvunnen i ett rus av död, överallt död. Han hade använt sig av hitills outforskade reserver styrka, som när den store tunge khartagensaren slagit sina jättelika händer omkring hans hals och tryckt till. Ren överlevnad hade tvingat fram en kort men fullkomnad seger; borde han ha tagit en skalp? Muribellum och de andra i kohorten skulle aldrig tro honom, Clavius, den ständige eftersläntraren, en dödlig farsot för varje fiende i sin väg.

Det var natt, men lika ljust som på dagen. Tänk att en hel stad kunde brinna så, som Khartago brann? Det var … magiskt. Hur elden dansade som av eget liv över de rasade taken, de nedbrutna murarna, över de stora högarna av lik där vid den första bräschen. När muren hade fallit hade ödet beseglats – hade inte prästerna spått om det i sina getkadaver? Nu såg han en flyende man, en vagn framför sig, en svartnad skugga i koppel bundet intill vagnen. Där hördes ett hest skri – mannen rasade mot skuggan, en kvinna?

Clavius orkade inte tänka efter. Benen skakade, nu när han rensat sig själv på styrka. Vid sådana här tillfällen önskade han att han kunde räkna, men spelade det någon roll? Vem skulle bry sig om ifall han kunde säga hur många fiender han fällt, när allt som räknades var att ha överlevt? När allt som räknades … men det enda som räknades var guld.

Tillräckligt mycket guld och han kunde muta sig fri, bli fri, inte längre legionär, bli fri. Fri att göra vad han alltid hade önskat, att bruka jorden, att äta svarta bönor under det gamla olivträdet där hemma på faderns gård, få vin i lekrus. Fri från trötthet, en vacker slavinna som kunde bada honom och utan att protestera – som hororna på badhusen – tog emot honom när han ville. Sex år av tjänstgöring och tröttheten hade aldrig riktigt gått ur kroppen, som en ständig kramp djupt i ryggen, en kramp inte ens hororna kunde mildra.

Det enda som räknades var guld. Clavius vacklade, hans ena ben vek sig, han sjönk ned på knä mot het sand, solvarm och blöt. Den brinnande staden svepte svarta moln över himlen, upplysta alltjämt av en aldrig sinande och alltid hungrig svåda. Från hus till hus, från ruin till ruin. Ett glimmade i fallnas harnesk, i deras hjälmar, tappade vapen och sköldar, fallna standar, betsel och seldon till hästar. De närmaste djuren hade slutat att skrika nu. De felsta var döda, en och annan frustade, sparkade futilt, försökte resa sig, slängde med huvuden, rullade ögon. Dog. I skenet av en brinnande stad, vars eldbegängelse speglades i splittrade rustningar, döda ögon, guldringar på svartnade händer … Guld. Glittrande som de döda kropparnas missfärgade naglar, gula mot redan liksvarta fingrar, som knotiga krökta trädgrenar.

Clavius rasade ihop på sidan, så trött, bortom utmattning. Men törsten hade väckts, febern, längtan efter frihet och makt, bara en knivslängd bort. Det borde vara tillräckligt med rikedom omkring honom på alla de dödas händer att köpa honom en plats i senaten! Eller åtminstone en egen gård (han hade aldrig tyckt om sin far, en flåbuse och suput som inte ens haft den goda smaken att överge sina manliga älskare när han hade gift sig). En egen gård, en egen frihet. Och kniven var redan i handen, pånyttfödd kraft i armarna, greppande stela fingrar kring det läderomgjärdade hjaltet och knivbladet redan halvvägs igenom det första fingret. Det gick oväntat lätt, som att skära genom revbenspjäll.

En hand, två händer. Tio. Han krälade och kröp bland de döda, blind för om det var en frände eller fiende. Femton händer, trettiofem fingrar, fyrtio – där en hals prydd av en guldlänk lika tjock som hans tumme! Till och med att gnaga kniven genom en hals var förbluffande lätt, nu när där inte rådde en kamp. Clavius blev blodig, täckt av blod, en hals som fortfarande hade pulserat av liv – kanske hade mannen kunnat räddas … Sextio händer, famnen full av ringar och kedjor. Död åt de döda, låt de levande leva!

Yr av döden omkring sig föll han i slummer, somnade, vagt medveten om att där hördes bronslurar någonstans. Lämnad på slagfältet, som död. Som levande, men död.

Och långt senare skulle han vissa nätter vakna med ett vrål halvvägs upp genom halsen lika tjockt som spyor. Då, ännu hemsökt av de döda fingerlösa vandrande liken med sin anklagande blick, vände han alltid skräckvrålet till ett skrik efter Lupa. Nubiern Lupa. Född slav, såld slav, friköpt slav men ännu slav. Hon sov vid hans fotände, vaknade alltid som om hon inte ens hade blundat och höll honom i sin famn tills han somnade. Han skämdes alltid, vagt medveten om att något i relationen var fel. Visst var han huset herre? Visst var han hennes härskare? Ägare? De var trots allt gifta! Hon var hans ägodel, den dyrbaraste av allt, köpt för likguld.

Nu – en förmiddag. En sol insvept av disiga moln. Morgondimmor, som aldrig hade flyktat utan förbytts till blindhet, en starrhinna över solen. Från sin vilstol på terassen såg Clavius ut över ägorna; de smäckra träden, de hårdarbetande dagverkarna på fälten. Det skulle bli en bra skörd, tillräckligt bra för att inhösta en större summa pengar av vilket hälften (han visste hur mycket hälften var) skulle gå till fredsdomaren. En affärsuppgörelse mellan hederliga män, förstås; så länge Clavius betalade skulle ingen fundera över om han hade dött eller deserterat. Slavar skötte administrationen, här som överallt annars i Imperiet. Och slavar gjorde som de blev tillsagda, som …

”Lupa!” sa Clavius, högt. ”Lupa! Hit!”
Hon stod redan vid hans axel. Senig som en svartbränd olivstam, det magra ansiktet med sina kritvita ögon fläckade av svart iris till hälften riktad mot marken. Vid det här laget hade Clavius vant sig vid att hon alltid log – det var något med hennes ansikte, inte ens när han hade slagit henne hade hon slutat att le. Han hade inte haft tålamod att ta det ur henne och dessutom var den där munnen som gjord för att suga av honom. En bra fru på det hela taget, räknekunnig, ofrivilligt hånleende ja – men en bra fru.

”Gör inte så där,” sa Clavius, en sur ton i rösten. ”Dyka upp så där. Säg nåt, din slyna!”
”Förlåt,” sa Lupa, slog ned blicken och knäppte lydigt händerna på ryggen. ”Härsk … are … ”
”Har vinhandlar’n varit här än?”
”Inte ännu, härsk … are … ”

Clavius nickade slött. Det var för kvalmigt för att han skulle orka tillrättavisa henne. Dessutom hade han den senaste tiden börjat roa sig med att spara på hennes försyndelser, och när hon minst anade det först bestraffa henne och sen vräka omkull henne och ta vad som rätteligen tillhörde honom. Hon protesterade aldrig, även om hånleendet aldrig lämnade hennes läppar. Inte ens när han band fast henne hopkrupen över en stol och piskade henne. Lupa – hora.

‘Men det betyder också varghona’, tänkte Clavius, plötsligt illa till mods. Han kastade en blick på henne. ‘Och den som vässar vargars tänder … ‘
Han rös. Något var fel i deras relation. Visst var hon hans ägodel? Hans guld? Svart guld, som guld överdraget av en hinna sotbemängt, fastbränt blod.
”Slyna,” sa han, kraftlöst. ”Jag borde piska det där leendet ur dig nu med en gång.”
”Varsågod,” sa Lupa, vände ryggen mot honom, lät sin enkla klädnad falla och böjde sig fram. Hon gav honom en blick – spefull? – mellan sina ben. ”Härsk … are … ”

Clavius daskade till henne på stjärten. Vanligtvis brukade han få stånd redan vid tanken på att få ge henne smisk – hundra slag var vad som tillråddes för uppstudsiga slavar – men det var hett i dag. Kvalmigt. Molnen, ännu disiga, hade redan börjat mörkna. Värmen steg; dagtingarna på fälten tycktes inte längre lika flitiga. Han hade huvudvärk, den började bakom ögonen – alldeles under ärret på vänster ögonbryn där en av fienderna slagit honom med ett spjutskaft. Började, spred sig genom huvudet som rök, värkte sig ned genom nacken och gav honom frossbrytningar över ryggen. Borde han gå och lägga sig?

”Jag vill ha ett bad,” sa Clavius. ”Följ mig.” Han reste sig, daskade Lupa på stjärten mest i förbigående och hejdade sig. ”Nå?”
”Jag ska följa dig,” sa Lupa och sträckte upp sig. Den där jävla munnen … kunde hon inte sluta flina!?

Hon fick en örfil, det bekom henne inte, det var inget hårt slag utan mer en markering. Hon visste vad hon kunde vänta sig. Clavius metoder var inte särskilt nyskapande, den här leken hade de lekt många gånger förr. Hon slog sedesamt ned blicken och lät honom slå till henne ännu en gång.
”Nåd,” sa hon, tyst, ”Nåd, min härsk … are … ”
Och vände sina vitsvarta ögon mot honom. Och blinkade. En gång. Utan att sluta le.

Åskan började. Den kom som en avlägsen bastrumma, ett nästan så mörkt ‘baa-oouuum’ att det blev ljudlöst
, det kändes i kroppen mer än hördes av örat. Clavius hoppade till sin förvåning högt, skrattade till nervöst och rådde bot på den hastiga förlusten av härskarens prestige genom att snärta till Lupas stjärt med ena handen. Hon sa, som sig bör, ett kvidigt ‘Aj!’. Och log. Visst var hennes läppar aningen särade nu? Han skymtade vita tänder, som benbitar mot svartbränd mark. Plötsligt – en hastigt flyktande och förvirrande tanke! – ville han att hon skulle bita honom.

Badstugan, en för ändamålet för liten byggnad med dålig puts på väggarna, var het som en ugn. Solen hade legat på, eller så hade man eldat för hårt under varmvattenkaret. Men hettan till trots – svetten bröt ut på Clavius rygg redan efter ett par andetag – klädde han av sig, satte sig på en varm träpall och lät Lupa hälla olja över honom. När hon böjde sig fram för att hämta upp en skopa fin sand att kasta på hans kropp slog han henne på stjärten.

Clavius svalde ett andetag. Hon vände sig hastigt mot honom, ögonen smala, läpparna krökta i ett rovdjursflin. Lupa morrade. Morrade!
”Din lilla hora, vad gör du!?” sa Clavius, men hans röst bar inte och sista orden blev en viskning, ett väsande. Han hostade, varför var det så lite luft här inne? Varför luktade det … djur? Hade hon inte tvättat sig på länge? Hennes kön luktade alltid, men inte så obehagligt att det gjorde honom avtänd, snarare tvärtom.

”Förlåt,” viskade Lupa, vek undan med blicken och mumlade: ”Förlåt, det är bara … värmen. Härsk … are.”
”Slyna,” sa Clavius, orkeslöst. Han sjönk bakåt, lutade sig mot väggen och grimaserade när svetthal hud mötte het sten. ”Nå? Bada mig.”

Lupa sträckte upp sig, hennes smala fingrar i ett grepp kring träkåsan fylld med sand. Vad långa naglar hon hade … Gula naglar. Målade? Hon bad om ursäkt på förhand med nedslagen blick – och stötte sanden ur kåsan över honom.

Clavius blundade, hörde henne släppa träkåsan på stengolvet och kände hennes slanka händer massera sanden över hans kropp. När hon närmade sig hans kuk började den resa sig, när han kände henne sluka honom grymtade han belåtet. Nöjd. Nästan lika salig som när han vaknat upp en tidig morgon med manteln ett knyte fyllt av guld.
”Djupt,” stönade han. ”Djupt nu, din hora! Lupa!”

Det blev djupt, hennes tunga slingrade sig som en orm i hennes mun, smekte hans ollon, hans rot. Hon hostade till men han höll henne kvar, med ens med en önskan om att kväva henne helt. Det där leendet, med tänder … Han drog sig bakåt, plötsligt iskall.

Lupa tittade upp mot honom, guldögd, avlång. Svart ragg lika krulligt som könshår. Men bara ett ögonblick. I åsksken – himlen rämnade av en våldsam knall och gnistrande blixt – stod hon på huk framför honom, ännu med munnen öppen. Det var erotiskt vidrigt, en fulländad upplevelse av att vara frikopplad från världen. Han kom i hennes ansikte när regnet började falla, jämrade sig av vällust och skrattade till, förryckt.

Clavius vacklade, hans ena ben vek sig, han sjönk ned på knä mot het sand, solvarm och blöt. Med ett stön och en duns hamnade han tillbaka på den varma träpallen och vinkade Lupa till sig. Det hade mörknat, ett ovädersmörker en sensommardag. Som natt. Gula blixtar i en regntung himmel fick molnen att flamma som underifrån, flödade guld genom fönstren och dörröppningen. Dören blåste igen – det blev mörkt, men bara ett ögonblick. Med nästa vindstöt slets dörren bort från sina gångjärn med sådan kraft att Clavius ropade till, förfärad.

Lupa stod framför honom, bredbent med armarna halvvägs höjda som för att gripa honom om huvudet. Hon log. Det ständiga, förbannade slynleendet, läppars krökning i ett ansikte om skuret ur svart ebenholz. Vita ögon med pepparkornsiris, långt flätat hår som sjögräs – som stelt ragg. Den svarta könshårstriangeln var både lockande och hotfull; han ville slita håret från henne, bränna henne, störta sin kuk i henne och spetsa henne, piska henne medan han pumpade in och ut tills han hörde henne skrika och gråta. Straffa leendet ur hennes ansikte.

Istället lät han henne smeta ut olja och sand över hans kropp, ånyo. När hon sträckte sig efter den böjda slöa spateln att dra sand och olja från hans kropp med, suckade han, skakade på huvudet åt sitt vankelmod och log, stort.
”Älskar du mig?” sa han, generat.
”Ja, härsk … are.”
”Jag köpte dig fri från den där khartagensiske handelsmannen,” sa Clavius med nöjd ton. ”Med likguld, guld från hans likars fingrar. Vet du det?”
”Ja, härsk … are.” Lupa strök honom över kroppen med spateln, ömhet och kärlek och förtröstan i varje rörelse. Men hennes leende … visst blev det bredare? Hennes tänder, vita.
”Bit mig,” sa Clavius.

Lupa bet honom i underarmen, ömt, mjukt. Ofarligt. Hon tittade upp på honom med frågvis blick, leende.
”Bra så?” sa hon. ”Härskare, min legionär, min redan döde legionär …”
”V…” Clavius hostade till. Hennes tänder – hon hade knappt nuddat honom och ändå smetade hans blod ned hennes läppar och haka, flödade som vatten från hans underarm, där två prydliga punkteringar i huden svärtades av mörkt blod mot blek hud.

”Vem är din härskare nu?” viskade Lupa, kröp mot honom, smekte honom över ansiktet med fingrar och tunga, böjde sig mot honom och kysste hans hals. Likt guld glimmade Lupas naglar, likt likguld, där de rörde sig in genom hans bröstkorg. Hennes svartnade fingrar kramade hans hjärta. Allt han känt – all triumf, all glädje, all skräck, all kåthet och makt – förvittrade.

När han kände öknen inom sig, kallade han det fred.

One thought on “Allt är inte guld som glimmar

  1. Pingback: Porr, bröst och blötdjur … « Herr Klokboks Kollektion

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s